Arkiv för tagg lamb of god

- Sida 1 av 2

Torsk på trummisar? Kolla in det här då.

av Mattias Kling

Vi har två saker att tacka för mycket tramsig underhållning: Photoshop och thc.

Detta är till yttermera visso inget inlägg i någon drogdebatt – knark är alltid bajs – men nog kan man väl säga att jazztobak har en viss roll att spela i uppkomsten av diverse mer … eh … utflippade idéer. Och kläcks dessa av någon individ som dessutom är slängd i bildredigering på en även så grundläggande nivå så kan det bli riktigt kul.

Ungefär som det här nedan. Där kända metalbatterister får se sina pinnar utbytta mot torskar, flundror – eller godisfiskar.

I morgon: Basister med hundar.

Vov, vad kul.

Lars-Ulrich-Fish
Lars Ulrich, Metallica.
Lombardo-Fish-620x411
Dave Lombardo, Philm/ex-Slayer.
benante-fish
Charlie Benante, Anthrax/S.O.D.
mario-fish
Mario Duplantier, Gojira.
adler-fish
Chris Adler, Lamb Of God.
portnoy-fish
Mike Portnoy, Winery Dogs/ex-Dream Theater med flera.
clown-fish
Shawn ”Clown” Crahan, Slipknot.
Frost, Satyricon.
Kjetil ”Frost” Haraldstad, Satyricon.
Thomas Haake, Meshuggah.
Tomas Haake, Meshuggah.

Källa: Metal Sucks

Frikännandet av Randy Blythe – ett fullkomligt rimligt domslut

av Mattias Kling
Randy Blythe
Den här bilden publicerade Lamb Of God-sångaren på Instagram strax efter frikännandet i eftermiddags. Hälsningen? ”Jag är en fri man”.

På något sätt hade det motsatta varit ganska otroligt, men det gick ändå en suck av lättnad genom metalscenen strax efter lunch i dag.

Då kom domstolens beslut i rättegången mot den dråpåtalade 41-åringen i Prag: Fri på alla punkter.

För en utomstående känns det naturligtvis som ett väldigt korrekt utlåtande. Om man får tro på de amerikanska återgivningarna av bevisen – och det har jag tvingats göra, då en Google Translate på tjeckiska pressajter bara har gjort mig mer förvirrad – har dessa nämligen varit alltför tunna för att fälla amerikanen för ett så pass allvarligt brott.

De ögonvittnen som har framträtt under rättegången, som har tvingats hållas i två omgångar med närmare en månads paus, har nämligen inte kunnat ge en samstämmig bild av det inträffade.

Det enda som har varit sant och ställt bortom rimligt tvivel i sammanhanget är egentligen bara två saker:

1. Att det 19-årige konsertbesökaren Daniel Nosek av en eller annan anledning skadade sig väldigt illa under en konsert med Virginiagruppen i maj 2010.

2. Att han avled två veckor senare, enligt uppgift på grund av de svåra skallskador han ådragit sig under samma konsert. Han hade då legat i koma sedan den 24 maj.

Övriga ”bevis” mot metalstjärnan tycks mest ha bestått av allt annat än samstämmiga vittnesskildringar från konserten i fråga, där de som har framträtt i rätten ofta verkar ha haft ganska så svårt att klart och tydligt minnas exakt vad som har skett.

Märk väl. Jag säger inte att Blythe inte, medvetet eller genom en ren olyckshändelse, kan ha orsakat Noseks död. Med tanke på att frontmannen själv har så nedsatt syn att han enligt uppgift bara ser silhuetter när han uppträder är det möjligt att han kan ha stött till 19-åringen eller till och med knuffat honom av scenen.

Som sagt, det är möjligt. Men det är egentligen inte det som en domstol ska ta ställning till. I stället är dess uppgift att granska den bevisning som åklagarsidan har att presentera och, efter att försvaret har fått ge sin bild av det inträffade, bedöma huruvida detta gäller för en fällande dom. Precis det som brukar kallas för ”att vara ställt utom rimligt tvivel”.

Och i det här fallet gjorde inte domartrojkan, under ledning av Tomas Kubovec, bedömningen att anklagelserna mot den miljonsäljande frontmannen var underbyggda nog för att leda till en fällande dom.

Samtidigt betyder inte utfallet i Prag tidigare i dag att frågan är avgjord en gång för alla. Åklagarsidan har redan nu aviserat att man tänker överklaga och Noseks anhöriga (som kräver motsvarande cirka 3,5 miljoner i skadestånd) kan fortfarande driva en civil process mot Blythe.

Ändå kan Lamb Of God-stjärnan andas ut. Om bevisen mot honom inte är mer graverande än vad som har framkommit hittills har jag svårt att se att dessa eventuella processer skulle få något annat utfall än det nu aktuella.

Vilket innebär att en väldigt lättad sångare nu kan återvända till hemmet i Richmond. Men det utan någon som helst skadeglädje och utan att flasha ett trotsigt v-tecken mot de som ville ha honom dömd.

”Kom ihåg att Daniel Noseks familj i era böner i deras svåra stund. Jag hoppas att de finner frid”, skrev Blythe på sin sida på Instagram efter att domen avkunnats.

Källor: Instagram, Blabbermouth.net, Blesk.cz, Wikipedia.org

Konsertbesökare: Blythe försökte inte strypa mig

av Mattias Kling

Här är bilderna som skulle fälla Lamb Of God-sångaren för dråp.

Men de kan snarare bli Blythes räddning.

– Jag ville stagediva och Blythe tryckte ner mig på marken för att jag var väldigt packad. Det hade han all rätt att göra, med tanke på hur jag betedde mig.

Orden kommer från konsertbesökaren Milan Poránek, som tidigare i dag vittnade i domstolen i Prag under rättegångens tredje dag.

Den unge tjecken tillbakavisade då de uppgifter som presenterade vid gårdagens förhandlingar, där vänner till avlidne Daniel Nosek hävdade att Blythe hade betett sig överdrivet aggressivt under spelningen och dessutom försökt strypa Poránek när han hoppade upp på scenen.

Konsertbesökarens vittnesmål tycks styrka metalstjärnans version om vad som egentligen hände på klubben Abaton den 24 maj 2010. Enligt åtalet ska 41-årige Blythe då ha knuffat Daniel Nosek, 19, av scenen vilket gav tonåringen så allvarliga skador att han avled två veckor senare.

Rättegången kommer efter morgondagens förhör att ta paus fram till den 4 mars, då ett av försvarssidans nyckelvittnen tvingas utebli på grund av sjukdom.

Källor: Blabbermouth.net, Novinky.cz

Randy Blythe: Jag är inte arg på tjeckerna

av Mattias Kling

Det här med ögonvittnen är en vansklig sak.

Det vet alla som någon gång har gjort följande enkla experiment:

Spela upp ett identiskt scenario för tio olika individer och be dem sedan återberätta vad de just har sett. Risken är då stor att du får tio helt olika versioner av skeendet, med få gemensamma nämnare som på något sätt skulle vara sanningen.

Denna teori tycks gå igen i rättegången mot Lamb Of Gods sångare som nu äger rum i Tjeckiens huvudstad Prag.

En stor del av gårdagen ägnades åt vittnesförhör, vilka gav en allt annat än samstämmig bild av vad som egentligen ägde rum på spelningen den 24 maj 2010.

Enligt de personer som åklagarsidan hade kallat, bland annat tre vänner till Daniel Nosek som avled två veckor efter konserten i fråga, ska frontmannen ha uppträtt ”aggressivt” på scenen, att han sparkade på fans som försökte ta sig upp på scenen och att han vid upprepade tillfällen försökte hålla fast folk som skulle stagediva – samtidigt som andra konsertbesökare inte tycks ha kunnat styrka dessa påståenden.

I stället har det förekommit uppgifter om att personalen på klubben Abaton uppmanade fansen att inte försöka närma sig scenen – men att vakterna gjorde föga för att hindra dem som ändå gjorde en ansats.

Och det är här mycket verkar befinna sig. Ord står mot ord och medan vi inväntar ett sammandrag angående den tredje dagens inslag i rättegången har Randy Blythe valt att kommentera förhandlingarna på sitt konto på Instagram.

I ett ganska ordrikt inlägg går han till attack mot de uppgifter som har spridits i medierna de senaste dagarna:

”I have read a few news reports of the progress of my case, and trust me — many things are incorrect. But this is the Internet, and, of course, things are half-baked anyway. Keep in mind that translation is difficult, and many things can be lost, for Czech is a VERY DIFFICULT language. So wait and see, as I am. It is all I can do, except be honest and fight for my freedom in my own way. 

I also have heard of some people (not on here) talking smack about the Czech Republic, saying, ’Fuck the Czech Republic,’ etc. This [is] not how it should be. This is a very sad case, not something to rage at people you do not know over. 

I am not angry with the Czechs at all. A fan of my band is dead — what do I have to be angry about? I am an INNOCENT man, but I am also a very sad man right now. To not be sad in this instance would be inhuman. But mad at the Czech people? Why would I be mad at them?”

Rättegången mot 41-årige Randy Blythe pågår till fredag i den tjeckiska huvudstaden. Om han döms för att ha orsakat Noseks död riskerar han tio års fängelse och den avlidnes anhöriga har dessutom krävt närmare 3,4 miljoner svenska kronor i skadestånd.

Källor: WTVR.com, Wikipedia, Instagram, Metalsucks.

Därför får du inte läsa något om rättegången mot Randy Blythe

av Mattias Kling

Randy Blythe anläder till rättssalen i Prag i går. (Foto: Novinky)

I går inleddes den omtalade rättegången mot Lamb Of Gods frontman Randy Blythe, som står åtalad för dråp i Tjeckien.

Det kan tyckas vara en ganska så stor nyhet, oavsett eventuell skuldfråga, men troligvis inget du kommer att få läsa något mer än notiser om i svenska stormedier.

Hur kan det vara så här? Att en av världens mer kända artister i sitt gebit kan stå åtalad för något så pass allvarligt som att ha orsakat en annan människas död – och att detta sveper närmast obemärkt förbi?

Det lättaste skulle vara att hävda okunnighet. Att redaktörer (i bästa fall) läser namnet på den åtalade och gruppen utan att få någon aha-upplevelse – och därmed sågar nyheten till förmån för Justin Timberlakes ”bitch-hån” eller lättjobbad returinformation som meddelar läsekretsen att Fleetwood Mac besöker Sverige i sommar.

Det må vara hänt. För även om Lamb Of God så sent som i somras var ett av dragnamnen på Metaltown-festivalen i Göteborg och nu i år befinner sig ganska högt upp på spelschemat på Getaway Rock i Gävle är de ingen akt som får de utanför genrekretsarna att höja nämnvärt på ögonbrynen.

Det vet jag. Jag har försökt att sälja in den här storyn och liknande vid flertalet tillfällen, med ganska så kallsinnigt bemötande som resultat.

Jag vågar därför gissa att det till stor del handlar om ointresse. Om en grupp och en frontman som inte får igenkänningssirenerna att blinka fritt hos genomsnittlige redaktör, och som därför inte bedöms som relevant nyhetsstoff.

På sitt sätt förstår jag resonemanget. Om ganska så exakt en vecka (den 12 februari) har jag jobbat på Aftonbladet i 17 år och begriper om något hur det fungerar på även en ganska så sensationsdriven redaktion. Något jag fick påmint för mig när jag i höstas försökte få någon vidare respons vid nyhetsdesken för åtalet mot Behemoths Adam ”Nergal” Darski. Det gick ju inte så lysande, om vi säger så. Vilket förvisso bekräftade den tes jag drev i ett ganska så vidarebefodrat blogginlägg om saken, att hårdrockare inte har samma mediala status som andra artister – förutom när det gäller att hitta syndabockar för tragedier de egentligen inte har med att göra. Det kan vi fråga Marilyn Manson om. Eller Hatebreed. Eller Judas Priest – men det har inget med den här saken att göra.

Förvisso greppar jag resonemanget när det gäller exempelvis Nergals kamp mot den katolska kyrkan och dess förgreningar in i det polska rättssystemet. Även för den mest yttrandefrihetsvurmande kulturkofta kan det ses aningen kontroversiellt att stå upp för en satanist – som dessutom vägrar göra avbön eller skämmas för sina handlingar.

Men i Blythes fall är det desto enklare. Här behövs det egentligen inte tyckas så mycket. Det räcker liksom bra att rapportera enligt journalistikens mest grundläggande principer.

Och dessa gör gällande att:

2010 dog Daniel Nosek, 19, av de skador han ådragit sig efter att blivit knuffad av scenen under Lamb Of Gods gig den 24 maj i den tjeckiska huvudstaden. Självklart en tragisk händelse. Ett fruktansvärt utfall för vänner, familj och närstående till tonåringen, men samtidigt något som Lamb Of God-kollektivet inte ens kände till innan Blythe greps på flygplatsen i Prag knappt två veckor efter giget på Metaltown.

Själva polisinsatsen blev inledningen på över en månad i tjeckiskt häkte för 41-åringen från Maryland, som först i början av augusti kunde återvända till USA efter att han släppts mot borgen. Han hade då också försäkrat att han var villig att göra det enda rätta – att återvända till Tjeckien för rättegången, även om han anser sig vara oskyldig till de grova anklagelserna. Och trots att han riskerar tio års fängelse om han bedöms skyldig.

Det är här vi befinner oss i dag. Efter en måndag där anklagelserna mot frontmannen vecklades upp, och hans försvarsstrategi blev tydlig.

Åklagarna hänvisar bland annat till en vida spridd video (som ni kan se nedan) som sägs visa hur Blythe knuffar Nosek av scenen, medan sångarens juridiska team hävdar att det inte alls handlar om den incident som åtalet avser och i stället hävdar att säkerheten under giget var för dålig.

Jag tänker inte lägga mig i själva skuldfrågan. Rent ryggradsmässigt kan jag väl tycka att den som självmant hoppar upp på scenen för att stagediva också får ta ansvaret för om något går snett, men det känns inte helt rimligt i det här fallet. Desto klarare är i stället att det är rakryggat av Blythe att inte ligga och trycka under en sten i hemlandet, utan i stället visa den avlidnes familj den respekt den förtjänar genom att dyka upp vid rättegången och låta den juridiska processen ha sin gilla gång.

Exakt hur den kommer att fortlöpa lär visa sig under veckan.

Men det kommer du troligtvis inte få läsa alltför mycket om i svenska stormedier.

Härliga hösten är här (en så kallad guide)

av Mattias Kling

De här raderna kan markera en skiljelinje. Mellan det vänliga och det bistra som tvivelsutan döljer sig bakom några almanacksblad. Mellan nedkoppling, avkoppling och en förnyad måstetillvaro med segrar och nederlag.

Möjlighet finns att blicka tillbaka på; såsom gripandet av Lamb Of Gods frontman Randy Blythe i Tjeckien för dråp, den farsartade rättegången och sedermera domen mot punkkollektivet Pussy Riot i Moskva, jubla över att Century Media har svalt förtreten och numera gör musik tillgänglig på Spotify och att därtill sörja Deep Purple-organisten Jon Lords tragiska bortgång. Jag skulle ju också kunna rabbla fram många bokstäver om exakt hur bra Primitive Weapons och Incindiary var på den där klubben i Brooklyn, om att Katatonias kommande ”Dead end kings” svalkade som värsta luftkonditioneringen i ett luftfuktigt SoHo eller om trevliga vinylfynd på Generation Records.

Allt sånt är fullkomligt möjligt, och kanske även motiverat.

Men jag skådar hellre framåt för stunden. Låter de semesterladdade batterierna kopplas upp mot kommande månader fyllda av trevliga konserter och evenemang.

Ja, första inlägget efter bloggtystnaden blir precis ett sådant.

En så kallad guide, med förslag och uppmaningar på god förströelse och dundrande glädjeämnen som räcker året ut.

I kalenderkorrekt ordning – det här är hetast hösten 2012:

Terror, Kulturhuset, Stockholm 31/8 Förra besöket i huvudstaden, i en lällare i Hipstersöders västligaste kvarter, var ett av de tuffaste och energiska hardcoregig jag har sett i 08-land sedan benknäckarföreställningen med 25 Ta Life någon gång förra århundradet. Och inget talar för att bandets comeback i år kommer bli något annat än ett timslångt gympapass med många scendyk och virvlande dansrörelser i den så kallade gropen. Support kommer från brittiska Brutality Will Prevail, amerikanska Naysayer samt de blågula gängen Guilty och Hårda Tider. För våra vänner på västkusten är det också värt att notera att turnépaketet spelar på fängelset i Göteborg den 30 augusti.

Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 6–7/9 Höstens första stora kryssningsnyhet (vi återkommer till den andra längre fram) är att Sveriges längst levande hårdrockstidning utökar höstprogrammet till två båtar. Den första lägger ut första veckan i september och har ett program som lär få skutan att kränga vilt – även vid värsta stiltje. Dragplåstret heter Soulfly, ett hyfsat känt band med en hyfsat känd Max Cavalera i spetsen, och som följer upp giget på Metaltown i somras och senaste cd:n ”Enslaved” med vild seglats på Östersjön. Därtill kommer en Peter Tägtgren-dubbel med Pain och Hypocrisy, holländska Asphyx första Sverigegig sedan 1991, snart albumaktuella The 69 Eyes, livefavoriterna Raubtier samt sleazetrupperna CrashDïet och Sister. Och därtill stilla pianobarsmys med Nicke Borg Homeland, hårdrockskaraoke, taxfree-möjligheter och annat trevligt. De som är intresserade av att mönstra på gör detta på Tallink Siljas hemsida.

Nekromantheon, The Liffey, Stockholm 22/9 Coola klubben Püssy A Go Go:s höstprogram ser väldigt fräckt ut och borde egentligen återges i sin helhet. Vad sägs bara om kommande tillställningar med såväl Pagan Altar, In Solitude och Degial (28/9) som kultmangel med Aura Noir och Hellish Crossfire (23/11)? För att blott försiktigt skrapa på ytan när det gäller höstrepertoaren? I en bevisligen övertuff uppställning måste jag ändå flagga för ovan nämnda norskgäng – speciellt då den tidigare i år släppta andraskivan ”Rise, Vulcan spectre” med råge kan klassas som överlägsen i höghastighetsthrashgenren. Fullt ställ förväntas på The Liffey, beläget på Stora Nygatan 40 i Gamla stan i Stockholm.

Dying Fetus, KB, Malmö 27/9 Megamangel i massor är närmast en garanti och i sig en fullgod orsak till närvaro. Speciellt då smattertrions gig på Getaway Rock var tvunget att prioriteras bort till förmån för Manowars jönserier var det som krävde anmälning. Med andra ord finns det många skäl att ta revansch i höst, då Marylandgruppen gör gemensam sak med Job For A Cowboy i Sverige. Till dess – låt hyfsat färska ”Reign supreme” blåsa vaxet ur öronen. Och se till att vara redo att bli ”subjected to a beating” på ovan nämnda lokal eller på Sticky Fingers i Göteborg samt Klubben i Stockholm.

Sweden Rock-kryssningen, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 4–6/10 Höstens andra Östersjönyhet är att även Sweden Rock kör två vändor från Sverige till Finland – dock i ett svep. Den som pallar med 48 timmar kryssningsvanvett kan därmed njuta två set från tyska Rage, och därtill framträdanden från såväl Michael Monroe, Magnum, Portrait, Macabre och Satyricon. För att nämna några. Biljetter bokas här.

• Nasum, Debaser Medis, Stockholm 6/10 Föreställningen på Metaltown i somras (en ganska så reservationslöst hyllande recensent vid namn Mattias Kling fläskade på med :++++:) hade måhända räckt som sentillkommen avrundning. Tacksamt nog har Örebros finest valt att förlänga sin avskedsturné med en handfull svenska höstdatum. Göteborgs Truckstop Alaska får höghastighetsbesök 21/9, medan det den första helgen i oktober byggs upp för grind finale i Malmö på fredagen och i Stockholm på lördagen. Support kommer från Massgrav, Skitsystem och Black Breath – och i huvudstaden gäller dessutom fri entré innan klockan 21. Fler skäl för närvaro? Kolla in den här filmen från Göteborg i somras.

WASP, Arenan, Varberg 6/10 Ett 30-årsjubileum ska naturligtvis firas med buller, bång, konfetti och serpentiner. Och kanske därtill en sågklinga i skrevet och en rakbladsröst i fronten. Klart är i alla fall att Blackie Lawless ämnar fira tre decennier i branschen med en spektakulär föreställning. Två timmar show, uppdelad i tre akter, utlovas med en blandning av gammalt och nytt samt en nedbantad genomkörning av det högst förnämliga albumet ”The crimson idol”. Och därtill videoskärmar, bomber och granater samt ”inslag från gruppens tidiga scenshow”. Är Siwert Öholm varnad om detta? Övriga Sverigedatum: 7/10 Linköping (Cupolen), 9/10 Uppsala (Katalin), 10/10 Hässleholm (Qpoolen), 11/10 Trollhättan (Älvshögsborg), 12/10 Sundsvall (Spegelsalen), 13/10 Örebro (Conventum), 14/10 Eskilstuna (Lokomotivet), 25/10 Huskvarna (Teaterladan), 26/10 Stockholm (Rockklassiker-kryssningen) samt 27/10 Karlstad (Nöjesfabriken).

Dragonforce, Tyrol, Stockholm 16/10 När högst kompetente frontmannen ZP Theart tackade för sig 2010 låg den höghastighetsspelande power metal-ensemblen ganska så pyrt till. Lösningen: att söka en minst lika röststark ersättare på nätet. Till slut lyckades hitta rätt – och sedan dess är det Marc Hudson som svingar mikrofonen i bandet. Tidigare i år släpptes den nyrenoverade sättningens första album tillsammans, döpt till ”The power within” och i Sverige spelar de även i Lund den den 21 oktober och i Göteborg kvällen efter.

Accept, Trädgårn, Göteborg 3/11 Årets så här långt bästa heavy metal-skiva? ”Stalingrad”, så klart. Det var nog många som höjde på ögonbrynen när tyskarna aviserade en fortsättning på formationsriffandet utan sin omhuldade exfrontman Udo Dierkschneider – och desto fler som tappade hakan över exakt hur bra hans roll axlades av ersättaren Mark Tornillo. Übertüsk allsång blir det även på Münchenbryggeriet (så klart) i Stockholm dagen efter.

Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 15–16/11 Hårdrocksmagasinets andra seglats i höst går årstidsriktigt i väldigt mörka färger – i alla fall om man ser till dragplåstren Turbonegro och Candlemass. Den brittisk/norska comebacktruppen ämnar bevisa att de fortfarande är helvetesbra utan sin gamle frontman, medan huvudstadens mest meriterade doomcombo seglar vidare på hyllningarna efter den tidigare i år släppta avskedsskivan ”Psalms for the dead”. Därtill kommer Nicke Anderssons Imperial State Electric och östrogensprutande huvudstadsgänget Thundermother som ljusglimtar i novembersvärtan. Hyttplats bokas turbosnabbt här.

Marilyn Manson + Rob Zombie, Hovet, Stockholm 5/12 Jag var kanske aningen hygglig mot Brian Warner efter giget på Metaltown (recension går att läsa här). Måhända en smula överentusiastisk över det blotta faktum att 43-åringen i alla fall gjorde ett underhållande försök att uppträda med energi och närvaro efter fiaskoföreställningen på samma festival tre år tidigare. Nåväl. Tre plus blev i alla fall betyget, så här i efterhand var det nog ett för mycket. Ytterligare upprätning kan således krävas då provokationsrockaren gör gemensam sak med Rob Zombie i huvudstadens näst största inomhusarena. Oavsett vilket är det svårt att missa tilldragelsen som sådan.

Muse, Globen, Stockholm 6/12 Första gången jobbade jag med annat – och Håkan Steen tvingades gäspa sig igenom bandets föreställning på Hovet i oktober 2009. Och när det var dags för revansch för denna schemakrock, sommaren därefter, ställde gruppen in sitt framträdande på Zinkensdamm av grumliga skäl. Trions besök i Globen under årets sista darrande veckor blir därmed tredje gången gillt för mig att musa lite (ursäkta ordvitsen) med Matt Bellamy och grabbarna. En trevlig uppföljning till det i oktober stundande studioalbumet ”The 2nd law”, med andra ord. Och jag förutsätter att det blir jag som denna gång kniper recensentjobbet, så att Aftonbladets Steenhårdaste Växjöson kan dra timmerstockar annorstädes.

Converge, Strand, Stockholm 7/12 Vänersborg, maj 1999: Frontmannen Jacob Bannon sprutar saliv över de vilt krängande främre raderna – och jag är nära att göra i byxan över att äntligen få se detta högst innovativa metalcoregäng i levande livet. En upphetsning jag fortfarande känner, så här 13 år senare. Man glömmer förvisso aldrig första gången, men visst blir vissa saker bättre med tiden. Stämmer det överens på mig och Converge? Facit avges senare, var så säkra.

The Scorpions, Göransson Arena, Sandviken 8/12 Enligt uppgift är det klassiska hårdrocksbandet inte välkommet tillbaka till Sweden Rock så länge vissa personer sitter kvar i ledningen. Hårt kan tyckas. Måhända orättvist. Men samtidigt, de headlinegig veteranerna har gjort nere i Norje har lämnat allt annat att önska – vilket gör att de nu lägger sin avskedsföreställning i Sverige hela 724 kilometer och sex månader från landets största årliga hårdrockssammankomst. Samtidigt sägs det vara sista gången kvintetten nöter väg tillsammans och gör de inte en Judas Priest är det därmed också sista chansen att höra ”Rock you like a hurricane”, ”Still loving you”, ”The zoo” och andra stycken framföras av detta gäng.

Kreator + Morbid Angel, Arenan, Stockholm 10/12 Maken till fyrerkeri lär du nog inte få se på den här sidan den 31 december, det är då säkert. Bara huvudakterna är gott nog, men därtill kommer bonusmangel från arkeologiskt influerade Nile samt retrothrash à la Bay Area från uppkomlingarna Fueled By Fire. En rensande helaftonsföreställning som heter duga, med andra ord. För västkustelakingar delas de hårda klapparna helt rättvist ut dagen efter, på Trädgårn i Göteborg.

Annat kul i höst: Grave + Diabolical + Netherbird, Strand, Stockholm 30/8; Opeth, Gröna Lund, Stockholm 14/9; The Gallows + Feed The Rhino + Red Doves, Strand, Stockholm 27/9; Fu Manchu, Strand, Stockholm 3/10; The Architects + While She Sleeps + Heights, Debaser, Malmö 12/10; Nordfest, Sundsvall 12 & 16/10 (WASP, Necrophobic, Year Of The Goat, Entomed med Nordiska Kammarorkestern, Corroded med flera); Danko Jones, Debaser Medis, Stockholm 17/10; Steel Panther, Tyrol, Stockholm 23/10; Master + Blood Mortized + Puteraeon, Truckstop Alaska, Göteborg 26/10; Superrock Weekend, Örebro 26–27/10 (Meshuggah, Torture Division, Coldworker med flera); Trivium + As I Lay Dying + Caliban + Upon A Burning Body, KB, Malmö 30/10; August Burns Red + The Devil Wears Prada + Whitechapel, Brewhouse, Göteborg 1/11;  Jeff Loomis + Monuments + Vildhjarta + Stealing Axion, Sticky Fingers, Göteborg 2/11; Katatonia + Alcest + Junius, KB, Malmö 2/11; Devin Townsend Project + Fear Factory, Nalen, Stockholm 10/11; Parkway Drive + Emmure + The World’s Alive + Struc/Tures, Debaser Medis, Stockholm 21/11; Kamelot, Göta Källare, Stockholm 22/11.

Jag småhyllar: Supernova records

av Mattias Kling

Så här i valtider vill jag dra fram en gammal MUF-slogan. Inte för att jag på något sätt må sympatisera med detta ungdomsförbund eller dess så kallade arbetarvurmare till moderparti. Utan bara för att den stämmer in på en punkt.

Jag älskar att äga.

Skivor, det vill säga.

Ni vet, barn. Den där produkten som en gång i tiden, samtidigt som man kommunicerade med röksignaler och klädde sig i djurhudar, faktiskt var bärare av den musik ni nu streamar på Spotify eller tankar ner på The Pirate Bay. En fysisk produkt. Som kändes, luktade och säkert också smakade om man så önskade. Alltså, en fysisk tingest som gjorde allt det som en smidigt spridd mp3-fil inte gör.

Ja. Jag står för det. Jag älskar skivor.

Därför vill jag i dag blogghylla Supernova records lite extra. Inte för att bolaget har en exceptionell repertoar som får mig att inrätta schemat efter dess planerade releaser. Utan för att det, trots vikande försäljningssiffror för fysiska exemplar, hårdsatsar och släpper skivor som om det inte fanns någon morgondag.

Och detta trots att det lanserats så sent som tidigare i år. Alltså i en tid då det för många kanske känns mer attraktivt att ta ut besparingarna och boka in en helkväll på Casino Cosmopol än att investera i musikutgivning.

Därför hyllar jag nu lite okritiskt labelbossen Johnny Hagel (tidigare svenskansvarig för Roadrunner samt basist i exempelvis Tiamat) och distributören Cosmos Music Group (Bonnier Amigo). Så länge det finns satsningar så kan man aldrig kalla skivbranschen för död och begraven.

Och även om dess släppschema, som tidigare har påpekats, inte har innehållit några utgåvor som kommer att slå sig in ens på en ganska omfattande årsbästalista så finns det ändå några releaser som jag i sammanhanget vill uppmärksamma. Märk väl att jag inte recenserar dem som sådana, eller använder någon betygsbedöming för att avgöra dess förträfflighet. Ta det bara på tips om musik för oss – som älskar att äga skivor.

Pray For Locust

Pray For Locust ”Swarm”

Stockholmsband som gör grooveriktig metalcore utan messång och som hämtar mer uppenbara influenser från Lamb Of God eller Raised Fist än från exempelvis USA-normens At The Gates. Lyssna mer här.

Gormathon 

Gormathon ”Lens of guardian”

Bollnästruppen må ha ett namn som för tankarna åt dödsmetallhållet, men jungfruresan är en mer lättsmält historia än så. Tänk ett Amon Amarth på dubbel hastighet och med sång som ligger i det mer traditionella högre registret. Då kommer du ganska nära det du kan lyssna på här.

Misanthropian

Misanthropian ”A torture of your own design”

Death metal på riktigt får du i stället här. Att huvudstadsgänget har ett gott öga till Behemoth visas med tydlighet i öppningsspåret ”March to dominate”, medan det i resten av styckena finns det en nerv av såväl Cannibal Corpse som Immolation. Gillar du din dödsbiff relativt blodig och ganska senig? Då lyssnar du mer här.

Veckans texter

av Mattias Kling
Volbeat

++++

Volbeat

Beyond hell/Above heaven

Vertigo/Universal

METAL/ROCK Det går att beskriva Danmarks största bidrag till helgfestiviteterna sedan J C Jacobsen buteljerade sin första Carlsbergflaska som ett slugt och effektivt destillat av ett halvsekels rockhistoria på tre rappa och välfriserade minuter.

Det har gjorts förr. Och även om det lämnar dammluckor öppna för generaliseringar och misstolkningar finns det något träffande i en sådan definition. Och därmed behövs få ytterligare beskrivningar. Har du de senaste åren missat såväl ”The garden’s tale” som ”Maybelline i hofteholder” eller undgått att bevittna frontmannen Michael Poulsen stresskamma frisyren på en festivalscen så läser du säkert fel recension. Se så. Byt till något annat. Det finns säkert något mer tilltalande som bedöms och analyseras härintill.

Du som är kvar vet vad Volbeat gör och kan. Vi kan kalla det rak och rapp rockabillythrash’n’roll med få omskrivningar eller komplikationer. Du får det i inledande ”The mirror and the ripper”, i ”A new day” eller i de punkrökiga ”Magic zone” och ”A better believer”.

Men kvartetten lägger också ut en rad distraktioner som bevisar att en nyhet också kan vara en kombination av två välkända ting. Som att maniskt Slayer-riffande helt plötsligt bryts ner i en smäcker 50-talsrefräng i ”Who they are”. Eller att Kreators Mille Petrozza får rossla av sig i ”7 shots” medan Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway förvandlar ”Evelyn” till den svettigaste dödsschlager du kan tänka dig. 

Maken till välbuteljerade partymelodier lär du få leta länge efter i höst.

Bästa spår: ”Evelyn.

ÅTERBLICKEN: PANTERAS ”COWBOYS FROM HELL”

Producenten Terry Date bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror.

Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

Pantera

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Under den större delen av 1980-talet såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Sagt och gjort. Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God, Five Finger Death Punch och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga riffprecision och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng och frontmannen tar i från tåspetsarna i ”Shattered”.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd, där huvudakten får sällskap av en liveskiva samt en demosektion med tidigare ohörda spåret ”The will to survive”.

Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Andra bullar för Lion’s Share

av Mattias Kling
Mosh Potatoes

Det utmärkta huvudstadsbaserade metalgänget (kolla in senaste fullängdaren ”Dark hours” – nu) hamnar i höst i ytterst fint sällskap. Då publiceras nämligen kokboken ”Mosh potatoes – Recipes, anecdotes and mayhem from the heavyweights of heavy metal” (puh…) via Simon & Shuster.

Titeln är rätt svårtolkad, så det lär knappast råda någon tvekan om vad som ryms innanför pärmarna. Men förutom Lion’s Share kommer även folk som Zakk Wylde, Lita Ford, Rex Brown från Pantera/Down samt Mark Morton från Lamb Of God att dela med sig av sina läckerheter och historier. Bland de övriga amatörkockarna finns även medlemmar från bland andra Guns N’ Roses, Type O Negative, Anthrax, Megadeth, Testament, Queensrÿche, Dream Theater, Mudvayne – och Steel Panther, som lär läsarna att göra en dubbelmacka. Eller inte.

Den 30 november är satt som releasedag. Ni med Facebook kan gå med i författarens grupp här.

På tal om Lion’s Share så kan jag även meddela att gruppen framträder såväl på Rockweekend (Söderhamn 8–10 juli) samt på Gatufesten i Sundsvall den 8 juli. Dessutom frestar gruppen med en klubbspelning på Black city/S2 i Borlänge under Peace & Love-festivalen den 30 juni.

Lamb Of God byter upp sig

av Mattias Kling

Efter att ha spikat Klubben får Virginiatruppen – och dess publik – mer utrymme under spelningen i Stockholm den 5 mars. 

Ny spelarena blir i stället ett par våningar upp, i avsevärt mer rymliga Arenan. Köpta biljetter till spelningen gäller, och fler kommer släppas på fredag klockan 09.00.

Förutom Lamb Of God uppträder även Job For A Cowboy, August Burns Red samt Between The Buried And Me. Det är ett hårt paket, det.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB