Arkiv för kategori Metaltown

- Sida 1 av 2

Journalist fick i uppdrag att skriva en text – det som hände sen är helt mindblowing

av Mattias Kling
Tänka sig. Dessa fyra herrar ser vi på en svensk scen igen nästa år.
Tänka sig. Dessa fyra herrar ser vi på en svensk scen igen nästa år.

Som jag skriver i texten här nedan – förvisso i ett helt annat sammanhang och med en helt annan betydelse – blir saker sällan som det ursprungligen har planerats.

Det är förvisso en förutsättning för journalistik och tidningsmakande i allmänhet, men emellanåt innebär det också att utlägg försvinner på resans gång mellan panikartat utlägg från mellanchef till färdig publicering.

Likt i onsdags. Då kom mellanchef med andan i halsen och önskade sig en så kallad ”tyckare” (en mindre pretentiös benämning för kommentar, krönika eller kolumn) rörande att Metallica just aviserat att de besöker Sverige och Göteborg i augusti nästa år. Ett fullkomligt rimligt utlägg, kan ju tyckas. Förutom att jag satt med mitt dagliga på nyhetsdesken samt filade ner en AC/DC-recension från överambitiösa 2 800 tecken till mer hanterar 2 300. Och efter att mellanchef nummer ett pratat med mellanchef nummer två och fått godkännande av hen att få låna mig ett tag blev det i alla fall så att jag skulle skriva något halvjolmigt om nämnda ämne ”så snabbt det bara går så kan vi lägga ut på nätet direkt och köra i pappret i morgon”.

Och det är just där det kukade ur, som det så vackert brukar heta. För inte lades denna kritiskt viktiga text ut på nätet. Och inte hamnade den heller i papperstidningen 18 timmar senare. Så bråttom var det med den saken, med andra ord.

Därför finns väl inte mycket annat att göra än att publicera dretet själv. Vilket sker här strax nedanför, i en något förlängd version.

Bara för att … ja, jag vet inte. Varför inte, liksom? Dumt att skriva för papperskorgen, och någon kan dessa futtiga 3 093 tecken säkert roa eller reta upp.

Väl bekomme.

Hela intervjun som hänvisas till går att läsa i årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! som gavs ut den 30 maj. Pluskunder kan även bekanta sig med texten här.
Hela intervjun som hänvisas till går att läsa i årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! som gavs ut den 30 maj. Pluskunder kan även bekanta sig med texten här.

Samma visa som i fjol?

Jodå. Visst är det så.

För även om folk ännu inte har hunnit stoppa mossan i adventsstaken flaggar arrangörerna för ännu en stjärnsprakande rocksommar.

Det är bara att börja lägga undan slantar redan nu.

”Nu finns det bara en väg att gå – rakt in i studion och få ihop nästa jävla skiva.”

Så sa motormunnen Lars Ulrich till mig i våras om bandets framtidsplaner efter den då aktuella turnén.

I maj handlade det om ”Metallica by request”, en slags jukeboxvända med låtar framröstade av fansen, som tog kvartetten till huvudstaden och Gärdet som dragplåster för premiäruppförandet av Sthlm Fields senare samma månad.

Då hävdade han att en ny fullängdare, en uppföljare till ”Death magnetic” från 2008, stod absolut högst på ensemblens agenda. Ett arbete som var så prioriterat att vi inte ens skulle bemöda oss att störa gruppen på ett och ett halvt år.

Så har det naturligtvis inte blivit, enligt den välkända Metallica-devisen att väldigt få saker blir som först planerats. I alla fall när det gäller att skriva och spela in ny musik.

Naturligtvis handlar det i grund och botten om att Aktiebolaget Metallica behöver turnéer och livegig för att sysselsätta sina anställda. Speciellt med tanke på de kostsamma projekt gruppen tagit sig an på senare år – konstnärsprojektet ”Lulu” med Lou Reed, biofloppen ”Through the never” och egna festivalen Orion Music + More – så krävs det inget större siffersnille för att begripa att det behövs ett stadigt cashflow in i maskineriet för att det ska rulla vidare. Och något sådant genererar knappast det utdragna arbetet i studion. I alla fall inte i första skedet.

Därför är det kanske inte så förvånande att bandet redan nu, mindre än ett halvår efter senaste Sverigebesöket, aviserar ännu en konsert på blågul mark. Och jo. Jag kan förstå att valet faller just på Ullevi.

Thrashgiganterna har en förmåga att plocka fram överväxeln så fort de ställer sig på scenen där på Heden i Göteborg. Det bevisade den så sent som på femplusföreställningen 2011. Eller 2004, för den delen.

Att de ändå återvänder till Sverige så kort på förra besöket är emellertid ytterligare ett tecken på hetsjakten som landets konsertarrangörer bedriver på rockpublikens pengar. För även om det är ett halvår kvar innan det går att visa sig ute utan polarställ och tredubbla långkalsonger börjar bokningstemperaturen redan trissas upp.

Albumaktuella Foo Fighters besöker även de den där jättegrytan i Göteborg. Bråvalla kontrade i veckan med såväl Muse som hemmafavoriterna Sabaton, medan Sweden Rock pryder affischerna med bland andra Mötley Crüe, Judas Priest och ett greatest hits-laddat Def Leppard.

Därtill kommer en del eventualiteter som lär redas ut de närmaste månaderna. Återuppstår Metaltown efter sabbatsåret 2014? Tar AC/DC sitt superfärska album ”Rock or bust” till Sverige? Har Getaway Rock i Gävle något mer braskande än Rob Zombie och Status Quo att bjuda på?

Allt sånt kommer att visa sig framöver. Men redan nu går det att slå fast: Rocksommaren 2015 kommer att bli übertempererat superhet för den svenska rockpubliken.

Precis som i år, med andra ord.

Den här veckan känner jag ingen Ånge(st) över att bedömma Takida. Eller Earth Crisis.

av Mattias Kling
Sex på bild är sexigt. Samma sextett på skiva är inte lika upphetsande. Foto: Linda Forsell
Sex på bild är sexigt. Samma sextett på skiva är inte lika upphetsande. Foto: Linda Forsell

:++:
Takida
All turns red
Universal
ROCK Något av det svåraste att förhålla sig till som rockkritiker är musik som inte väcker några känslor. Som vare sig fängslar, engagerar eller opponerar sig. Som bara … är. En ickeprovokation som emellanåt lyckas bli upprörande, bara genom att den så förtvivlat  gärna vill vara till lags och passa in.

Det påstås ofta att blott det svenska språket har ett ord som lagom. Och enligt den tesen torde ett band som Takida bara kunna komma från just detta avlånga land.

För som få andra samtida grupper lyckas Ånge-ensemblen omvandla blågul mellanmjölksmentalitet till balsamdistat radioskval. Den är ju så alldaglig att den torde ha en medellängd på 181,5 centimeter, tjäna i runda slängar 279 800 kronor per år, bo i en tätort och ha två barn födda i maj. Ett tvärsnitt av den statistiskt fastställda anderssonska mediansjälen som inte sticker ut för mycket åt något håll.

Sextettens femte fullängdare tvingas kånka runt på Takidas vanliga ok: oförmågan att väcka fler reaktioner än en förströdd axelryckning. Vilket i sig är ganska remarkabelt då det finns få uppenbara kardinalfel på de tio låtarna. Det märks att är det ett rutinerat och kompetent gäng som står bakom leveransen. Musiken är kontrollerad och saklig, fokuserad och – i alla fall i teorin – med slående ishallsrefränger.

Det är det sympatiska med gruppen. Den vet vad den gör och varför, har nått framgången genom hårt arbete och hymlar inte med att den vill bli omtyckt och uppskattad av en målgrupp som hellre instagrammar guacamoleskålar på fredagkvällen än problematiserar över livets stora frågor.

Det spelar liksom ingen större roll om Takida tar sats ur ”Bark at the moon”-riff (”I am the world”), använder Cornershops ”Brimful of asha” som avstamp till ”One lie”, avhandlar misshandel och övergrepp i ”I’m coming home” eller klär en paranoid vredesschlager som ”To have and to hold” i pråliga balladstråkar – det som byggs upp är ändå en känslokuliss, inget mer än en läcker yta.

Och som vare sig fängslar, engagerar eller provocerar.

Den bibliska skärselden, så som skildrad av Ludovico Carracci 1612.
Den bibliska skärselden, så som skildrad av Ludovico Carracci 1612.

BÄSTA SPÅR En recensent liknade en gång truppen vid ett ständigt husband i rockkritikernas egna skärseld. Huruvida ”Purgatory (Live and let die)” är tillägnad just denne tyckare är oklart, ett skarpt stycke är det icke desto mindre i sammanhanget.

Författarduon vid en boksignering på Ica Maxi i Birsta i december förra året. (Bilden är helt skamlöst ”lånad” från Facebook.)
Författarduon vid en boksignering på Ica Maxi i Birsta i december förra året. (Bilden är helt skamlöst lånad från Facebook.)

VISSTE DU ATT … … Tomas Vallin även kan titulera sig barnboksförfattare? Tillsammans med Anna Hansson och illustratören Jenny Lindqvist släppte han förra året ”Den magiska gitarren” om pojken Dantes äventyr i landet Minoria. Sägs lämpa sig för barn i åldrarna sex till nio år.

Alter Bridge ”AB III”
LYSSNA HELLRE PÅ
Alter Bridges ”AB III”. En begåvad bit amerikansk rock som ideologiskt inte ligger så värst långt från Takidas, men som sätter eld på nygrungegenren med refränger så heta att Slash beslutade sig att värva frontmannen Myles Kennedy till sitt soloband.

VECKANS TWEET
Tweet 7/3

Släpp allt och lyssna på nya Raubtiersingeln

av Mattias Kling
Dagens premiärgossar gillar hårt. Och dunk.
Dagens premiärgossar gillar manliga saker. Och dunk.

Under mina snart 20 år i rockjournalistikens tjänst har det såklart hänt en rad bisarra saker. Måhända inte tillräckligt med galenskaper för att kavla ut till en självförhärligande egobiografi à la Anders Tengner, men nog med stoff för att få riktigt underhållande stunder på ålderdomshemmet. I den mån jag minns något och dessutom uppnår den livsnivån.

Jag har fått luren slängd i örat då jag intervjuade en numera avliden proggikon, blivit hotad med smäll på käften – och sedermera pussad – av en hyllad svensk sångare bakom en thaivagn på Sweden Rock, rådissad av en överförfriskad sleazebasist efter att jag gett hans grupps nya skiva fyra plus, uppläxad av Motörhead-Lemmy och fälld till backen av gitarristen i ett ganska så populärt band från Medelpad.

För att nämna några incidenter som spontant ploppar upp i minnet så här strax efter onsdagens lunchträning.

Jag har emellertid bara blivit personligen mordhotad av en artist en gång. Vilket många kanske tycker är hundratalet gånger för lite, men så är det i alla fall.

Det utspelade sig nämligen som följer: I denna bloggs barndom (det vill säga medan jag fortfarande mäktade med sådant) brukade jag passa på att fixa gästbloggar med artister på de festivaler jag ändå var på plats för att besöka. Ett förhoppningsvis uppskattat inslag – som vanligt kom det inte så mycket respons när jag lyckades få till något bra, då det tydligen tycks vara mer populärt att gnälla när något inte faller i smaken – som rullade fram tills förra året, då jag helt sonika beslutade mig för att lägga ner inslaget.

Hur som helst, på Metaltown i Göteborg 2010 tyckte jag att det var en bra idé att bjuda in Raubtier. Ett ganska så lätt val, då gruppen tidigare under dagen hade gjort stor succé och dessutom börjat göra sig ett namn på den svenska hårdrocksscenen via debutskivan ”Det finns bara krig”, som hade släppts året tidigare och vars huvudsingel ”Kamphund” hade snurrat friskt på Bandit.

Well … en dålig idé, skulle det visa sig.

Trion hade nämligen firat friskt efter spelningen och var rejält påstrukna när det var dags att hamra bokstäver på min dator. Deras skivbolagsrepresentant trippade mest nervöst omkring och såg besvärad ut, medan trion (som på den tiden även inkluderade tidigare Deflesh-frontmannen Gustaf Jorde) kämpade med att plocka ihop bokstäver till någon begriplig svenska. Vilket må vara hänt. Festival, sol, sommar och backstagedricka kan skicka även den mest sansade till akuten.

Men tydligen tyckte gruppens frontman Pär Hulkoff att min invit var humanitärt fjollträskpjåsk – och började i stället vräka invektiv över yours truly. Exakt varför är än i dag en smula oklart. Med tanke på promillenivån var resonemanget inte helt följbart, men tydligen hade Hulkoff hängt upp sig på något jag hade skrivit om bandet i Close-Up Magazine. Problemet är bara att jag än till dags dato aldrig har nämnt Raubtier i nämnda publikation, inte ens i en bisats, något jag också artigt påpekade, men denna lilla detalj tycktes bekomma Tornedalssonen något nämnvärt. I stället fortsatte han skyffla ovett över mig i säkert tio minuter, vars kontenta ungefär var att jag var en Stockholmsfjolla som var för mesig för att fatta hur riktiga män bör agera och tycka och att allt nog skulle lösa sig om jag började dricka dunk och skjuta djur med pilbåge, innan han lovade att åka till huvudstaden med hagelbössan om jag inte skärpte mig.

Som sagt, än i dag är själva orsaken till denna utskällning för mig ett mysterium. Vilket den även tycks vara för Hulkoff himself, då han vid senare möten inte direkt har kunnat precisera sig. Ett blogginlägg blev det i alla fall. Hyfsat begripligt efter fjollig textredigering av undertecknad och så var det med det.

Anledningen till detta rotande i det förgångna beror emellertid inte på att jag finner mig speciellt stött eller oroad över incidenten i sig, vattnet under broarna rinner bort rätt fort, utan snarare att jag kände för att sätta dagens dubbelnyhet i ett något annorlunda sammanhang. Onsdagens duoavlossning är nämligen en rejäl fullträff för alla Raubtierfans – inte nog med att bandet i februari/mars nästa år ger sig ut på en omfattande Sverigevända mätande 15 spelningar (turnéplan här), trion har även gjort sin nya singel ”Qaqortoq” tillgänglig för allmän konsumtion.

Exakt hur den låter kan du själv inspektera via Wimpspelaren här nedan. Vilket jag tycker att du ska göra ganska så genast. Så att Hulkoff inte kommer och lägger en hagelsalva i mina knäskålar.

Bonusrecensionen: Meshuggah tragglar och dribblar – väldigt fantastiskt

av Mattias Kling
Fredrik Thordendal och Jens Kidman gör't. Foto: Thomas Johansson
Fredrik Thordendal och Jens Kidman gör’t. Foto: Thomas Johansson

:++++:

Meshuggah

Bäst: Tomas Haakes händer och fötter.

Sämst: Den läckra ljusshowen hade mått ännu bättre av mörker.

GÖTEBORG. Det är ju så enkelt att avge ett betyg likt det ovan. Många kan kalla det slentrian, men kanske lika mycket något som faktiskt är grundat i något verkligt.

Ta det uppenbara: det maskinellt perfekta utförandet, in på detaljnivå utarbetat och akademiskt konstruerat.

Men tänk också på detaljerna: hur bastrummebastanten Tomas Haake lägger ut rytmerna, hur Fredrik Thordendal och Mårten Hagström skruvar på riffen eller hur Jens Kidman slår knut på sig själv och vänder pupillerna inåt kraniet i ”Do not look down”.

Det är sällan välkomnande på ett ordinärt sätt. Snarare likt en utställning där man som åskådare har uppgiften att tappa hakan lika mycket som man ska delta och göra sig hörd.

Lika bra som vanligt? Ja, precis så. Och därför är ju slentrianfyran så underbyggd och rimlig.

Nej, här firar vi minsann inte söndagar, inte

av Mattias Kling
Sångaren Jocke Berg och basisten Magnus … eh … Martin Sandvik firar att det inte är veckans sista dag. Foto: Thomas Johansson
Sångaren Jocke Berg och basisten Magnus … eh … Martin Sandvik firar att det inte är veckans sista dag. Foto: Thomas Johansson

Ett av banden som faktiskt drar lite större publik den här något avslagna lördag är hemmasönerna i Hardcore Superstar. Som nära setavrundning kör ”We don’t celebrate sundays”, likt för att poängtera veckodagens status.

Självklart funkar det bra. Även om det här är ett band som jag stundtals har varit aningen för snäll mot (turnépremiären i Malmö tidigare i våras borde egentligen ha fått :+++: i stället för de :++++: som blev facit i tidningen dagen efter) så är deras timme på Fire Stage precis sånt som krävs för att väcka Metaltown ur eftermiddagslunken.

Och ja, det funkar bra. ”Last call for alcohol”, ”Someone special”, ”Above the law” och ”Dreamin’ in a casket” är festivallåtar med versal begynnelsebokstav och Jägermeister i strupen.

Lördagskänsla, liksom. Och som sådan storslaget verkningsfull vid sidan om-underhållning.

Bonusrecensionen: Napalm Death vröffar hårt mot roffarna

av Mattias Kling
Mark ”Barney” Greenway tar i från tårna. Foto: Thomas Johansson
Mark ”Barney” Greenway tar i från tårna. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Napalm Death

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Mark ”Barney” Greenway är extremmetallens egen John Cleese när det kommer till silly moves.

Sämst: Ja, det kommer ni snart att märka.

GÖTEBORG. Förvisso är grindcore till stora delar en väldigt oljudsbaserad subgenre. Kanske den delen bland de perifiera metalrötterna som ursäktar att det stundtals låter som att någon bränner av en biltuta rakt i örat på dig. Fast med fler blastbeats och agitatoriska texter som förbannar Systemet och Mannen.

Därför kanske man kan säga att inledningen är kaotiskt kategorivald. Fast sanningen är snarare att den låter bedrövligt. Jag tycker mig ana att Napalm Death som två första stycken släpper lös ”Mulinational corporations” och ”Everyday pox” – vad vet jag? Med tanke på det som kommer ur PA-systemet kan det ju vara något helt annat. Det mesta som hörs är en föga mixad noisekanonad som låter ungefär så här: gnissel–vröff–brrrrrrrrr–vröffvröff–smapp–smapp–SMAPP! Ungefär som då din granne spelar sina Crass-skivor på fel varvtal genom spruckna högtalare. En total attack mot vett och sans och trumhinnor, fast på ganska så fel sätt.

Lyckligtvis ordnar det upp sig redan till ”The wolf I feed”, detta ovanligt mångfacetterade stycke från ”Utilitarian” med Fear Factory-sång och halvsansat temperament. Och därefter blir det därför åka av. Via ”From enslavement to obliteration” till ”Suffer the children”. Genom ”On the brink of extinction” till en ögonblicklig ”You suffer” och d-taktsdominansen ”Siege of power”.

Det är en uppryckning som heter duga. En hedersövertygelse som bevisar att tanke och aktion inte behöver vara någon negation. Inte ens i ett forum som detta.

Brian ”Head” Welch headbangar för Guds skull

av Mattias Kling
20130706-164826.jpg
Huvudet och resten av pojkarna live på Close-Up-scenen.

Man kan ju förstå att livet som turnerande musiker kan vara lite tråkigt. Mycket väntan, liksom. Dödtid som är svår att fylla när man har vänt vin, kvinnor och profan sång ryggen.
Därför är det kanske inte så konstigt att Head passar på att fylla dagen med något vettigt – som att spela med sitt Love And Death i Close-Up-tältet, nära nog sju timmar innan han och resten av Korn ska knyta ihop den här festivalen på dess största scen.
Det är en generös gest. En chans för fansen att se ett dragplåster i en annan form, vilket är schyst.
Desto tristare är då gruppens musik. Om du slår upp en Wikipediasida ägnad åt nu metal torde du där hitta mycket av repertoaren, i all sin nedstämda bullrighet och föga finessrikhet.
Så kan det gå.

Bonusrecensionen: Fjädrar vad Soilwork är sympatiskt trevliga

av Mattias Kling
Feelingkungen Ola Flink och superstrupen Björn ”Speed” Strid i krigsformation. Foto: Thomas Johansson
Feelingkungen Ola Flink och superstrupen Björn ”Speed” Strid i krigsformation. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Soilwork

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Basisten Ola Flink har feeling. Ja, jävlar vad han har feeling. Mest hela tiden.

Sämst: Något svårgripbart saknas. Dessvärre.

GÖTEBORG. Ja, och hur mås det här då?

Jo, tydligen alldeles förträffligt – om man ska tro de fåglar som cirklar över scenen samtidigt som strängen slås an med ”This momentary bliss”.

Och, ja. Varför inte? En timme med Soilwork är knappast något som känns bortslösad. Snarare likt en stund då du står där och förundras över över hur bra de är. På ett väldigt sympatiskt och anspråkslöst sätt, ett manér som kan illustreras av att sångaren Björn ”Speed” Strid ägnar pausen mellan ”Nerve” och ”Let this river flow” åt att lägga in en portionsnus.

På så sätt är gruppen något av den melodideathscenens slitvargar. Sällan i fokus, alltid i periferin men aldrig annat än bra. Vilket också kan ses som dess nackdel, då ensemblen tycks jobba bäst i det avlägsna, vid sidan av mer profilerade genrekamrater likt In Flames och Dark Tranquillity.

Det kanske är den där slutliga karisman. Förmågan att gå igenom bruset och gå från bidragande till oumbärliga. Den slutliga knorren som kan skicka gruppen från en tidig eftermiddagstid till att bli det dragplåster som musiken egentligen garanterar.

Vad som behövs på resan dit? Ja, det vete fåglarna.

Sabaton-Pär: Jag tycker folk borde vara glada över vår framgång

av Mattias Kling
Basisten fyrar av sitt hårdaste metalgrin för fotografen. Foto: Johan Söderlund
Basisten fyrar av sitt hårdaste metalgrin för fotografen. Foto: Johan Söderlund
Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.
Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.

Dags för del två i den här korta serien med överblivet intervjumatieral som inte fick rum i reportaget om Falubandets seglats ombord på den tyska metalfärden Full Metal Cruise.

I dag är det bandets basist och ekonomiskt ansvarige Pär Sundström som får komma till tals. Viel spaß, som tysken hade sagt.

…om att vara manager för bandet:

– Så har det varit och så kommer det väl att vara tills vi hittar någon som är bättre. Det finns ju folk som kan det här mycket bättre än mig. Men det finns ingen, förutom möjligtvis Jocke, som brinner mer för Sabaton. Det är jag bäst i världen på och det har tagit oss ganska långt. Men i framtiden vet vi att vi behöver någon, men det måste vara rätt människa.

…om framtiden för Sabaton:

– Det finns mycket som påverkar. Hur ser världen ut om fem eller tio år? Det kan ju vara världskrig eller ekonomin kan ha kollapsat och ingen har några pengar. Kolla på Grekland och Spanien nu, där det är stor kris. De var väldigt stora på hårdrock för tio år sedan och jag tror ju inte att de människorna har blivit hiphopare nu bara för att de inte har råd att gå på lika många konserter. Det gäller att dra in dem till bandet så att de väljer att köpa en biljett till vår konsert i stället för något annat band. Så ser jag på alla länder. För i stort sett överallt finns det folk som kan betala en biljett. I Sverige är det extremt, här kan vi ha 17 arenashower på ett år och en rad festivaler. Och det kommer folk. Så är det ju inte i Spanien. De kan ha en festival och folk har råd att gå på en eller två konserter. Då måste man se till att vara så bra att de väljer oss. Jag vill spela överallt. Jag är nyfiken och vill vara i alla länder.

…om hoten mot bandet:

– Det jobbiga är att det baseras runt musiken. Det är ingen som känner oss personligen som tycker illa om oss. Vi har aldrig varit otrevliga. De som känner oss tycker att vi är fantastiskt trevliga människor och sympatiska och enkla. Och när vi åker runt och gigar så har vi som vana att städa vår egen loge. Vi har aldrig skräpat ner, vi har aldrig förstört något. Vi har varit supersnälla hela vägen. Vi har aldrig ställt till med problem för några arrangörer så att de har förlorat pengar. Så det finns ju ingen som känner oss som har något emot oss, utan det är folk som stör sig på att vår musik är för lättlyssnad eller som blir förbannad för att våra fans är så hängivna. Så det triggar igång folk att hata oss bara därför.

Bara det musikaliska?

– Säkert även med texterna. Det finns folk som tar illa upp. Och intressant nog är det folk från extremhögern som hotar oss. Det är de som är förbannade om att vi sjunger om när det gick åt skogen för nazisterna.

– En del människor tog väldigt illa upp när vi splittrade bandet. Vissa fans blev lite besvikna över det, vilket är konstigt. För vi är ett bättre band nu. Vi har bättre möjligheter, kan skriva bättre låtar och vi är ett säkrare liveband. Och de flesta tycker så, förutom en kille i Tyskland. Eller kanske fler.

…om att inte känna sig hemma i sin egen hemstad:

Sabaton 2013. Från vänster Pär Sundström, Chris Rörland, Joakim Brodén, Snowy Shaw och Thobbe Englund. Foto: Johan Söderlund
Sabaton 2013. Från vänster Pär Sundström, Chris Rörland, Joakim Brodén, Snowy Shaw och Thobbe Englund. Foto: Johan Söderlund

– Man är ju uttittad hela tiden. Det är en liten stad där alla känner igen en. Och alla har en uppfattning om mig, även om de inte känner mig. Och även om det inte är människor som känner mig så vet de vad jag gör, eftersom de har sett eller läst något om mig. Men även de människor man känner hör saker om oss ryktesvägen om allt möjligt. Om att vi tar jättemycket droger och att vi är helt galna, man hör det ena efter det andra. När man går runt i Falun så känner man det, att varenda människa bedömer en. Tyvärr dömer de inte efter den människa jag är, utan vad de har läst om mig. I en större stad hade det inte varit ett problem, men vi är extremt profilerade i Falun i och med att vi har festivalen där och tidningarna skriver om oss hela tiden. Det har ju aldrig kommit en artist från Falun som har varit i närheten av så stor som oss. Förmodligen ingen annan kändis heller. Så i dagsläget är vi ambassadörer för Falun och ett av stadens starkaste varumärken utåt.

Sticker framgången folk i ögonen?

– Det gör den absolut. Det finns ett band i Falun som har skrivit en låt som heter ”Imagine yourself that your band came from the same town as Sabaton” (Livet Som Insats) och på ett sätt kan jag tycka att det är så korkat. Jag tycker de borde vara glada istället, för vi har gjort rätt mycket för hårdrocksklimatet i Falun. Vi stödjer lokala festivaler, vi stöttar lokala band, vi kör clinics, pratar med politikerna och ser till att det behålls replokaler i stan. Och skulle vi försvinna då försvinner en stor del av Faluns musikliv, så är det ju. Om man hade varit smart hade man ju i stället försökt haka på oss och göra något bra av det eftersom vi har öppnat en rad dörrar.

Kommer det hatet från skilsmässan, som har delat folk i läger?

– Till viss del. När det stod om det i tidningarna så framstod jag och Jocke som de som drev igenom det hela, eftersom vi är så hängivna. Och lite så är det. För vi har ju en plan för Sabaton, vi ska framåt och vi ska växa. Och det stör väl en del människor. Men mer handlar det nog om att det sticker i ögonen på folk när det går bra för någon.

– Folk inom näringslivet i Falun tycker Sabaton är fantastiskt. När jag går på företagssamlingar så är alla nyfikna. Någon annan kan stå där och prata om att han just har startat ett företag som trycker suddgummin, och det är ju bra. Men inte lika spännande som när jag berättar att vi har gjort 130 gig, vi reser till 50 länder på ett år och har miljontals fans över hela världen. Det är roligare och lite mer spännande att lyssna på. Och alla de som sitter där har jobbat hårt, de är chefer och driftiga, och de gillar det här. Det får dem att inse att det inte bara är flumskallar som sysslar med hårdrock utan att vi driver företag och är businessminded. På så sätt har vi öppnat dörrar till andra företag, så man kan ju tänka sig att när det kommer andra människor från ett annat band att folk inom näringslivet är mer open minded.

…om relanseringen av Rockstad: Falun som Sabaton Open Air:

– Många missuppfattade grejen. Egentligen förändrar vi ingenting. Från början såg vi Rockstad: Falun som att vi skulle kunna putta undan Sabaton och göra det till en vanlig festival, men snart insåg vi att det inte går att plocka bort oss för då skulle det gå ekonomiskt i kras. Det finns ingen som kan investera och ligga och förlora miljoner år efter år. Vi förlorar pengar varje år på att göra den här festivalen.

– Så vi satte oss ner och funderade på vad vi egentligen vinner på att göra den här festivalen. För det är ingen i Tyskland som bryr sig om att Rockstad: Falun har bokat Mustasch. När vi skickar det till våra fans så undrar de ju bara vad det här är för liten festival som hela tiden kommer från Sabaton. Så vi fick ju inte ut något av det, vi förlorade bara pengar varje år. Varför ska vi hålla på så varje år? Vi fick inte in tillräckligt med folk för att gå runt på den och vi vinner inget på den. Då hade vi två vägskäl: antingen lägger vi ner den och slutar förlora pengar eller så använder vi festivalen på rätt sätt, för att stärka Sabaton. För att förklara för folk att vi faktiskt har en egen festival. Och det fick precis det genomslag vi ville ha. Några dagar senare var jag på en musikmässa i Frankfurt för att göra reklam för gitarrmärket ESP och där märkte man hur det hade slagit igenom. Varenda människa som jobbade för något företag där nere fattade plötsligt vad det handlar om. Alla blev imponerade. Och precis som vi hade önskat så stärkte det Sabatons varumärke ute i Europa. Vi räknar aldrig med att kunna boka några dyra band, i stället beslutade vi i år att inte höja budgeten utan satsade på att det är Sabaton som är dragplåstret. För även om vi hade dragit dit Helloween så hade de inte dragit dit tillräckligt med folk för att det skulle betala sig. I stället är det vi som drar dit fansen, och så ger vi besökarna något som är kul i stället. Alla bokningar vi gör grundar sig på vad vi tycker är bra, inte vad som säljer extra biljetter.

– Nu har festivalen fått den funktion den skulle ha, för den har stärkt Sabaton. Och vi står unika i hela världen och det imponerar på människor som vi behöver. Arrangörer och bokningsbolag och skivbolag – alla. Vi har vår egen festival, vi har vår egen kryssning, Sabaton äger sitt eget skivbolag, vi har vår egen webbshop – vi styr allting själva. Det imponerar på folk och gör att många vill associeras med oss.

Nästa steg – Sabaton sommarland?

– Nej, inte så. Nästa steg för oss är Amerika, att vi ska befästa USA. Vad det gäller Sverige så har vi rätt stora planer på hur vi ska utnyttja vår status för att gå vidare. Nu har vi sålt ut varenda klubb som finns i Sverige och då är nästa steg ishallar. Och då måste man tänka rätt innan man gör det, det är ett rätt stort steg att ta. Jag har aldrig sett Sabaton som ett band som bara lirar i Stockholm och Göteborg, utan jag vill ha ett band som lirar överallt och som syns överallt och som har fans överallt. Därmed måste man också ha en annan strategi. Nu vet vi att det inte finns någon klubb som inte säljer ut i Sverige och då måste vi tänka till. Antingen gör vi ännu fler gig nästa gång eller så måste vi upp.

Du verkar ligga långt framme med den mentala planeringen.

– Jag är helt färdig med 2014 och 2015. Jag har en helt korrekt plan för vad vi ska göra, vilken period. Exakta datum får visa sig, men jag vet exakt vad vi gör då. Vi har alltid legat långt framme i planeringen eftersom vi vill ha fördelen av att vara först. Om vi bokar en turné ett år i förväg då är vi först på alla ställen, alla andra som bokar en turné måste ta det i sin kalkyl att de kanske inte ska turnera där och då eftersom Sabaton gör det. Lite av den effekten fick vi nu, speciellt i Östeuropa. Man gör inte gig i exempelvis Polen samtidigt som oss, det drar man sig för.

Finns det däri också en plan för hur ni växer?

– Ja, det gör det. Men det är ingen garanti, det är ingenting vi kan se som en självklarhet. Just nu är det en självklarhet och det är det även det närmaste halvåret. Men när vi bokar en turné 2015 så vet jag inte vad som händer, men jag räknar med att vår nästa skiva har alla möjligheter att sticka ut. Jag vill ha så mycket substans som möjligt. För om vi levererar något som är färdig och står starka, då är det enklare för alla småsaker att passa in. Bokarna får veta ett år i förväg att de har gig, vårt skivbolag får reda på allt i god tid, vad plattan kommer att heta, när de kommer få mastern och då kan de tänka hur de ska göra.

– Så att Sabaton är större, det är jag till 99 procent säker på. Och vi gjorde ju den här klubbturnén som ett statement på att vi skulle sälja ut allt, på vissa ställen flera månader i förväg. Så nästa turné då vet vi att vi har det säkrat och kan titta på större ställen.

…om situationen med trummisen Robban Bäck, som sägs vara pappaledig:

Sabaton 2013, med trummisen Robban Bäck i mitten. Foto: Magnus Sandberg
Sabaton 2013, med trummisen Robban Bäck i mitten. Foto: Magnus Sandberg

– Nej, det är det väl inte riktigt så enkelt. Just nu vet vi inte om han kommer tillbaka. Vi får helt enkelt se. Det är inte säkert att han vill ut och åka så mycket, han lär väl fundera på det. Vi har kontakt hela tiden, så man får väl se. För honom blev det väl rätt mycket på samma gång. För honom blev det väl också en situation där han fick allt han ville ha. Han fick ett barn, en fantastisk tjej och ett band samtidigt. Därför fick han välja. Och det gjorde han ju.

Om han inte vill komma tillbaka?

– Snowy har sagt att han vill köra så länge vi behöver honom. Sen vill han gå vidare med sina egna projekt. I första hand innebär det turnén ut, sen ville han göra en egen skiva och det passar rätt bra eftersom vi stannar upp och ska jobba på vår nästa skiva.

Så det kan bli medlemsbyte snart igen?

– Det kan bli. Det finns en möjlighet, absolut. Vi får se när vi spelar in skivan, för vid det laget borde vi ha ett beslut. Då måste Robban ha bestämt sig.

Fotnot: Sabaton spelar på Fire Stage i kväll klockan kvart över tio.

Dags för festivalens kanske clutchigaste band

av Mattias Kling
Reverend Neil Fallon – en dude som är själva definitionen på awesomeness. Foto: Thomas Johansson
Reverend Neil Fallon – en dude som är själva definitionen på awesomeness. Foto: Thomas Johansson

”If you’re gonna do it do it live on stage, or don’t do it at all.”

En strof ur öppningsnumret ”Earth rocker” säger mycket om hur det är och hur det görs. På en scen. Live. Och på något sätt större än så mycket annat.

Mycket denna smygstartsdag av Metaltown har handlat om en vingklippning. Hur festivalen liksom pyste ur då Motörhead ställde in tidigare i veckan.

Strax före elva på kvällen spelar sånt mindre roll. Plötsligt är gråkyla, allt annat än tajta publikled och ett inte helt överspännande introprogram speciellt betydelsefulla. Förutsättningarna finns där, men försvinner i något som mest kan kallas för ett vanvettigt sväng.

Det är sådant som Marylandkvartetten slår ner likt en påle i marken. Kaxiga toner som knappast ber om ursäkt för sig, bereder plats i soffan för annat eller går ut med soporna. I stället är det en timmes fantastisk uppvisning i självförtroende och kunnande som tar sats i nyss nämnda jordbävning och som får sin upplösning i en smakfullt ihopbakad ”Electric worry” och ”One eye dollar”.

Som min gode vän Stuart Ness, oväntat men välkommet konsertsällskap, uttryckte det:

– De är så bra att de inte behöver glänsa med sina kunskaper. De är som rörmokare. De kröker rör fantastiskt, och är nöjda med det. Inget tjafs.

Ett extra plus är att repertoaren till största delen viks åt gruppens årsfärska skiva. Vilket ger oss såväl ”Cyborg Bette”, ”The wolf man kindly requests…” och en makalöst cowbellplonkande ”DC sound attack”. Och därutöver några insprängda stycken ur karriären där såväl ”The mob goes wild” och ”Profits of doom” låter fantastiska.

Vilket hela förbannade konserten gör. Bara för att det är så live. Så scennärvarande. Och så jordskälvande fantastiskt att plussen i en recension skulle flyga.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB