Parkway Drive

Blue Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Dark days”.

Sämst: Ljudet är oftare burdust än bra.

NORRKÖPING. Emellanåt blir det framförda enbart en kuliss. En ljudlig ursäkt för att svinga armarna i slåtterrörelser, springa runt i ring och vadstudsa på en sakta torkande asfaltsyta som nyss regnpiskats skrovlig.

Som sådan är Byron Bay-kvintettens musik också väldigt duglig. Den presenterar sig med spänst i steget mellan lättnynnade slingriff, tungfotade breakdowns och strategiskt placerade tvåtaktsrusningar. Bultig och bufflig, men sällan uppenbart douchig. Kraftfullt rumstrerande snarare än snillrigt nyanserad. Hård i kanterna, moshvänlig i kärnan. Arg, men ändå tacksam över att få plats på festivalens största scen.

Helheten har emellertid sina brister. I mitt tycke är det först på senaste given ”Atlas” som gruppen börjar närma sig någon slags dynamik i redogörelsen, vilket gör att äldre stycken likt ”Boneyards” och ”Romance is dead” snarare blir påminnelser om Parkway Drives gynnsamma utveckling än tillvarataget kistguld.

Men, hey. De går ju bra att mosha till.