Startsida / Inlägg

Hädanefter blir allt en lång nedräkning till maj 2014

av Mattias Kling
Trio med trauma.
Trio med trauma.

”I’ve got a box of matches,

I’ve got a can of kerosene.

I’ve got some bad ideas,

involving you and me.”

Två meningar som i sig kanske inte kan tyckas vara så omstörtande, men som i grunden betyder allt.

De introducerade nämligen en grupp med det inte helt klatschiga namnet Alkaline Trio för mig. En liten ensemble som jag då, när det nya millenniet ännu var ganska färskt och ett oskrivet blad, redan hade läst en del om men inte fäst större vikt vid. Just beroende på dess signatur, som snarare för tankarna till en Duracellkanin än en angelägen punktrupp, och att de ofta klumpades ihop med för mig mindre intressanta nyemoband likt de som Revelation prånglade ut under 1990-talet.

Därför blev raderna ovan – och inte minst dess underliggande musik – något av en chock. Det här var ju inga självömkande ynglingar med dålig hållning och för många Fugazi-plattor i backen, utan något helt annat. Något elakare. Fulare. Mer ondskefullt.

”I don’t blame you for walking away,

I touched myself, had thoughts of flames.

I shat the bed and laid there in it,

thinking of you, wide awake for days.”

Genom en snart 60-årig rockhistoria har det gjorts många låtar om kärlek och ohälsosam fixering. När Sting sjunger om detta ur en stalkares synvinkel i The Polices ”Every breath you take” blir det en superhit – när Matt Skiba, gitarrist och sångare i Alkaline Trio, ger sin syn på slutar det med att offret slår tillbaka med full styrka och med att styckade kroppsdelar sprids över Lake Michigan.

”Step one – slit my throat,

step two – play in my blood.

Step three – cover me in dirty sheets and run laughing out of the house.

Step four – stop off at Edgebrook Creek and rinse your crimson hands.

You took me hostage and made your demands,

I couldn’t meet them so you cut off my fingers, one by one”

Ni fattar, det här är inte dussinpop. Även om den byggs på tre välkända ackord och skjuter refrängpilar på ett sätt som knappast kan kallas innovativt är ”This could be love”, öppningsspår på ”Good mourning” något helt annat. Ett möte mellan sött och ruttet på strax under fyra minuter, som i mångt och mycket tar och vänder ut och in på föreställningar om vilka känslor musik kan förmedla. För visst är det enkelt att sjunga med i melodin och låta det stanna där, men när man börjar reflektera över vad som egentligen förmedlas skapas en desto bittrare smak i munnen.

Det är också det som är tjusningen med Alkaline Trio. Kontrasterna som skaver mot varandra, känslan av att man aldrig kan känna sig trygg. En ständig förnimmelse av oro och fara. Ett drastiskt förmedlande av känslor, utan omskrivningar, som lika ofta kan berätta om en av sektmedlemmarna i klicken runt Charles Manson (”Sadie” från 2005 års ”Crimson”) som att avsäga sig den kristna tron och dess regelverk (singelbaksidan ”Hell yes” från 2001).

För mig var det en kärlekshistoria som inleddes i maj 2003. En förälskelse som gör att jag tio år senare har visat min trohet genom att tatuera dess symbol – populärt kallad heartskull – på vänster ringfinger likt en vigselring. En försäkran om att det här bandet är ett av få som jag kommer ta med mig i graven.

Visst har jag under detta decennie stundtals känt mig en smula sviken. Inte så mycket av dess musikaliska verk i sig – jag har välkomnat såväl det mer sofistikerade uttrycket på ”Crimson” som new wave-flirtarna på ”Agony & irony” och fram till utmärkta årsfärska ”My shame is true” fortsatt att häpnas över den svindande magi som uppstår i skåran mellan Skibas och basisten Dan Andrianos ofta ganska disparata kompositioner.

Dock har jag saknat en sak: att se gruppen live under rätt förutsättningar. Det har blivit blott ett möte på dessa tio år, på väldigt kortlivade Riddarholmsfestivalen i augusti 2003 där trion inledde festiviteterna strax efter lunch, vilket i sammanhanget är alldeles för lite för att behålla lågan i ett distansförhållande.

Snart blir det emellertid ändring på den fronten. Tidigt i morse avslöjades nämligen att Alkaline Trio slutligen kan passera passkontrollerna vid den svenska gränsen för inte mindre än tre gig i maj 2014. Föga förvånande är det Malmö, Göteborg och Stockholm som får den äran precis i uppladdningen inför ännu en, förutsätter jag, superspäckad festivalsommar.

Biljetterna till dessa högmässor släpps i morgon klockan nio på morgonen. Och se där – mycket bättre besked kan nog knappast avkunnas en regnig och småkaotisk tisdag i november.

at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Nils Lolk
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB