Arkiv för tagg alkaline trio

- Sida 1 av 1

Hädanefter blir allt en lång nedräkning till maj 2014

av Mattias Kling
Trio med trauma.
Trio med trauma.

”I’ve got a box of matches,

I’ve got a can of kerosene.

I’ve got some bad ideas,

involving you and me.”

Två meningar som i sig kanske inte kan tyckas vara så omstörtande, men som i grunden betyder allt.

De introducerade nämligen en grupp med det inte helt klatschiga namnet Alkaline Trio för mig. En liten ensemble som jag då, när det nya millenniet ännu var ganska färskt och ett oskrivet blad, redan hade läst en del om men inte fäst större vikt vid. Just beroende på dess signatur, som snarare för tankarna till en Duracellkanin än en angelägen punktrupp, och att de ofta klumpades ihop med för mig mindre intressanta nyemoband likt de som Revelation prånglade ut under 1990-talet.

Därför blev raderna ovan – och inte minst dess underliggande musik – något av en chock. Det här var ju inga självömkande ynglingar med dålig hållning och för många Fugazi-plattor i backen, utan något helt annat. Något elakare. Fulare. Mer ondskefullt.

”I don’t blame you for walking away,

I touched myself, had thoughts of flames.

I shat the bed and laid there in it,

thinking of you, wide awake for days.”

Genom en snart 60-årig rockhistoria har det gjorts många låtar om kärlek och ohälsosam fixering. När Sting sjunger om detta ur en stalkares synvinkel i The Polices ”Every breath you take” blir det en superhit – när Matt Skiba, gitarrist och sångare i Alkaline Trio, ger sin syn på slutar det med att offret slår tillbaka med full styrka och med att styckade kroppsdelar sprids över Lake Michigan.

”Step one – slit my throat,

step two – play in my blood.

Step three – cover me in dirty sheets and run laughing out of the house.

Step four – stop off at Edgebrook Creek and rinse your crimson hands.

You took me hostage and made your demands,

I couldn’t meet them so you cut off my fingers, one by one”

Ni fattar, det här är inte dussinpop. Även om den byggs på tre välkända ackord och skjuter refrängpilar på ett sätt som knappast kan kallas innovativt är ”This could be love”, öppningsspår på ”Good mourning” något helt annat. Ett möte mellan sött och ruttet på strax under fyra minuter, som i mångt och mycket tar och vänder ut och in på föreställningar om vilka känslor musik kan förmedla. För visst är det enkelt att sjunga med i melodin och låta det stanna där, men när man börjar reflektera över vad som egentligen förmedlas skapas en desto bittrare smak i munnen.

Det är också det som är tjusningen med Alkaline Trio. Kontrasterna som skaver mot varandra, känslan av att man aldrig kan känna sig trygg. En ständig förnimmelse av oro och fara. Ett drastiskt förmedlande av känslor, utan omskrivningar, som lika ofta kan berätta om en av sektmedlemmarna i klicken runt Charles Manson (”Sadie” från 2005 års ”Crimson”) som att avsäga sig den kristna tron och dess regelverk (singelbaksidan ”Hell yes” från 2001).

För mig var det en kärlekshistoria som inleddes i maj 2003. En förälskelse som gör att jag tio år senare har visat min trohet genom att tatuera dess symbol – populärt kallad heartskull – på vänster ringfinger likt en vigselring. En försäkran om att det här bandet är ett av få som jag kommer ta med mig i graven.

Visst har jag under detta decennie stundtals känt mig en smula sviken. Inte så mycket av dess musikaliska verk i sig – jag har välkomnat såväl det mer sofistikerade uttrycket på ”Crimson” som new wave-flirtarna på ”Agony & irony” och fram till utmärkta årsfärska ”My shame is true” fortsatt att häpnas över den svindande magi som uppstår i skåran mellan Skibas och basisten Dan Andrianos ofta ganska disparata kompositioner.

Dock har jag saknat en sak: att se gruppen live under rätt förutsättningar. Det har blivit blott ett möte på dessa tio år, på väldigt kortlivade Riddarholmsfestivalen i augusti 2003 där trion inledde festiviteterna strax efter lunch, vilket i sammanhanget är alldeles för lite för att behålla lågan i ett distansförhållande.

Snart blir det emellertid ändring på den fronten. Tidigt i morse avslöjades nämligen att Alkaline Trio slutligen kan passera passkontrollerna vid den svenska gränsen för inte mindre än tre gig i maj 2014. Föga förvånande är det Malmö, Göteborg och Stockholm som får den äran precis i uppladdningen inför ännu en, förutsätter jag, superspäckad festivalsommar.

Biljetterna till dessa högmässor släpps i morgon klockan nio på morgonen. Och se där – mycket bättre besked kan nog knappast avkunnas en regnig och småkaotisk tisdag i november.

It was written in blogg (FGIF, pt 11)

av Mattias Kling
Homer-woo-hoo

Jag har länge funderat på att göra om det här ständigt återkommande inslaget en smula.

Mest för att det på ett sätt stör mitt estetiska öga när jag kollar på det i efterhand. Och dels för att det känns aningen slappt att bara skriva något bladder om veckan som har gått och sen dundra in en herrans massa videolänkar mot slutet.

Därför tänkte jag prova en ny form från och med den här veckan. Att i stället för att använda tidigare nämnda upplägg i stället välja ut några videor som jag de facto skriver något drönigt om – och i stället gör en mer omfattande rekapitulation av veckans videor och streamingklipp som en spellista på Youtube som bara presenteras som en länk här.

Ingen total revolution, med andra ord. Utan mer en lätt ansiktslyftning, för att göra det hela lite mer spännande för både mig och för er.

Bra eller anus? Eller till och med branus? Kommentera gärna och kom med synpunkter. Så lovar jag att i alla fall ta dem i beaktande när det gäller FGIF-inläggens framtida utformning.

Nog babblat om detta. Nu kör vi – med veckans fem coolaste klipp.

Devourment ”Parasitic eruption”

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag redan har uppmärksammat detta högst hänsynslösa Texasgäng, senast då senaste brutalistuppvisningen ”Concieved in sewage” släpptes för två veckor sedan. Just därför känns det extra festligt att i dag kunna presentera första riktiga videon från nämnda verk, en bildsättning som i sammanhanget faktiskt känns relativt sansad. Fjärran från exempelvis Cattle Decapitations gorebonanza ”Force gender reassagnment” visar den mest gruppen som står och spelar i ett sporadiskt upplyst rum. Och en snubbe i en hemsk gorillamask. Creepy!

Bring Me The Horizon ”Sleepwalking”

2013 är året då Yorkshires mest välfriserade gossar ska ta över världen på allvar. Mycket tyder i alla fall på det, med uppbackning från jättebolaget Sony Music och med ett ganska så uppstädat sound som initialt fick mig att gubbmuttra om ”emotronica” och likna dem vid ett ”Linkin Park med halstatueringar”. Jag kan inte påstå att jag ännu riktigt är vän med ”Sempiternal”, i handeln den 3 april. För samtidigt som jag förstår att ett uppstädat sound, tillfixat av Deftones/Limp Bizkit-relaterade Terry Date, är önskvärt om man söker intresse utanför skaran av redan frälsta så känns en dylik utveckling inte helt önskvärd. Vi får se hur åsikterna förändras fram till releasedatum.

Alkaline Trio ”I, pessimist”

De som med någon slags regelbundenhet att följt mitt dravel här på bloggen vet att jag har ett väldigt gott öga till det här Illiniosbördiga gänget. Så till den milda grad att jag till och med har dess förnämliga heartskull-logo tatuerad på ett väldigt lämpligt ställe, en hedersbetygelse som blott två andra band kan stoltsera med (vilka dessa är kan vi nog återkomma till någon annan gång). I alla fall. Den 3 april släpps bandets åttonde riktiga fullängdare – jag vägrar erkänna 2011 års ”Damnasia” som en sådan – kallad ”My shame is true”. Det är faktiskt en väldigt bra skiva. På många sätt trions starkaste och piggaste sedan genombrottsplattan ”Good mourning” för tio år sedan. Och på just nämnda stundande alster hittar ni så klart denna låt, där gruppen dessutom får hjälp av Rise Againsts Tim McIlrath. I Youtubespellistan som det länkas till nedan kan ni dessutom spana in den officiella vidon till tidigare offentliggjorda ”I wanna be a Warhol”. Inte illa.

Today Is The Day ”Sick of your mouth”

Även om Steve Austins oljudsensemble inte ämnar gå in i studion förrän senare i år tänker de inte lämna sina fans svältfödda på ny musik. Därför har trion i veckan offentliggjort ett väldigt hallucinatoriskt klipp som tillfälligt näringstillskott i väntan på uppföljaren till den för två år sedan släppta ”Pain is a warning”. En varning kan vara på sin plats: de med epileptiska anlag bör nog undvika det här färg- och bildbombardemanget. Liksom de som anser att sönderdistad skriksång är irriterande och jobbigt.

Pyrithion ”The invention of hatred”.

Okej, här går jag direkt mot reglerna om att en så kallad lyric video – det nya svarta som är dunklare än kolsvart – inte ska komma med bland de omskrivna klippen. Nåväl. Säg de rättesnören som inte håller att tänjas på, vilket är extra sant i det här fallet. För visst måste man uppmärksamma detta projekt lite extra, då det är en extra tuff dödsmetallstuvning som kokats ihop av As I Lay Dyings Tim Lambesis, Ryan Glissan från Allegaeon och Andy Godwin (ex-The Famine). Tufft låter det i alla fall. På ett sätt som något ens relaterat till kristen metalcore inte borde göra. Och därmed langar vi väl upp ett kors i taket för det.

Om detta nu inte räckte för att göra fredagen lite fräckare så är det bara att följa den här länken in på Youtube – och exempelvis spänna ögonen i Rival Sons live hos Jimmy Kimmel, hur Iron Maidens ”Fear of the dark” låter då den framförs på harpa samt spana in bonusvideor från exempelvis Funeral For A Friend, As They Burn och Stratovarius. För att nämna några.

Trevlig helg, vänner och fiender.

Bedömda i veckan: Saxon och Krokus – och många fler

av Mattias Kling
Saxon ”Sacrifice”

:+++:

Saxon

Sacrifice

UDR/EMI

METAL Förra året sammanfattades karriären i ”Heavy metal thunder”, en film vars titeltanke här omsätts i praktiken. På initiativ av frontmannen firar Yorkshireveteranerna 20 fullängdare genom att avslöja sin absolut sturskaste sida, med dunder och brak som signatur. På så sätt finns det ingen risk för spår av häst i den här ytterst fläskiga riffbiffen. Snarare är råvarorna så noggrant kvalitetskontrollerade att de flinka tonspurter Paul Quinn och Doug Scarrat sporrar varandra till känns likt ursprungsmärkta. Med detta grundrecept visar ”Sacrifice” upp en grupp som spänner musklerna på allvar, som utan att kantra tar sig an historien om Titanic i ”Made in Belfast” och som bjuder metodisk värdighetsmetal från start till mål. Även om den där riktigt exceptionella låten dessvärre saknas.

Bästa spår: ”Warriors of the road”.

SPELLISTAN

Spellistan 1/3

• Här kan du lyssna på bidragen i samlad form på Youtube. Förutom låten med Lock-Up, som i stället streamas här.

VECKANS TWEET

Tweet 1/3

• Här kan du lyssna på ”Dirty dynamite” på Spotify och på Wimp.

Flu make me sick (FGIF, pt 7)

av Mattias Kling

Enligt en artikel i moderorganet härjar just nu fyra olika influensor i Sverige. Eller som statsepidemiologen Annika Linde på SMI uttryckte i nämna nyhetspjäs:

– Vi har alla tre influensorna – och RSV – samtidigt. Vi har alltså fyra allvarliga virus nu. Det tar på folk, så det är inte konstigt att många är sjuka.

Nä, tacka fan för det. För undertecknads del har detta inneburit ett ganska så konstant tillstånd av halvkollaps i en veckas tid som dock inte har varit värre än att jag i alla fall har kunnat genomföra mina avtalade timmar vid nyhetsdesken på Aftonbladet. Men kanske inte så mycket mer än så.

Jag trodde därmed också att det inte skulle bli så mycket värre. Att jag skulle klara mig ifrån total sjukdomssmocka och i stället gå runt med något slags halvfabrikat i ingenmanslandet mellan sundhet och sängliggande.

Och jo, visst. Tjenahejsan – det gick ju så där.

För samtidigt som Clutch dundrade Tyrol sönder och samman i torsdags kväll – en konsert jag dessutom var utsänd att bevaka för en viss tidnings räkning – började jag så smått se dubbelt. Huttrade som av köld, trots bastuvärmen inne i den där alpstugeliknande konsertlokalen vid Gröna Lund.

Precis i enlighet med Murphys lag slog så influensanäven till vid sämsta möjliga tillfälle. Vilket i sin tur innebar en recension författad under ovanligt snurriga förutsättningar. Men som på något mirakulöst sätt ändå kom in i tidningen och förhoppningsvis på något sätt var läsvärd.

Under detta extraordinära läge är det kanske naturligt att vissa traditioner får se sig en smula misshandlade. Som att veckans videogenomgång blir offentlig ett dygn senare än brukligt, under devisen ”bättre sent än aldrig”. Och alternativet, att helt sonika hoppa över skiten bara för att förutsättningarna inte är de bästa, känns inte heller speciellt lockande.

Därför blir det denna vecka lördagsgodis i stället för fredagsmys. En extra möjlighet att i lugn och ro njuta av en väldigt blandad gottepåse innehållande alltifrån Kvelertak och Ominum Gatherum till Deathember, Crashdïet, We Came As Romans, Cult Of Luna och Century Medias nya gunstlingar i Starkill.

Därtill finns det ju alltid anledning att plocka ner lite extra snask. Som just i dag får vara lyric videos från Death Wolf, Clutch, Within The Ruins samt Alkaline Trio, en liveupptagning från Colorado med Dark Funeral och en halvomfattande turnédokumentär med återförenade emoveteranerna Texas Is The Reason.

En sjukt trevlig blandning som får fungera som paracetamol mot svettiga hostattacker.

Alkaline Trio går in i studion

av Mattias Kling

Just så kan vi börja denna veckas bloggande och rapporterande.

Genom att förmedla ett besked som är en god nyhet om något. Speciellt för mig, som sedan fler år tillbaka har prytt mitt vänstra ringfinger med gruppens iögonfallande heartskull-symbol.

Sedan torsdag förra veckan har nämligen den bloddrypande alternativpunktrion, med rötter i Chicago, relokaliserat sig till Blasting Room-studion i Fort Collins, Colorado, för att där och tillsammans med Bill Stevenson (Descendents, NOFX, Rise Against med flera) fästa uppföljaren till 2010 års ”This addiction”.

– Om någon för 20 år sedan hade sagt att vi skulle göra en skiva med Bill Stevenson hade jag trott att det var ett skämt, kommenterar frontmannen Matt Skiba alliansen.

Senaste releasen från gruppen var ”Damnasia”, som släpptes förra året. Skivan bestod till större delen av akustiska nyversioner av valda delar ur diskografin samt ett par nya spår. Matt Skiba har även tillsammans med soloprojektet The Sekrets tidigare i år offentliggjort ”Babylon”, medan basisten/sångaren Dan Andriano förra året erbjöd ”Hurricane season” med sitt egna band Dan Andriano In The Emergency Room.

Alkaline Trios åttonde riktiga fullängdare lösgörs via Epitaph under 2013.

Veckans recension

av Mattias Kling
Alkaline Trio ”This addiction”

++++

Alkaline Trio

This addiction

Heart & Skull/Sound Pollution

ROCK Med ”Dine, dine my darling” serveras inte bara en av årets fyndigaste låttitlar, utan även en melodi som fullkomligt smälter i munnen. Låten i sig är också en tydlig illustration av den omkastade rollfördelningen i bandet, då basisten Dan Andriano får gå in som amorös mysfarbror medan Matt Skiba mest ägnar sig åt att spruta bitterhet och vinäger över ett kraschat äktenskap. I denna spänning mellan hjärta och smärta trivs gruppen emellertid ypperligt och träffar rätt ven med varje försök. Och i en inramning där förälskelse liknas vid heroin är Alkaline Trio i sanning beroendeframkallande.

Bästa spår: ”Off the map”.

Mattias Kling

 

Ny Alkaline Trio-video

av Mattias Kling

Med risk för att återigen kallas emoblöja av stenhårde kompisen Per ”Panzer” Nordgren kan jag inte låta bli att fortsätta hypa detta eminenta Illinoisgäng.

Skivan ”This addiction” finns i butik fredag den 26 februari.

Och så här ser videon till titelspåret ut.

Alkaline Trio namnger nya albumet

av Mattias Kling

Så där ja.

Releasedatum – check. Titel – check. Svart nagellack – troligtvis.

Den 26 februari 2010 är det dags för Chicagoformaterade trion att avtäcka fullängdare nummer sju, som går under titeln ”The addiction”. Skivan blir uppföljare till 2008 års ”Agony & irony” (fyra plus när det begav sig), och släpps i Europa via Hassle (Alexisonfire, August Burns Red med flera).

Close-Up Båten och ett så förnämligt skivsläpp på en och samma dag. Världsklass!

Alkaline Trio bildar nytt skivbolag

av Mattias Kling
Alkaline Trio

Efter bara ett album på V2 har Chicagos gladaste gothpunkare valt att ta saken i egna händer.

I samarbete med Epitaph (ägt av Bad Religions gitarrist formidable Brett Gurewitz) står trion därför redo att lansera egna etiketten Hearts & Skulls, som kommer att ansvara för att gruppens musik når allmän konsumtion i framtiden.

– Vi har alltid varit intresserade av att ta kontroll över skivbolagssituationen, men trodde aldrig att det var möjligt. Men tack vare Brett Gurewitz och personalen på Epitaph så är allt löst. Alla vi tre i Alkaline Trio har respekterat Epitaphs musik och arbetsvilja, och därför känner vi oss hedrade att jobba under ett och samma tak, skriver gruppen i en kommentar.

Alkaline Trios uppföljare till ”Agony & irony” (belönad med fyra plus förra året) kommer att släppas nästa år. Så länge rekommenderas godbiten här nedan, med en text som gjord att plocka slogantatueringar ifrån.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB