Takida
All turns red
Universal
ROCK Något av det svåraste att förhålla sig till som rockkritiker är musik som inte väcker några känslor. Som vare sig fängslar, engagerar eller opponerar sig. Som bara … är. En ickeprovokation som emellanåt lyckas bli upprörande, bara genom att den så förtvivlat  gärna vill vara till lags och passa in.

Det påstås ofta att blott det svenska språket har ett ord som lagom. Och enligt den tesen torde ett band som Takida bara kunna komma från just detta avlånga land.

För som få andra samtida grupper lyckas Ånge-ensemblen omvandla blågul mellanmjölksmentalitet till balsamdistat radioskval. Den är ju så alldaglig att den torde ha en medellängd på 181,5 centimeter, tjäna i runda slängar 279 800 kronor per år, bo i en tätort och ha två barn födda i maj. Ett tvärsnitt av den statistiskt fastställda anderssonska mediansjälen som inte sticker ut för mycket åt något håll.

Sextettens femte fullängdare tvingas kånka runt på Takidas vanliga ok: oförmågan att väcka fler reaktioner än en förströdd axelryckning. Vilket i sig är ganska remarkabelt då det finns få uppenbara kardinalfel på de tio låtarna. Det märks att är det ett rutinerat och kompetent gäng som står bakom leveransen. Musiken är kontrollerad och saklig, fokuserad och – i alla fall i teorin – med slående ishallsrefränger.

Det är det sympatiska med gruppen. Den vet vad den gör och varför, har nått framgången genom hårt arbete och hymlar inte med att den vill bli omtyckt och uppskattad av en målgrupp som hellre instagrammar guacamoleskålar på fredagkvällen än problematiserar över livets stora frågor.

Det spelar liksom ingen större roll om Takida tar sats ur ”Bark at the moon”-riff (”I am the world”), använder Cornershops ”Brimful of asha” som avstamp till ”One lie”, avhandlar misshandel och övergrepp i ”I’m coming home” eller klär en paranoid vredesschlager som ”To have and to hold” i pråliga balladstråkar – det som byggs upp är ändå en känslokuliss, inget mer än en läcker yta.

Och som vare sig fängslar, engagerar eller provocerar.

BÄSTA SPÅR En recensent liknade en gång truppen vid ett ständigt husband i rockkritikernas egna skärseld. Huruvida ”Purgatory (Live and let die)” är tillägnad just denne tyckare är oklart, ett skarpt stycke är det icke desto mindre i sammanhanget.

VISSTE DU ATT … … Tomas Vallin även kan titulera sig barnboksförfattare? Tillsammans med Anna Hansson och illustratören Jenny Lindqvist släppte han förra året ”Den magiska gitarren” om pojken Dantes äventyr i landet Minoria. Sägs lämpa sig för barn i åldrarna sex till nio år.

LYSSNA HELLRE PÅ Alter Bridges ”AB III”. En begåvad bit amerikansk rock som ideologiskt inte ligger så värst långt från Takidas, men som sätter eld på nygrungegenren med refränger så heta att Slash beslutade sig att värva frontmannen Myles Kennedy till sitt soloband.

VECKANS TWEET