…och när det är svårt att få till trängselmosh bland publiken kan man ju alltid bjuda upp den på scenen. Och det ser ut så här.

Det är ju så svårt att inte gilla det här. Att inte bli helt tagen av Mike Muirs galna flängande över scenen, över basisten Tim Williams neongröna strängar eller över trummisen Eric Moores Jabba The Hut-leverans.
Det är liksom kul. Ett energiskt uppvisande av låtar som heter saker som ”Institutionalized”, ”War inside my head”, ”Cyco vision” och ”You can’t bring me down”.
En väldigt kul stund, helt enkelt. Även om det nu innebär ett trumsolo.

Vi kan säga att eftermiddagen har varit lite myspysig så här långt. Har stått och gubbdiggat – långt bak, med armarna i kors – till Nationalteaterns Rockorkester. Har fått lite lightgothig trevnad från Anathema.
Därför blir det ju inte helt fel med lite skatecore enligt Veniceprincipen som upptrappning i eftermiddagskvalmigheten. Lite Suicidal Tendencies, helt enkelt.
Valet av scen känns emellertid återigen inte helt optimalt. Likt när det gäller Municipal Waste i går är det här en grupp med en musik som nästan kräver tak över huvudet. Som behöver trängsel, svettutbyte och … ja, trängsel.
Moshkidsen verkar redo i alla fall, så här ett par minuter före showstart. Det är ganska många uppvända kepsskärmar här. Ett försvarligt antal vita high top-kängor. En hel del rippade jeans, bandanas och tröjor med grupper som Nuclear Assault (kredd!), Gammacide (superkredd!) och med det aktuella bandet också, så klart.
Blir det en klockren trip at the brain?
Får hoppas det.

Jag ska kanske inte vara sådan. En petimetergnölare som påpekar det uppenbara.
Men, ändå. Min decibelmätare visar en siffra på 95, alltså med god marginal inom laglighetsgränsen. Världens mest högljudda band har därmed fogat sig till svenska regler och förordningar – och inget fel med det. Manowar låter ändå fläskigt och tjockt. Joey DeMaios bas känns i bröstet, liksom Donnie Hamzeks dominerande virvelkagge.
Showstarten har så här långt bjudit på det obligatoriska öppningsnumret ”Manowar”, ”Gates of Valhalla”, ”Kill with power” samt ”Sign of the hammer”. Metal, metal och mer metal. Så som det ska vara. Hoppas det håller ända i mål.

Här kan vi ju ännu en gång prata om det här med felplaceringar.
För rent ideologiskt hör Richmond-thrasharna snarare hemma i Gasklockan, med publiken ett näshår från artisterna. Lite så som jag pratade med gitarristen Ryan Waste om tidigare.
Ändå, gruppens respektfullt hardcoregundade nythrash är en vital upplevelse. Den jobbar hårt på scenen. Langar fram den ena tvåminutersrusningen efter den andra. Spelar stycken som ”Unleash the bastards”, ”You’re cut off” och ”Wolves of Chernobyl”.
Och ja, det blir många låtar om att dricka.

Gruppen som på sitt sätt vägrar dö, och som tidigare i sommar tog sig ett återfall i och med ”Relapse”, har ett brokigt rykte att leva upp till.
Den har överlevt överdoser, missbruk och blödande cystor – och tycks alltid likt en Fenix resa sig ur askorna igen. I en form eller annan.
Till skillnad mot vid det som skulle bli avskedsföreställningen för några år sedan, en turné som bland annat innebar ett stopp på Sweden Rock, är det nu också duktigt med folk i publiken. Med trängsel ända bort till matförsäljarna.
Men likt då är det ett Ministry som väljer att fokusera på sitt färskare material och som sparar sin banbrytande industrimetal från 1980- och 1990-talet till slutet. Lite snålt, kan tyckas. Speciellt på ett festivalgig med en speltid på en föga generöst tilltagen timme.
Men det låter ju ändå bra i exempelvis ”No W”, ”Ghouldiggers” och ”Lies, lies, lies”. Och att Al Jourgensen, påstått nykter som han är, halsar öl mellan låtarna bevisar att allting är relativt.
Även det där med en grupp som envist vägrar att dö.

Så här glad kan man ju bli. Om man i alla fall heter Robin Björk och har kammat hem storpriset i Hårdrocksbloggens exklusiva tävling.

En styck Manowargura, signerad av hela bandet, är utdelad och mottagen..

Man kan ju verkligen kalla det ett avhopp i sista stund. Bara ett knappt dygn före sitt framträdande på festivalens största scen kommer beskedet att den banbrytande industritruppen tvingas ställa in sin närvaro i Gävle ”på grund av anledningar utanför arrangörernas kontroll”, hälsar FKP Scorpio.

Det är så klart ett trist besked. Speciellt då jag vet att det finns folk som ämnar besöka festivalen i morgon enbart på grund av Jaz Coleman och hans gäng.

Så kan det gå, helt enkelt. En ersättare har i alla fall i sista stund kallats in i form av Heat, som gjorde ett väldigt trevligt gig på Sweden Rock för en månad sedan. ”Freedom rock” i stället för ”Love like blood”?