Hade det här varit i moderorganet hade rubriken troligen lydit: ”Alla borde få cancer”. Alternativt: ”Jag hatar Yngwie Malmsteen”.

Här i bloggformen är jag emellertid inte lika sensationslysten. Eller, nåja. Ett bra snack med Adam ”Nergal” Darski var det ju i alla fall. Ett inlägg som borde ha kommit upp tidigare, men som som först nu blir offentligt på grund av uppkopplingen på Getaway.

Och om också får bli finalen för den här rundan. Avslutning på en kväll som har varit, rent ut sagt, skit. Jag fick i alla fall mitt jobb gjort. Recensioner på ovan nämnda Yngwie och Saxon lämnade. Och det som över detta gått fel kan vi för stunden lämna därhän.

Jag gör som kungen. Vänder blad. Går vidare – och riktar hellre uppmärksamhet mot att det i och med detta också är semester på schemat.

Med andra ord: sayonara, suckers.

Enligt ett färskt pressmeddelande från arrangörerna FKP Scorpio är den officiella publiksiffran för årets evenemang rekordstor – med 12 000 besökare.

Exakt hur man har kommit fram till denna siffra är aningen oklart, men jag kan spekulera i en snabb sammanslagning av de tre dagarna. För nog är inte det inte över tiotusen pers här inne nu. När Heat spelar inför en ganska så tom grusplan som ersättare för Killing Joke. Eller då det i övrigt är ganska så lättmanövrerat var man än så önskar gå.

Nåväl. Det finns statistik och så finns det statistik. Och ovan nämnda publiksiffra får som sagt stå för arrangörerna.

Mindre diskutabelt är däremot att festivalen nästa år kommer att byta datum – och i stället hållas den 1–3 augusti.

– Våra besökare har varit mycket nöjda, riktigt roligt att se hur det är många som har rest väldigt långt för att se banden vi (har) bokat och uppleva atmosfären på festivalen, säger FKP Scorpios Gunnar Lagerman.

– Med flytten av datum så kommer det öppna upp och förenkla vårt bokningsarbete, och även rent logistiskt ligga mer lämpligt i tid för vår organisation som genomför flera andra festivaler runt om i Europa.

Så. Det blir tydligen Gävle i augusti nästa år i stället?

Jag kan nog leva med det.

Jag ska kanske inte vara sådan. En petimetergnölare som påpekar det uppenbara.
Men, ändå. Min decibelmätare visar en siffra på 95, alltså med god marginal inom laglighetsgränsen. Världens mest högljudda band har därmed fogat sig till svenska regler och förordningar – och inget fel med det. Manowar låter ändå fläskigt och tjockt. Joey DeMaios bas känns i bröstet, liksom Donnie Hamzeks dominerande virvelkagge.
Showstarten har så här långt bjudit på det obligatoriska öppningsnumret ”Manowar”, ”Gates of Valhalla”, ”Kill with power” samt ”Sign of the hammer”. Metal, metal och mer metal. Så som det ska vara. Hoppas det håller ända i mål.

Här kan vi ju ännu en gång prata om det här med felplaceringar.
För rent ideologiskt hör Richmond-thrasharna snarare hemma i Gasklockan, med publiken ett näshår från artisterna. Lite så som jag pratade med gitarristen Ryan Waste om tidigare.
Ändå, gruppens respektfullt hardcoregundade nythrash är en vital upplevelse. Den jobbar hårt på scenen. Langar fram den ena tvåminutersrusningen efter den andra. Spelar stycken som ”Unleash the bastards”, ”You’re cut off” och ”Wolves of Chernobyl”.
Och ja, det blir många låtar om att dricka.

Gruppen som på sitt sätt vägrar dö, och som tidigare i sommar tog sig ett återfall i och med ”Relapse”, har ett brokigt rykte att leva upp till.
Den har överlevt överdoser, missbruk och blödande cystor – och tycks alltid likt en Fenix resa sig ur askorna igen. I en form eller annan.
Till skillnad mot vid det som skulle bli avskedsföreställningen för några år sedan, en turné som bland annat innebar ett stopp på Sweden Rock, är det nu också duktigt med folk i publiken. Med trängsel ända bort till matförsäljarna.
Men likt då är det ett Ministry som väljer att fokusera på sitt färskare material och som sparar sin banbrytande industrimetal från 1980- och 1990-talet till slutet. Lite snålt, kan tyckas. Speciellt på ett festivalgig med en speltid på en föga generöst tilltagen timme.
Men det låter ju ändå bra i exempelvis ”No W”, ”Ghouldiggers” och ”Lies, lies, lies”. Och att Al Jourgensen, påstått nykter som han är, halsar öl mellan låtarna bevisar att allting är relativt.
Även det där med en grupp som envist vägrar att dö.

Så här glad kan man ju bli. Om man i alla fall heter Robin Björk och har kammat hem storpriset i Hårdrocksbloggens exklusiva tävling.

En styck Manowargura, signerad av hela bandet, är utdelad och mottagen..

Man kan ju verkligen kalla det ett avhopp i sista stund. Bara ett knappt dygn före sitt framträdande på festivalens största scen kommer beskedet att den banbrytande industritruppen tvingas ställa in sin närvaro i Gävle ”på grund av anledningar utanför arrangörernas kontroll”, hälsar FKP Scorpio.

Det är så klart ett trist besked. Speciellt då jag vet att det finns folk som ämnar besöka festivalen i morgon enbart på grund av Jaz Coleman och hans gäng.

Så kan det gå, helt enkelt. En ersättare har i alla fall i sista stund kallats in i form av Heat, som gjorde ett väldigt trevligt gig på Sweden Rock för en månad sedan. ”Freedom rock” i stället för ”Love like blood”?

Det blev ju aningen panikartat där efter midnatt. Med en uppkoppling som bara högst sporadiskt ville låta mig jobba mot tidningens server. Med pressansvariga som helst ville skyffla ut mig från området – trots att Nightwish-texten inte var klar och lämnad.

Nåväl. En styck helsida blev det i alla fall. Som ser ut som ovan. Även om jag inte fick med observationen att basisten/sångaren Marco Hietala ser ut som ett John Bauer-troll eller att huvudrecensionen i sig faktiskt är – plötsligt händer det – aningen kortare än beställt.

Och därtill en liten filmsnutt, från huvudbandets spelning.

Väl bekomme.