Nu är det snart bara ett dygn kvar tills Obituary och Keep Rising sparkar igång årets upplaga av metalfesten i Gävle.

Det ska bli intressant att se hur de nya arrangörerna FKP Scorpio, ansvariga för bland annat Hultsfredsfestivalen, kommer att ta till vara förutsättningarna vid området Gasklockorna. Om Getaway fortfarande kan kamma hem utmärkelsen ”Sveriges trevligaste festival”.

Facit ges i helgen. Jag är på plats och bevakar på alla de tänkbara sätt med recensioner i papperstidningen, på nätet och med lite allmänt trams och annat här på bloggen.

Fram till avspark går det alltid bra att lyssna på festivalens repertoar – på den superfärska Spotifylista jag har knåpat ihop. Här finns den.

Mycket nöje. Ses i vimlet i helgen.

Jag vet. Det har varit en hel del Manowar-bashing här den senaste veckan. Med rätta, kan tyckas. Eller helt orimligt. Välj själv.

Joey DeMaio och hans hårda metalkrigare tycks emellertid inte alltför sura över detta. Snarare tvärtom. För att fira att gruppen nästa fredag gör sitt första festivalframträdande i Sverige sedan många av er fortfarande gick i blöjor bullar kvartetten – tillsammans med FKP Scorpio – upp med en överstyrt fenomenalfet tävling.

Så är det. En vinnare kniper inte bara hem en signerad gura (av den modell ni kan se här ovan) – samma person får även ett tredagarspass till Getaway Rock i Gävle.

Japp. Helt sant och korrekt.

En sexsträngare, en fribiljett till tredagarseventet som hålls i Gävle 5–7 juli. Till en och samma lyckliga pristagare.

Och som speciella tröstpriser, till andra- och tredjepristagaren, bjussar gruppen på ett par merchpaket värda cirka 900 kronor styck och som bland annat består av gruppens färska cd ”The lord of steel – Hammer edition” samt Holy Hells ep ”Darkness visible – The warning”.

Dags för det där tråkiga då. Med motprestationen.

För att delta vill jag att du skickar ett mejl döpt till ”Manowar-tävling” till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se där du uppger namn, adress och telefonnummer – samt svarar på nedanstående fråga:

Vilken känd regissör/skådespelare medverkar på spåret ”Dark avenger” på originalversionen albumet ”Battle hymns” från 1982?

Alltså: Namn, adress, telefonnummer och svar på frågan. Missar du att följa någon av dessa simpla instruktioner innebär det också diskvalifikation från tävlingen. Hårt men sant.

Snabba på och mangla in ditt svar – på söndag den 1 juli klockan 22 på kvällen stänger tävlingen. Och bidrag som skickas in efter det kommer inte med i utlottningen.

Lycka till!

(Ett stort fett jättetack till Ami Morén på FKP Scorpio/Getaway Rock som har rott den här tävlingen i land. You rule!)

Några hundra meter härifrån, på Skansens Sollidenscenen, pågår det tydligen någon slags allsångspremiär.

Du kanske kollar på det på tv just nu, vad vet jag?

Bli i så fall inte förvånad om det i någon tyst paus slår igenom några muntra toner som inte riktigt hör hemma i SVT-produktionen. Några fartfyllda och ölskummande strofer om hardcoregig, solskensstekta motorvägar och en USA-delstat ganska så långt från Djurgården i Stockholm. Du kanske anar ett dragspel, en banjo och en säckpipa i periferin.

Själv har jag det rakt framför ögonen. Ett välfyllt Gröna Lund som studsar och kamratligt grabbdansar till ett irlandsrotat Bostongäng. Som i showens inledning har fått sjunga loss till ”The state of Massachusetts”, ”Sunday hardcore matinee”, ”Captain Kelly’s kitchen”, ”Sunshine highway” och ”Bastards on parade”.

Japp, det är Dropkick Murphys på Gröna Lund.

Och mer om det i morgon, då det publiceras en recension av tilldragelsen.

I helgen spelade det progressiva huvudstadsgänget på Metaltown – och dundrade då på som sig bör i en trevlig timme.

Men i början av december blir det annorlunda tongångar i hemstaden och i Göteborg.

Som en del av sin i dag offentliggjorda Swedish Heritage Tour 2012 (datum på affischen ovan) meddelar Opeth nämligen att fyra av konserterna kommer att bli akustiska framträdanden. Nämnda gig kommer att äga rum den 2 och 3 december på Nefertiti i Göteborg samt den 4 och 5 samma månad på Södra Teatern i Stockholm.

Samtidigt meddelar kvintetten också att det finns ett gäng speciella vip-paket att köpa till Sverigedatumen. Med dessa får den som betalar en slant extra bland annat ett laminerat pass som garanterar inträde före resten av publiken, en broderad workerskjorta, en 32-sidig fotobok, senaste albumet ”Heritage” i färgad dubbelvinyl samt möjlighet att träffa bandet i ett så kallat meet and greet.

Vanliga biljetter och vip-pass går att tjacka här från och med i övermorgon.

Ett ord: Briljans.

Tre ord: Titta på videon.

’Nuff said. Nu ska jag mysa med Slayer en stund.

Yeah!

… 15 500, enligt arrangörerna. Ett besked som låter rimligt, då det inte direkt är supertrångt ute på området. Snarare lagom. Hanterbart. Kanske mysigt, om det inte hade regnat sådär ovänligt mest hela tiden.

Kan det vara så att komfortfloppen förra året spelar in i det ovannämnda resultatet? Vi pratar ändå om ett publiktapp på närmare 10 000.

Och jo, jag tror det. Det är i alla fall en rimlig slutsats, med tanke på att programmet egentligen inte är svagare än för tolv månader sedan. Hoppas därmed att de som ändå är här just nu trivs och har det bra – och plockar med sig sina polare nästa år. Det är festivalen faktiskt värd.

Bandet som har förlorat två prickar i namnet, och numera känns igen som Vildhjarta, kan sitt Meshuggah-trassel.
Därom kan det råda liten debatt eller oenighet.
Vissa kallar musikstilen djent. Ett polyrytmiskt exakthetsmangel som är närmast matematiskt i sin struktur och utförande. Det är imponerande komplicerat och tajt. Något som man mer betraktar med hakan runt naveln än låter kroppen fullt ut delta i.
En så kallad hjärnmassage från Måsstaden. Och en väldigt god sådan.

Strilande regn och hemmaplansmetal?
Ja, det är i alla fall upplägget så här strax före klockan sju.
Hammerfall på scen. Ärkemetal ut genom PA-systemet. ”Patient zero” och ”Heeding the call”. Och en mobilskärm så regnbestänkt att det är svårt att få bokstäverna på rätt ställe.

Återigen ett ganska så radikalt lappkast i repertoaren. Från elak black metal till en utspökad gitarrist som hoppar runt och spexar som om det vore spring break.
Det är ändå tydligt att Massachusettsgruppen är ett av eftermiddagens mest emotsedda band. Det är duktigt med folk framför Fire Stage. Publiken rör sig. Hoppar friskt till exempelvis ”This is absolution” och nygamle sångaren Jesse Leach verkar trivas bra i comebackrollen.
Därtill får publiken fira trummisen Justin Foleys födelsedag genom att, på uppmaning av ovan nämnde gitarrist som även känns som Adam Dutkiewicz, ropa ut ”happy birthday, asshole”.
Och ja. Nu börjar det regna. Igen.

Ganska så rakt emot Candlemass på metalkartan hittar vi Unpure.
Här är det svartmetall som gäller. Enligt konstens alla regler. Ett satans härj, som ger farttörsten lindring efter en timmes doomlunk.
Scenen? Den heter Death Stage. Så klart.