Arkiv för tagg dropkick murphys

- Sida 1 av 1

Knocking at your blogg door (FGIF, pt 12)

av Mattias Kling

Redesignen, en ganska lätt sådan, sjösattes förra veckan. Vilket innebär att alla FGIF-inägg hädanefter kommer ha denna form: först några videor i urval som jag skriver något om – och sen resten av veckans färskingar i sammandrag på en spellista på Youtube.

Jag tycker upplägget är rätt skönt. Ger mig möjlighet att göra ett urval bland det som jag finner mest intressant, och inte gegga igen bloggen med en massa osorterade videolänkar. Så, det är bara att vänja sig. Jag tror att formen kommer att sätta sig snart och förhoppningsvis bli minst lika uppskattad som den gamla.

Eller, vad sägs? Hör gärna av er med konstruktiva kommentarer om så önskas.

Harkla ”Mirror”

När det blir lite tjockt i halsen kan man ju alltid rossla lite förstrött för att få fri passage i halsen.

Exakt vad detta har med en viss debutanttrupp, så nykläckt att den bara har existerat i knappt en månad, må vara osagt men det är precis så den presenterar sig – med ett verb som snarare för tankarna till en vresig gubbe än ett alert tonårsgäng där medlemmarnas ålder ligger mellan 17 och 19 år.

En sådan petitess är emellertid inte helt irrelevant, då den också tydliggör motsättningen mellan vad kan tyckas vara brist på rutin och själva utfallet av jungfruskapelsen. ”Mirror” låter nämligen avsevärt mognare än vad man kan förvänta sig från en ensemble vars livslängd snarare går att räkna i veckor än i år, vilket säkert går att hitta i dess anlag. En talang som tydligen ligger i blodet. I Harklas kärntrupp hittar vi nämligen bröderna Niklas och Kalle Johansson, vars pappa Anders är känd som trummis i exempelvis Hammerfall, Fullforce och i Yngwie Malmsteens Rising Force. För att nämna några få.

Det är med andra sidan en tradition som kvintetten har att bygga på. Men också en traditionell heavy metal-ram som den spränger sig igenom. Soundet ligger snarare i linje med modernt progressiva rifförvecklingar i rakt nedstigande led från exempelvis Meshuggah, Periphery och Textures än rumlande urkundsdunder – vilket gör ”Mirror” till ett förstlingsverk som ger mersmak.

Så här beskriver giarristen Niklas Johansson jungfruskapelsen:

– Det är en låt som handlar om att ett parallellt liv. Allt ens hat och frustrationer mot andra personer gör en helt galen. Men sen tar man en titt på sig själv och inser att man själv kan ha samma problem utan att tänka på det. Man ser sig själv i andras misstag och stör sig på de för att man själv omedvetet gör likadant.

Se till att lägga Harkla på minnet. Något säger mig att det här knappast är det sista vi kommer att höra från dem.

Volbeat ”Cape of our hero”

Det vore en underdrift att säga att det har varit en okomplicerad färd de senaste åren för Köpenhamns populäraste raggarmetalcombo. Den har fått se karriären hacka till en smula i Sverige – jämför upphetsningen runt Sverigeturnén hösten 2010 med det ljumma mottagandet på Metaltown bara ett halvår senare – och dessutom sett sig tvungen att sparka gitarristen Tomas Bredahl.

Nu är Michael Poulsen och gossarna – nu kompletteras sättningen av före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano – redo att släppa album nummer fem, titulerat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”. Det första smakprovet därifrån hittar ni här ovan. En riktigt klämmig bit, som spontant känns hetare än ”Fallen” som valdes till lanseringsspår till föregångaren ”Beyond hell/above heaven”.

Jag har även haft förmånen att förhandslyssna på gruppens kommande släpp och ställer mig spontant lite frågande till dess utformning. För beskrivande är att tempot är lägre denna gång, utan att materialet för den del är avsevärt mycket tyngre. Och dessutom känns melodierna förvånande trubbiga för att komma från Poulsens penna, vilket inte direkt känns speciellt tillfredsställande.

Märk väl – det här är blott spontana tankar. Fram till recension lär jag nöta albumet både fem och tio gånger innan en korrekt bedömning är möjlig. Och därmed finns ju chansen att åsikterna ändras med tiden, likt de gjorde i fallet med just ”Beyond hell/above heaven” – som till slut belönades med :++++: för två och ett halvt år sedan.

Som det brukar heta: Stay tuned.

Spiritual Beggars ”Wise as a serpent”

Det finns sidoprojekt och så finns det sidoprojekt – och så finns det den här extrasysslan. För även om den inte uppstår så där överdrivet ofta, av förklarliga skäl, så är Mike Amotts och Sharlee D’Angelos semestersyssla i skarven mellan alla Arch Enemy-måsten ett väldigt trevligt återseende när det väl sker.

I mitten av april är det dags för album nummer åtta, kallat ”Earth blues”. En trevlig utgåva, så klart, och en skiva som troligtvis inte kommer göra någon anhängare av urkundshårdrock speciellt besviken. Och för att reta aptiten fram till det att huvudrätten serveras har bandet, där sången återigen hanteras av Firewind-kände Apollo Papathanasio, valt att presentera just ”Wise as a serpent” som första intresseväckare. Och det av en uppenbar anledning, om vi får tro Amott.

– Vi valde just den här låten efter som det är ett explosivt stycke och dessutom den kortaste kompositionen på skivan. Jag filmade och regisserade videon själv och Anders Björler från At The Gates gjorde ett hästjobb med klippningen. Vi är mer än nöjda med resultatet, har han sagt.

***

Och så där. Då var veckans viktigaste videor presenterade med allt vad det innebär. Vilket egentligen bara gör att en sak återstår, att hänvisa till resten av de godbitar som har nått internet de senaste dagarna.

Enligt den nya formen jag lanserade förra fredagen görs detta på en extern spellista på Youtube. Ett sätt för er som så önskar kunna gräva vidare bland aktuell musik som på ett eller annat sätt går att härleda till mitt bevakningsområde (metal och punk, enligt uppdragsbeskrivningen i Aftonbladet). Och gör det – klicka på. För just i dag bullar jag upp en skön fredagsbuffé bestående av exempelvis The Dillinger Escape Plan, Deep Purple, Adept, Suicidal Tendencies och Clutch – samt en ganska så omfattande studiorapport från Thin Lizzy-avläggaren Black Star Riders.

Det får vara allt för den här veckan. Se till att ha en mysig helg nu så får vi säkert anledning att höras igen om några dagar.

To ride, blogg straight and speak the truth (Veckans viktigaste, pt 9)

av Mattias Kling

Djupt inne i de så kallade oxveckorna, den period på året då det känns som att hela världens tyngd vilar på ens axlar, är det dags att ta upp den här ganska uppskattade måndagstraditionen igen.

Anledningen till dess träda har varit tämligen enkel och pedagogiskt rimlig: det har helt enkelt varit aningen snålt med intressanta släpp och konserter de senaste veckorna. De plattor som har kommit – exempelvis Dropkick Murphys, Holy Grail och Voivod – har förvisso haft mer eller mindre övertygande poänger, men det allmänna releaseschemat har ändå varit aningen för tunt för att bygga ett omfattande inlägg om. Så som det alltid är när det nya året knappt har skakat dvalan ur kroppen. Så som det är så här i oxveckorna.

Nu har emellertid korken gått ur och det radar upp sig utgåvor som troligtvis kommer att göra mycket väsen av sig när 2013 ska summeras om cirka elva månader. Och det är ju knappast illa pinkat så här blott fyra veckor in på det nya året.

VECKANS SKIVOR

Bad Religion ”True north” (Epitaph/Playground)

Titeln markerar den nordligaste punkten på planeten, som ligger vid den punkt där jordens rotationsaxel skär jordytan. Detta ska inte förväxlas med den magnetiska nordpolen, som för närvarande anträffas i norra Kanada och som sakta, 0,5 grader på en tioårsperiod, förflyttar sig västerut. Vad detta har med punklegendarernas sextonde album att göra? Förutom titeln – inte så mycket. Men lite bonusvetande kan man ju kosta på sig mellan varven. En ytterligare gemensam nämnare kan dock vara att det här handlar om två konstanter, då melodisnillena från Kalifornien inte soundmässigt har rubbat sig ur fläcken sedan relanseringen av gruppen i och med 1988 års ”Suffer”. Och det är ju bra. Precis som det ska vara, med andra ord. Personligen tycker jag dessvärre att en av mina absoluta favoritgrupper liksom på föregångaren ”The dissent of man” har svårt att nå upp till den skyhöga standard som superplattor likt ”No control”, ”Against the grain”, ”Generator” samt 2000-talsutgåvorna ”The process of belief”, ”The empire strikes first” samt ”New maps of hell” har satt upp. Värdiga :+++: är plattan ändå värd, vilket också blev betyget då den recenserades av yours truly den 11 januari.

Helloween ”Straight out of hell” (Columbia/Sony)

En chockerande nyhet: Hamburggruppen har satt en gasmask på pumpan i sin logotype. I övrigt finns det här få saker som kan få lyssnaren att tappa fattningen. Liksom exempelvis förra fullängdaren ”7 sinners” är power metal-ikonernas fjortonde långresa inspelad av ständige vapendragaren Charlie Bauerfeind i frontmannen Andi Deris Mi Sueño-studio på Teneriffa, vilket så klart har gett ett behagligt tempererat resultat som är aningen glättigare än ovan nämnda album eller ”Gambling with the devil” (2007), vilket renderade i en väldigt berömmande :+++:-omnämnande i Nöjesbladet i fredags. Speciellt berömdes ”Far from the stars”, ”Burning sun” samt ”Make fire catch the fly”, vilka är avsevärt roligare än till exempel den trista balladen ”Hold me in your arms” eller det slagverksgrundade pausstycket ”Wanna be God”.

Hatebreed ”The divinity of purpose” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den förra självbetitlade utgåvan var nog så äventyrlig som Connecticutgruppen tillåter sig själv att bli. Vilket förvisso inte är speciellt tillkrånglad eller avvikande, men ändå spretig nog för att fansen vid releasen 2009 kände sig aningen förvirrade av gitarrsolon och kärvare kompositioner. Därför är sjättegiven, gruppens första för Nuclear Blast, något av en reträtt till det förväntade. Målsättningen stavas ”all pit, no shit” något som jag i fredagens :++++:-recension kallade för en ”dunderhit”. Gillar du exempelvis fullpottsutgåvan ”Perseverance” eller nästan lika fantastiska ”The rise of brutality” är det gudomliga syftet med andra ord en obligatorisk upplevelse. Och även det förväntade kan ju vara ett äventyr i sig.

Cult Of Luna ”Vertikal” (Indie/Border)

När den månghövdade Umeågruppen inledde arbetet med sin sjätte fullängdare skrev den ett manifest med riktlinjer och tänkt resultat. Bland dessa dogmer märks inspiration hämtad från Fritz Langs expressionistiska mästerverk ”Metropolis” från 1927, en film så upphöjd att den har utnämnts till världsminne av Unesco. Denna filmklassiker ger skivan ett konceptuellt djup som går igen i dess cineastiska upplägg med musikaliska kontraster som tonsätter bilder som bara finns i lyssnarens huvud. Exakt hur det tolkas i recensionsform avslöjas i Nöjesbladet på fredag, där jag ämnar veckla ut mina åsikter om skivan lodrät riktning.

CrashDïet ”The savage playground” (Gain/Sony)

Fjärdealbumet utgör något av ett unikum i sleazeensemblens diskografi. För första gången i bandets historia ståtar skivan nämligen med samme sångare som på föregångaren, vilket också tycks ha gett kvartetten arbetsro och möjlighet att utveckla och förädla. Därför är det också en något ruffigare grupp som denna gång bjuder in till punkigt glammetalparty. Vägledande i detta märks bland annat återanvändningen av Panteras ”Cowboys from hell”-intro i  den upprorsstudsiga ”Anarchy”, en oborstad kravallstämning som blir extra tjusig då den pryds med smäckra Def Leppard-körer likt i exempelvis ”California”. Även om ännu lite mer lekfullhet inte hade skadat, då intresset ska hållas vid liv i nästan en timme.

Andra plattor att ha koll på i veckan: Benevolent ”The wave”, Ceremonial Oath ”The book of truth” (reissue), CrashDïet ”The savage playground”, Hatriot ”Heroes of orgin”, In Solitude ”S/t” (reissue), Koldbrann ”Vertigo”, Sacramentum ”Far away from the sun” (reissue), Septic Flesh ”Mystic places of dawn”, The Moaning ”Blood from stone” (reissue”), Ursupress ”Tales of possessors”.

VECKANS KONSERTER

Dropkick Murphys (Annexet, Stockholm, 22/1)

Det har gått knappt ett halvår sedan senaste Sverigebesöket, då septetten spelade på Gröna Lund och Peace & Love-festivalen, men med nya skivan ”Signed and sealed in blood” i bagaget är det dags för ännu en svängom. Vilket ju alltid är trevligt, något jag för det mesta brukar återkomma till då jag på ett eller annat sätt ska slunga åsikter i dess riktning. Så här skrev jag exempelvis efter gruppens framträdande i Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund i april 2011:

”Men när gruppen hittar riktning och sammanhållning är den oslagbar. Den tuperar upp irländska tongångar med stolt tuppkamsprakt, ­låter traditionella visor möta eget material med påtaglig värdighet och får, då den lyckas med sitt ärende, en måttligt elegant sporthall att kännas riktigt trivsam.”

I morgon är det återigen dags för föga elegant konserthall då Bostongänget halar fram handklaveret i Globens avsevärt mindre sidoarena. Sång, dans och punkigt muntra melodier blir det även på Trädgårn i Göteborg på torsdag. Utmärkte trubaduren Frank Turner och hans The Sleeping Souls står för uppvärmningsunderhållningen båda kvällar.

Sonata Arctica (Klubben, Stockholm, 24/1)

Under mina snart elva år som avlönad rocktyckare på Aftonbladet känns det som att jag har skrivit om de flesta band av rang både en och tretton gånger. Den Kemigrundade power metal-karnevalen med det aningen kylslagna namnet är emellertid ett undantag från detta. Senast den fick en bedömning i moderorganet var i november 2004, då kollega Marcus Grahn var föga imponerad. Så här skrev han då:

”Att se Sonata Arctica live känns som att vara med när kompisgänget repar (inklusive tuppiga fyllesolon). Vokalisten Tony Kakko gastar som man bör, instrumenten hanteras väl och samspeltheten är duglig – den melodiska hårdrocken är emellertid precis lika ytlig som på skiva. Det krävs synnerligen snäva referensramar för att se det här som något annat än en sval parentes.”

Parentesen har ändå lyckats sträcka ut sig i ytterligare åtta år efter ovannämnda omdömde delades ut och så sent som förra året släpptes album nummer åtta, ”Stones grow her name”. De som är intresserade på att avgöra huruvida kompetensen har vuxit i takt med rutinen beger sig förslagsvis till Fryshuset på torsdag eller till Brew House i Göteborg kvällen efter.

Candlemass + Entombed (Debaser Medis, Stockholm, 26/1)

Alldeles nyss fyllde Sweden Rock Magazine hunka, vilket bland annat firades med en topplista över hemlandets 100 bästa band. En sammanställning som toppades av, föga förvånande, Candlemass och Entombed. Denna dubbelseger för huvudstaden högtidlighölls dessutom i nämnda nummer av publikationen med en singel där grupperna tolkade varandras låtar – och i helgen är det dags att bulla upp den verkliga födelsedagstårtan. Förutom regelrätta gig från guld- och silver-pristagarna utlovas det dessutom gästartister och annat kul. Fram till dess går det alltid att pumpa upp peppen med nyss nämnda coverbidrag där Candlemass tar sig an ”To ride, shoot straight and speak the truth”, medan studioaktuella Entombed å sin sida hälsar på en ”Black dwarf”.

Den här veckan har jag skrivit lite om Bad Religion, Dropkick Murphys och No Zodiac

av Mattias Kling

VECKANS RECENSIONER

:+++:

Bad Religion

True north

Epitaph/Playground

PUNKROCK Som vanligt handlar det inte primärt om exakt vartåt kompassnålen pekar, utan snarare om exakt hur förförisk och frestande riktningen är.

Det är således inte speciellt vidkommande hur de 16 kompositionerna i sig låter (det vet alla vid det här laget), mer avgörande är i stället dess själva finish. Och det är också där legendarernas sextonde studiogiv och tillika aviserade avskedsföreställning avviker från den sprudlande kreativa utlösning gruppen har upplevt under 2000-talet.

De stunder då sextetten försöker sig på en även så varsam kursändring – främst Agent Orange-minnande ”Dharma and the bomb” – framstår aningen riktningslösa, medan bristen på overkligt bra toppspår gör att ”True north” sällan är precis den stjärnsprakande final en 34-årig karriär är förtjänt av.

Bästa spår: ”Dept. of false hope”.

:+++:

Dropkick Murphys

Signed and sealed in blood

Born & Bred/Universal

FOLKPUNK Avrundande ”End of the night” sammanfattar mycket av kontentan. Här fastslår plåtvissleseptetten att sista beställningen inte är synonymt med slut på det roliga, vilket i sig är en träffande beskrivning av dess lyckade refrängmission.

Liksom mycket annat i diskografin är armkroksvals nummer åtta nämligen bräddfylld med melodier som är omöjliga att bli av med. De är lite som mormoner, singelkompisar eller vägglöss, så fort de uppnår mänskig kontakt biter de sig kvar. På ett sätt som denna gång ofta, lyckligtvis, berikar och som endast bitvis irriterar. På så sätt är ”Signed and sealed in blood” en ganska så genomtrevlig svängom enligt mallat snitt.

Fansen jublar och dansar, de mindre brydda tjurar i hörnen – allt medan Dropkick Murphys skrålar vidare med skummande glas.

Bästa spår: ”The battle rages on”. (Lyssna på Spotify och på Wimp)

VECKANS TWEET

(Lyssna på Spotify och på Wimp)

Bye bye 2012 – här är förra årets sista spellista

av Mattias Kling

Den 2 januari är det väl hög tid att göra likt kungen och vända blad. Liksom sluta pärmen om det gångna och i stället öppna upp för det som komma skall.

Därför ska jag efter det här inlägget inte gnälla mer om det som har varit. Det är ju gjort vid det här laget, låtar och skivor har dryftats, presenterats och analyserats.

Men man kan också se december månads låtkavalkad som en försmak, då vi under de gångna 31 dagarna har fått nafsa lite lätt på kommande plattor från exempelvis Bad Religion, Hatebreed, Helloween och Dropkick Murphys.

Och mer om dessa utgåvor blir det framöver, var så övertygade om detta.

Fram till dess finns decemberlistorna här för Spotifyanvändare och här för de som hellre väljer Wimp.

Rått nytt år, kära läsare. Hoppas huvudvärken har lagt sig en smula vid det här laget.

Blessed are the sick (FGIF, pt 2)

av Mattias Kling

Det här har ju varit en sjuk vecka. Inte för att något extraordinärt har inträffat, utan snarare för att jag faktiskt har varit tvungen att plocka ut mina första sjukdagar sedan … minns inte riktigt när, om jag ska vara ärlig.

Typiskt slutet av november med andra ord. Det började redan i måndags och tisdags, då bemanningen tunnades ut märkbart genom att reporter efter reporter tvingades vika ner och gå hem. Stursk som jag var så trodde jag att jag skulle klara mig. Och struntade i att det kändes lite halvpurket i tisdags och gick och körde ett kvällspass på gymmet.

Mindre smart gjort, tydligen.

I onsdags morse kändes det som att någon hade kört ner en ananas i svalget och att hostan tog sats någonstans söder om naveln. Smart som jag är så ignorerade jag detta, körde mitt avtalade bankmöte på morgonen och jobbade sen på redaktionen som om allt var frid och fröjd.

Och det var ju inte så genomtänkt. När jag väl slutade var tanken att jag skulle gå hem i någon timme och sen göra intervju med Jamey Jasta från Hatebreed på Warner Musics kontor. Men så fort jag fick sofftyg under ryggen så blossade febern upp, energin liksom förångades – och jag var helt enkelt tvungen att ställa in den planerade frågestunden. Vilket var trist som fan, men samtidigt inget att göra något åt. Kändes sådär lockande att sitta och analysera metalcore samtidigt som attackhosta och sprängande huvudvärk härjar fritt, vilket säkert intervjuobjektet i sig är tacksam över att ha fått slippa.

I vilket fall som helst har det varit grundläget för de gångna dagarna. En rent fysisk påminnelse om varför jag hatar dessa månader innerligt och ärligt.

Icke desto mindre finns det väl därför anledning att kurera sig med några färska munterhetspiller i form av nyanlända videoklipp.

Denna vecka har jag hittat febernedsättande injektioner från Sylosis, Gotthard, High On Fire, Daemonicus, Dropkick Murphys, Evocation, God Seed, Enter Shikari, Cancer Bats och Kreator. De lindrar skönt och roar när övrigt är trist och jobbigt.

Dessutom kan vi syna hur det såg ut och lät då Alice Cooper i veckan gästade Conan O’Briens tv-show, ett akustiskt liveklipp där White Lions Mike Tramp framför en av gruppens stycken, en utökad trailer för Metallicas kommande live-dvd ”Quebec magnetic”, en tung liveupptagning med Saint Vitus samt ett streamat smakprov från kommande plattan ”Sole creation” med underskattade Kongh.

Det får räcka för stunden. Nu väntar intensiva förhandlingar med mig själv och samvetet angående om det är fysiskt klokt att gå och se Morbus Chron och Nifelheim på Debaser Slussen i kväll. Det är det troligtvis inte. Men jag är å andra sidan inte känd för att ständigt göra det som är bäst för mig.

Kom ihåg – snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=vav-7o-M-4E

http://www.youtube.com/watch?v=MR0jV1Af3MI

Bedömt: Year Of The Goat & Dr Living Dead. Med mera.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSION

:++++:

Year Of The Goat

Angel’s Necropolis

Vàn/Playground

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.

Bästa spår: ”Voice of a dragon”.

VECKANS TWEET

Här kan ni lyssna på ”Radioactive intervention” på Wimp och på Spotify.

VECKANS SPELLISTA

Här kan ni lyssna på åtta av tio låtar. As I Lay Dyings och Khomas bidrag finns inte på Youtube. Eller på någon annan laglig streamingtjänst.

Dropkick Murphys till Sverige i januari

av Mattias Kling

Så sent som i somras – den 26 juni på Gröna Lund och dagen efter på Peace & Love i Borlänge – avlade den 14-benta Bostongruppen Sverigebesök. Bjöd publiken på de färska låtarna ”Rose tattoo” och ”Shark”. Folkrockpunkade sig igenom sin allsångsvänliga repertoar med Guinesskummande glädje och genuin entusiasm.

Därför är det ju bara att förnöjt dra en smula på smilbanden över att septetten redan nu aviserar återbesök på blågul mark. Den 22 januari jiggar de loss på Annexet i Stockholm och två kvällar senare på Trädgårn i Göteborg.

Biljetterna släpps i morgon klockan 10.00.

Ungefär en vecka in på 2013 släpper gruppen också sitt åttonde album, döpt till ”Signed and sealed in blood”.

Let’s go Murphys!

av Mattias Kling
20120626-201641.jpg

Några hundra meter härifrån, på Skansens Sollidenscenen, pågår det tydligen någon slags allsångspremiär.

Du kanske kollar på det på tv just nu, vad vet jag?

Bli i så fall inte förvånad om det i någon tyst paus slår igenom några muntra toner som inte riktigt hör hemma i SVT-produktionen. Några fartfyllda och ölskummande strofer om hardcoregig, solskensstekta motorvägar och en USA-delstat ganska så långt från Djurgården i Stockholm. Du kanske anar ett dragspel, en banjo och en säckpipa i periferin.

Själv har jag det rakt framför ögonen. Ett välfyllt Gröna Lund som studsar och kamratligt grabbdansar till ett irlandsrotat Bostongäng. Som i showens inledning har fått sjunga loss till ”The state of Massachusetts”, ”Sunday hardcore matinee”, ”Captain Kelly’s kitchen”, ”Sunshine highway” och ”Bastards on parade”.

Japp, det är Dropkick Murphys på Gröna Lund.

Och mer om det i morgon, då det publiceras en recension av tilldragelsen.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Mustasch

:++:

Mustasch

The new sound of the true best

Gain/Sony Music

HÅRDROCK Utgåvor likt denna gör recensionsuppdraget extra utmanande, då dess blotta existens är högst diskutabel. All gängse bedömningsstandard är nämligen obrukbar när det avyttrade, som i det här fallet, till största delen handlar om nytolkningar av redan utgivet material. 

Som sådant är genomförande också förvånansvärt dogmatiskt. Förutom en stråkförsedd ”I’m frustrated” petar Mustasch snarare försiktigt i detaljerna än tar tillfället i akt att göra om ett dussintal av sina mest välkända kompositioner. Nog för att bland andra ”Black city”, ”I hunt alone” och ”Monday warrior” låter några hårstrån bättre och grövre i de nya versionerna – då möjligheten att skapa ny spänning mitt i allt det välkända inte tillvaratas blir utfallet inte heller speciellt omtumlande.

På samma sätt är kollektionens enda grundexklusiva inslag inte heller något som får ens världsbild att skakas i grundvalarna. ”Angel’s share” är förvisso en behaglig liten kindklapp som låter mer The Cult än Ian Astbury och hans mannar har gjort sedan ”Sonic temple”, men stycket är likväl en bagatell som ligger en bra bit under högstanivån.

Bästa spår: ”Down in black”.

Dropkick Murphys

:+++:

Dropkick Murphys

Going out in style

Cooking Vinyl/Cosmos Music Group

FOLKROCK Ända sedan Bostongruppen under sent 1990-tal lät sin punkasfalt till fullo genomborras av irländsk grönska har den musikaliska linjen varit tämligen rak. Så långt är album nummer sju en del av denna konsekvens och därför lika trygg som en nyuppslagen pint vid arbetsveckans slut. 

En desto mer upphetsande insikt är då att septetten slutligen bryter den nedåtgående kvalitetstrenden som har präglat de senaste utgåvorna. På sina ställen skickar melodierna vänliga hälsningar till formtoppen ”Sing loud, sing proud” – vilket säger mer om helheten än att gruppen textrefererar till såväl NOFX som GBH och Agnostic Front. De muntra visorna studsar runt i kilt och Dr Martens-kängor, fiol och dragspel är lika viktiga som elgitarrer och hamnsjåarsmuts under naglarna när sekelnötta traditioner möter mer uppnosiga utmaningar. 

Låt gå då för att Guinessmagen skvalpar över byxlinningen i exempelvis ”Peg o’ my heart” och att ”Cruel” är överdrivet sentimental. Så länge som det goda humöret får skumma för fullt är några extra trivselkilon något man får räkna och leva med.

Bästa spår: ”The hardest mile”.

Då var det officiellt

av Mattias Kling

West Coast Riot presenterade i dag – som jag tidigare avslöjat – att Rise Against och Bad Religion är klara för årets upplaga av festivalen.

Anda bokade gäng till festen i Göteborg den 17 juni är Dropkick Murphys, Jello Biafra and The Guantanamo School of Medicine, A Day To Remember samt Invasionen.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB