Föga oväntat, men beskedet är ändå lika trist.

Enligt krav från managementet tycks det inte bli någon fotografering från diket på Mötley Crüe i kväll. Oklart exakt varför, men ytterligare ett inslag i den trend som har pågått de senaste åren. Så fort det är en artist av större dignitet som ska förevigas viftas det med kontrakt. Vissa vill att upphovsrätten ska skrivas över på bandet och deras affärsmänniskor. Att bilder inte ska få publiceras i det skick eller i den kanal som utgivarna anser lämpliga. Eller helt enkelt ha rätten att välja de fotografier som anses bäst för publicering.

Sådana tilltag är emellertid väldigt kontraproduktivt, då det i slutänden drabbar alla. Artisten, som får sämre bilder i tidningen. Oss journalister, eftersom det försvårar vårt jobb och kostar för mycket i energi och tid att diskutera runt. Och inte minst er läsare, som inte kan läsa eller kika på det bästa tänkbara materialet.

Därför är det extra kul med underhållare som vågar gå mot strömmen. Exempelvis Danko Jones, som uppmanade de närvarande fotograferna att strunta i den gänse trelåtarsregeln och i stället plåta på så länge de själv önskade.

– Jag blir ändå inte svettig förrän efter sex–sju låtar och det är förstå då ni får riktigt bra rutor, sa han från scen.

En applådvärd attityd. Som i längden gynnar alla inblandade parter.

”Wake up the sleeping giant”? Ja, tack. Jag får säga att det är ett utmärkt val av av Twisted Sister så här tjugo minuter in i konserten. Dessutom värmer det att se en frontman som Dee Snider, en veteran som vägrar lägga av sig. Som sjunger precis lika skapt som i glansdagarna. Och som rör sig med en smidighet som få yngre kollegor mäktar med. Och nu – ”Sin after sin”. Jag godkänner.

Bilden här ovan – tagen av Aftonbladets Robin Lorentz-Allard – säger det mesta om stämningen just nu.

Det är ju liksom blött. Kallt. Och förbannat blött. Och Blue Öyster Cult kör ett trumsolo från största scenen.

Ja. Jisses. Då var det så här igen.

Men, å andra sidan. Det finns ju fortfarande en del cool musik att kolla in de kommande timmarna. Om cirka 45 minuter äntrar Gotthard Rock Stage, två timmar senare är det dags för Pentagram på Zeppelin Stage, som blir en bra uppvärmning inför Motörhead på festivalens näst största scen. Och därtill Twisted Sister och Katatonia i natt, som får bli en slags springa mellan-upplevelse.

The Darkness? På största scenen?

Hahaha. 

Dåliga skämt likt dessa kan faktiskt räta upp ryggraden även i dag.

Ett ord: regn. Två ord: Gamma Ray. Tre ord: dagens andra recensionsjobb. Stadigt med folk är det i alla fall framför Sweden Stage, trots att Michael Schenker’s Temple Of Rock spelar samtidigt på Rock Stage. Vem vinner detta tyskbattle? Svar ges då recensionerna blir offentliga.

Frukost med maffian? Ja, så skulle man ju också kunna säga.

Adrenaline Mob pryder scenen med en ”The Sopranos”-liknande bandlogga och använder även ledmotivet från nämnda serie som introstycke. På så sätt är stämningen familjär och medlemmarna kämpar mot jetlag och ett försiktigt lunchregn på denna Europapremiär.

Får se hur långt det räcker – betyg utdelas senare i någon lämplig kanal.

Den gode Philip Bierk kan måhända knappast skämmas för sig. Han har sina fans, är en god underhållande – med det extra plusset att han i år dessutom sjöng riktigt bra.

Ska inte evighetsblogga om detta. Soundgarden har precis börjat spela på största scenen och jag vill verkligen se så mycket jag kan. Men värt att notera om giget är i alla fall att Twisted Sisters frontman Dee Snider anslöt till setfinalen för att göra en ganska så umbärlig cover på ”We’re not gonna take it” samt Skid Rows ”Youth gone wild”.

Video finns nedan. Nu spelar Soundgarden ”Spoonman”. Och jag sitter här… gudbevars.

Bättring på den fronten, eller vad sägs?

Vi kan börja med det glada. Det som är en setlist som innehåller såväl en dubbelmacka av ”Septic schizo” och ”Escape to the void” som ”Arise” och ”Beneath the remains”. Att Derrick Green är en frontman med pondus och att det låter bra i 90 ystra minuter.

Det är det muntra det. Och det som man skulle kunna fokusera på, om humöret tillåter. Men dagens Sepultura har ungefär samma problem som den förra året Sweden Rock-aktuella Thin Lizzy-sättningen; den är liksom svår att ta på fullt allvar. Det blir ju så utan någon av Cavalera-bröderna.

Recension? Den kommer i morgon den.

Nu spelar Mastodon i bakgrunden. Och det är ju knappast det sämsta det.

Jodå. Det här är vårt team här på Sweden Rock 2012. Vi som ser till att det blir texter och annat i diverse kanaler. Att ni har något att läsa och titta på, lite förströelse att gilla eller avsky.

Från vänster: Richard Nilsson (foto), Robin Lorentz-Allard (foto), Joacim Persson (recensioner), Mattias Kling (recensioner), Markus Larsson (recensioner) samt Christoffer Nilsson (reporter).

Det är sant. En festival är mer än rövrumlare och mat.

Exempelvis, som själva anledningen till att vi är över 20 000 här nere i Blekinges armhåla just nu.

Ja. Musiken alltså. Den som förenar oss alla här, rumpblottare som mer skylda. Den där rocken, den hårda metallen som vi älskar så mycket.

Gårdagen var väl okej som förfest, om vi så säger. Och i sanning bättre än vad betygen (en  -recce, två gånger   samt en  ) skvallrade om i tidningen i dag. Såväl Entombed som The Crown gjorde nämnvärda insatser, och enligt rapporter var även utmärkta In Solitude väldigt bra innan jag ens hade lyckats ta mig in på området.

Men nu är ju festen igång på allvar, sägs det. Och efter att ha agerat matbud åt recensionsupptagna Jocke och Markus i Sölvesborg vid lunchtid har jag nu fått mig lite rawk. Eller thrash. Eller både och. I alla fall lite Danko Jones (som lyckades med bedriften att få ett helt publikhav rockers att hylla Barry White) och Exodus. En bra uppvärmning, med andra ord. Kanske tio gånger roligare än Night Ranger, som just nu upptar största scenen.

Thunder-Tord dyrkar, jag ställer mig tveksam. Och med andra ord är allt precis som vanligt, även den här Sweden Rock-festivalen.

Okej. Nu ska jag kanske inte tråka ut er med lyxgnäll från en privilegierad festivalbesökare, men det har inte direkt varit någon räkmackepremiär för yours truly på Sweden Rock 2012.

Vi går inte in på detaljer. Gnäller inte om evighetskö till att få armbandet. Om att snurra bort sig då den vanliga entrén i år är stängd för sådana som mig. Lipar inte över stress, ett ickeexisterande mobilnät (sorry för det sena svaret, mamma) eller den här kylan som får pungen att kännas som om den vore lagd i frysen. 

Nej, jag kan mycket hellre gnöla över första bandet ut denna kväll för mig – Fear Factory. En recension kommer i tidningen i morgon så jag ska inte ”förstöra” den surprisen för nyfikna, men det var ju ingen höjdare. Minst sagt. Med lite underdriftsmos som extra topping.

Jag känner mig ändå aningen snäll och kan förlåta att ljudmixningen är klantig och oöm. Men det går faktiskt inte att ursäkta de sura toner som Burton C Bell krystar ur sig så fort han lämnar det grundläggande growlläget. För bövelen – lägg munkavle på karln. Alternativt ge honom en autotuner eller fuskunderstöd – vad som helst som får gruppens finfina industrimetal att låta acceptabel även live. Det är ett absolut krav. Helt enkelt.

Nåväl. 

Nog gnällt om detta för stunden. 

Som ni ser nedan var det ju inte så mycket folk framför Sweden Stage. ”Rimligt”, som kollega Christoffer Röstlund Jonsson skulle ha uttryckt det. 

Och därmed lämnar vi det bandet. Och börjar i stället peppa för att hinna med lite på HEAT och en dubbel dödsmetallmacka serverad av The Crown och Entombed.

Vi hörs senare – om Tele 2 så önskar.