Turbonegro

Sexual harassment

Scandinavian Leather/Svenska Inspelningar/Universal

PUNKROCK En kollega som nyligen intervjuade Thomas ”Happy-Tom” Seltzer sammanfattade samtalet med att basisten fortfarande försöker leverera fräcka oneliners – men att de inte riktigt är lika skarpa som förr.

Konstaterandet är på sitt sätt ganska så beskrivande för exakt vad deathpunk-ensemblen tvingas tampas med på första fullängdaren sedan 1994 utan den numer scientologfrälste Hank von Helvete vid mikrofonen. 

För samtidigt som ”Sexual harassment” låter onekligen som Turbonegro, och dessutom är en rejäl uppryckning jämfört med den svala föregångaren ”Retox”, så känns slutresultatet aningen ordinärt. Lite för sansat. Som om dess attitydrock inte har stake nog att nå upp till tidigare prakt.

Detta till trots – det finns alltjämt en älskvärdhet i leveransen som är svår att distansera sig ifrån. Till stora delar inspelat live i studion är musiken oborstad och kantig, nye frontmannen Tony ”Caesar Proud” Sylvester har ett skönt hardcoredriv i rösten medan titlar likt ”Shake your shit machine” och ”Mister sister” klargör att det fortfarande i alla fall finns en ambition att provocera och irritera.

Det är liksom bra skit i 33 punkstökiga minuter. Och i sig ett bevis för att allt inte behöver gå åt Helvete bara för att den där sångaren inte vill vara med och leka jeanshomo längre.

Bästa spår: ”Hello darkness”.

 

Rush

Clockwork angels

Roadrunner/ADA/Warner

PROGROCK Låt oss för en stund lämna framförandets svindlande felfrihet. Släpp tanken om att det här är ett mossigt konceptverk om ångmaskiner, pirater och en ynglings sökande efter uppfyllda drömmar. Fascineras mycket hellre av låtarna. Ja, just det, av låtarna. Av att det här kan vara den kanadensiska trions mest kompletta och fulländade sångkollektion sedan 31 år gamla milstolpen ”Moving pictures”. Det är måhända ett omdöme som ställer orimliga krav, men dessa uppfylls också i en generös musikalisk uttrycksexpedition som spänner över prog, rock, jazz, pop och monstruöst tjusiga refränger som tycks vilja äga din vardag. Klockrent, skulle man också kunna kalla det.

Bästa spår: ”The wreckers”.

Jodå. Det här är vårt team här på Sweden Rock 2012. Vi som ser till att det blir texter och annat i diverse kanaler. Att ni har något att läsa och titta på, lite förströelse att gilla eller avsky.

Från vänster: Richard Nilsson (foto), Robin Lorentz-Allard (foto), Joacim Persson (recensioner), Mattias Kling (recensioner), Markus Larsson (recensioner) samt Christoffer Nilsson (reporter).

147 recensioner. Ja, sug på den.

Etthundrafyrtio jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland runt lunchtid. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinbars och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, labilt väder – och inte minst en massa fräck musik.

I år peppar jag mig nästan rödvit över King Diamonds scencomeback (bara det gör nästan en hel festival), men ser även fram emot Sacred Reich, In Solitude, The Crown, Mastodon, Soundgarden, Gotthard, Motörhead, Twisted Sister, Hell, Symphony X och Mötley Crüe. För att nämna några.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2011.

Varsågoda.

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

The Cult, 2011 (ML)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Down, 2011 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

Hardcore Superstar, 2011 (MK)

In Flames, 2009 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Morbid Angel, 2011 (MK)

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Necronaut, 2011 (JP)

Nevermore, 2006 (MG)

Ozzy Osbourne, 2011 (JP)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Satyricon, 2008 (MG)

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

Accept, 2005 (MG)

Accept (2011, MK)

Agent Steel (2011, JP)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Black Label Society (2011, MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MG)

Evergrey (2011, MK)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Helloween (2011, MK)

The Hooters (2011, ML)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nifelheim (2011, MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Raubtier (2011, MK)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Saxon (2011, JP)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

Rolf Wikström (2011, ML)

Rob Zombie (2011, MK)

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

CrashDïet (2011, MK)

Disturbed, 2008 (MG)

Duff McKagan’s Loaded (2011, ML)

Ghost (2011, JP)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Billy Idol, 2010 (ML)

Joan Jett & The Blackhearts (2011, JP)

Judas Priest (2011, MK)

Megadeth, 2005 (MG)

Mr Big (2011, ML)

Nicke Borg Homeland (2011, ML)

Scorpions, 2004 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Thin Lizzy (2011, MK)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

Lee Aaron (2011, ML)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

Poison, 2008 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Queensrÿche 2011, ML)

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Whitesnake (2011, ML)

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML)

Vi kan kalla det ett efterlängtat återseende. Eller en uppföljare som faktiskt knäcker originalet.

Från och med i dag och veckan ut kan du i alla fall köpa det färska numret av Aftonbladet Hårdrock! i butik. 100 tunga sidor. Intervjuer med Chris Cornell, Slash, Sabaton, Lamb Of God, Gojira, Dee Snider med flera. Ett fett turnéreportage med In Flames. Ett rockvintest signerat Raubtiers Jonas Kjellgren och Pains/Hypocrisys Peter Tägtgren. Listor över hårdrocksvärdens 250 tyngsta personligheter samt de 50 bästa gitarristerna. Krönikor. Kul. Bus. Decibel. Svett. Och lite allvar.

Så – köp. Se till att tidningsfan säljer multum så att vi kan göra fler nummer. För utan er läsare är vi ingenting.

Kreator

Phantom antichrist

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Med närmare 30 års mangelerfarenhet i kroppen är det som att Essengruppen kan skjuta fram rappa thrashmissiler medelst en avstressad axelryckning, vilket den också gör i de inslag som så kräver för att hålla slentrianlyssnarna trygga och belåtna. Och visst – ”United in hate” och ”Death to the world” är träffsäkra pjäser med lagom nackknyckarprecision, men det är främst i de mer behärskade inslagen som gillandenerven masseras extra handgripligt. Skivans höjdpunkt ”Your heaven my hell” är en utmärkt nästanballad som trevligt vinkar till In Flames ”Square nothing” och klargör att Kreator inte behöver luta sig mot rutinstyrka för att pricka rätt.

Bästa spår: ”Your heaven my hell”.

I den allmäna Loreeneuforin som präglade den gångna helgen står sig till och med Mörkrets furste slätt.

Kan det tyckas.

Sant är i alla fall att recensionen av Ozzy och hans kamraters gig på Stadion i Stockholm för snart en vecka sedan ännu inte nått Aftonbladets digitala upplaga (annat i en väldigt panikförfattad sammanfattningsform, som du kan läsa här).

Den mer genomtänkta anmälningen som publicerades i lördagstidningen (faksimil ovan) är emellertid fortfarande inte offentliggjord. Det har flera av er mejlat mig och påpekat. Med all rätt.

Därför – här nedan kan ni läsa vad jag tyckte om konserten. Och dessutom gotta ner er i repertoaren, låt för låt.

Väl bekomme.

Ozzy Osbourne & Friends

Stadion, Stockholm. Längd: Strax under en timme och femtio minuter. Publik: 26 442. Bäst: Sabbath-stöddiga ”N.I.B.” och ”Into the void”. Sämst: Den så kallade versionen av ”Rat salad” är ett fall för Anticimex – utrota genast!

Det finns ju en konstant hygglighet som gör kompensationen till ett halvtäckande plåster på såren.

I stället för Black Sabbath – en Ozzy Osbourne som lyckas bota invändningar bara genom att vara så som han är.  

Någonstans runt ”Killer of giants” och ”Shot in the dark” blir en lös tanke ett konstaterande:

Att uppleva en dagsfärsk Ozzy Osbourne-konsert handlar mer om tolerans än om reservationslös uppskattning. Om att värdesätta det blotta faktum att huvudpersonen, trots ett liv som skulle kunna ha utplånat ett helt fotbollslag inklusive tränare och materialförvaltare, likafullt står där på scenen och gör det han ska. 

63-åringen är på så sätt lite som Metallicas Lars Ulrich; helt fel person på helt rätt plats. Han bär sina brister lika uppenbara som skorna på fötterna, offentliga för alla att se och granska. Och genom detta också förlåta att han inte försöker dölja dem bakom annat än misstänkt fusksång och ett namn som är större än personen.

Jag erkänner och slokar en smula – på förhand har jag utnämnt det här evenemanget till sommarens stora antiklimax. Det blir liksom så när beskedet om att en helafton med Black Sabbath snabbt förvandlas till en kompromiss som inte på långa vägar andas utlovad exklusivitet. 

Ändå känns de protesterna ganska förhastade då en karriärssammanfattande introfilm går över i ”Bark at the moon”.

Jo, Ozzy sjunger skarpare än på Sweden Rock förra året. Den självmordsbenägna ljudbehandlingen till trots är ”Suicide solution” en snabb whiskeypinne ner i vänsterbenet, ”Mr Crowley” är lika dramatisk som önskvärd medan den inledningsvis nämnda ”The ultimate sin”-duon snarare bygger upp än river förväntningar.

För det är i Sabbath-sektionen konserten faller på plats. Det är då det bra höjs till det förträffliga. Det är då Geezer Butler hamrar sig in på baspositionen, fläskar till ”War pigs” och får hjälp av Zakk Wylde att ge ”Into the void” det rätta djupet.

Det är just där och då toleransen övergår till äkta uppskattning.

Och det där plåstret blir ett helande bandage som räcker ända fram till en förträfflig ”Mama, I’m coming home” och ”Paranoid”.

SÅ VAR KONSERTEN – LÅT FÖR LÅT:

1. Bark at the moon

Aerobicsviftande armar, en låt som ligger anpassat mittenplacerad i ton-registret – och dessvärre ingen omedelbar ståpäls.

2. Mr Crowley

Dovt orkestral och mysrysligt krypande. Svenskkopplade Gus G gör ingen Randy Rhoads, utan introducerar sig ändå vackert medan Ozzy kopplar på brandslangen.

3. Suicide solution

Det tjockaste Deep Purple-riff den gruppen aldrig har skrivit slarvas bort i en ljudvägg som är -lika tillmötesgående som Joan Collins och Zeke Varg. Tillsammans. Synd på en sån fin pjäs.

4. I don’t know

”Jag är fortfarande galen efter alla dessa år”, säger Ozzy i inledningen av detta repertoarobligatorium. Som levereras som ett sådant, några hemskt gnissliga sångtoner till trots.

5. Killer of giants

En tempodödare när en acceleration snarare hade varit önskvärd. ”The ultimate sin”-spåret får också ett ganska svalt mottagande.

6. Shot in the dark

Det poppiga 80-talsskottet missar till stora delar målet. Att publiken knappt lyckas fixa till hörbar fyllnadssång i refrängen säger ganska mycket om hur vått krutet är i den här patronen. 

7. Rat salad

Skulle kunna Wikipiediapresenteras -under rubriken ”irriterande solojam”. Gus G strängfladdrar fritt i introt, Black Sabbath-låten dras ut till oigenkännlighet – och sen bankar Tommy Clufetos loss på alla skinn och cymbaler samtidigt i alldeles för många minuter. Jösses…

8. Iron man

Geezer Butler gör entré – och publiken vaknar på allvar ur den föregående -instrumentalkoman. Ett av historiens mest lättsjungna riff låter bra, så där plåtigt och rultigt. Liksom låten i sig.

9. War pigs

Tordönpresentationen får mig att vilja bomba ljudteknikern. Detta till trots – nu börjar konserten lyfta till den fashionabla nivå som en placering på Öfre kräver.

10. N.I.B.

Det här är en av Sabbaths finaste stunder. Och även om tempot är lite för uppskruvat och Iommis avgrundston är smärtsamt saknad är det omöjligt att undvika Lucifers invit då den presenteras så här lockande.

11. Fairies wear boots

Zakk Wylde roterar in på gitarrplats och gör det han brukar. Överstyr och spelar väldigt bredbent. Gott så.

12. Into the void

Så tung. Så fin. Så värdig. Så djup.

13. I don’t want to change the world

Det ganska så ljumma ”No more tears”-spåret lever upp tillsammans med de röda gnistkvastarna som så förtjusande slår upp i presentationen.

14. Crazy train

All aboard… den här huvudsetsfinalen går ju som på räls. Utan vare sig banbrott eller utbrända ställverk. Lyssna och lär, SJ.

Extranummer:

15. Mama, I’m coming home

Extrasaltat balladsmör och en och -annan cigarettändare gör publikens mobilskärmar sällskap i det tilltagande mörkret. 

16. Paranoid

Alla ”vännerna” sida vid sida. Ozzy luftjoggar, leker ännu en gång brandman och drar upp händerna i luften. En värdig avrundning som utmynnar i kramkalas och fyrverkerier.

Marduk

Serpent sermon

Century Media/EMI

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. 

Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank.

Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet.

Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”.

Bästa spår: ”Serpent sermon”.

ÅTERBLICKEN: BLACK SABBATH FÅR GLOBEN I RULLNING

Konstaterande: Inget Sabbath på Stadion i kväll.

Annat var det för sju år sedan, i en stor golfboll strax söder om stan.

Iommi var där. Butler likaså. Osbourne, så klart – och även Ward.

Det kan också ha varit det sista vi såg av originalsättningen i Sverige.

NÄR? Den 3 juli 2005.

VAR? Globen, Stockholm.

VARFÖR? Det som var tänkt att ge hårdrocksommaren 2012 en dunderspark i aktern känns redan på förhand som årets stora antiklimax. Oavsett grundläggande skäl – Tony Iommis cancerkamp eller det infekterade bråket med trummisen Bill Ward – det som i kväll dundrar ut på Öfre Östermalm är en dålig kompensation för en utlovad Black Sabbath-bonanza.

Spola därför tillbaka till 2005 – och ett helt annat upplägg.

Då gjorde gruppens originalsättning sitt bästa för att få det där sfäriska klotet de kallar arena att rulla i väg längs Nynäsvägen.

Minnet kan försköna upplevelser och begrava ens de uppenbara brister i glömskans vrår. Därför väljer jag att ett kort citera min recension, författad strax efter att ”Children of the grave” avrundat setet:

”I sin signaturmelodi naglar Black Sabbath fast allting som är det fenomen vi kallar heavy metal. Tonerna är stöddiga nog att möblera om vilken plåtmage som helst och den kraft som bjuds är egentligen för potent för att komma från fyra herrar som med stormsteg närmar sig pensionsåldern.”

Betyget: Fyra doomdansande plus till det som mycket väl kan vara ursprungsgruppens sista Sverigebesök.

Vissa minnen är med andra ord extra värdefulla. Speciellt en dag som denna.

Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators

Apocalyptic love

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK Även om titeln refererar till en kärlekshistoria i sönderfall är konklusionen snarare den motsatta. Rättare sagt bubblar det snarare över av varma känslor och ömhetsbetygelser då rockvärldens just nu hetaste bromance får den generösa möjligheten att bre ut sig över hela 15 spår och 60 minuter.

Man kan enkelt begripa att den 46-årige gitarristen är bekväm i situationen. Att han efter kommersiellt framgångsrika men enerverande försök med självuppfyllda och konfliktsökande frontmän har hittat en kreativ sparringpartner som fungerar såväl på det personliga som på det konstnärliga planet. 

Därför lanseras det som först var tänkt som Slashs andra album på solokvist i stället som en grupprestation. Där såväl sångaren Myles Kennedy som musikerduon i The Conspirators får medverka på konvolutet, och igenom detta får ett offentligt och rättvist erkännande för sina insatser. Och det är viktigt. För hur begåvad den solglasögonprydde strängbändaren än må vara på sitt instrument kräver han rätt uppbackning och stöd för att den skapande glöden ska bli direkt brandfarlig.

På ”Apocalyptic love” har han precis det. Vilket också är en av orsakerna till att skivan fullkomligt kör över den sporadiskt tillfredsställande, men ganska som helhet ganska så spretiga, föregångaren. Här finns nämligen en stringens och ett fokus som bara uppstår då alla strävar mot samma mål. Då detaljerna tillåts bidra till helheten, snarare än tas som ursäkter för att kasta sig ut i en brokig genreexpedition utan karta och kompass. 

Här slipper vi sådant, liksom tveksamma samarbeten likt de med Fergie, Adam Levine eller Kid Rock. I stället är det den rifftastiske Slash som en gång spände gitarrmusklerna på ”Appetite for destruction” som får möjlighet att blomma fritt. Att musiken till stora delar är inspelad live i studion betonar dess ruffighet och gör att låtar som exempelvis ”One last thrill”, ”Hard & fast” och ”You’re a lie” tillåts behålla sina bedårande sorgkanter, fjärran från steril Pro Tools-perfektion. En hyllning till det organiska i musiken. Till det levande, till det som blöder, gråter och skiter på riktigt.

Det är bara att lyfta på hatten och gratulera Slash och Myles. Må de leva lyckliga i alla sina dagar.

BÄSTA SPÅR… Riffen! Rösten! Refrängen! Rumlarsolot! De som anser att dagens rockmusik behöver mer koskälla behöver inte leta längre än till den avrundande ”Crazy life”. Som i sig är en galet bra konklusion på ett rubbat bra album.

VISSTE DU… …att Myles Kennedy har en begåvning som kan få fler rockdignitärer än han med hatten på fall. För fyra år sedan repade han med Led Zeppelin-kärnan Jimmy Page och John Paul Jones samt originaltrummisen John Bonhams son Jason i ett projekt som dessvärre lades på is.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …Alter Bridges ”AB III” (2010). Det som började som ett sidoprojekt till sömnmedelssubstitutet Creed växer på tredje försöket till något lika uppiggande som en intravenös dos dunderkoffein. Tji nu grunge, massor av lyxmalen radiorock med refränger som har rostats med såväl kunnande som respekt. 

 

Sabaton

Carolus Rex

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Ett tecken på självförtroende nära vansinne: Du gör ett konceptalbum om karoliner och den svenska stormaktstiden. Ytterligare ett sådant: Du väljer dessutom att spela in en version på hemspråket, bara för att du kan. För att det passar. Och för att du har de finansiella musklerna och den disciplin som krävs för att skotta ett dylikt projekt i hamn.

Du kallar dessutom in historikern Bengt Liljegren – med biografier över bland andra Karl XII och Adolf Hitler på sin cv – som rådgivare för att garantera en akademisk faktakontroll. Tvingas svara på frågor om inbillad högerextremism, även om fokus i stället borde läggas på det snygga Iron Maiden-skrittandet i ”Killing ground”/”Ett slag färgat rött”, den ettriga kraftmetallen i ”A lion from the north”/”Lejonet från Norden” eller Manowar-bombasmen i ”Long live the king”/”Konungens likfärd”. 

Du känner dig nog lite medialt missförstådd, om du heter Joakim Brodén eller Pär Sundström och ingår i Sabatons kreativa och administrativa kärna.

Men du sover gott om nätterna. För självförtroendet har sin svårundvikliga grund – i en skiva som kan klassas som karriärens starkaste. Och det är inte det minsta vansinnigt.

Bästa spår: ”A lifetime in war”/”En livstid i krig”.

Six Feet Under

Undead

Metal Blade/Border

DEATH METAL Enligt en nyligen publicerad australiensisk undersökning är de som missbrukar cannabis födda med mindre hjärnor, vilket bland annat sägs påverka omdöme och konsekvenstänkande. 

Det må vara hur det vill med det, men av ”Undead” att döma har rökverken heller ingen dundereffekt på det kreativa. I stället är nionde snedtändningen – tre coverskivor oräknade – från Chris Barnes personalutbytta gäng en överraskande sladdrig förevisning av dussindöds enligt enklast tänkbara mall. Under 40 minuter slömumsar sig bandet igenom riffidéer som tidigare har använts med avsevärt bättre utfall på exempelvis ”Warpath” eller ”True carnage” och lyckas endast bitvis få till en låt det på allvar sprakar om. 

Måhända är utfallet inte genomkorkat. Men samtidigt är det så oinspirerat att någon borde beordra Six Feet Under en avvänjningskur. Å det snaraste.

Bästa spår: ”Delayed combustion device”.

 

Tenacious D

Rize of the Fenix

Columbia/Sony

ROCK Konvolutets fågel liknar mer en erigerad penis – med dekorativa pungkulor – än ett återupplivat flygfä. Måhända en detalj i sammanhanget, men också väldigt talande för exakt på vilken nivå ribban läggs. Om flams, trams och underlivshumor är din melodi kommer här Jack Black och Kyle Gass med en påse sånger och sketcher som livar upp vardagen. Själv blir jag mest uttråkad. Inte för att duons studentikosa spexrock på något sätt provocerar, utan snarare för att den lämnar mig totalt nollställd. Likgiltig. Och på intet sätt engagerad i dess försök att låta tuffa (”Deth starr”) eller skojfriskt svängiga (”Low hangin fruit”). Exakt så slakt är utfallet.

Bästa spår: ”Roadie”.

LADDA NER

 

”Carry you” (Millencolin)

I år kan Örebroensemblen fira 20 år som grupp – och samtidigt blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan till tonerna av den här färska läckerbiten. (Lyssna)

”As made” (Nachtmystium)

En häftig dos av just den knäkapande industriella ondska Morbid Angel misslyckades så fullständigt med att åstadkomma på ”Illud divinum insanus”. (Lyssna)

”Headlong flight” (Rush)

Överjävliga musiker som inte gör överjävlig musik. Bara bra sådan. Mer av den varan lär komma på albumet ”Clockwork angels”, när det släpps den 12 juni. (Lyssna)

”You give me worms” (Turbonegro)

Allt går faktiskt inte åt helvete utan Hank. Färska singeln är i stället en sylvass punkrökare som kliar fint i skrevet. (Lyssna)

”L’enfant sauvage” (Gojira)

Teknisk briljans och nervdallrande känsla i ett och samma paket. Titelspåret från kommande cd:n visar varför det är helt rätt att välja franskt i sommar. (Lyssna)

Häpp. Så kan det gå.

Ett beställt utlägg med tio livetips inför den kommande sommaren kan vid publicering kapas ner till ett mer hanterbart antal. Som också presenterades i Aftonbladet i gårdagens tidning.

Men, bara för att ni läser här så finns det möjlighet att ta del av den okapade versionen. Som alltså handlar om några konserter jag för allt smör i Småland minsann inte tänker missa de kommande månaderna. Märk väl – på grund av sådana petitesser som var jag kommer att befinna mig vid olika tidpunkter så har jag tvingats prioritera bort några tänkta upplevelser. Tji Slash i Hultsfred (är i Göteborg och bevakar Metaltown) och lika lite Pearl Jam i Globen (på grund av Getaway Rock i Gävle).

Annars kan det här tänkas vara en checklista för en väldigt fet rocksommar.

Metallica (Vallehovin, Oslo, 23/5)

Hela den svarta plattan på en och samma konsertmacka? Det är sant. Och jag går nästan av på mitten inför tanken att efter 21 långa år äntligen få höra ”Don’t thread on me” live.

Ozzy & friends (Stockholms stadion, 25/5)

Visst blev det ett irriterande antiklimax efter Black Sabbath-debaclet. Men ändå – det lär bli skumsprut, grodhopp och en evigt busleende sångare. Får inte missas.

Europe (Huddinge festival, 1/6)

I år firar jag födelsedagen ett dygn i efterskott – med gruppen som nyss släppte sin bästa platta sedan ”Prisoners in paradise”.

King Diamond (Sweden Rock, Norje, 9/6)

Sitter den mysrysliga falsetten som den ska efter sjukskrivningen? Jag väntar, knäböjande, på besked framför Rock stage när kvällen börjar bli småsen.

In Flames (Metaltown, Göteborg, 15 juni)

Så sent som 2010 sedan höll hemmabandet på att bomba sönder Götaälvbron. I år väntar en ny utmaning – på festivalens område nära Säve flygplats. Jag förutsätter att det blir en bländande uppvisning.

Hatebreed (Peace & Love, Borlänge, 28/6)

På ett sätt är det väldigt roligt att en grupp som har låttitlar likt ”Smash your enemies” bjuds in till en festival med ovan nämnda namn. Våldsmosh? Let the blood flow!

Yngwie Malmsteen (Getaway Rock, Gävle, 7/7)

Jag glömmer knappast skämskudden, som alltid då Hornstulls flinkaste Fenderbender står på scen. Detta till trots – den då nyfirade 49-åringen är ett unikum. Ett distanslöst original. Det är omöjligt att inte älska.

Hammerfall (Dalhalla, 28/7)

Vissa firar 15 år genom att köpa moppe och idka laglig sex. Andra genom att avlossa en jubileumsföreställning i ett kalkbrott strax norr om Rättvik. Är metal bättre än samlag? Den sista helgen i juli får vi svaret.

Trapped Under Ice (Motala hardcore festival, 4/8)

Förra årets främsta moshsensationer är bara ett av alla guldbokningar till den östgötska uppstickarfesten. First Blood? H2O? Toxic Holocaust? Fucking jävla Crowbar? Imponerande.

Alice Cooper (Skogsröjet, Rejmyre, 10/8)

Han är nästan 100 år – men sopar alltid banan med sina yngre konkurrenter. Chockrockfarfar behöver ingen motivation, han måste bara upplevas. Om och om igen.