Frukost med maffian? Ja, så skulle man ju också kunna säga.

Adrenaline Mob pryder scenen med en ”The Sopranos”-liknande bandlogga och använder även ledmotivet från nämnda serie som introstycke. På så sätt är stämningen familjär och medlemmarna kämpar mot jetlag och ett försiktigt lunchregn på denna Europapremiär.

Får se hur långt det räcker – betyg utdelas senare i någon lämplig kanal.

Den gode Philip Bierk kan måhända knappast skämmas för sig. Han har sina fans, är en god underhållande – med det extra plusset att han i år dessutom sjöng riktigt bra.

Ska inte evighetsblogga om detta. Soundgarden har precis börjat spela på största scenen och jag vill verkligen se så mycket jag kan. Men värt att notera om giget är i alla fall att Twisted Sisters frontman Dee Snider anslöt till setfinalen för att göra en ganska så umbärlig cover på ”We’re not gonna take it” samt Skid Rows ”Youth gone wild”.

Video finns nedan. Nu spelar Soundgarden ”Spoonman”. Och jag sitter här… gudbevars.

Bättring på den fronten, eller vad sägs?

Vi kan börja med det glada. Det som är en setlist som innehåller såväl en dubbelmacka av ”Septic schizo” och ”Escape to the void” som ”Arise” och ”Beneath the remains”. Att Derrick Green är en frontman med pondus och att det låter bra i 90 ystra minuter.

Det är det muntra det. Och det som man skulle kunna fokusera på, om humöret tillåter. Men dagens Sepultura har ungefär samma problem som den förra året Sweden Rock-aktuella Thin Lizzy-sättningen; den är liksom svår att ta på fullt allvar. Det blir ju så utan någon av Cavalera-bröderna.

Recension? Den kommer i morgon den.

Nu spelar Mastodon i bakgrunden. Och det är ju knappast det sämsta det.

Jodå. Det här är vårt team här på Sweden Rock 2012. Vi som ser till att det blir texter och annat i diverse kanaler. Att ni har något att läsa och titta på, lite förströelse att gilla eller avsky.

Från vänster: Richard Nilsson (foto), Robin Lorentz-Allard (foto), Joacim Persson (recensioner), Mattias Kling (recensioner), Markus Larsson (recensioner) samt Christoffer Nilsson (reporter).

Jag vet att jag ständigt återkommer till ämnet – men det är få saker som är så viktigt på en festival som just maten. Speciellt när man jobbar och inte går på en ständig etanoldiet dygnet om är högkvalitativ näring ett måste. Det blir liksom lite enklare då. Kroppen får bränsle och orkar med såväl kyla som deadlinehets och detta ständiga socialiserande.

Räddningsplankan förra året – som så många andra dessförinnan – stavades Smålandsrulle. I år har jag inte sett om de är här, men nu har de dessutom fått konkurrens i rollen som det dagliga måsteinköpet.

Extreme Food, som vanligtvis kränger dunderheta såser, obskyrt kött och andra kulinariska konstigheter i Stockholm och Göteborg, har nämligen utvidgat sitt utbud i år med en delikat tallrik tzayspett med ris, jordnötssås, halvstursk salsa och cole slaw. 

Priset på 99 kronor kanske kan avskräcka den sparsamme, men den som har högre krav än halvljumna pizzabitar och embarmlig pasta med tomatsås är det ett fynd. En förutsättning för att göra kroppen glad och harmonisk då ett sådant tillstånd är som mest önskvärt.

Och ja, det erbjuds ihjälslagna saker på menyn också. Om sådant önskas.

Ni känner honom nog alla.

Han den där, för det är alltsomoftast just en han, som dyker upp så fort det är festival. Som är lite för svajig för sitt eget bästa. Som står framför dig, om inte på, under konserten och ser till att du stundtals känner dig som en hockeyback mot sargen. Som vinglar, vajar som en flaggstång i styv kuling och ser till att din balans sätts på tuffa prov genom att ständigt se till att omedvetenhetsknuffa dig åt sidan, bakåt eller ner i backen.

Vi kan kalla honom för Rövrumlaren. Mest för att hans jeans ofta söker sig mot marken och ogenerat blottar en blek klyfta. 

I år har jag redan träffat på honom i flertalet olika skepnader. Som den där snubben på Fear Factory i går som troligtvis hade ett väldigt stormande hav i huvudet och som lyckades skapa sig ett par privata kvadratmeter i publikhavet genom att inte riktigt kunna bestämma sig exakt åt vilket håll han skulle fyllesvaja. Likaså dök han upp på Entombed, The Crown och på Edguy. Eller lite varstans här på festivalområdet.

Rövrumlarens favoritplats är här och nu. Och jag hatar honom inte, jag har säkert själv vid några tillfällen i detta snart fyra decennier långa liv gjort mig förtjänt av öknamnet. 

Jag bara konstaterar att det är så. 

Och med detta sagt – dags att morsa på honom igen.

Okej. Nu ska jag kanske inte tråka ut er med lyxgnäll från en privilegierad festivalbesökare, men det har inte direkt varit någon räkmackepremiär för yours truly på Sweden Rock 2012.

Vi går inte in på detaljer. Gnäller inte om evighetskö till att få armbandet. Om att snurra bort sig då den vanliga entrén i år är stängd för sådana som mig. Lipar inte över stress, ett ickeexisterande mobilnät (sorry för det sena svaret, mamma) eller den här kylan som får pungen att kännas som om den vore lagd i frysen. 

Nej, jag kan mycket hellre gnöla över första bandet ut denna kväll för mig – Fear Factory. En recension kommer i tidningen i morgon så jag ska inte ”förstöra” den surprisen för nyfikna, men det var ju ingen höjdare. Minst sagt. Med lite underdriftsmos som extra topping.

Jag känner mig ändå aningen snäll och kan förlåta att ljudmixningen är klantig och oöm. Men det går faktiskt inte att ursäkta de sura toner som Burton C Bell krystar ur sig så fort han lämnar det grundläggande growlläget. För bövelen – lägg munkavle på karln. Alternativt ge honom en autotuner eller fuskunderstöd – vad som helst som får gruppens finfina industrimetal att låta acceptabel även live. Det är ett absolut krav. Helt enkelt.

Nåväl. 

Nog gnällt om detta för stunden. 

Som ni ser nedan var det ju inte så mycket folk framför Sweden Stage. ”Rimligt”, som kollega Christoffer Röstlund Jonsson skulle ha uttryckt det. 

Och därmed lämnar vi det bandet. Och börjar i stället peppa för att hinna med lite på HEAT och en dubbel dödsmetallmacka serverad av The Crown och Entombed.

Vi hörs senare – om Tele 2 så önskar.

147 recensioner. Ja, sug på den.

Etthundrafyrtio jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland runt lunchtid. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinbars och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, labilt väder – och inte minst en massa fräck musik.

I år peppar jag mig nästan rödvit över King Diamonds scencomeback (bara det gör nästan en hel festival), men ser även fram emot Sacred Reich, In Solitude, The Crown, Mastodon, Soundgarden, Gotthard, Motörhead, Twisted Sister, Hell, Symphony X och Mötley Crüe. För att nämna några.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2011.

Varsågoda.

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

The Cult, 2011 (ML)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Down, 2011 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

Hardcore Superstar, 2011 (MK)

In Flames, 2009 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Morbid Angel, 2011 (MK)

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Necronaut, 2011 (JP)

Nevermore, 2006 (MG)

Ozzy Osbourne, 2011 (JP)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Satyricon, 2008 (MG)

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

Accept, 2005 (MG)

Accept (2011, MK)

Agent Steel (2011, JP)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Black Label Society (2011, MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MG)

Evergrey (2011, MK)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Helloween (2011, MK)

The Hooters (2011, ML)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nifelheim (2011, MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Raubtier (2011, MK)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Saxon (2011, JP)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

Rolf Wikström (2011, ML)

Rob Zombie (2011, MK)

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

CrashDïet (2011, MK)

Disturbed, 2008 (MG)

Duff McKagan’s Loaded (2011, ML)

Ghost (2011, JP)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Billy Idol, 2010 (ML)

Joan Jett & The Blackhearts (2011, JP)

Judas Priest (2011, MK)

Megadeth, 2005 (MG)

Mr Big (2011, ML)

Nicke Borg Homeland (2011, ML)

Scorpions, 2004 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Thin Lizzy (2011, MK)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

Lee Aaron (2011, ML)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

Poison, 2008 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Queensrÿche 2011, ML)

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Whitesnake (2011, ML)

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML)

I övermorgon är det dags igen. Ja, ni vet vad det handlar om. Så jag behöver inte älta det mer än så.

I alla fall, en så kallad uppvärmning finns nu samlad på Spotify. Jag har satt ihop en nätt liten spellista med de grupper som där finns tillgängliga. Vi kan kalla det konsumentupplysning. Eller uppvärmning. Eller bara lite pepp så här då det snart är dags att börja fundera över packning och prioriteringar i spelschemat.

Från Amorphis till Änglagård. 67 låtar med lika många artister.

Enjoy. Klicka och lyssna här.

Vi kan kalla det ett efterlängtat återseende. Eller en uppföljare som faktiskt knäcker originalet.

Från och med i dag och veckan ut kan du i alla fall köpa det färska numret av Aftonbladet Hårdrock! i butik. 100 tunga sidor. Intervjuer med Chris Cornell, Slash, Sabaton, Lamb Of God, Gojira, Dee Snider med flera. Ett fett turnéreportage med In Flames. Ett rockvintest signerat Raubtiers Jonas Kjellgren och Pains/Hypocrisys Peter Tägtgren. Listor över hårdrocksvärdens 250 tyngsta personligheter samt de 50 bästa gitarristerna. Krönikor. Kul. Bus. Decibel. Svett. Och lite allvar.

Så – köp. Se till att tidningsfan säljer multum så att vi kan göra fler nummer. För utan er läsare är vi ingenting.