Det är kanske inte samma sak. Och inte ens i samma del av landet.
Men Rockweekend i Söderhamn har beslutat sig för att ge dem som har löst entré till Hultsfredsfestivalen gratis entré till nästa veckas begivenhet.
– Då vi redan nått break even och sålt fler biljetter än totalt förra året till Rockweekend så beslutade vi oss därför att erbjuda de som köpt biljett till Hultsfred att gratis få möjligheten att besöka Rockweekend i Söderhamn istället, säger Martinus Eriksson, festivalchef på Rockweekend.
– Vi önskar Hultsfredspubliken välkommen till Rockweekend och hoppas att kusinen i Småland kan återkomma i framtiden, då vi tror att en musikalisk mångfald gynnar den svenska livescenen som helhet.
För att göra bytet är att ta den kod biljettinnehavaren kommer att få från Eventim och uppge den när man köper biljett till rockpartyt i norr. Notera dock att serviceavgift samt eventuell campinghyra tillkommer.
Mer info om akterna på Rockweekend (bland andra Deep Purple, Sebastian Bach, Twisted Sister och Venom) lämnas på evenemangets hemsida.
Även Arvikafestivalen har beslutat sig för att erbjuda Hultsfredsbesökarna plåster på såren. Där får biljettinnehavarna förvisso pynta 500 kronor för ett festivalpass, men då också uppleva konserter med bland andra In Flames, Volbeat och Takida. Mer info hittar ni här.
Beskedet är kanske inte helt oväntat, men lika sorgligt för det.
Ja, jag sörjer att Hultsfred tvingas ställa in sitt planerade 25-årsjubileum. Kanske inte bara för att det nu inte blir av, utan mer för att det här mycket väl kan vara festivalens sista suck som kablas ut via hemsidan. För det blir väldigt, väldigt svårt för festivalen att komma igen nästa år efter det här fiaskot. Kanske till och med omöjligt.
Så, därför känns det sorgligt. Som att få beskedet att en gammal vän man inte träffat på några år faktiskt inte finns längre.
Det finns nämligen inga ord som kan beskriva vad Hultsfredsfestivalen genom åren har betytt när det kommer till musikaliska upplevelser. Under uppväxten i Kalmar var den ett vattenhål där man som musikälskare för några dagar per år kunde få uppleva ett artistutbud som egentligen var alldeles för stort för en liten ort mitt i mörkaste Småland. Hultsfred var en lunga. En välbehövlig näringsinjektion för att överleva 363 dagars rockträda på östkusten där när 1990-talet bara var barnet.
Jag var där första gången 1991. Då spelade Thåström tillsammans med Sator, Entombed introducerade dödsmetall för den stora massan i Teaterladan medan Status Quos inställda spelning fyllde campingen med ledsna, upprörda och potentiellt missnöjda raggare.
Därefter har jag besökt alla festivaler utom en, vill minnas att det var år 2000, fram till för två år sedan. Då kändes det urvattnade programmet marginellt upphetsande, och en ännu svagare uppställning förra året gjorde att jag helt enkelt struntade i att åka.
Men det som är kvar är ju minnena. Av fantastiska spelningar med Dismember (1992), Sick Of It All och Rollins Band (1993), Mary Beats Jane, Biohazard och Motörhead (1994), Pantera och Slayer (1995), Bad Religion (1996), Rammstein (1997), Rage Against The Machine (1997 och 2008), In Flames (2006), Turbonegro (2002) och The Haunted (2005). För att nämnda några få.
Kvar finns också sköna minnen av vänner och kollegor som jag campat med, skrikit åt i presstältet när deadlinepressen var som värst, delat överfulla hotellrum med och alla de andra som jag har mött här och där genom åren. Tobbe, Nicke, Åke, Peter, Knutte, Börje, Fred, Danne, Robban, Erik, Rolle, Pila, Jocke, Jenny, Emma, Markus, Håkan, Cilla, Grahn, Bjurre, Linnea, Martin, Virtanen, Sophie, Jonna, Jerrevång, Jerker, Gustav, Magnus, Sinding, Strage, Martin, Jerry, Nina, Sandra, Niklas… listan är lång och vissa glöms säkert bort. Men ni har alla bidragit till många sköna dagar med skratt och gråt där vid Hulingen.
Jag minns också Maja på Palace, välkomstsnapsarna med Gösta i hotellets kök och ett år då vi släpade runt på skalenliga pappfigurer på medlemmarna i Kent på festivalen.
För det är allt som finns kvar nu. Minnen. Av det som var.
Den 31 oktober är ett datum att markera i kalendern.
Då är det nämligen dags för hyllade The Gaslight Anthem att återvända till Stockholm och Debaser Slussen.
Bandet är aktuellt med sitt tredje album ”American slang” (en recension på detta hittar du längre ner här i bloggen), vilket är uppföljaren till den fantastiska föregångaren ”The ’59 sound”. För er som fortfarande har att upptäcka denna punk ’n’ soul-pärla så kan jag verkligen rekommendera denna. Spotifyanvändare kan lyssna och häpna här.
Biljetterna släpps i morgon, den 30 juni, och inhandlas bland annat genom Live Nation och via Ticnet på telefon 077-170 70 70.
Den danska thrash ’n’ roll-combon har valt lite svensk ärkedöds som uppvärmningsakt på sin kommande turné.
Det innebär att Entombed värmer upp publiken inför huvudakten under de fem aviserade Sverigespelningarna i oktober. Dessutom har Volbeats landsmän i The Kandidate kontrakterats som extra underhållning.
– Vi är glada över att ha Entombed med som förband till vår Europaturné. De har varit en stor inspiration och ett band som vi har gillat i 20 år, kommenterar sångaren/gitarristen Michael Poulsen värvningen.
Här uppträder Volbeat, Entombed och The Kandidate i höst:
Med tanke på de senaste veckornas härjande på diverse festivaler så har jag inte heller lagt upp de då aktuella recensionsalstren här som sig bör.
Det blir det bättring på nu, då tre veckors texter publicerade i Nöjesbladet (där ni självklart läser anmälningarna bäst varje fredag) presenteras nedan. Beklagar dröjsmålet, men jag har haft viktigare saker i huvudet. Eller bara varit lat. Välj själv – vilken anledning som helst kanske duger lika gott.
Men, what the heck. Vi kör väl då?
Publicerad den 11 juni:
+++
The Gaslight Anthem
American slang
Side One Dummy/Bonnier Amigo
ROCK Enligt Norstedts senaste transatlantiska ordlexikon är The Gaslight Anthem synonymt med besjälad punk ’n’ roll, en definition som stämmer. På tredje fullängdaren framstår Brian Fallon och pojkarna än mer som ett halstatuerat alternativ till svenska Moneybrother, med lika mycket soul som Bruce Springsteen insprängt mellan New Jersey-jordiga tonfasader. Därmed märks få revolutionerande avsteg från den linje som stakades ut med utmärkta föregångaren ”The ’59 sound”, utan det som görs är stringent och kvalificerat. Men tyvärr känns låtarna denna gång inte så genombra som man kan önska.
Bästa spår: ”Orphans”.
Publicerad den 18 juni:
++
Ozzy Osbourne
Scream
Epic/Sony
HÅRDROCK I det minutkorta avrundningsnumret låter det som om han är redo att sluta pärmarna om den turbulenta karriären.
”For all these years you’ve stood by me/God bless/I love you all”, sjunger Ozzy i något som lika mycket kan tolkas likt ett offentligt avsked som en kärleksbetygelse. Som om han vore helt till freds med att en gång för alla retirera bakom portarna till sin Beverly Hills-villa och lägga tillvaron som älskvärd metalpajas bakom sig.
Vid 61 års ålder är detta knappast någon revolutionerande inställning. Och inte helt ogrundad.
För på det elfte riktiga studioalbumet (en uppsjö samlingar och liveutgåvor naturligtvis borträknade) är det svårt att hitta någon egentlig glöd och närvaro i den forne Black Sabbath-sångarens tilltal. I stället gömmer han sig bakom en hårt digitaliserad ljudbild där rösten i exempelvis ”Let it die” är väldigt effektmarinerad och där den kyligt maskinella ljudbilden ofta för tankarna till nittotalstypiska akter som White Zombie. Nykomlingen Gus G (Firewind med flera) får gott om utrymme att spritsa fingerfärdighet över felfritt Pro Tools-strama ljudmattor och soundet är så lyxigt att man som lyssnare nästan förleds att bortse från hur bleka många av melodierna är.
De stunder som verkligen, även efter envisa innötningsförsök, biter sig kvar är därför lätträknade. Till dessa hör ”Iron man”-passningen ”Soul sucker”, ”Latimer’s mercy” eller Beatles-inspiererade ”Time”, medan många andra stycken låter salt men smakar maräng.
Problemet ligger alltså inte i att ”Scream” vill framstå som ett fräscht och modernt hårdrocksalbum.
Det tvivelaktiga beror i stället på att det har så svårt att lyckas med uppgiften. När alltför stor vikt ägnas åt ytan i stället för dess låtmässiga djup blir det lite som att sätta en flådig Bentleykaross på en besiktningsunderkänd Toyotastomme. Exteriören är fortfarande iögonfallande, men kör du ut på motorvägen så riskerar du att tappa hela avgassystemet.
Tillåt mig tjuta – det här får inte vara vägs ände.
BÄSTA SPÅR: Melodier som verkligen spräcker huden är få, men ”Life won’t wait” är en av dem. Brännande arenarock med förvånansvärt avslappnade gitarrer i versen.
VISSTE DU ATT… Gitarristen Gus G egentligen heter Kostas Karamitoroudis och under åren 1999–2002 kunde kalla Göteborg för sitt hem? Det egna bandet Firewind släpper skivan ”Days of defiance” i höst.
LYSSNA HELLRE PÅ… ”Blizzard of Ozz” (1980). En fullträff – inte bara på grund av Randy Rhoads vansinnigt begåvade gitarrinsats utan även för att låtarna med få undantag är mästerliga. Se dock till att få tag på originalversionen, på den nu tillgängliga utgåvan är bas och trummor nyinspelade av Rob Trujillo (Metallica) och Mike Bordin (Faith No More).
Publicerade den 25 juni:
++
Danzig
Dethred sabaoth
AFM/Sound Pollution
METAL Enligt en känd sanning blir Fan själv blir lite religiös på äldre dagar. Det stämmer emellertid inte på hårdrocksvärldens egna Evil Elvis, även han alltmer framstår som en blekare kopia av sig själv. Bara lite tröttare och en smula mer gnällig. Vad som på förhand har kallats en kreativ återgång till guldåren i skarven 80/90-tal stämmer bara delvis. Och då främst som beskrivande andra albumhalvan, där vi hittar dramatiska stycken likt ”Mother”-parafrasen ”Deth red moon” och ”Pyre of souls”-duon. Samtidigt är produktionen så demoluddig och skrovlig att helhetsintrycket snarare blir det av ett hafsverk än en ny formtopp.
Bästa spår: ”Deth red moon”.
ÅTERBLICKEN: MEGADETH
Som Danko Jones valde att uttrycka det: En t-shirt med ordet megadöd felstavat dömer bäraren till ett liv av ”Star trek”, grabbfester och kroniskt runkande.
Men, vem behöver köttsligt umgänge när man kan lägga all sin energi på en riktig thrashutlösning i stället?
Som exempelvis ”Rust in peace”.
NÄR? 24 september, 1990.
VAR? Kalifornien, USA.
VARFÖR? Frontmannen och gruppens enda konstant Dave Mustaine hade ett nyss avslutat tolvstegsprogram i ryggen när han rekryterade trummisen Nick Menza och gitarristen Marty Friedman och började jobba på Megadeths fjärde studiomacka.
Att nykterheten inte var bestående vet alla, men den då 28-årige ledaren lyckades ändå tillsammans med Mike Clink (Guns N’ Roses med flera) få ihop en skiva som än i dag förbluffar i sin snillrika komposition.
Från den inledande diatriben ”Holy wars… punishment is due” till den avrundande riffcykeln ”Rust in peace… Polaris” är det här liksom ett album som är gjort som en helhet. Och som därför gör sig väldigt bra att framföras som just en helhet.
Och… just det. Det är precis vad gruppen, nu även med då aktuelle basisten Dave Ellefson i sättningen, gör under headlinespelningarna på den nu pågående turnén.
Om två veckor står ensemblen som inte kan stava till megadöd på scen som ett av dragplåstren på färskingfestivalen Getaway Rock i Gävle.
I kategorin ”föga oväntat men trist ändå” kan vi i dag stortera in dödsmanglande Deicides avhopp från Getaway Rock i Gävle.
Anledningen sägs vara att bandet först gjort sig ovän med sin europeiska turnébokare, och därefter även ha avbrutit samarbetet med sin amerikanska och globala agentur – och därmed kommer gruppen inte till Europa över huvud taget i sommar.
Gävlar skit, kan man ju också säga om det.
Festivalen å sin sida meddelar att man så snabbt som möjligt ska försöka kontraktera en värdig ersättare. Det brinner i knutarna, med andra ord. Speciellt då evenemanget äger rum redan nästa vecka, den 8 till 10 juli.
Många var det som visste att HIM är en förkortning av ”His Infernal Majesty”, vilket också var gruppens officiella benämning fram till debut-ep:n ”666 ways to love: Prologue”. Mer om namnförvecklingar, kopplingen till Haile Selassie och övrigt i denna utmärkta artikel.
Däremot var det ingen som prickade in vilket amerikanskt dödsmetallband som, bland annat, har inspirerat till namnet. Vilket ändå är något jag trodde skulle vara allmängods i kunskapssäcken.
Svaret på detta är i alla fall Deicide, som i sin låt ”Oblivious to evil” på det självbetitlade debutalbumet från 1990 skaldade följande refräng: ”Infernal majesty, take this dead offering/Feeding the demon seed, evil bestowed on me”. Musikaliskt väldigt långt ifrån finländarnas love metal, men högst föredömligt mangel icke desto mindre.
Men, efter denna utläggning, till pudelns kärna. En vinnare var det ju som skulle utses. Som vinner ett signerat ex av gruppens senaste skiva ”Screamworks: Love in theory and practice…”. Precis. En skiva som Ville Valo själv har petat på och efterlämnat sitt bomärke.
Och den som får möjlighet att uppleva ”the forboding sense of impending happiness” är Karolina Hansson i Uddevalla.
Grattis från mig och Ville. Och en skiva torde dyka upp i posten i veckan.
Och det firar vi med att lyssna på lite Deicide, tycker jag.
Trots den något sparsmakade publikuppslutningen på Pier Pressure var Ville Valo och pojkarna nöjda med kvällen i Göteborg. Till och med så nöjda att frontmannen kluddade ner sin autograf på ett exemplar av senaste albumet ”Screamworks: Love in theory and practice…”.
Och, gissa? Nu kan just du vinna denna exklusiva skiva.
Allt du behöver göra är att svara på nedanstående fråga, mejla ditt svar tillsammans med namn och adress till mattias.kling@aftonbladet.se i ett brev döpt till ”HIM-tävling” senast söndagen den 27 juni.
Och frågan då: Vad står förkortningen HIM för? Och lite extrabonuschans att vinna ges till den som vet vilken amerikansk dödsmetallgrupp som har fått inspirera till namnet.
Torde vara en baggis för er heartagramsters där ute, va?
December är för de flesta så klart luciafirande, julstress och förberedelser för att lägga ännu ett år åt handlingarna.
Men i år kommer ett synnerligen välkommet avbrott i helgstöket – då inte mindre än fyra hårdriffande grupper gör gemensam sak under parollen Thrashfest 2010 på Debaser Medis den 8 december.
På scen denna afton står grekiska Suicidal Angels, amerikanska veteranakterna Death Angel och Exodus samt nyligen Metaltown-aktuella germanerna i Kreator.
Biljetterna till denna helkväll släpps måndag den 28 juni via Debaser och Tickster.
Precis tillbaka från biografen i Tumba Folkets hus, en omgivning så o-thrash det kan bli, och kvällens visning av The big four live. Får säga att initiativet är fantastiskt, att kabla ut unika konserter så att folk även i Knäckebrödhult kan få se dem i något som i alla fall ska vara livesändning. Och med ett fett ljudsystem och stor skärm.
Det mesta funkade bra, förutom att ljudmixningen nedifrån Sofia, Bulgarien, knappast gjorde sig för en biosalong. Genomgående för alla band var att trummorna hamnade väldigt lågt i mixen och speciellt Slayer och Megadeth ofta lät grötigare än ett fat Ris à la Malta på julafton.
Men, det var ändå en unik afton. Inte nog med att thrashscenens åttiotalsgiganter turades om på scen – de tog även det historiska tillfället att stå på den. Samtidigt.
Som första extranummer på Metallicas set fick bandet sällskap av medlemmarna i Slayer, Anthrax och Megadeth i en förbrödrande version av Diamond Heads ”Am I evil?”. Med tanke på de hårda ord som har utbytts mellan grupperna – allt på ett eller annat sätt utgående från Megadeths Dave Mustaine – så var det en tjusig syn. Även om Kerry Kings synbara frånvaro tyder på att han inte har glömt gammal groll med, just det, Mustaine.
Nedan följer gruppernas spellistor på biosändningen. Och även ett snabbuppladdat klipp från ovan nämnda happening. Och tydligen var min uppladdning på Youtube så exklusiv att formidabla nyhetssajten Blabbermouth valde att länka till min muggiga iPhone-film. Ibland är snabbheten det som betyder något.
*update* Efter att detta blogginlägg publicerats så dök det upp ännu en Youtube-video, filmad från publikplats i Sofia. Jag slänger med den också då.
