Arkiv för tagg kerry king

- Sida 1 av 1

Tack för i går, Slayer – det här kommer jag minnas resten av livet

av Mattias Kling
Kung Araya med publiken inpå skinnet. (Foto: Krister Hansson)
Kung Araya med publiken inpå skinnet. (Foto: Krister Hansson)

Så här 18 timmar senare känns allt annat rätt obetydligt. Som om tillvaron tappat lite färg, liksom blivit en bisak i kanten, vid sidan av det relevanta.

Jag har fortfarande lite svårt att sätta ord på det jag fick uppleva i går kväll. Är nog ännu lite för tagen för att kunna formulera ens den enklaste analys utan att armhåren reser sig.

Vad fan var det som hände? Ja, sannerligen, vad fan var det som hände?

Så känner jag nu. När öronen fortfarande är lite sargade efter Kerry Kings riffattack, huvudet aningen luddigt eftersom en galet entusiastisk ex-kollega tyckte att vi skulle fira konserten genom att shotta Fireball samtidigt som råddarna plockade ner scenen, en smula ömhet här och där efter några varv i moshen när allt annat kändes oundvikligt.

Ja. Jag är tagen. Slutkörd och överlycklig på samma gång. Ganska så ointresserad av att ta tag i de arbetsuppgifter som ändå bör överses.

Varför då, kanske någon invänder. Det var ju ändå bara en konsert med ett band jag såg så sent som för fyra veckor sedan och som jag kanske har upplevt live ett 20-tal gånger genom åren – de där klassiska kvällarna i Solnahallen på 90-talet, gig på festivalscener såväl i Sverige som utomlands, utmärkta framtränden såväl på Annexet och Hovet i Stockholm som på Ullevi i Göteborg. Ett band som alltid har varit där, liksom taget för givet.

Men, nej. Det här var inte bara en Slayer-konsert i mängden. Låt vara att skillnaden mellan över 50 000 människor på Gärdet i huvudstaden och 850 hyggligt medelålders människor på en Malmöklubb är tydlig – när det gäller upplevelsen så handlar det om två helt motsatta saker.

Det var tydligt redan före giget att alla på plats, i något slags outtalat samförstånd, var redo för något väldigt speciellt. Inte nog med att klubben på Bergsgatan var svettigt fullspikad och stämningen upptrissad, det är sällan jag har upplevt en förhandspepp som är så galet överladdad att publiken trissar upp sig genom att gasta ”SLAYER!” över tonerna av AC/DC:s ”Thunderstruck”.

Att stället därför exploderar så snart ”Hell awaits” mosar igång känns fullkomligt naturligt. Det finns många sätt att uppleva thrash metal på, men överlägset bäst blir det när bandet bara befinner sig några få meter från publiken. Det är en sådan intimitet som försvinner så fort ett band når en viss nivå, en direkt och fysisk intensitet som ingen läcker scenshow eller iögonfallande ljusrigg i världen riktigt kan ersätta. Här hamnar man så nära att det går att uppfatta varje nyans i ständigt leende Tom Arayas minspel, närmast känna hur Gary Holt och Kerry King vräker ur sig riff och solon och på ett mer granskande vis notera hur Paul Bostaph gör sitt bakom trumsetet.

Resultatet blir så jävla rått. Så rasande aggressivt och konfrontationssökande att det bränner till över näsroten. Speciellt då Slayer har den goda smaken att tonsätta denna unika kväll med ett set som är så old school att man nästan börjar lipa. ”Captor of sin”? ”War ensemble”? ”Necrophiliac”? ”At dawn they sleep”? ”Reign in blood”-trissen ”Postmortem”/”Altar of sacrifice”/”Jesus saves”?

Ja… ja … för helvete JA!

I höjd med ”Chemical warfare” tappar jag slutligen alla koncept. Lämnar över huvtröjan till mitt resesällskap (läs hans :+++++:-syn på kvällen här) och kastar mig in i det virrvarr av svett och kroppsdelar som utspelar sig nära scenen. Jag grabbar tag i håce-Christoffer (han ler) och kramar om SVT-Micke (han ler saligt) och hänger mig åt något som kan liknas vid överpeppad gubbmosh, så som det anbefaller en genrestofil på andra sidan 40-strecket. Jag ler. Svettas. Åker på en smäll. Blir puttad. Tom Araya ler överlyckligt. Jag råkar skalla en kille. Han ler när jag ber om ursäkt. Jag ler tillbaka.

Så här 18 timmar senare ler jag fortfarande. Fullkomligt salig och överlycklig över att ha fått uppleva detta unika tillfälle. Att slutligen få se Slayer med 850 andra diehards samtidigt som svett och andra kroppsvätskor tycks droppa från taket.

Tacka fan för att man måste le.

Thrashextra: Släpp allt och lyssna på Slayers första nya låt på fem år

av Mattias Kling
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.

Redan för två år sedan presenterades titeln för omvärlden – men först nu går det också att lyssna på låten.

Efter att ha gjort ett överraskningsgig på Golden Gods-galan i Los Angeles i natt, svensk tid, har thrashscenens argaste mysfarbröder även gjort färskingkompositionen ”Implode” tillgänglig för omvärlden.

Och ja… Ursäkta om jag famlar lite efter orden så här efter första genomkörningen. Det låter ju som Slayer. Kort och gott och utan krusiduller. Lite som Tom Araya skvallrade om på Metaltown för två år sedan, då han besvarade min fråga om gruppens nya material med ett snett leende och orden ”Hur tror du att det låter? Ungefär så är det också”.

Ställt i det ljuset överraskar ju kompositionen knappast. Efter en något seg mellantempoinledning går Kerry King vid femtiosekundersstrecket loss med högerhanden och sprutar läderbyxan full av racerriff av det slag vi har hört många gånger tidigare. Och som är en av anledningarna till att vi älskar Slayer så förbannat mycket. Just för att det är ett band som inte vinner på att krångla till det alltför mycket utan som i stället är bäst då det bara mosar på. Vilket ju ”Implode” gör under resterande tre minuter.

Sensationellt? Not quite. Men ändå ett höghastighetsstycke, komplett med halvhöga toner av Araya i refrängen, som fortsätter väldigt avslappnat på den väg som ”Christ illusion” och ”World painted blood” trampat upp.

Låten – inspelad av erfarne Terry Date – lär dyka upp på gruppens elfte studioalbum som sägs släppas via Nuclear Blast senare i år. Skivan blir den första med återvändande Paul Bostaph bakom trummorna och tillika bandets första release efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång för snart ett år sedan. Att nämnda alster kommer låta Slayericious tycker jag mig härmed ha bekräftat. Exakt hur långt det räcker återstår att se när detta blir aktuellt.

Jeff Hanneman går igen på nästa Slayer-skiva?

av Mattias Kling
Slayers nu aktuella turnésättning består av Gary Holt, Tom Araya, Kerry King och Paul Bostaph. Huruvida denna också kommer att spela på nästa skiva är väldigt oklart.
Slayers nu aktuella turnésättning består av Gary Holt, Tom Araya, Kerry King och Paul Bostaph. Huruvida denna också kommer att spela på nästa skiva är väldigt oklart.

Mycket här i tillvaron handlar om balans. Mellan fest och vila, mellan jobb och fritid, mellan kaos och kosmos – och mellan King och Hanneman.

Det blir liksom problematiskt då en komponent rycks bort. Disharmoni uppstår, helheten faller samman och det blir liksom råddigt och jobbigt. Och inte heller lika fantastiskt som då två parter trissar varandra och kompletterar.

Därför kan alla Slayerfans, vi är ju trots allt några stycken, andas ut. I alla fall för stunden. Frontmannen Tom Araya har nämligen avslöjat för Loudwire att gruppens nästa skiva mycket väl kan innehålla bidrag från gitarristen, som gick bort i maj i år, blott 49 år ung.

– Vi har två låtar. Jag har inte haft förmånen att gå igenom hans ljudfiler än, men det är definitivt något jag planerar att göra, säger sångaren och basisten i intervjun.

– Jag vet att han hade plockat ihop några idéer som han visade oss under förra året och strax före han gick bort fanns det en färdig låt som jag tyckte var riktigt, riktigt bra. Det finns prylar som är värda att undersöka för att se hur vi ska kunna använda.

Huruvida detta är en garanti för att arkitekten bakom thrashmallar likt ”Angel of death” och ”Raining blood” även postumt kommer att medverka på uppföljaren till 2009 års ”World painted blood” är så klart för tidigt att definitivt slå fast, men rimligtvis torde gitarristens kvarlevande bandkollegor vara rätt sugna på att dammsuga kvarlåtenskapen för att hitta de där guldriffen som bara Hanneman kan skriva. Inte minst för att Kerry King ensam ska slippa axla ansvaret att ro ett helt album i land.

Ett helt album, ja. När ett sådant kan komma att se dagens ljus känns väldigt oklart. Med tanke på att gruppen redan förra sommaren aviserade att de hade två nya låtar ”färdiga” som bara väntade på att släppas på något sätt kändes det ju som att bollen var i rullning i alla fall. Om denna framåtrörelse totalt avbröts när det stod klart exakt hur stora Hannemans hälsoproblem visade sig vara får vara osagt, men sant är att det härvidlag är fyra år sedan det erbjöds ny musik från combon, ett releaseavbrott som i sig är på väg att tangera det mellan ”God hates us all” (2001) och ”Christ illusion” (2006) och som troligtvis kommer att innebära ett nytt rekord i karriären.

Men, vet ni vad? Det spelar ingen roll. Så länge nästa skiva – när den väl kommer – är fylld med Slayeriffic thrash metal är väntan väl värd. Speciellt om dess affärsdrivande kärna ser till så att ex-trummisen Dave Lombardo får rimligt betalt och därmed beslutar att återvända till truppen.

Vågar vi hålla tummarna för att detta sker under 2014?

Den som lever får se.

Läs den ultimata minnesartikeln om Jeff Hanneman

av Mattias Kling
420636_455346137888149_1809260029_n_zps120f3443

Det sägs att tiden går fort när en har roligt. Vilken den tydligen gör i sorg också.

I dag är det fyra månader sedan Slayers riffmastro extradordinaire Jeff Hanneman avled till följd av sitt alkoholmissbruk. En period då nyheten, som jag fick under en överraskningsresa till Holland, borde ha sjunkit in i medvetandet och på så sätt blivit mer medgörlig än vad den är.

Men det är den inte. Någonstans där i bakhuvudet och i magen maler den nästan dagligen. Hos mig och hos hundratusentals fans världen över som aldrig mer kommer att få ta del av den magi den 49-årige kaliforniern kunde pressa fram ur sin gitarr.

Månaderna efter chocken har såklart också fyllts av minnesartiklar. I Aftonbladet Hårdrock! lät vi Marcus Grahn minnas sitt enda möte med den blonda kalufsen och beskriva vad han upplevde. Amerikanska mangelmagasinet Decibel bjöd även de på en utmärkt runa över en stor musiker, men det har ändå känts som att den där ultimata superartikeln har låtit vänta på sig.

Numret av Guitar World med nämnda artikel.
Numret av Guitar World med nämnda artikel.

Fram till nu, det vill säga. Nu går det nämligen att läsa Guitar Worlds supertjocka hyllningspjäs där the usual suspects – bandkollegorna Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och ersättaren Gary Holt – rotar i minnets dunklaste vrår. Mest drabbande är dock de passager där Jeffs fru Kathryn Hanneman berättar om hur de unga tu en gång möttes, om gitarristens depression efter spindelbettet och om hans missbruk.

Det är starka saker. Läsning om både får ögonen att tåras och ilskan att bubbla. Ilskan över att det inte hade behövt gå så här illa. Att det fanns utvägar som aldrig togs.

Du läser hela artikeln här. Det tycker jag du ska göra. Redan nu.

Satan och kapitalet – den väldigt långa versionen

av Mattias Kling
Skylt

Jag slänger i väg en gammal klyscha här:

Allt går att sälja med mördande reklam.

Vilket i det här fallet säkert stämmer, även då man lägger tonvikten på ordet ”mördande”.

För i takt med att hårdrocken och dess avgreningar blivit alltmer finansiellt accepterade har även annonsbranschen insett att det går väldigt bra att kränga varor och tjänster med ett dundrande heavy metal-soundtrack – och artisterna har därmed i sin tur fått en ny inkomstkälla när skivförsäljningen knappt räcker till nya plektrum.

Varsågoda att rulla in från kulissen och glömskan – Don Dokken och gamle Guns N’ Roses-gitarristen Gilby Clarke. Båda de tidigare hårdrocksikonerna har nämligen gjort gemensam sak med exempelvis N’Syncs Lance Bass, medlemmar från The Village People och Susan Boyle i ett försök att öka på försäljningsvolymerna av Kraft Foods majonäsalternativ Miracle Whip.

Resultatet – som ni kan se här nedan – är ändå rätt kul. En drift med bortglömda superstjärnor i tjusig ”We are the world”-inramning. Och faktiskt så underhållande att även jag går på knepet och sprider produktens namn på en marknad där den inte ens går att köpa.

”Vinnis”, hade man sagt på den konsultmumbojumbo som på ett eller annat sätt påverkar min vardag.

Ovan nämnda hårtroll är emellertid inte de första som har dykt upp i marknadsföringssammanhang. Och troligtvis inte heller de sista. Därför kan det kännas aningen underhållande att gräva i arkiven för att påminna om några tidigare exempel.

Av de mest skiftande slag.

NASTY SAVAGE Gruppen kallar sin genre slash metal och ställer här upp med några väl valda locktoner. Eller vad man nu kan kalla det. Någonstans i den tidsera då Floridagruppen likväl var på gång, för sisådär 30 år sedan, var dess namn uppenbart bärande nog för att locka kunder till lokala frisersalongen Flair Family Hair Care i hemstaden Brandon. Saxigt värre? Inte nog för att säkra en permanent rockstjärnekarriär, i alla fall.

DEATH ANGEL Man kan måhända frestas att säga att utfallet är lite av en kalkon. Men likväl kanske burgan på en lukrativ sidokarriär för Bay Area-veteranerna. Hur som helst, amerikanska snabbmatskedjan Carl’s Jr tycks övertygade om att just Death Angels ”The ultra-violence” är ett bra sätt att kränga kluckande och jalapeñotrimmade köttsemlor till allmänheten. Kanske bäst av allt – den innehåller bara 490 moshkalorier. Fett.

DRAGONFORCE App, app, app … den som spelar snabbt är inte slapp. Det tycks vara grundtesen då de brittiska power metal-gitarristerna Herman Li och Sam Totman lånar ut sina flinka fingrar till marknadsföringen av Capital One Banks då nylanserade mobilapplikation.

OZZY OSBOURNE Albumaktuelle Black Sabbath-frontmannen är knappast någon nykomling i dessa sammanhang. Vilket kanske inte är speciellt förvånande, med tanke på att den gamle strulputten utan att knorra nämnvärt däröver tycks acceptera många av de lukrativa anbud som hans fru Sharon sticker under näsan. Samsungs mobiltelefoner? ”World of warcraft”? Margarin? Pepsi? Eventuella trovärdighetsinvändningar är enbart begränsningar – han är ju ändå mörkrets jävla furste. Här kan ni se ett hopkok av några av Ozzy Osbournes mindre hårdrockiga stunder.

KERRY KING Söt, tysk örtlikör och helvetesriffande thrash? De gemensamma nämnarna är väl egentligen så få att det bara finns en – Slayers hårdföre gitarrskalle. I vad som närmast såg ut att vara en personlig mission införde strängbändaren Günter Masts migränsnaps som rock ’n’ roll-juice nummer ett i mitten av de förra decenniet – med önskat resultat. I dag är drycken lika inne bland ystra hårdrockare som bland näsbrända after ski-svennar.

SUFFOCATION Medeltiden var en ganska brutal tidsperiod i mänsklighetens historia. Därför är det väl också ganska rimligt att New Yorks gruffigaste brutalistmanglare får utgöra musikaliska ambassadörer då tv-kanalen History Channel för sex år sedan tog ett stadigt tag om 600 års illvilja i ett specialprogram. Broootal!

MARTY FRIEDMAN Många känner säkert till storyn om Dave Mustaines gamle parhäst som tröttnade på hemlandet och tog Alphavilles hit som en uppmaning. Och som dessutom lyckades med det. Vid sidan av en framgångsrik karriär som programledare i tv och tidningskolumnist har den Marylandfödde 50-åringen dessutom drygat ut månadslönen genom att kränga Fanta, som i den här tre år gamla kampanjen.

WARRANT Två dollar i minuten? Vilket fynd! I spåren av framgångarna med ”Cherry pie” sökte i alla fall hårtrollen extra sidobusiness – genom att skaffa sig ett eget 071-nummer (i USA 1-900). Personliga meddelanden? Dagliga uppdateringar? Nyheter och skvaller? Jani Lane och gossarna bjöd på det – med målsmans godkännande, så klart. Rimligt agerande från ett band vars debutskiva hette ”Dirty rotten filthy stinking rich”.

DOKKEN Grundläggande synopsis: ”Tänk dig att den här kyckligen är din hårddisk – och att 80-talsbandet Dokken är ett datavirus.” Så krängde Norton nyligen var ett rimligt sätt att kränga sitt senaste skydd. Kopplingen är emellertid oklar. Vad som däremot är satt utom rimligt tvivel: Dokken gillar inte kyckling. Äggsakt.

CINDERELLA Kopplingen mellan snyggpermanentad sleazeblues och korv med bröd är aningen långsökt. Vilket inte hindrade Cinderella från att fyra år före genombrottet med ”Night songs” ställa upp för kolesterolkrängande Pat’s Chili Dogs i hemstaden Philadelphia och sprida dess budskap på lokal-tv.

SKELETONWITCH Problem med hackande skivor och utnötta rullar? Gör som Ohiobaserade Skeletonwitch – och teleportera dig till Dave’s Video i West Virginia. Den logiska luckan i det resonemanget får väl vägas upp av Nate Garnetts och Scott Hedricks amatörmässiga skådespelarinsatser. Och av att Dave himself tycks ha bevarats i en tidskapsel från det vhs-glada 1985.

Fotnot: En kortare gammelmediavariant av detta inlägg publicerades i årets utgåva av Aftonbladet Hårdrock!. Den slutade säljas förra söndagen. Köpte ni inte får ni med andra ord skylla er själva. Alternativt kontakta vår läsarservice på telefonnummer 08-725 20 00 och fråga efter rätt person om du vill köpa ett arkivexemplar så här i efterhand.

Låt hjärtat dundra loss i 666 slag

av Mattias Kling

Vare sig du må tycka det är ett kommersiellt nonsensfirande eller känner för att gå all in med rosor i stora fång och smäktande Eros Ramazotti-serenader finns det anledning att uppmärksamma den 14 februari.

Men ibland kan det kanske vara aningen svårt att själv uttrycka exakt vad man känner. Är det bekant?

Bara lugn. Det är precis det som internet uppfanns för.

Och just därför – här är en rad alla hjärtans dag-kort att sprida till dina nära och kära. Och även till ditt köksbord.

Puss och kärlek.

GLENN DANZIG-EXTRA:

Källor: Metalsucks.net, Metalinjection.net , Jadedpunk.com, Tumblr.com

Julextra: Inlägg 900 blir en finfin Slayer-tävling

av Mattias Kling
Slayer

Halleluja. Eller, ett ”praise hell Satan” kan man ju också utbrista i. För det kan verka som att julstämningen gör även den mest skeptiske en smula givmild.

Men så måste vi ju också fira ett av veckans trevligaste besked: nämligen att Slayer gör ett huvudstadsbesök tillsammans med Megadeth den 19 mars nästa år. 

Och vad är bättre då än att jag bjuder tre bloggläsare på varsitt finfint ex av senaste albumet ”World painted blood”? Inte mycket, skulle jag påstå.

I alla fall. Så är det. En styck supertung thrash-cd kan bli din. Och det enda du behöver göra är att mejla mig på mattias.kling@aftonbladet.se senast på annandagen så skickar tomtefan ut vinsten snabbare än du hinner säga ”lägg ägg i Kerry Kings skägg”. Viktigt dock – du måste uppge din postadress för att kunna vara med i utlottningen. Så enkelt är det, ingen adress – ingen cd. 

Som extra underhållning i väntan på ”Karl Bertil Jonssons julafton” (SVT1, 19.00) är det bara att spana in nedanstående Youtubeklipp. Väntar på att grannarna här i Vasastan ska inspireras av detta till nästa år.

Bonusrecensioner: Sons Of Liberty/Witchery

av Mattias Kling
Sons Of Liberty

+++

Sons Of Liberty

Brush-fires of the mind

Century Media/EMI

METAL Det mest remarkabla med denna soloutflykt är inte musiken i sig, då den, av förklarliga skäl, befinner sig väldigt nära Iced Earths komplexa riffmetal.

I stället är den mest slående utvecklingen den som huvudpersonen Jon Schaffer har genomgått ideologiskt.

Från att i efterdyningarna av 11 september-attackerna ha varit en av de ivrigaste patrioterna har gitarristen nu vänt sitt älskade USA ryggen. Eller, i alla fall, dess politiska ledning.

Men om vi lämnar de konspiratoriska diatriberna, som ofta närmar sig rent högerextrema föreställningar om att de styrande skulle vara kidnappade av storkapitalet med den amerikanska centralbanken i spetsen, därhän och i alla fall ger Schaffer en eloge för att han har modet att omvärdera sin världsbild kan vi också lämna de politiska irrfärderna därhän och ta upp det som betyder något: musiken. Och som jag tidigare skrev så kommer Iced Earths mångtaliga anhängare att känna igen sig i mycket på ”Brush-fires of the mind”. Även om det är 42-åringen själv som hanterar de flesta instrument själv och dessutom luftar lungorna och lyriken befinner sig närmare jordskorpan än sci-fi-sagor likt ”Something wicked”-följetongen så råder det ingen tvekan om att du lugnt kan sortera in skivan väldigt nära ”The glorious burden” eller ”Framing armageddon” i samlingen.

Konspirationer till trots – den slutsatsen kan du lita på.

Bästa spår: ”Don’t tread on me”.

Witchery

+++

Witchery

Witchkrieg

Century Media/EMI

THRASH METAL Har du numren till Kerry King (Slayer), Jim Durkin (Dark Angel), Hank Sherman (Mercyful Fate, Demonica), Gary Holt (Exodus) och Lee Altus (Exodus, Heathen, exDie Krupps) i mobilen – och tvekar inte att använda dem?

Grattis, då heter du säkert Patrik Jensen och lyckas fylla den nya utgåvan med sidospåret Witchery med thrashdignitärer så det räcker och blir över. Som om bandets grunduppställning då inte skulle vara god nog. Riffmaestro Jensen känner alla möjligtvis igen från The Haunted, och här görs han sällskap av Rickard ”Rille” Rimfält (Seance), Sharlee D’Angelo (Arch Enemy, Spiritual Beggars), Martin Axrot (Opeth, Bloodbath) samt nytillkomne vokalisten Erik ”Legion” Hagstedt (ex-Marduk/Devian).

Väldigt mycket namedropping där kanske, men på något sätt är det motiverat. För femte utgåvan under ovanstående flagg må vara en kompetent thrashbomb som ofta närmar sig de mer rasande stunderna på The Haunteds tre första album, det är ändå beståndsdelarna som gör att den reser sig över mängden.

Legions dödsraspiga vokalattack ger materialet en mer aggressiv finish än tidigare, vilket passar bra då även riffbyggena önskar mer primal respons än imponerat gillande. 

Om du tycker att ”rEVOLVEr”, ”The dead eye” och ”Versus” var för pretentiöst överarbetade så är det här ett givet val.

Bästa spår: ”Witchkrieg”.

The big four live

av Mattias Kling

Precis tillbaka från biografen i Tumba Folkets hus, en omgivning så o-thrash det kan bli, och kvällens visning av The big four live. Får säga att initiativet är fantastiskt, att kabla ut unika konserter så att folk även i Knäckebrödhult kan få se dem i något som i alla fall ska vara livesändning. Och med ett fett ljudsystem och stor skärm.

Det mesta funkade bra, förutom att ljudmixningen nedifrån Sofia, Bulgarien, knappast gjorde sig för en biosalong. Genomgående för alla band var att trummorna hamnade väldigt lågt i mixen och speciellt Slayer och Megadeth ofta lät grötigare än ett fat Ris à la Malta på julafton.

Men, det var ändå en unik afton. Inte nog med att thrashscenens åttiotalsgiganter turades om på scen – de tog även det historiska tillfället att stå på den. Samtidigt.

Som första extranummer på Metallicas set fick bandet sällskap av medlemmarna i Slayer, Anthrax och Megadeth i en förbrödrande version av Diamond Heads ”Am I evil?”. Med tanke på de hårda ord som har utbytts mellan grupperna – allt på ett eller annat sätt utgående från Megadeths Dave Mustaine – så var det en tjusig syn. Även om Kerry Kings synbara frånvaro tyder på att han inte har glömt gammal groll med, just det, Mustaine.

Nedan följer gruppernas spellistor på biosändningen. Och även ett snabbuppladdat klipp från ovan nämnda happening. Och tydligen var min uppladdning på Youtube så exklusiv att formidabla nyhetssajten Blabbermouth valde att länka till min muggiga iPhone-film. Ibland är snabbheten det som betyder något.

*update* Efter att detta blogginlägg publicerats så dök det upp ännu en Youtube-video, filmad från publikplats i Sofia. Jag slänger med den också då.

Anthrax:

1. Caught in a mosh

2. Got the time

3. Madhouse

4. Antisocial

5. Indians/Heaven & hell

6. Metal thrashing mad

7. I am the law

Megadeth:

1. Holy wars… the punishment due

2. Hangar 18

3. Headcrusher/In my darkest hour

4. Skin o’ my teeth

5. Hook in mouth

6. Sweatin’ bullets

7. Peace sells

Slayer:

1. World painted blood

2. War ensemble

3. Hate worldwide

4. Seasons in the abyss

5. Angel of death

6. Mandatory suicide

7. Chemical warfare

8. South of heaven

9. Raining blood

Metallica:

1. Creeping death

2. For whom the bell tolls

3. Harvester of sorrow

4. Fade to black

5. Cyanide

6. One

7. Master of puppets

8. Nothing else matters

9. Enter sandman

10. Am I evil

11. Hit the lights

12. Seek and destroy

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB