Arkiv för tagg volbeat

- Sida 1 av 0

Lite rörligt material från Volbeats konsert – och en setlist

av Mattias Kling
Rob Caggiano, Michael Poulsen och Anders Kjølholm i fin trioformation. Foto: Stefan Jerrevång
Rob Caggiano, Michael Poulsen och Anders Kjølholm i fin trioformation. Foto: Stefan Jerrevång

Ganska så nyss avrundade den genrekrossande dansk/amerikanska gruppen sitt gig på Bråvallas största scen. En prestation som förtjänar betyg, vilket den också får i morgondagens tidning.

Fram till att denna avtäcks tänkte jag emellertid ta tillfället i akt att dela med mig av sånt som inte går att få in i tidningen, av en eller annan anledning. Likt ett egenhändigt filmat videoklipp rörande låten ”Lola Montez” samt kvällens repertoar.

Hoppas det faller i smaken. Om inte – klicka vidare till något annat som kittlar gillandenerven på ett mer behagligt sätt.

I alla fall, här är låtarna som Volbeat spelade i kväll:

1. Hallelujah goat
2. A new day
3. Guitar gangsters & Cadillac blood
4. Pearl Hart
5. Heaven nor hell
6. Ring of fire/Sad man’s tongue
7. Lola Montez
8. Fallen
9. 16 dollars
10. Maybelline i hofteholder
11. Mary Ann’s place
12. Jam: Keine lust/Breaking the law/Raining blood
13. Dead but rising
14. The garden’s tale
15. The hangman’s body count
16. Still counting

17. Doc Holliday
18. Cape of our hero
19. The mirror and the ripper
20. Pool of booze, booze, booza

Och så videoklippet då. Varsågoda. Enjoy the ostadia Iphonefilmningen. Som alltid, för rockens skull.

Bedömt i veckan: Volbeat & Stone Sour

av Mattias Kling
Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”

:+++:

Volbeat

Outlaw gentlemen & shady ladies

Universal

ROCK/METAL I de intervjuer som omger femtealbumet har frontmannen Michael Poulsen understrukit vikten av att lämna trygghetszonen. Om att bryta upp, omvärdera och granska elementära grundprinciper. På så sätt visar ”Outlaw gentlemen & shady ladies” upp en grupp som varligt har skruvat och spacklat – utan att för den skull slå ner några väggar på vägen.

Däri har Volbeat också lyckats med sin föresats, speciellt då den vitaminspruta som medproducenten och Anthrax-kände gitarristen Rob Caggianos pondus ger slutfinishen en metalliskt dundrande tyngdinramning.

Samtidigt är revolutionen jämfört med föregångaren ”Beyond hell/above heaven” så pass försiktig, och ofta aktsam i överkant, att det är först när King Diamond tillåts glänta på dörren till ”Room 24” som utvecklingen blir spännande på allvar.

Bästa spår: ”Room 24”. (Lyssna på Wimp, lyssna på Spotify)

VECKANS TWEET

Tweet 5:4

Miles Davis & The Blogg (Veckans viktigaste, pt 19)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Bring Me The Horizon ”Sempiternal”

Bring Me The Horizon ”Sempiternal” (RCA/SONY)

METALCORE/ELECTRONICA Ett sätt att förvirra fansen: Skiljs från gitarristen och rekrytera i stället en keyboardist.

Det kan tyda på en önskan att göra om, vilket också är fallet då det kommer till den inte längre så valpiga Sheffieldtruppen inför fullängdare nummer fyra.

När metalcoregruppen tar steget upp i musikvärldens övre skikt genom att presentera sitt nya album via Sonylierade RCA är det också en väldigt utvecklad trupp som visar upp sig, helt i linje med omkastningen mellan Jona Weinhofens strängattack och Jordan Fishs tangenthanterande.

Jag får erkänna att detta till en början också gjorde mig förvirrad. Efter en snabblyssning på ”Sempiternal” på gymmet twittrade jag aningen överilat ut en magsur formulering om ”emotronica” och klagade över bristen på riktig örfilsattack i leveransen.

Och visst, när det gäller inledande ”Can you feel my heart” så stämmer denna inititalrespons en smula. Det är ett högst elektroniskt färgat öppningsspår, inte soundmässigt långt ifrån det Linkin Park gjorde på senaste fullängdaren ”Living things”, men som snarare har en uppbyggnadsfunktion än det är alltigenom vägledande.

För nog är det här en platta som förtjänar vilka metal-prefix eller -suffix den än kan befästas med. Vilket också poängterades i Jocke Perssons :++++:-recension av skivan, som gick att läsa i Nöjesbladet/Aftonbladet i fredags:

”Med producenten Terry Date (Pantera, Deftones, Slipknot för att skrapa på CV-ytan) har BMTH tagit sin redan gränslösa metal ännu längre. ”Sempiternal” låter mer elektronisk och ambient. De fortfarande aggressiva gitarrerna tar ofta ett steg tillbaka. Men det är sättet som kvintetten väver ihop alla yviga element till en hitmassiv och melodisk hybrid som verkligen imponerar. Ett stort och begåvat metalalbum för alla som vill vara först i framtiden.”

Det känns som en korrekt beskrivning. En rimlig sammanfattning av en skiva som växer för varje lyssning och som visar att en vågad instrumentrockad faktiskt kan ge ett riktigt spännande resultat.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Killswitch Engage ”Disarm the descent”

Killswitch Engage ”Disarm the descent” (Roadrunner/ADA/Warner)

METALCORE Det här med medlemsbyten på nyckelpositioner känns lika trendriktigt i scenen som draget att släppa voluminösa dubbelskivor, i ett paket eller uppdelade på flera utgåvor.

De kanske främsta ambassadörerna för amerikansk 2000-talsmetal med rötter i såväl inhemsk hardcoretradition som svensk västkustdöds får därför ses som ledande för detta arbetssätt, efter att de redan i januari 2012 aviserat sin skilsmässa från bultige frontmannen Howard Jones.

I och med att ersättaren knappast var någon duvunge i sammanhanget, utan snarare föregångaren på mikrofonposition, är draget knappast så betydande som man kan tro. Med Jesse Leach, som sjöng på den självbetitlade debuten samt genombrottsalbumet ”Alive or just breathing”, tillbaka i frontmansrollen har det emellertid inneburit att gruppen från Westfield, Massachusetts, har hittat tillbaka till en kämpaglöd och relevans som försvann runt 2006 års ”As daylight dies” – och detta utan att mixtra för mycket med sina grundvärderingar.

”Disarm the descent” är nämligen inget direkt uppror mot den grundläggande metalcoreideologin, om man med detta avser genrens mer moderna utförande. I stället är sjätteskivan snarare en återgång till grundvärderingar och ursprungsintentioner – och det med ett lyckat resultat. Det visar på en vilja att bryta den strikt formatstyrda stagnation som gruppen har dragits under 00-talets senare halva och resulterar i en musikalisk bredd som stundtals tangerar comebackupplagan av Vision Of Disorder (”The hell in me”), Soilwork (”The call”) samt Volbeats mer melankoliska stunder (”Always”).

Det ger en summa av ett album som knappast är sensationellt eller överraskande i sin utformning. Men som ändå är väl värd de :+++: som blev Twitterbetyg i fredags.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies” (Universal)

ROCK/METAL Många minnesvärda saker inträffar bevisligen på de opersonliga rumskomplex vi brukar kalla för hotell. Vare sig det handlar om födslar, dödsfall, uppbrott eller möten som varar livet ut är de byggnader där ensamma själar samlas för att under några få timmar dela ett gemensamt tak över huvudet gett upphov till inspiration hos en rad artister genom åren.

För de danska succérockarna hör den bidragande faktorn till en låt på femtealbumet emellertid inte om någon så simpel sak som hemlängtan eller turnéångest – utan om det ögonblick när frontmannen Michael Poulsen på allvar trodde att han skulle dö.

Drabbad av något som kallas sömnparalys, ett tillstånd där medvetnandet vaknar före kroppen, kände sångaren och gitarristen att han inte kunde röra vare sig armar eller ben, att han inte fick fram ett ljud samtidigt som ett oförklarligt tryck över bröstet fick det att kännas som att någon satt på hans överkropp.

Det är den kusliga inspirationen till låten ”Room 24”, en ryslig historia så skrämmande att dess spöklika vision bara skulle kunna fulländas av en viss landsman med liksminkat ansikte och bansheeröst. Mycket riktigt blev det upp till King Diamond att slutföra nämnda centralkomposition, inte bara genom att bidra med text och melodi, utan även genom att göra sitt första skivframträdande sedan ”Give me your soul … please” (2007).

Exemplet ovan är bara ett av några på att den väldigt framgångsrika ensemblen är sin vana trogen att testa exakt vad som kan tänkas rymmas inom dess omfångsrika mixtur av metal, rock, country och punk. Vilket så klart är väldigt mycket, om man bara så tillåter sig.

Och med tanke på att jag väntar till på fredag med att leverera omdömen och betyg gällande ”Outlaw gentlemen & shady ladies” finner jag det motiverat att hålla på värdeorden i den här anmälningen. Men utan att gå händelserna i förväg kan jag konstatera att medlemsrotationen på gitarrplats – där var den där trenden igen – har gett danskarna större tyngd än tidigare. För när Rob Caggiano tog steget från att blott producera skivan till att bli Volbeats nye gitarrist efter avhyste Thomas Bredahl bytte bandet inte bara en dansk mot en amerikan – de fick även en tungt tuggande Anthrax-fostrad metalmössa i stället för en ystert studsande punkslyngel med trendriktiga sjömanstatueringar.

Exakt hur väl det faller ut får ni som sagt läsa om i tidningen inom kort. Fram till dess går det att bekanta sig lite närmare med förstasingeln ”Cape of our hero” på Spotify eller Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Alkaline Trio ”My shame is true”, Cannibal Corpse ”Dead human – 25 years of death metal”, Carved ”Dies irae”, Essence ”Last night of solace”, Iron Reagan ”Worse than dead”, Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine ”White people and the damage done”, Kee Marcello ”Judas kiss”, Old Funeral ”Our condolences”, Terror ”Live by the code”, Thy Art Is Murder ”Hate”, Toxic Holocaust ”From the ashes of nuclear devastation”.

VECKANS KONSERTER

Helloween + Gamma Ray

Helloween + Gamma Ray (Arenan, Stockholm, 4/4)

På många sätt är det här ett drömpaket för mången anhängare av übertysk trallmetall. Inte nog med att powerscenens absolut mest stilbildande flaggskepp Helloween kröner kvällen, de får även under aftonen stifta bekantskap med Gamma Ray, gruppen som bildades av Kai Hansen efter dennes avhopp från – just det – Helloween.

Den nu aktuella turnén, som i Sverige även innebär stopp i Karlstad på fredag och i Göteborg dagen efter, är därför en uppföljare till gruppernas gemensamma Hellish Rock-vända som ägde rum 2007. Vilket så klart är festligt, då grupperna förutom sina ordinarie föreställningar även sägs avrunda aftonen i gemensam tropp med ett medley bestående av ”Halloween”, ”How many tears” och ”Heavy metal (is the law)” samt ”I want out” i dess helhet.

Det låter så klart kul. Så som det brukar bli då dessa muntra herrar får scengolv under fötterna, antingen ihop eller för sig. Ett snabbsökande i arkivet blottlägger detta; det är nästan rakt igenom :+++:-recensioner som har fått anmäla gruppernas besök på svensk mark sedan yours truly började bära huvudansvaret för Aftonbladets hårdrocksbevakning.

Ett exempel: Gamma Ray på Sweden Rock förra året, där det bland annat går att läsa följande:

”Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ’Ride the sky’.

Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ’Rebellion in dreamland’, ’Empathy’ eller i det prydande gamla Helloween-smycket ’I want out’.”

Exempel nummer två, Helloween på samma festival ett år tidigare:

”… även om de tyska power metal-innovatörerna även på senare år har släppt material av klass så är det kompositionerna från guldåren som visar upp gruppen från sin bästa sida.

Därför är det initialt katastrofalt att framträdandet vägrar lyfta – trots både ’March of time’ och ’Eagle fly free’ som tidiga inslag. I stället kommer den riktiga uppryckningen i och med ihopbakningen av ’Keeper of the seven keys’, ’King for a 1000 years’ och ’Halloween’, som tillsammans blir en tyskhetstårta av läckraste slag.

Två anmälningar som spår riktigt trevliga kvällar i Sverige framöver.

The Gaslight Anthem

The Gaslight Anthem (Berns, Stockholm, 5/4)

När allting klaffar för Brian Fallon och hans manskap låter det likt ett blandband som varsamt har fyllts med Wilson Pickett, Bruce Springsteen, The Jam och Lifetime. Precis så tidsöverspännande är New Jersey-kvartettens gärning att den löder ihop fyra decenniers populärmusik och presenterar den som egen.

Personligen kom jag först i kontakt med gruppen inför releasen av andraalbumet ”The ’59 sound”, en skiva som i mångt och mycket kom att bli ett soundtrack till sommaren 2008 då jag föll pladask för dess sturska rotrocksound filtrerat genom hemstatens emosound.

Sedan dess har det hunnit släppas ytterligare två fullängare; 2010 års ”American slang” och förra årets ”Handwritten” och även om jag personligen inte har sett en stegrande kvalitetskurva så har The Gaslight Anthem säkrat sin position som ett halstatuerat alternativ till Ullevifyllande bootsgubbar.

Efter det av Håkan Steen bedömda :+++:-framträdandet på Hultsfredsfestivalen 2012 – ett evenemang som tycks bli det sista av sitt slag – är gruppen nu således tillbaka på svensk mark för att bevisa att den är redo också för de fina salongerna (till vilka vi trots allt kan räkna ett så anrikt etablissemang som Berns). Förhoppningsvis blir det en kväll i paritet med Westcoast Riot i juni 2011, ett gig som jag bland annat beskrev så här i en recension som belönades med näst högsta betyg:

”Det där är finpolerat och glänsande amerikanskt rockguld från inledning till final. Som tar hemstaten New Jerseys musikaliska influensförutsättningar på största allvar, från Bruce Springsteens arenastora gester till Lifetimes innerliga finsmakarladdning.

Musik som är på allvar. Som berättar, förklarar och ingjuter hopp om att drömmen om en bättre morgondag inte avslutas bara för att du öppnar ögonen.

Och som är så autentisk och innerlig att du måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd in i märgen.”

Låter detta intressant finns det ytterligare (minst) två chanser att se The Gaslight Anthem i Sverige i år; på lördag på Trädgårn i Göteborg och nykomlingstillställningen Bråvalla Festival, som anordnas i Norrköping 27–29 juni.

Övrigt sevärt i veckan: …And You Will Know Us By The Trail Of Dead (Stockholm 7/4), Ash Borer/Fell Voices (Stockholm 4/4), Dead Lord (Stockholm 5/4), Grande Roses (Stockholm 3/4), Gösta Berglings Saga/New Keepers Of The Water Tower (Stockholm 6/4), Psychopunch (Västerås 5/4), Stiff Little Fingers (Stockholm 5/4), Swedish Metal Invasion (Malmö 3/4), Tiger Bell/Thundermother (Stockholm 6/4), Wacken Metal Battle (Falun 5/4).

Månadens spellistor: Mars 2013

av Mattias Kling
meh.ro993

Det är kanske inte så konstigt att man har en smula drabbning av vårkänslor just nu.

Efter att ha lämnat ett snömoddigt och sorggrått Berlin och påskhelgens rekreation bakom mig känns det som att få en ren dos d-vitamin rakt in i höger skinka att vistas i den vänliga Stockholmssolen.

Ja, det blir nog ljus och värme även i år. Det känns ju en smula hoppfullt då dyster vintermotgång helt plötsligt byts mot sommartid och strilande smältdroppar längs med stadens stuprör.

Vi kan därmed kyssa det första kvartalet 2013 adjö. Och detta genom att kolla tillbaka på den gångna månaden – via den musik som då har presenterats. Och det är ju inte det sämsta.

I vanlig ordning finner ni ett högst subjektivt urval via spellistor i behändigt streamingformat. Ett sextiotal ganska så färska låtar med allt ifrån Saxon, The Dillinger Escape Plan och Gamma Ray till Ghost, Volbeat och Nails. Välkänt och obskyrt i en (o)salig blandning, halvhårt och dundrande arslemangel om vartannat från Minora till Necrocurse.

Mycket nöje, som man säger.

Fotnot: Här finns Spotifylistan medan Wimpanvändare klickar sig in här.

Knocking at your blogg door (FGIF, pt 12)

av Mattias Kling

Redesignen, en ganska lätt sådan, sjösattes förra veckan. Vilket innebär att alla FGIF-inägg hädanefter kommer ha denna form: först några videor i urval som jag skriver något om – och sen resten av veckans färskingar i sammandrag på en spellista på Youtube.

Jag tycker upplägget är rätt skönt. Ger mig möjlighet att göra ett urval bland det som jag finner mest intressant, och inte gegga igen bloggen med en massa osorterade videolänkar. Så, det är bara att vänja sig. Jag tror att formen kommer att sätta sig snart och förhoppningsvis bli minst lika uppskattad som den gamla.

Eller, vad sägs? Hör gärna av er med konstruktiva kommentarer om så önskas.

Harkla ”Mirror”

När det blir lite tjockt i halsen kan man ju alltid rossla lite förstrött för att få fri passage i halsen.

Exakt vad detta har med en viss debutanttrupp, så nykläckt att den bara har existerat i knappt en månad, må vara osagt men det är precis så den presenterar sig – med ett verb som snarare för tankarna till en vresig gubbe än ett alert tonårsgäng där medlemmarnas ålder ligger mellan 17 och 19 år.

En sådan petitess är emellertid inte helt irrelevant, då den också tydliggör motsättningen mellan vad kan tyckas vara brist på rutin och själva utfallet av jungfruskapelsen. ”Mirror” låter nämligen avsevärt mognare än vad man kan förvänta sig från en ensemble vars livslängd snarare går att räkna i veckor än i år, vilket säkert går att hitta i dess anlag. En talang som tydligen ligger i blodet. I Harklas kärntrupp hittar vi nämligen bröderna Niklas och Kalle Johansson, vars pappa Anders är känd som trummis i exempelvis Hammerfall, Fullforce och i Yngwie Malmsteens Rising Force. För att nämna några få.

Det är med andra sidan en tradition som kvintetten har att bygga på. Men också en traditionell heavy metal-ram som den spränger sig igenom. Soundet ligger snarare i linje med modernt progressiva rifförvecklingar i rakt nedstigande led från exempelvis Meshuggah, Periphery och Textures än rumlande urkundsdunder – vilket gör ”Mirror” till ett förstlingsverk som ger mersmak.

Så här beskriver giarristen Niklas Johansson jungfruskapelsen:

– Det är en låt som handlar om att ett parallellt liv. Allt ens hat och frustrationer mot andra personer gör en helt galen. Men sen tar man en titt på sig själv och inser att man själv kan ha samma problem utan att tänka på det. Man ser sig själv i andras misstag och stör sig på de för att man själv omedvetet gör likadant.

Se till att lägga Harkla på minnet. Något säger mig att det här knappast är det sista vi kommer att höra från dem.

Volbeat ”Cape of our hero”

Det vore en underdrift att säga att det har varit en okomplicerad färd de senaste åren för Köpenhamns populäraste raggarmetalcombo. Den har fått se karriären hacka till en smula i Sverige – jämför upphetsningen runt Sverigeturnén hösten 2010 med det ljumma mottagandet på Metaltown bara ett halvår senare – och dessutom sett sig tvungen att sparka gitarristen Tomas Bredahl.

Nu är Michael Poulsen och gossarna – nu kompletteras sättningen av före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano – redo att släppa album nummer fem, titulerat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”. Det första smakprovet därifrån hittar ni här ovan. En riktigt klämmig bit, som spontant känns hetare än ”Fallen” som valdes till lanseringsspår till föregångaren ”Beyond hell/above heaven”.

Jag har även haft förmånen att förhandslyssna på gruppens kommande släpp och ställer mig spontant lite frågande till dess utformning. För beskrivande är att tempot är lägre denna gång, utan att materialet för den del är avsevärt mycket tyngre. Och dessutom känns melodierna förvånande trubbiga för att komma från Poulsens penna, vilket inte direkt känns speciellt tillfredsställande.

Märk väl – det här är blott spontana tankar. Fram till recension lär jag nöta albumet både fem och tio gånger innan en korrekt bedömning är möjlig. Och därmed finns ju chansen att åsikterna ändras med tiden, likt de gjorde i fallet med just ”Beyond hell/above heaven” – som till slut belönades med :++++: för två och ett halvt år sedan.

Som det brukar heta: Stay tuned.

Spiritual Beggars ”Wise as a serpent”

Det finns sidoprojekt och så finns det sidoprojekt – och så finns det den här extrasysslan. För även om den inte uppstår så där överdrivet ofta, av förklarliga skäl, så är Mike Amotts och Sharlee D’Angelos semestersyssla i skarven mellan alla Arch Enemy-måsten ett väldigt trevligt återseende när det väl sker.

I mitten av april är det dags för album nummer åtta, kallat ”Earth blues”. En trevlig utgåva, så klart, och en skiva som troligtvis inte kommer göra någon anhängare av urkundshårdrock speciellt besviken. Och för att reta aptiten fram till det att huvudrätten serveras har bandet, där sången återigen hanteras av Firewind-kände Apollo Papathanasio, valt att presentera just ”Wise as a serpent” som första intresseväckare. Och det av en uppenbar anledning, om vi får tro Amott.

– Vi valde just den här låten efter som det är ett explosivt stycke och dessutom den kortaste kompositionen på skivan. Jag filmade och regisserade videon själv och Anders Björler från At The Gates gjorde ett hästjobb med klippningen. Vi är mer än nöjda med resultatet, har han sagt.

***

Och så där. Då var veckans viktigaste videor presenterade med allt vad det innebär. Vilket egentligen bara gör att en sak återstår, att hänvisa till resten av de godbitar som har nått internet de senaste dagarna.

Enligt den nya formen jag lanserade förra fredagen görs detta på en extern spellista på Youtube. Ett sätt för er som så önskar kunna gräva vidare bland aktuell musik som på ett eller annat sätt går att härleda till mitt bevakningsområde (metal och punk, enligt uppdragsbeskrivningen i Aftonbladet). Och gör det – klicka på. För just i dag bullar jag upp en skön fredagsbuffé bestående av exempelvis The Dillinger Escape Plan, Deep Purple, Adept, Suicidal Tendencies och Clutch – samt en ganska så omfattande studiorapport från Thin Lizzy-avläggaren Black Star Riders.

Det får vara allt för den här veckan. Se till att ha en mysig helg nu så får vi säkert anledning att höras igen om några dagar.

The Big 4 till Sverige i sommar

av Mattias Kling
The Big Four

Just som denna så smått tokiga metalsommar redan kändes uppskruvad till max kommer beskedet som drar åt nitbältet ytterligare.

Och de rykten som har florerat i metalvärlden det senaste året visar sig stämma.

Thrashens fantastiska fyra – Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax – gör Sverige i sommar.

Den 3 juli gör dunderkvartetten gemensam sak på Ullevi i Göteborg. Det vill säga, bara två kvällar efter att Iron Maiden har uppträtt på samma arena. Och blott två veckor efter att Metaltown (med dragnamn som System Of A Down, Volbeat, Avenged Sevenfold och At The Gates) har invigt sin nya festivalplats på Göteborg Galopp.

Det är mycket nu?

Det är väl bara ett så kallat mellannamn med extra riffgrädde på toppen.

Men samtidigt kändes det oundvikligt att turnépaketet (som gjorde några utvalda spelningar i Europa förra året) i år skulle kunna missa Sverige. Och med detta morgonbesked finns det nog ingen utväg:

Det är bara att skrota vårt landsnamn och ansöka inträde i världssamfundet som Metalnation.

Biljetterna till rumlarfesten släpps på måndag den 7 mars klockan 09.00 via bland andra Live Nation på webben samt Ticnet (077-170 70 70) och Got Event Biljett Scandinavium (031-81 10 20).

Så ställ klockan. Och gör dig redo för en rejäl laddning metal upp i rumpan den första söndagen i juli.

Volbeat-spoilers *läs på egen risk*

av Mattias Kling

Ja, nu är det väl så. Att vill du ha överraskningar då danskarna spelar i Göteborg i kväll, Stockholm i morgon eller i Sundsvall och Luleå nästa vecka så ska du nog sluta läsa nu.

För enligt min spion på plats på den riktiga Europapremiären i Malmö i går så sker precis det som jag förutspådde – att LG Petrov från förbandet Entombed dressar om till Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway i huvudbandets råbarkade dödsschlager ”Evelyn” från senaste albumet ”Beyond hell/above heaven”.

Volbeats setlist i Malmö Arena var i övrigt som följer:

1. The mirror and the ripper

2. Maybellene i hofteholder

3. Hallelujah goat

4. 16 Dollars

5. Heaven nor hell

6. Guitar gangsters and Cadillac blood

7. Soulweeper

8. Who they are

9. Evelyn (gäst: LG Petrov)

10. Mary Ann’s place

11. Sad mans tongue

12. We

13. 7 shots

14. A warriors call

15. I only wanna be with you

16. Pool of booze booze booza

17. Still counting

18. The garden’s tale

Extranummer:

19. Fallen

20. Thanks

21. The human instrument

Recension av giget kommer i Nöjesbladet senare i dag.

Uppdatering: En lågkvalitetsvideo har dykt upp på Youtube. Kolla in nedan.

Volbeat signerar skivor

av Mattias Kling
Volbeat

Att svenskarna febrar lite extra efter dansk thrashabillymetal just denna vecka är ingen överdrift. Och inte så konstigt det. I två veckor har albumet ”Beyond hell/above heaven” toppat försäljningslistan och har redan uppnått guldstatus med över 20 000 sålda exemplar.

Och som om denna Volbeatextas inte skulle vara nog så inleder Köpenhamnskvartetten Europadelen av sin turné på Malmö arena, med följande spelningar i Göteborg, Stockholm, Luleå och Sundsvall.

Och just det, guld har de sålt. Och mer lär det bli.

Gruppen har nämligen aviserat signeringssessioner i Göteborg och Stockholm nu på fredag och lördag. Klockan 15.00 den 8 oktober slår sig medlemmarna ner vid ett bord på Bengans på Stigbergstorget för att skriva autografer och morsa på fans, medan samma butiks huvudstadsfilial får besök vid samma tid på lördageftermiddagen.

Räkna med köer – och mysig uppvärmning inför spelningarna på Scandinavium och Hovet samma kvällar.

Veckans texter

av Mattias Kling
Volbeat

++++

Volbeat

Beyond hell/Above heaven

Vertigo/Universal

METAL/ROCK Det går att beskriva Danmarks största bidrag till helgfestiviteterna sedan J C Jacobsen buteljerade sin första Carlsbergflaska som ett slugt och effektivt destillat av ett halvsekels rockhistoria på tre rappa och välfriserade minuter.

Det har gjorts förr. Och även om det lämnar dammluckor öppna för generaliseringar och misstolkningar finns det något träffande i en sådan definition. Och därmed behövs få ytterligare beskrivningar. Har du de senaste åren missat såväl ”The garden’s tale” som ”Maybelline i hofteholder” eller undgått att bevittna frontmannen Michael Poulsen stresskamma frisyren på en festivalscen så läser du säkert fel recension. Se så. Byt till något annat. Det finns säkert något mer tilltalande som bedöms och analyseras härintill.

Du som är kvar vet vad Volbeat gör och kan. Vi kan kalla det rak och rapp rockabillythrash’n’roll med få omskrivningar eller komplikationer. Du får det i inledande ”The mirror and the ripper”, i ”A new day” eller i de punkrökiga ”Magic zone” och ”A better believer”.

Men kvartetten lägger också ut en rad distraktioner som bevisar att en nyhet också kan vara en kombination av två välkända ting. Som att maniskt Slayer-riffande helt plötsligt bryts ner i en smäcker 50-talsrefräng i ”Who they are”. Eller att Kreators Mille Petrozza får rossla av sig i ”7 shots” medan Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway förvandlar ”Evelyn” till den svettigaste dödsschlager du kan tänka dig. 

Maken till välbuteljerade partymelodier lär du få leta länge efter i höst.

Bästa spår: ”Evelyn.

ÅTERBLICKEN: PANTERAS ”COWBOYS FROM HELL”

Producenten Terry Date bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror.

Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

Pantera

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Under den större delen av 1980-talet såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Sagt och gjort. Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God, Five Finger Death Punch och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga riffprecision och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng och frontmannen tar i från tåspetsarna i ”Shattered”.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd, där huvudakten får sällskap av en liveskiva samt en demosektion med tidigare ohörda spåret ”The will to survive”.

Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Entombed före Volbeat

av Mattias Kling
Entombed

Den danska thrash ’n’ roll-combon har valt lite svensk ärkedöds som uppvärmningsakt på sin kommande turné.

Det innebär att Entombed värmer upp publiken inför huvudakten under de fem aviserade Sverigespelningarna i oktober. Dessutom har Volbeats landsmän i The Kandidate kontrakterats som extra underhållning.

– Vi är glada över att ha Entombed med som förband till vår Europaturné. De har varit en stor inspiration och ett band som vi har gillat i 20 år, kommenterar sångaren/gitarristen Michael Poulsen värvningen.

Här uppträder Volbeat, Entombed och The Kandidate i höst:

• 7/10 Malmö (Malmö arena).

• 8/10 Göteborg (Scandinavium).

• 9/10 Stockholm (Hovet).

• 16/10 Luleå (Pontushallen)

• 17/10 Sundsvall (Sporthallen)

at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB