Ett ord: regn. Två ord: Gamma Ray. Tre ord: dagens andra recensionsjobb. Stadigt med folk är det i alla fall framför Sweden Stage, trots att Michael Schenker’s Temple Of Rock spelar samtidigt på Rock Stage. Vem vinner detta tyskbattle? Svar ges då recensionerna blir offentliga.

Frukost med maffian? Ja, så skulle man ju också kunna säga.

Adrenaline Mob pryder scenen med en ”The Sopranos”-liknande bandlogga och använder även ledmotivet från nämnda serie som introstycke. På så sätt är stämningen familjär och medlemmarna kämpar mot jetlag och ett försiktigt lunchregn på denna Europapremiär.

Får se hur långt det räcker – betyg utdelas senare i någon lämplig kanal.

Turbonegro

Sexual harassment

Scandinavian Leather/Svenska Inspelningar/Universal

PUNKROCK En kollega som nyligen intervjuade Thomas ”Happy-Tom” Seltzer sammanfattade samtalet med att basisten fortfarande försöker leverera fräcka oneliners – men att de inte riktigt är lika skarpa som förr.

Konstaterandet är på sitt sätt ganska så beskrivande för exakt vad deathpunk-ensemblen tvingas tampas med på första fullängdaren sedan 1994 utan den numer scientologfrälste Hank von Helvete vid mikrofonen. 

För samtidigt som ”Sexual harassment” låter onekligen som Turbonegro, och dessutom är en rejäl uppryckning jämfört med den svala föregångaren ”Retox”, så känns slutresultatet aningen ordinärt. Lite för sansat. Som om dess attitydrock inte har stake nog att nå upp till tidigare prakt.

Detta till trots – det finns alltjämt en älskvärdhet i leveransen som är svår att distansera sig ifrån. Till stora delar inspelat live i studion är musiken oborstad och kantig, nye frontmannen Tony ”Caesar Proud” Sylvester har ett skönt hardcoredriv i rösten medan titlar likt ”Shake your shit machine” och ”Mister sister” klargör att det fortfarande i alla fall finns en ambition att provocera och irritera.

Det är liksom bra skit i 33 punkstökiga minuter. Och i sig ett bevis för att allt inte behöver gå åt Helvete bara för att den där sångaren inte vill vara med och leka jeanshomo längre.

Bästa spår: ”Hello darkness”.

Rush

Clockwork angels

Roadrunner/ADA/Warner

PROGROCK Låt oss för en stund lämna framförandets svindlande felfrihet. Släpp tanken om att det här är ett mossigt konceptverk om ångmaskiner, pirater och en ynglings sökande efter uppfyllda drömmar. Fascineras mycket hellre av låtarna. Ja, just det, av låtarna. Av att det här kan vara den kanadensiska trions mest kompletta och fulländade sångkollektion sedan 31 år gamla milstolpen ”Moving pictures”. Det är måhända ett omdöme som ställer orimliga krav, men dessa uppfylls också i en generös musikalisk uttrycksexpedition som spänner över prog, rock, jazz, pop och monstruöst tjusiga refränger som tycks vilja äga din vardag. Klockrent, skulle man också kunna kalla det.

Bästa spår: ”The wreckers”.

Den gode Philip Bierk kan måhända knappast skämmas för sig. Han har sina fans, är en god underhållande – med det extra plusset att han i år dessutom sjöng riktigt bra.

Ska inte evighetsblogga om detta. Soundgarden har precis börjat spela på största scenen och jag vill verkligen se så mycket jag kan. Men värt att notera om giget är i alla fall att Twisted Sisters frontman Dee Snider anslöt till setfinalen för att göra en ganska så umbärlig cover på ”We’re not gonna take it” samt Skid Rows ”Youth gone wild”.

Video finns nedan. Nu spelar Soundgarden ”Spoonman”. Och jag sitter här… gudbevars.

Bättring på den fronten, eller vad sägs?

Vi kan börja med det glada. Det som är en setlist som innehåller såväl en dubbelmacka av ”Septic schizo” och ”Escape to the void” som ”Arise” och ”Beneath the remains”. Att Derrick Green är en frontman med pondus och att det låter bra i 90 ystra minuter.

Det är det muntra det. Och det som man skulle kunna fokusera på, om humöret tillåter. Men dagens Sepultura har ungefär samma problem som den förra året Sweden Rock-aktuella Thin Lizzy-sättningen; den är liksom svår att ta på fullt allvar. Det blir ju så utan någon av Cavalera-bröderna.

Recension? Den kommer i morgon den.

Nu spelar Mastodon i bakgrunden. Och det är ju knappast det sämsta det.

Jodå. Det här är vårt team här på Sweden Rock 2012. Vi som ser till att det blir texter och annat i diverse kanaler. Att ni har något att läsa och titta på, lite förströelse att gilla eller avsky.

Från vänster: Richard Nilsson (foto), Robin Lorentz-Allard (foto), Joacim Persson (recensioner), Mattias Kling (recensioner), Markus Larsson (recensioner) samt Christoffer Nilsson (reporter).

Det är sant. En festival är mer än rövrumlare och mat.

Exempelvis, som själva anledningen till att vi är över 20 000 här nere i Blekinges armhåla just nu.

Ja. Musiken alltså. Den som förenar oss alla här, rumpblottare som mer skylda. Den där rocken, den hårda metallen som vi älskar så mycket.

Gårdagen var väl okej som förfest, om vi så säger. Och i sanning bättre än vad betygen (en  -recce, två gånger   samt en  ) skvallrade om i tidningen i dag. Såväl Entombed som The Crown gjorde nämnvärda insatser, och enligt rapporter var även utmärkta In Solitude väldigt bra innan jag ens hade lyckats ta mig in på området.

Men nu är ju festen igång på allvar, sägs det. Och efter att ha agerat matbud åt recensionsupptagna Jocke och Markus i Sölvesborg vid lunchtid har jag nu fått mig lite rawk. Eller thrash. Eller både och. I alla fall lite Danko Jones (som lyckades med bedriften att få ett helt publikhav rockers att hylla Barry White) och Exodus. En bra uppvärmning, med andra ord. Kanske tio gånger roligare än Night Ranger, som just nu upptar största scenen.

Thunder-Tord dyrkar, jag ställer mig tveksam. Och med andra ord är allt precis som vanligt, även den här Sweden Rock-festivalen.

Jag vet att jag ständigt återkommer till ämnet – men det är få saker som är så viktigt på en festival som just maten. Speciellt när man jobbar och inte går på en ständig etanoldiet dygnet om är högkvalitativ näring ett måste. Det blir liksom lite enklare då. Kroppen får bränsle och orkar med såväl kyla som deadlinehets och detta ständiga socialiserande.

Räddningsplankan förra året – som så många andra dessförinnan – stavades Smålandsrulle. I år har jag inte sett om de är här, men nu har de dessutom fått konkurrens i rollen som det dagliga måsteinköpet.

Extreme Food, som vanligtvis kränger dunderheta såser, obskyrt kött och andra kulinariska konstigheter i Stockholm och Göteborg, har nämligen utvidgat sitt utbud i år med en delikat tallrik tzayspett med ris, jordnötssås, halvstursk salsa och cole slaw. 

Priset på 99 kronor kanske kan avskräcka den sparsamme, men den som har högre krav än halvljumna pizzabitar och embarmlig pasta med tomatsås är det ett fynd. En förutsättning för att göra kroppen glad och harmonisk då ett sådant tillstånd är som mest önskvärt.

Och ja, det erbjuds ihjälslagna saker på menyn också. Om sådant önskas.

Ni känner honom nog alla.

Han den där, för det är alltsomoftast just en han, som dyker upp så fort det är festival. Som är lite för svajig för sitt eget bästa. Som står framför dig, om inte på, under konserten och ser till att du stundtals känner dig som en hockeyback mot sargen. Som vinglar, vajar som en flaggstång i styv kuling och ser till att din balans sätts på tuffa prov genom att ständigt se till att omedvetenhetsknuffa dig åt sidan, bakåt eller ner i backen.

Vi kan kalla honom för Rövrumlaren. Mest för att hans jeans ofta söker sig mot marken och ogenerat blottar en blek klyfta. 

I år har jag redan träffat på honom i flertalet olika skepnader. Som den där snubben på Fear Factory i går som troligtvis hade ett väldigt stormande hav i huvudet och som lyckades skapa sig ett par privata kvadratmeter i publikhavet genom att inte riktigt kunna bestämma sig exakt åt vilket håll han skulle fyllesvaja. Likaså dök han upp på Entombed, The Crown och på Edguy. Eller lite varstans här på festivalområdet.

Rövrumlarens favoritplats är här och nu. Och jag hatar honom inte, jag har säkert själv vid några tillfällen i detta snart fyra decennier långa liv gjort mig förtjänt av öknamnet. 

Jag bara konstaterar att det är så. 

Och med detta sagt – dags att morsa på honom igen.

Okej. Nu ska jag kanske inte tråka ut er med lyxgnäll från en privilegierad festivalbesökare, men det har inte direkt varit någon räkmackepremiär för yours truly på Sweden Rock 2012.

Vi går inte in på detaljer. Gnäller inte om evighetskö till att få armbandet. Om att snurra bort sig då den vanliga entrén i år är stängd för sådana som mig. Lipar inte över stress, ett ickeexisterande mobilnät (sorry för det sena svaret, mamma) eller den här kylan som får pungen att kännas som om den vore lagd i frysen. 

Nej, jag kan mycket hellre gnöla över första bandet ut denna kväll för mig – Fear Factory. En recension kommer i tidningen i morgon så jag ska inte ”förstöra” den surprisen för nyfikna, men det var ju ingen höjdare. Minst sagt. Med lite underdriftsmos som extra topping.

Jag känner mig ändå aningen snäll och kan förlåta att ljudmixningen är klantig och oöm. Men det går faktiskt inte att ursäkta de sura toner som Burton C Bell krystar ur sig så fort han lämnar det grundläggande growlläget. För bövelen – lägg munkavle på karln. Alternativt ge honom en autotuner eller fuskunderstöd – vad som helst som får gruppens finfina industrimetal att låta acceptabel även live. Det är ett absolut krav. Helt enkelt.

Nåväl. 

Nog gnällt om detta för stunden. 

Som ni ser nedan var det ju inte så mycket folk framför Sweden Stage. ”Rimligt”, som kollega Christoffer Röstlund Jonsson skulle ha uttryckt det. 

Och därmed lämnar vi det bandet. Och börjar i stället peppa för att hinna med lite på HEAT och en dubbel dödsmetallmacka serverad av The Crown och Entombed.

Vi hörs senare – om Tele 2 så önskar.