Nu är det slut. Finito. Jävligt över, på ett sätt som bara kan kallas värdigt och bra. De sista spadtagen har slutligen fyllt den grav som grävdes ut redan för snart åtta år sedan och de sörjande har fuktat dess mull med ärlig menade tårar.

På sitt sätt handlar det om Nasum, som i natt gjorde sin sista spelning någonsin på ett väldigt överfullt och crustsvettigt Debaser Medis, och på sitt sätt även om dess saligen saknade frontman Mieszko Talarczyk.

Vi vet vad som skedde. Annandag jul 2004 inträffade en jordbävning i Indiska oceanen, mätande 9,4 på richterskalan, och den efterföljande tsunamin krävde uppemot 300 000 människoliv i de drabbade områdena.

Ett av dessa var Nasums frontman, då precis 30 år fyllda. En tragedi bland hundratusentalet, och på sitt sätt inte större än någon annan.

För den hårdaste av hårdrocksavknoppningarna, om en begreppsglidande förenkling tillåts, innebar detta emellertid att en av dess mer notervärda profiler försvann för evigt. Samt att gruppen som i slutet av 1990-talet ansvarade för att återuppväcka grindcoregenren (och dessutom triggade föregångarna Napalm Death till att börja spela übersnabbt igen) tvingades till ett förtida slut.

Ett slut som just detta halvår har fått sin slutliga konklusion.

De ansvariga (främst trummisen Anders Jakobson) har varit benhårda och tydliga i sitt uppsåt. Det handlar inte om en återförening per se. Inget uppväckande av livekarriären som, à la At The Gates, tydligen kan pågå lite så som behagar. Missionen har från början varit att göra en handfull gig för att fira 20-årsjubileumet av bildandet i Örebro 1992.

Jag ska inte bli långrandig därom. Trumhinnorna känns fortfarande, så här tre timmar efter spelningen avrundats, väldigt tillplattade. Knäna skälver ännu en smula efter den vansinnigt tajta överkörningen som kvintetten – med Rotten Sounds Keijo Niinimaa som gästsångare – accelererade ut.

För det var ju så förbannat bra. Så otroligt väl sammansatt, där de minimala låtmellanrummen kändes matematiskt planerade, så otroligt lyckligt – den tragiska grundförutsättningen till trots. Det märktes i gitarristen Jon Lindqvists och basisten Jesper Liveröds ideliga bromancekramande, i frontmanvikariens respektfulla mellansnack och i den stund då Jakobson spontant lämnar trumposition för att omfamna Niinimaa.

Med detta finns bara två saker kvar att skriva:

RIP, Mieszko Talarczyk.

RIP, Nasum.

Ni kommer oss för alltid vara saknade.

Fotnot: Nasum spelade även på Metaltown i Göteborgstrakten i somras. Jag gav då deras framträdande i en recension som aldrig nådde nätet, utan bara publicerades i Hedenhösvaritanten kallad papperstidning.

Topp 3 Rush-referenser i filmer 2009:

1. ”I love you, man!”

Vem i produktionen av ”I love you, man!” lyckades övertala producenterna att bygga en hel film runt Rush? Filmen innehåller ju nästan BARA Rush-referenser. Paul Rudd försöker övertala Rashida Jones om hur grym ”Limelight” är när han inte jammar och ”slappin’ da bass” till ”Tom Sawyer” tillsammans med Jason Segel. Och för att runda av det på lämpligast sätt, gör powertrion ett självklart gästspel i filmen. Ett måste för Rush-fans!

2. ”Fanboys”

Den här filmen refererar så klart mest till ”Star wars” och ”Star trek” men i Hutchs (Dan Foglers) Millennium Falcon-liknande skåpbil finns alltid en Rush-kassett redo att petas in i bandaren för att peppa bilägaren inför de äventyr som väntar i denna underhållande nördfilm.

3. ”White noise: The light”

Okej, nu blev det problem. Det fanns bara två filmer med Rush-referenser från 2009 så jag får backa några år till denna little known uppföljare till en Michael Keaton-skräckis. ”White Noise: The light” är långt ifrån det läskigaste man sett, men det finns en barnkör som sjunger Rushs ”The spirit of radio” vilket skickar kalla kårar längs ryggraden…

Anders Jakobson, 36 år, spelar death och grind i Coldworker, ”jobbar med data”, skriver om musik och film i Nerikes Allehanda och på egna sajten DVDKritik.se där ovanstående och många andra filmer finns recenserade. Såg under 2009 Metallica live för första gången sedan Solnahallen 1988 och gillade det!