Erik Grönwall (till höger) tillsammans med Wolfs Niklas Stålvind på Getaway Rock i Gävle. (Foto: Mattias Kling)

De snärtiga AOR-ungdomarna från Upplands Väsby hälsar via sin hemsida att de nu har anställt en ersättare till avhoppade sångaren Kenny Leckremo.

Och denne är – kanske lite otippat, kanske inte – ”Idol”-vinnaren Erik Grönwall.

Helt spontant känns det kanske inte som ett klockrent val. Men, vad vet jag? Klart är ändå att 22-åringen har stora skor att fylla, då hans föregångare har en röst som är som klippt och skuren för gruppens Europe/Journey-minnande musik.

AOR-gunstlingarna från Upplands Väsby har tvingats skjuta upp släppet av album nummer två, ”Freedom rock”, en dryg månad till den 12 maj.

Detta för att skivbolagen önskar en synkroniserad release i både Japan och Europa.

Singeln ”Beg, beg, beg” kommer emellertid att släppas i en begränsad upplaga på Sweden Rock-kryssningen den 8 till 9 april.

– Vi vill självklart vara där själva för att festa med alla dem som bokat kryssningen för vår skull och vi hoppas att de liksom oss har tålamodet att vänta några veckor på albumet, hälsar HEAT:s Jona Tee.

Övriga medverkande på Sweden Rock-kryssningen är Death Angel, Primal Fear, Tony Martin (ex-Black Sabbath), Abramis Brama samt småkultiga The Devil’s Blood.

** (två plus)
Airbourne
No guts, no glory
Roadrunner/Warner/ADA
HÅRDROCK Att gruppen bygger sin repertoar på AC/DC:s samlade verk är ingen kritik i sig. Bara ett konstaterande och en garanti för att rocken principfast serveras rykande het och med mycket riven testosteron på toppen. Det är sån där musik som funkar så bra live. Men som ändå blir rätt trist på skiva. Speciellt då materialet, skrivet på den pub där bandet gjorde sitt första gig, fullkomligt sprutar över av alkoholstinn energi som får reptilhjärnan att vilja väsa av pur förtjusning. En stund i Airbournes sällskap blir därför aldrig riktigt tråkig. Bara en föga finessrik holmgång som sällan blir lika precis som förebildernas.
Bästa spår: ”Raise the flag”.

*** (tre plus)
Treat
Coup de grace
Frontiers/Universal
ROCK/AOR Man kan kalla prestationen så smått imponerande. Att verkställa en fullängdscomeback efter 18 år med såväl sound som kvalitet intakt är en raritet, som Treat slungar fram likt ett trumfkort. Refrängpilarna träffar som om hjärtat vore tonårsgenerat på nytt, lagomriffen övertygar och utrymmet för ljudmoderniteter är tacksamt nog begränsat. Ändå missar den nådastöt som titeln hänvisar till målet. Kanske för att ”I’m not runnin’” och ”Roar” låter som de schlagerbidrag The Poodles ännu inte har revirmarkerat eller för att utförandet ibland är lite väl försiktigt. Och då kan man faktiskt sakna en aning mer ”scratch and bite”.
Bästa spår: ”Tangled up”.

Nätter som dessa, då jag plöjer igenom skivhögarna så hittar jag så klart en hel del fräck musik som inte passar i det stora Aftonbladet. Eller helt enkelt inte får plats. 

Så därför kommer här lite spridda tips på sådant som är lyssningsvärt. Inga ingående recensioner, inga superlativ eller adjektiv från magen. Bara lite länkar att kolla upp, njuta och förhoppningsvis hitta något som du kanske inte annars hade lyssnat på.

Och, suger skiten? Klicka på nästa länk då.

Dare: ”Arc of the dawn” (AOR/FOLK)

Länk.

Belphegor: ”Walpurgis rites – Hexenwahn” (DEATH METAL)

Länk.

Strike Anywhere: ”Iron front” (PUNK/HARDCORE)

Länk.

Babylon Bombs: ”Babylon’s burning” (HÅRDROCK)

Länk.

Månegarm: ”Nattväsen” (METAL)

Länk.

Freak Kitchen: ”Land of the freaks” (ROCK)

Länk.

Incite: ”The slaughter” (METAL/HARCORE)

Länk.