Arkiv för tagg treat

- Sida 1 av 1

Den väldigt nätexklusiva bonusrecensionen: Treat

av Mattias Kling
Robban Ernlund och Anders ”Gary” Wikström. Foto: RICKARD NILSSON
Robban Ernlund och Anders ”Gary” Wikström. Foto: RICKARD NILSSON

:+++:

Treat

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Mats Levén.

Sämst: Robban Ernlund är ju inte en överkarismatisk frontman.

NORJE. Tänk hur olika livets lotteri kan fördela sina vinster.

I mittskåran av 1980-talet kämpade kvintetten mot Europe om tätpositionen i den svenska hårdrocksscenen. En snoppduell alla vet hur den slutade – och som gör att Treat nu inleder fredagens program medan konkurrenterna får hålla sitt 30-årsfirande i dragplåsterposition på största scenen.

Visst är det en smula orättvist, samtidigt som det finns en rimlighet i utfallet. Kvalitetsskillnaden mellan exempelvis ”Get you on the run” eller ”Rev it up” och ”Rock the night” handlar mest om marknadsstrategiskt korrekt handlande, medan det live framstår tydligt varför ett band skickades upp på rockhimlen medan det andra fick se sig harva på i bakgrunden.

För där låtarna övertygar i en timme och en kvart har gruppen lika svårt att fånga intresset visuellt. Den liksom är mest där. Spelar tajt och koncentrerat. Roar och underhåller med fluffiga melodier och bultig bas. Får ett nickande utfall i såväl gammalt som nytt, då bidragen från comebackplattan ”Coup de grace” – ”Roar”, ”The skies of Mongolia” och ”We own the night” för att nämna några – egentligen låter lika bra som ”Strike without a warning” eller ”Conspiracy”, ett utfall få grupper i samma position kan brösta upp sig över.

Därför blir det också som vackrast när Mats Levén tar till scenen i ”Learn to fly”, en kraftballad som den ständige Candlemass-vikarien kramar saften ur. En oväntad höjdpunkt i halvtid som tar den här avskedsföreställning ett snäpp närmare något riktigt bedårande.

Så hyllar Sweden Rock Ronnie James Dio

av Mattias Kling
Ronnie James Dio

Hårdrocksvärlden befinner sig fortfarande i chock efter att Heaven & Hell-sångaren tragiskt lämnat oss i söndags, efter en längre tids kamp mot cancern. Det kommer ta lång tid att smälta den förlusten, något jag själv inte ens har börjat.

Hjälp till bearbetningen kommer säkert på rockevenemanget i Blekinge om mindre än en månad. Då festivalen genom åren har haft en god relation med sångaren och hans fru/manager Wendy Dio har man nu fattat beslutet att omdöpa Zeppelin Stage till Dios ära. Bland de band som därmed beträder Dio Stage 9–12 juni kan därmed Mayhem, F.K.Ü, Steelwing, Treat, Behemoth, Suicidal Tendencies och Anvil nämnas.

Dessutom planeras en mer ljudlig hyllning till den lilla mannen med den stora rösten under Sweden Rock-kryssningen 7–8 oktober, då några av Sveriges mer kända hårdrocksmusiker stämmer upp i tributen. Mer info om detta när sådan finns.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Pain Of Salvation

***

Pain Of Salvation

Road salt one

Inside Out/EMI

ROCK Progressivitet är lika mycket ett åtagande som en frihet att följa infall, vart än de för dig. Det möjliggör en musikalisk navigation som kan sluta såväl på en melodifestivalscen som i Beatles mest frisinnade 60-talsslut eller i ett progrockigt ingenmansland. Låt säga så här: De som fann schlagerfärden på gruppens välsaltade autostrada komfortabel kommer att ha svårt att finna samma bekvämlighet när resan nu har förlängts till ett helt album. Därtill är ”Road salt one” för skumpig och bökig. Men för en uttrycksvan lyssnare bjuds genomgående behaglig sälta, som emellertid gärna hade fått kryddas upp av tidigare metalsting.

Bästa spår: ”Sisters”.

Heat

***

Heat

Freedom rock

Stormvox/Playground

HÅRDROCK/AOR Att Upplands Väsby-sextetten gör musik som kan användas som en synonym till ”refrängstark” är inget avslöjande. Sådant är legio i den vuxenrockiga genre som ynglingarna har gjort till sin, och blir på fullängdare nummer två lika mycket en resurs som en nackdel. För även om ”Beg beg beg” eller ”Shelter” cementerar sig i huvudet på sekunden, så faller de också på att det enkelt fångade också är det lätt förgångna. Större hållbarhet finns därför i det oväntat lyckade samarbetet med Tobias Sammet (Avantasia/Edguy) i ”Black night” eller i den Treat-snärtiga ”Stay”. Där har vi refränger som håller – både nu och i morgon.

Bästa spår: ”Danger road”.

Danko Jones

***

Danko Jones

Below the belt

Bad Taste/Border

ROCK Var god och häng av dig måttligheten i dörren. Efter formsvackan ”Never too loud” står nu tjuren från Toronto åter på tå, redo att basunera ut sin amorösa gospel med volymkontrollen stadigt parkerad på en Spinal Tap-elva. För det är alltjämt kärlek som huserar strax söder om Danko Jones bälte. Till AC/DC i ”Tonight is fine”, till explosiva herdestunder i ”Like dynamite” eller till Judas Priest i skivans clou. Dock blir elva karska kupletter i längden aningen övermäktiga, särskilt då låtarna inte når samma genomgående höga nivå som den sturska leveransen. Men så kan det ju bli när återhållsamhet mest ses som en begränsning.

Bästa spår: ”Had enough”.

 

SRF:s spelordning klar

av Mattias Kling

Inte mer att säga om det.

Gå bara in här. Sätt på en kanna te. Rosta några mackor. Plocka fram pennan och ringa in det du vill se. Sucka lite över krockarna. Fundera över om DAD går före High On Fire klockan tre på fredageftermiddagen (vilket de så klart inte gör). Eller om ett retroladdat WASP smäller högre än ett Bathory-hyllande Watain senare samma kväll. Ett val som ändå är en smula svårare. Treat eller Nazareth på torsdagen? Är det värt att lämna Death Angels gig efter en halvtimme för att spana in Ratt? Opeth eller Saga? Danzig eller The Quireboys akustiska framträdande?

Ja, ni ser. Spelschemat kräver en hel del analys för att gå ihop.

Kom ihåg – god planering är bra planering. Även när det gäller en festivalhelg.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Airbourne

** (två plus)
Airbourne
No guts, no glory
Roadrunner/Warner/ADA
HÅRDROCK Att gruppen bygger sin repertoar på AC/DC:s samlade verk är ingen kritik i sig. Bara ett konstaterande och en garanti för att rocken principfast serveras rykande het och med mycket riven testosteron på toppen. Det är sån där musik som funkar så bra live. Men som ändå blir rätt trist på skiva. Speciellt då materialet, skrivet på den pub där bandet gjorde sitt första gig, fullkomligt sprutar över av alkoholstinn energi som får reptilhjärnan att vilja väsa av pur förtjusning. En stund i Airbournes sällskap blir därför aldrig riktigt tråkig. Bara en föga finessrik holmgång som sällan blir lika precis som förebildernas.
Bästa spår: ”Raise the flag”.

Treat

*** (tre plus)
Treat
Coup de grace
Frontiers/Universal
ROCK/AOR Man kan kalla prestationen så smått imponerande. Att verkställa en fullängdscomeback efter 18 år med såväl sound som kvalitet intakt är en raritet, som Treat slungar fram likt ett trumfkort. Refrängpilarna träffar som om hjärtat vore tonårsgenerat på nytt, lagomriffen övertygar och utrymmet för ljudmoderniteter är tacksamt nog begränsat. Ändå missar den nådastöt som titeln hänvisar till målet. Kanske för att ”I’m not runnin’” och ”Roar” låter som de schlagerbidrag The Poodles ännu inte har revirmarkerat eller för att utförandet ibland är lite väl försiktigt. Och då kan man faktiskt sakna en aning mer ”scratch and bite”.
Bästa spår: ”Tangled up”.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB