En av de mer bisarra upplevelserna under min förrförra USA-semester för ett och ett halvt år sedan var ett spontanbesök på Ed Sullivan Theatre på Broadway i New York.

En knäpp grej bland många, bör tilläggas. Och då måste det till protokollet föras att jag även gick och kollade in Green Day-musikalen ”American idiot” (med Billie Joe Armstrong som tillfällig gästartist), såg bland andra Buckcherry live i något som mer kändes som en biosalong av modernt cineplexsnitt än en rockig konsertsal och vid ett antal tillfällen fick frågan om jag ”var med i ett band”.

Nåväl.

Planen för just denna dag, vill minnas att det var en tisdag, var egentligen inte att tillbringa eftermiddagen med att bevittna inspelningen av en av världens mest klassiska pratshower. Men så blev det ändå. Efter att en av programmets hundratals praktikanter (kändes det som) raggat upp mig med sällskap på Times Square blev det till att köa någon timme i februarikylan för att hämta ut gratisbiljetterna, vänta minst lika länge på en bar runt hörnet medan ännu en praktikant försökte värma upp oss med usla skämt (tänk Jimmy Valmer i ”South park”) innan vi fick springa längs en snitslad bana in till studion och våra sittplatser – samtidigt som ännu flera praktikanter stod utmed sidorna och highfivade besökarna.

Själva showen var väl så där. Paul Shaffer verkade lite skönt småpackad, stolsgrannen till vänster om mig (en rultig man från mellanvästern) skrattade så att hela raden skakade så fort Letterman sa ”Hosni” (det här var samtidigt som upproret i Egypten ledde till president Mubaraks avgång) och tillgäster denna dag hade producenterna valt Snooki från ”Jersey shore” och Bryan Ferry.

Totalupplevelse: :++:.

Surrealismbetyg: :++++:.

Då hade det ju varit aningen roligare att bevittna tv-ikonens specialsändning i onsdags. Då hade nämligen CBS-sända ”Live on Letterman” besök av albumaktuella Kiss.

Hur det såg ut kan ni se i klippet nedan.

Mycket roligare än Snookie. Och Bryan Ferry, för den delen.

http://www.youtube.com/watch?v=DUFJUxjuV7c

***

Exodus

Exhibit B: The human condition

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Försök att springa runt i en cirkel i 74 minuter. Inse det smått korkade i den idén – och förstå sen varför explosivt och koncist ofta vinner över det långrandiga. Kompetensbelägg nummer två, och tillika studioalbum nio, från Bay Area-veteranerna är emellertid en nöjaktig indiciekedja av rappt dogmatisk thrash som håller. Speciellt övertygande är i detta sammanhang den maniska gitarrleveransen av Gary Holt och Lee Altus, där varje riff framstår likt ämnat för genrens handbok, men det rikliga omfånget gör helheten lätt oöverskådlig. Slår mjölksyran till i halvtid är det fullt förståeligt.

Bästa spår: ”Burn, Hollywood, burn”.

**

The Original Broadway Cast Recording

American idiot

Reprise/Warner

PUNKMUSIKAL Redan när Green Day släppte sitt sjunde studioalbum i september 2004 påpekade jag dess musikalkvaliteter. Vilket därför gör det föga förvånande att skivan sedermera fick inspirera till en uppsättning, som efter uruppförandet i Berkeley i september 2009 öppnade på Broadway i april i år. Självklart är det svårt att avgöra föreställningens kvalitet baserat på en cd-utgåva, men den bedömningsbara musiken låter som väntat. Likt ambitiös halvpunk som har schamponerats, fönats och uppfostrats för att tala till en finklädd galapublik utan att kissa i dess fickor. Men bra låtar är det ju i alla fall.

Bästa spår: ”Jesus of suburbia”.