Cannibal Corpses jubileumslåda blir en fet pjäs
av
Ytterligare ett tecken på att Fan börjar bli gammal är att skivor som släpptes då man fortfarande kände sig ung och edgy börjar uppnå pensionsspararålder.
Det är förvisso sånt man får leva med. En av få förvissningar här i livet är att tillvaron rullar på. Att dagar blir till månader som blir till år – och helt plötsligt är man 40 år.
Nåväl. Hur man än vrider och vänder är det alltid kul att fira. En åsikt som de snart Sverigeaktuella slaskambassadörerna i Cannibal Corpse också tycks dela.
För att högtidlighålla att det har gått ett kvartssekel sedan formationen i Buffalo i delstaten New York ämnar upphovsmännen bakom finstämda stycken likt ”Entrails ripped from a virgins cunt”, ”Fucked with a knife” och ”Meat hook sodomy” att summera karriärens första 25 år i en extrafet födelsedagbox.
Titulerad ”Dead human collection: 25 years of death metal” erbjuds det här gruppens samtliga tolv studioalbum – från ”Eaten back to life” (1990) till ”Torture” (2012) – med nya omslag, lp-stora återtryck av utgåvornas originalkonvolut, en bildskiva, en live-cd och en kalender för innevarande år.
En herrans massa blod, tarmar och mullrande strupsång med andra ord. Och som dessutom faktiskt inte verkar bli ohemult dyr, om prissättningen i USA på strax under 100 dollar får vara vägledande.
Releasedatumet i hemlandet är satt till den 13 mars. En månad dessförinnan ser den till att slita huvudet av den svenska publiken på Klubben i Stockholm den 13 februari och på Brewhouse i Göteborg kvällen efter. Extra uppvärmningsmos kommer via DevilDriver och The Black Dahlia Murder.
Nedan kan ni själva avgöra ”Dead human collections” eventuella oumbärlighet via de bilder som har släppts på förpackningen.
Själv känner jag mig inte helt övertygad om själva utformandet berättigar återköp av ett gäng skivor – förvisso väldigt bra sådana – som jag redan äger i både en och två utgåvor. För även om jag, som privat konsument, ofta tenderar att slå till på dylika lådor utan att egentligen tänka så mycket på varför har jag svårt att i det här fallet vifta med Visa-kortet.
Okej. En låda är alltid en låda och det finns alltid utrymme i någon hylla för en sådan. Men jag hade nog hellre sett att man i det här fallet hade valt att gå all in och presentera diskografin i vinylformat. Efter som skivsamlare är pretentiösa rövhål – och jag därmed osar gammal sumpgas – hade gruppen därmed nog också kunnat höja priset till nästan det dubbla. Och ändå fått till det rungande firande som en rejäl 25-årsskiva faktiskt ska vara.
