Arkiv för tagg cannibal corpse

- Sida 1 av 1

Just i dag gore det bra att tycka till om Cannibal Corpse och Yob

av Mattias Kling
Veteranerna bjuder på ännu en platter of splatter av beprövat snitt.
Veteranerna bjuder på ännu en platter of splatter av beprövat snitt.

:+++:
Cannibal Corpse
A skeletal domain
Metal Blade/Sony

DEATH METAL Troligtvis är det aningen irrelevant att så här runt trettonde omgången att hänvisa till låttitlar likt ”Icepick lobotomy”, ”Bloodstained cement” och ”Asphyxiate to resuscitate”, men sådant säger också en hel del om var trotjänargänget alltjämt befinner sig. Redan frälsta kan därmed ta detta som en garant för att kvarnhjulen mal som de ska. Aningen mer kritiskt går det också att notera att Cannibal Corpses videohylleexplicita ultravåldsmangel sedan länge har förskansat sig i ett hörn som det sällan lämnar. ”A skeletal domain” är därför en utarbetat tendentiös och genresäker utgåva som snarare chockerar genom bristen på riktigt nervdallrande inslag än sitt bloddrypande innehåll. Du vet helt enkelt vad du får redan på förhand. Och det är å andra sidan långt ifrån dåligt.

Bästa spår: ”Kill or become”.

VECKANS TWEET:
Tweet 5/9

Dagens NSFW-blogg: Skivomslag som får dig att bryta ihop av skratt

av Mattias Kling
Gris

Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.

Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.

Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.

Smaklig spis.

tumblr_n336r9SFba1sstmkdo1_1280 tumblr_n334q7RhDk1sstmkdo1_500 tumblr_n3341p8LsT1sstmkdo1_1280 tumblr_n333u1E5gp1sstmkdo1_1280 tumblr_n332tmN45M1sstmkdo1_250 tumblr_n31xtwEQjN1sstmkdo1_1280 tumblr_n31lxiQzLw1sstmkdo1_500 tumblr_n2ztsg5u8A1sstmkdo1_400 tumblr_n2zhgoiYqv1sstmkdo3_400

Källa: Alternate Metal Album Covers.

Den här Meshuggah-covern lär inte få dina öron att blöda

av Mattias Kling

En snabbis kan betyda så mycket. Men bara lugna, barn – här behåller vi kläderna på.

Och koncentrerar oss i stället på den amerikanska singer/songwritern Sarah Kane, av den enkla anledningen att hon har gjort en helt orimligt odjentig cover på de svenska traggelmästarnas låt ”Bleed”.

Inte för att det på något sätt egentligen låter som samma låt, här kan vi verkligen prata om ett nyarrangemang som gör om från grunden, men som är väldigt njutbar och trevlig.

Mycket mer att så finns väl inte att tillägga. Mer än att Sarah herself, även ansvarig för en radikal omstuvning av Cannibal Corpses ”Carnivorous swamp”, säkert blir väldigt glad om du går in på hennes Facebooksida och gillar hennes verksamhet.

Så. Nu kan ni återgå till torsdagens övriga åtaganden och distraktioner.

Låt hjärtat dundra loss i 666 slag

av Mattias Kling

Vare sig du må tycka det är ett kommersiellt nonsensfirande eller känner för att gå all in med rosor i stora fång och smäktande Eros Ramazotti-serenader finns det anledning att uppmärksamma den 14 februari.

Men ibland kan det kanske vara aningen svårt att själv uttrycka exakt vad man känner. Är det bekant?

Bara lugn. Det är precis det som internet uppfanns för.

Och just därför – här är en rad alla hjärtans dag-kort att sprida till dina nära och kära. Och även till ditt köksbord.

Puss och kärlek.

GLENN DANZIG-EXTRA:

Källor: Metalsucks.net, Metalinjection.net , Jadedpunk.com, Tumblr.com

Meat blogg sodomy (Veckans viktigaste, pt 12)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Bullet For My Valentine ”Temper temper” (RCA/Sony)

Titeln sägs hämtad från de slitningar som Walesgruppen har gått igenom sedan föregångaren ”Fever” (2010). Om underliggande vrede inför missunsamma element inom nättyckarmaffian, medlemmarnas egna oförmåga att hantera det påfrestande turnélivet och de slitningar som ofrånkomligen tycks uppstå efter 15 år tillsammans (formationen skedde redan 1998 under namnet Jeff Killed John 1998).

Under sådana förutsättningar skulle man kunna tänka sigatt kalla in Charlie Sheens rollfigur i ”Anger management” eller terapeuten Phil Towle (känd för att ha varit delaktig i att få Metallica på rätt köl igen under det tidiga 2000-talet). Men så icke i det här fallet – i stället stack frontmannen Matt Tuck och trummisen Michael ”Moose” Thomas till Thailand för att där fästa lejonparten av materialet tillsammans med Don Gilmore medan gitarristen Michael ”Padge” Paget och basisten Jason James lämnades utanför själva inspelningen.

Resultatet sägs vara ett Bullet For My Valentine som värdesätter sina kärnvärden. Som satsar på aningen kortare låtar och som ger fansen vad de vill ha, vilket inte minst draget att skriva en uppföljare till ”Tears don’t fall” från debuten ”The poison” är ett tecken på. Och lite däri ligger väl en del av den kritik som jag framförde mot utgåvan i Aftonbladets diverse kanaler i fredags; att skivan är så säker att den känns kalkylerad snarare än sprungen ur hjärtat. Förvisso inget större fel med det, vilket också renderade trevliga :+++: som omdömeskonklusion.

Suffocation ”Pinnacle of Bedlam” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Long Island-truppen kan ses som en av dödsmetallscenens riktiga trotjänare, med hela 25 år som grupp om man lite snällt räknar in den halvdecenniepaus man flikade in mellan 1998 och 2003. Sådant kan så klart löna sig. Exempelvis genom att ta plats i hemstadens egna Music Hall Of Fame bredvid Salt-N-Pepa, Taylor Dane, Dee Snider och The Lovin’ Spoonful förra året – eller genom att använda sin rutin till att dundra fram den ena death metal-orakanen efter den andra med oförminskad kuling i riffstormarna.

På så sätt är fullängdare nummer sju en konsekvens i diskografin. Hemlandstypiskt mer tekniskt drillad än dess mer krossinfluerade europeiska kolleger är ”Pinnacle of Bedlam” en intrikat historia som tjänar på sin rytmiska uppbyggnad och snurriga gitarrfigurer, utan att för den skull bli vare sig unik i sammanhanget eller rakt igenom anonym. Ni som en eller två gånger har lånat ut uppmärksamheten till utgåvor likt ”Effigy of the forgotten”, ”Pierced from within” eller ”Blood oath” fattar vad det handlar om. För er andra är det å andra sidan aldrig för sent att upptäcka ett av genrens mer hyllade grupper.

Övriga plattor värda att kolla upp: Convulse ”Inner evil”, Misery Index ”Live in Munich”, Sin:drom ”Iconoclash”, Witchgrave ”S/t”,

VECKANS KONSERTER

Cannibal Corpse (Klubben, Stockholm, 13/2)

Liksom i fallet med Suffocation här ovan handlar det om en jubileumstrupp som besöker huvudstaden på onsdag. Som tidigare har noterats här i bloggen är det i år ett kvarts sekel sedan gruppen bildades, i Buffalo i delstaten New York, något som också firas med en smaskig jubileumslåda som släpps om ungefär en månad.

Dessförinnan är det emellertid dags för ännu ett Sverigebesök, det tredje på mindre än ett år. När de senast spelade i huvudstaden var den 27 februari förra året, då de tillsammans med exempelvis Behemoth och Misery Index förklarade sig ”Full of hate” och dundrade loss på Münchenbryggeriet på Södermalm.

Jag var där då. Jag passade på att filma lite (video 1, video 2). Och icke så lite passade jag på att avyttra ett omdöme, som bland annat löd så här i Aftonbladet dagen efter:

”Det låter förvisso ganska så genomgående som det ska. Gitarrerna skär som de där ovan nämnda knivarna genom repertoaren, Paul Mazurkiewiczs trummor är imponerande vältajmade medan George ”Corpse­grinder” Fishers mikrofonläten är lika kompakta som de är onyanserade.

Det jag kan sakna är lite liv bland allt elände. En grupp som vågar inse att konstant headbangande inte räcker som visuell upphängning under en hel konsert. Korrektion på det planet, och Cannibal Corpse kan slutligen bli en lika underhållande liveakt som den är skivleverantör.”

Kan jag bli bönhörd så här ett år senare? Det får visa sig då death metal-veteranerna återvänder till huvudstaden, denna gång med DevilDriver och The Black Dahlia Murder som turnésällskap. Mera mangel och föga finkänsliga texter blir det dessutom på Brew House i Göteborg kvällen efter.

Crashdïet (Sticky Fingers, Göteborg, 15/2)

Man kan säga mycket om Stockholms kanske störtsta sleazehopp, men få saker är så sanna som att dess historia har varit av det mer omständliga slaget. Därför är fjärdeskivan, den nyss avtäckta ”The savage playground”, ett lugnande besked under sådana omständigheter. För första gången i karriären har kvartetten nämligen haft samma sångare på två utgåvor, vilket har gett gruppen möjlighet att renodla och jobba hårdare på att förfina uttrycket.

Och på så sätt är plattan också en ruffigt trevlig historia, som belönades med ovanligt starka :+++: vid lösgörandet, och vars nya stycken lär utgöra trevliga inslag i repertoaren när den ska presenteras för publiken i livs levande form. Inte mindre än sex framträdanden i hemlandet är aviserade under februari och mars (om man räknar in Bandit Rock Awards i Stockholm om mindre än två veckor). Med sig på turen – förutom nämnda stopp även Malmö på lördag, Klubben i Stockholm den 27, Uppsala den 1 mars och Borlänge dagen efter – har combon även Sister och Toxic Rose vilket tycks borga för en sleazigt fin helkväll. Och då förhoppningsvis med en huvudakt i bättre form än senast då jag jag bedömde dess leverans, vilket var på Sweden Rock i juni 2011.

Godkända :++: blev då betyget, bland annat med följande motivering:

”Problemet är att den vill så mycket. Den önskar inget hellre än att vara Mötley Crüe (”It’s a miracle”) Hanoi Rocks (”Chemical”) eller Skid Row (”Native nature”) – men lägger därmed också för lite vikt vid det som borde vara i fokus.

Nämligen att stå upp för Crashdïet. En grupp som har skyhög potential att underhålla, men som kämpar mot sin egen önskan.”

The Darkness (Tyrol, Stockholm, 16/2)

Den brittiska gruppen – som förra året släppte sin första studioskiva på sju år i form av ”Hot cakes” – är ett tydligt exempel på hur olika man kan uppfatta saker och ting. Och i sig även ett bevis på att det inte finns något som heter rätt och fel när det kommer till smak. För visst handlar det om preferenser. Om man köper dess kärleksfulla hyllning till sina glammiga influensrötter eller om man låter frontmannen Justin Hawkins kristallsprängande höga falsett stå i vägen för eventuell uppskattning.

Jag tillhör det senare lägret. Tyvärr, måste jag säga, med tanke på det alltid är roligare att uppskatta än att ringakta. Varvid min smakmotsats i detta fall, tillika min redaktör Jocke Persson, kliver in. Och med tanke på hans inställning låter jag chefens :+++:-anmälning av giget på Sweden Rock citeras, i stället för att återigen älta min recension av framträdandet på Getaway Rock för två år sedan. Där betygsutfallet inte riktigt var lika högt, om vi säger så.

”Allt är överdrivet med Darkness, inte minst Hawkins falsettylande.

Men rock’n’roll ska vara kul. Och till skillnad mot, säg Steel Panther, så har britterna både musik att bära upp humorn med och klass nog att skippa vulgärtramset.

Så, efter att ha räknat ut kvartetten fullständigt får jag krypa till korset.

Återförenade i originalsättning minns jag hur befriande kul deras trimmade AC/DC-rock var live kring debuten. Precis som i kväll.”

Precis så gick det att läsa dagen efter giget på Festival Stage. Och om det låter lockande är Djurgården destinationen du ska välja på söndag kväll eller Trädgårn i Göteborg den 22 om du befinner dig i de trakterna.

Cannibal Corpses jubileumslåda blir en fet pjäs

av Mattias Kling

Ytterligare ett tecken på att Fan börjar bli gammal är att skivor som släpptes då man fortfarande kände sig ung och edgy börjar uppnå pensionsspararålder.

Det är förvisso sånt man får leva med. En av få förvissningar här i livet är att tillvaron rullar på. Att dagar blir till månader som blir till år – och helt plötsligt är man 40 år.

Nåväl. Hur man än vrider och vänder är det alltid kul att fira. En åsikt som de snart Sverigeaktuella slaskambassadörerna i Cannibal Corpse också tycks dela.

För att högtidlighålla att det har gått ett kvartssekel sedan formationen i Buffalo i delstaten New York ämnar upphovsmännen bakom finstämda stycken likt ”Entrails ripped from a virgins cunt”, ”Fucked with a knife” och ”Meat hook sodomy” att summera karriärens första 25 år i en extrafet födelsedagbox.

Titulerad ”Dead human collection: 25 years of death metal” erbjuds det här gruppens samtliga tolv studioalbum – från ”Eaten back to life” (1990) till ”Torture” (2012) – med nya omslag, lp-stora återtryck av utgåvornas originalkonvolut, en bildskiva, en live-cd och en kalender för innevarande år.

En herrans massa blod, tarmar och mullrande strupsång med andra ord. Och som dessutom faktiskt inte verkar bli ohemult dyr, om prissättningen i USA på strax under 100 dollar får vara vägledande.

Releasedatumet i hemlandet är satt till den 13 mars. En månad dessförinnan ser den till att slita huvudet av den svenska publiken på Klubben i Stockholm den 13 februari och på Brewhouse i Göteborg kvällen efter. Extra uppvärmningsmos kommer via DevilDriver och The Black Dahlia Murder.

Nedan kan ni själva avgöra ”Dead human collections” eventuella oumbärlighet via de bilder som har släppts på förpackningen.

Själv känner jag mig inte helt övertygad om själva utformandet berättigar återköp av ett gäng skivor – förvisso väldigt bra sådana – som jag redan äger i både en och två utgåvor. För även om jag, som privat konsument, ofta tenderar att slå till på dylika lådor utan att egentligen tänka så mycket på varför har jag svårt att i det här fallet vifta med Visa-kortet.

Okej. En låda är alltid en låda och det finns alltid utrymme i någon hylla för en sådan. Men jag hade nog hellre sett att man i det här fallet hade valt att gå all in och presentera diskografin i vinylformat. Efter som skivsamlare är pretentiösa rövhål – och jag därmed osar gammal sumpgas – hade gruppen därmed nog också kunnat höja priset till nästan det dubbla. Och ändå fått till det rungande firande som en rejäl 25-årsskiva faktiskt ska vara.

Rena arkivrensningen när Metallicas ”Kill ’em all” ska hyllas

av Mattias Kling

Att tyska Metal Hammer gillar två saker – ett visst San Francisco-band och att kränga lösnummer – är knappast någon sensation. Eller något som de är ensamma om, för den delen.

I vilket fall som helst. Bara ett och ett halvt år efter att publikationen samlade ihop exempelvis Devildriver, Sodom, Finntroll och Borknagar för att hylla thrash-giganternas självbetitlade platta från 1991 är det dags för ännu ett kollektivt firande.

Denna gång är det 30-årsfirandet av debutskivan ”Kill ’em all” (släppt i juli 1983) som har fått publicisterna att skanna av marknaden efter coverversioner på plattans tio spår.

För, ja. Även om inspelningarna i vissa vall är av det mer obskyra slaget och i vissa fall inte heller uppmärksammade med buller och bång så handlar kollektionen, som följer med tidningens februarinummer, mest om arkivmaterial från exempelvis Motörhead, Cannibal Corpse, Anthrax och Primal Fear. Och då de blott två exklusiva bidragen som ändå finns – Eisregen & The Vision Bleaks ”(Anesthesia) Pulling teeth” och Dust Bolts ”Jump in the fire” – är av mindre upphetsande dignitet känns ”A tribute to Kill ’em all” inte som någon lyxig måste ha-produkt.

Låter upplägget intressant går det i alla fall att beställa blaska inklusive cd via den här länken.

Så här ser i alla fall den kompletta startordningen ut.

1. Black Tide ”Hit the lights”

2. Burden Of Grief ”The four horsemen”

3. Rage ”Motorbreath (live)”

4. Dust Bolt ”Jump in the fire”

5. Eisregen & The Vision Bleak ”(Anesthesia) Pulling teeth”

6. Motörhead ”Whiplash”

7. Anthrax ”Phantom lord”

8. Cannibal Corpse ”No remorse”

9. Primal Fear ”Seek & destroy”

10. Dew-Scented ”Metal militia”

Och så här låter några av de tolkningar som redan i skrivande stund finns tillgängliga.

http://www.youtube.com/watch?v=FPAaWsD3LKo

http://www.youtube.com/watch?v=JrDUKEpeDVk

Sehr spaß, ja?

Chris Barnes nitade Cattle Decapitation-sångaren

av Mattias Kling

Och så var det dags igen.

Just när beefen mellan Rob Zombie och Marilyn Manson tycks vara över har det hettat till rejält i ett annat turnépaket – nämligen den just nu pågående Autumn Apocalypse Tour i USA.

Efter en spelning i Cambridge, Massachusetts, ska den inflammerade situationen de två huvudakterna Six Feet Under och Cattle Decapitation ha nått akut läge – varvid dragplåstrets frontman Chris Barns uppges ha nitat supportaktsångaren Travis Ryan.

Enligt Ryan beror uppgörelsen på att den före detta Cannibal Corpse-mullrarens ego kände sig hotat av att förbandet sålde mera merch än stonerdeath-veteranerna och därför pratat skit om sina turnékompanjoner från scen.

Via sin Facebooksida (skärmbild ovan) skriver Cattle Decapitation-strupen bland annat så här:

”Jag försökte konfrontera honom om det han hade sagt och då sopade han till mig medan jag pratade. Sen sprang han direkt till turnébussen, precis som han gör varje kväll när de två fans som är kvar för att se deras spelning vill att han ska signera något.

Vi hoppar av turnén efter som vi inte är intresserade av att dra folk till Chris Barnes show. Det var inget ’slagsmål’. Han slog till mig, SPRANG i väg, vilket en rad människor också såg. Jag vände bara på klacken, förklarade situationen för turnéledaren, packade ihop vår merch och drog.

Ge fan i att gå på de kommande gigen och se till att nyheten sprids. Cattle Decapitation hoppar av turnén för att vi inte vill locka folk till hans föreställning. För det är HANS show.”

Chris Barnes, å sin sida, har bara ett kort tweet att lämna som kommentar till det inträffade. Där han också bekräftar händelsen i sig.

Vilket i översättning lyder, med hänvisning till Ryans vegetariska kosthållning:

”Äter du tofu kan du räkna med stryk när det vankas bråk.”

Detta inlägg har – surprise, surprise – sedermera tagits bort. Och i stället ersatts av bland annat följande bulletiner:

Källor: Metalinsider.net, MetalSucks.net, Facebook, Twitter.

Jag småhyllar: Supernova records

av Mattias Kling

Så här i valtider vill jag dra fram en gammal MUF-slogan. Inte för att jag på något sätt må sympatisera med detta ungdomsförbund eller dess så kallade arbetarvurmare till moderparti. Utan bara för att den stämmer in på en punkt.

Jag älskar att äga.

Skivor, det vill säga.

Ni vet, barn. Den där produkten som en gång i tiden, samtidigt som man kommunicerade med röksignaler och klädde sig i djurhudar, faktiskt var bärare av den musik ni nu streamar på Spotify eller tankar ner på The Pirate Bay. En fysisk produkt. Som kändes, luktade och säkert också smakade om man så önskade. Alltså, en fysisk tingest som gjorde allt det som en smidigt spridd mp3-fil inte gör.

Ja. Jag står för det. Jag älskar skivor.

Därför vill jag i dag blogghylla Supernova records lite extra. Inte för att bolaget har en exceptionell repertoar som får mig att inrätta schemat efter dess planerade releaser. Utan för att det, trots vikande försäljningssiffror för fysiska exemplar, hårdsatsar och släpper skivor som om det inte fanns någon morgondag.

Och detta trots att det lanserats så sent som tidigare i år. Alltså i en tid då det för många kanske känns mer attraktivt att ta ut besparingarna och boka in en helkväll på Casino Cosmopol än att investera i musikutgivning.

Därför hyllar jag nu lite okritiskt labelbossen Johnny Hagel (tidigare svenskansvarig för Roadrunner samt basist i exempelvis Tiamat) och distributören Cosmos Music Group (Bonnier Amigo). Så länge det finns satsningar så kan man aldrig kalla skivbranschen för död och begraven.

Och även om dess släppschema, som tidigare har påpekats, inte har innehållit några utgåvor som kommer att slå sig in ens på en ganska omfattande årsbästalista så finns det ändå några releaser som jag i sammanhanget vill uppmärksamma. Märk väl att jag inte recenserar dem som sådana, eller använder någon betygsbedöming för att avgöra dess förträfflighet. Ta det bara på tips om musik för oss – som älskar att äga skivor.

Pray For Locust

Pray For Locust ”Swarm”

Stockholmsband som gör grooveriktig metalcore utan messång och som hämtar mer uppenbara influenser från Lamb Of God eller Raised Fist än från exempelvis USA-normens At The Gates. Lyssna mer här.

Gormathon 

Gormathon ”Lens of guardian”

Bollnästruppen må ha ett namn som för tankarna åt dödsmetallhållet, men jungfruresan är en mer lättsmält historia än så. Tänk ett Amon Amarth på dubbel hastighet och med sång som ligger i det mer traditionella högre registret. Då kommer du ganska nära det du kan lyssna på här.

Misanthropian

Misanthropian ”A torture of your own design”

Death metal på riktigt får du i stället här. Att huvudstadsgänget har ett gott öga till Behemoth visas med tydlighet i öppningsspåret ”March to dominate”, medan det i resten av styckena finns det en nerv av såväl Cannibal Corpse som Immolation. Gillar du din dödsbiff relativt blodig och ganska senig? Då lyssnar du mer här.

Exodus och Cannibal Corpse festivalklara

av Mattias Kling

Färska evenemanget Getaway Rock i Gävle 8–10 juli fortsätter att knyta till sig toppnamn. Som småsmarta säkert förstår av rubriken ovan så inkluderar de senaste kontrakteringarna den klassiska Bay Area-ensemblen Exodus samt världens genom tiderna bäst säljande dödstrupp Cannibal Corpse, som därmed gör bland andra Megadeth, Motörhead och Europe sällskap i området Gasklockorna.

Dessutom meddelades samtidigt att festivalen även bjuder på blandat godis i form av Therapy?, Jorn, Dark Tranquillity, Grand Magus, Adept, Degradead, Crescendolls, Surviving The Charade samt nyligen prisade Switch Opens.

Mer info och annat kollas förslagsvis upp på festivalens hemsida.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Nils Lolk
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB