Arkiv för tagg candlemass

- Sida 1 av 1

Den väldigt nätexklusiva bonusrecensionen: Treat

av Mattias Kling
Robban Ernlund och Anders ”Gary” Wikström. Foto: RICKARD NILSSON
Robban Ernlund och Anders ”Gary” Wikström. Foto: RICKARD NILSSON

:+++:

Treat

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Mats Levén.

Sämst: Robban Ernlund är ju inte en överkarismatisk frontman.

NORJE. Tänk hur olika livets lotteri kan fördela sina vinster.

I mittskåran av 1980-talet kämpade kvintetten mot Europe om tätpositionen i den svenska hårdrocksscenen. En snoppduell alla vet hur den slutade – och som gör att Treat nu inleder fredagens program medan konkurrenterna får hålla sitt 30-årsfirande i dragplåsterposition på största scenen.

Visst är det en smula orättvist, samtidigt som det finns en rimlighet i utfallet. Kvalitetsskillnaden mellan exempelvis ”Get you on the run” eller ”Rev it up” och ”Rock the night” handlar mest om marknadsstrategiskt korrekt handlande, medan det live framstår tydligt varför ett band skickades upp på rockhimlen medan det andra fick se sig harva på i bakgrunden.

För där låtarna övertygar i en timme och en kvart har gruppen lika svårt att fånga intresset visuellt. Den liksom är mest där. Spelar tajt och koncentrerat. Roar och underhåller med fluffiga melodier och bultig bas. Får ett nickande utfall i såväl gammalt som nytt, då bidragen från comebackplattan ”Coup de grace” – ”Roar”, ”The skies of Mongolia” och ”We own the night” för att nämna några – egentligen låter lika bra som ”Strike without a warning” eller ”Conspiracy”, ett utfall få grupper i samma position kan brösta upp sig över.

Därför blir det också som vackrast när Mats Levén tar till scenen i ”Learn to fly”, en kraftballad som den ständige Candlemass-vikarien kramar saften ur. En oväntad höjdpunkt i halvtid som tar den här avskedsföreställning ett snäpp närmare något riktigt bedårande.

Lapp på luckan – i år igen

av Mattias Kling
Ganska så heta på torsdagkvällen: Bullet. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO
Ganska så heta på torsdagkvällen: Bullet. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO

Det är klart att Sweden Rock kan pricka av ännu ett succéår. Så som man kan göra då det redan i dag står klart att festivalen är slutsåld, när det gäller samtliga biljettkategorier.

Knappast förvånande så klart. Snarare ännu en fjäder i hatten för framgångsmaskinen i Blekinge, lika grundad på evenemangets trivselrykte som på dess banduppställning. Ett rykte som gör att folk kommer tillbaka år efter år, köper plåtar före några band ens har presenteras och ser fram emot nationaldagshelgen som julafton självt.

Därmed har Sweden Rock blivit något av ett självspelande piano. Ett förhållningssätt som håller för stunden, men som också gör att det inte känns som att ledningen behöver anstränga sig speciellt mycket då några prestigefyllda huvudakter är bokade.

Ja, jag vill ägna den här stunden åt att prata lite om programmet. Det där som fyller dessa fyra dygn med ett decibelförstärkt soundtrack som ömsom kan engagera men som ibland bara pågår i periferin.

Publiken gillar rock. Foto: RICKARD NILSSON
Publiken gillar rock. Foto: RICKARD NILSSON

Jovisst. Med dragplåster som Kiss, Rush och ett 30-årsfirande Europe är det lätt att göra vågen över bjässebokningarna. Speciellt de förstnämnda kommer troligtvis att välta Norje Boke ner i Pukaviksbukten senare i kväll, något annat vore helt orimligt, men att också få de kanadensiska progikonerna att göra sitt första festivalgig i Europa på mer än 35 år känns väldigt exklusivt.

Men därutöver? Låt mig säga att det är aningen blekt. Inget superspännande som får undertecknad att gå loss in på bara kalsongerna av upphetsning.

Låt mig konkretisera och exemplifiera: När detta skrivs har första bandet på största scenen just äntrat dess golv, finska Sonata Arctica. En grupp som brukar befinna sig på blygsam klubbnivå då de annars besöker Sverige. Vilket även kan sägas om exempelvis The Quireboys (lördag) eller Doro (i morgon). Inga supernamn som kräver sin scenplats och upphöjda ställning, vilket ger en känsla av att mycket av festivalbudgeten gått åt att säkra dess superstjärnor och att övriga akter mer hänger med på ett bananskal. Inte för att de på något sätt är dåliga eller ovärdiga en framlyft position, snarare för att de måhända är aningen svala i sammanhanget.

Candlemass, med utmärkte vikariesångaren Mats Levén i spetsen, avrundade onsdagkvällen på ett tungt och doomsläpigt sätt. Foto: RICKARD NILSSON
Candlemass, med utmärkte vikariesångaren Mats Levén i spetsen, avrundade onsdagkvällen på ett tungt och doomsläpigt sätt. Foto: RICKARD NILSSON

Missförstå mig nu rätt. En vädjan som troligtvis är förgäves, men likväl nödvändig. För visst finns det programpunkter att se fram emot, även om dessa sker vid sidan av den prestigefyllda Festival Stage. I dag ser jag exempelvis lite extra fram emot The Devin Townsend Project (konserten på Nalen i Stockholm i november förra året var skruvat fantastisk), amerikanska Huntress och ett konsekvent bröstspänt Amon Amarth.

Så visst. Det finns nog med distad förströelse att sysselsätta en dagarna i ända. Kanske även en möjlighet att upptäcka något färskinggäng på Rockklassikerscenen. Jag klagar därför inte, konstaterar mest. Att programmet som helhet inte hör till festivalens starkaste.

En midnattsmässa? Jo, jag tackar jag.

av Mattias Kling
Mats Levén lyfter Candlemass i midnattstimmen. Foto: RICKARD NILSSON
Mats Levén lyfter Candlemass i midnattstimmen. Foto: RICKARD NILSSON

Det här är ett band som heter Candlemass. Som är så fantastiskt och bra att det bara kan avsluta en kväll som denna, då kylan kramar underlivet blågrått.

Ja, det här är bra. Vilket jag nog tror att Jocke Persson kommer poängtera i den recension han gör till tidningen som kommer ut om några få timmar.

Jag recenserar inte. Jag njuter. Suger i mig varje ton av ”Under the oak” och ”At the gallows end”. Förbluffas över hur bra Mats Levén tacklar alla toner som han ska.

Ja, det här är bra. Mörker i dygnets dunklaste timme. Total magi. Och här nedan kan ni inspektera hur det må te sig, via avrundningsnumret ”Solitude”.

The blogg and the ring (Veckans viktigaste, pt 15)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVA

Necrocurse ”Grip of the dead”

Necrocurse ”Grip of the dead” (Pulverised/Sound Pollution)

Per definition är alla band med ordet ”necro” i dopnamnet väldigt dödstuffa. Så är det bara. Och ni som tycker något annat kan ju fortsätta lyssna på One Direction och äta lättyoghurt med Kalaspuffar.

Enligt denna stolta namntradition är också Uddevallagänget, som här begår fullängdsdebut efter att ha existerat i nio år, en väldigt fräsig skapelse. Vad som har beskrivits som en återträff från högstadiet sammankallad av basisten Niklas Rudolfsson (Runemagick, Sacramentum, Swordmaster med flera) är också precis så, en hyllning till det nitbeklädda 1980-tal som har flytt men som aldrig tycks försvinna ur metalvännernas medvetande.

Släng in de vanliga misstänkta – Bathory, Sodom, Sarcófago, Possessed och Nihilist för att nämna några – i diskussionen och få kommer nog att protestera. Det är fullkomligt naturliga referenspunkter som också kan fungera som någon slags kvalitetsstämplar då ”Grip of the dead” inte direkt hade skämts för sig om den hade släppts under death/black-genrenas ursprungsdagar.

Extra stjärnglans åt kalaset (där ”The devil cobra” och ”Death metal rebels” också förstärker dess dogmatiska ambition) skänks dessutom av en viss herre vid namn Per Gustavsson. Måhända ett något anonymt namn i sammanhanget, men ganska mer känd som Hellbutcher i Nifelheim och den andra halvan av radarparet Bröderna Hårdrock.

Ja, ni fattar. Det här är ännu ett Necro-band att hålla ögonen på. Och dessutom avsevärt mer underhållande än vilken skolåterträff du kan tänka dig.

Övrigt hörvärt i veckan: Blood Tsunami ”For faen!”, Generous Maria ”III”, Kill! Kill! Pussycat! ”Death from above”, Lifeless ”Godconstruct”, New Keepers Of The Watertower ”Cosmic child”, Taake ”Gravkamre, kroner og troner”.

VECKANS KONSERTER

Khoma_Press-900x460

Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 7/3)

Det händer ganska så sällan, vilket gör att närvaroplikten känns extra stor. För hur mycket man än kan säga om detta utmärkta Umeåkollektiv – speciellt strategiska är medlemmarna inte.

På så sätt känns det väldigt uppfriskande med ett band som inte följer gängse normer. En ensemble som inte, pådrivna av en vikande skivförsäljning, spelar sig själv sönder och samman utan som i stället ger sig ut och giggar enbart när den känner att det är motiverat.

Vilket det tydligen är just nu. I en skarv i turnéschemat med Cult Of Luna finner nämligen Johannes Persson och Fredrik Kihlberg motivation att göra sina första spelningar under Khoma-flagg sedan ett exklusivt festivalframträdande i september förra året.

Det ska vi sannerligen vara tacksamma för. Buga och bocka och niga och hurra – och sluta upp i horder på torsdag i huvudstaden, i Örebro dagen efter och därefter i Malmö (lördag) och Göteborg (söndag). Om inte annat för att inspektera hur de udda styckena som släpptes på förra årets arkivrensning ”All erodes” ter sig live, eller om konsertformen är lika bra som när Aftonbladet senast tog den under besiktning, i slutet av mars 2010.

Så här skrev Jocke Persson då, om spelningen på hemmaplan i Umeå:

”I den stunden blottar bandet sin enorma styrka, den sköra nervtråden mellan massiv Breach-tyngd, känslig rock och laddat lugna partier. Den som alltid ser ut att spricka och dra med sig både bandet och publiken i fallet.

Som en fulländad hybrid mellan hård posthardcore, mörk krautrock och Radioheads vackraste melodier är spelningen ett vågspel med känslorna inom dig. Roulette med själen.”

Något säger mig att veckans spurt inte blir mindre dramatisk. Våga inte missa. Man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

Manowar2012

Manowar (Nöjesfabriken, Karlstad, 8/3)

Världens mest manliga metalkrigare, med extra testosterondressing och väldigt högt mixad elbas, är tillbaka!

Ja. Äntligen. Efter succén på Getaway Rock förra året firar Manowar 2012 års ”The lord of steel” med en knippa konserter på blågul mark för att poängtera att alla riktiga män spelar med samtliga volymreglage i botten, gärna ägnar halva showtiden åt att hålla tal och spela solon och sjunger ordet ”metal” med en sådan frekvens att man tappar räkningen efter en halv låt.

Ja. Äntligen är kvartetten tillbaka som huvudakt i svenska konserthallar.

Okej. Ska sluta vara ironisk nu och återgå till mig själv. För ni som har läst mina åsikter om de asahyllande jänkarna vet att jag burkar ha invändningar så fort de ska bedömas. Och det av rätt, anser jag. För det handlar ändå om en grupp som jag i grund och botten gillar, men som gör det väldigt svårt för mig att den numera mest är ett spektakelsällskap med mycket yta och desto mindre innehåll.

Vilket jag också poängterade i min recension av nyss nämnda framträdande i Gävle förra året. Betyget blev ett futtigt :+: i en recension där man bland annat kunde läsa följande rader:

”I stycken likt ’Gates of Valhalla’, ’Sign of the hammer’ och ’Kill with power’ är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar ­låtar. Ett knippe ganska ­tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.

Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag ­korrekt.”

Låter detta synonymt med din idé om en fantastisk metalshow har du också fler möjligheter att slå dig för bröstet och göra hammartecknet framöver. Förutom nämnda Sverigepremiär i pärlan vid Vänern spelar Manowar nämligen också i Örebro på lördag och i Stockholm på söndag.

Övrigt sevärt i veckan: The 69 Eyes (Stockholm 6/3; Göteborg 8/3; Malmö 9/3), Attentat (Göteborg 9/3), Blaze Bayley/Paul Di’Anno (Falkenberg 6/3; Stockholm 7/3; Eskilstuna 8/3; Södertälje 9/3), Candlemass/Corroded/Wolf (Gävle 9/3), Hardcore Superstar (Borlänge 8/3; Bollnäs 9/3), Köttgrottorna (Stockholm 6/3), Tribulation (Stockholm 9/3), Witchcraft/Year Of The Goat/Skraeckoedlan (Norrköping 9/3).

Blogg on your head (Veckans viktigaste, pt 14)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Soilwork ”The living infinite” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid ett besök i Phoenix, Arizona, för fyra år sedan blev frontmannen Björn ”Speed” Strid serverad en drink spetsad med metamfetamin och tvingades igenom ett drogrus där han var övertygad om att han var död.

Det blev startskottet för den mentala process som nu resulterar i XL-given ”The living infinite”. Det är en omfångsrik historia, tjugo låtar fördelade på två skivor och som tillsammans mäter cirka 80 minuter, som också ger den Helsingborgsrotade gruppen möjlighet att spänna ut livremmen och låta överflödsfläsket fladdra fritt på ett högst förtjusande sätt.

För det här är verkligen Soilwork med extra allt. Att skivbolaget har kallat given för den melodiösa dödsmetallgenrens första dubbelalbum känns därför närmast som ett förminskande omdöme, med tanke på att en sådan benämning blott förvirrar och inskränker. För nionde fullängdaren är så mycket mer än fyrkantig thrashdeath med mjukglassrefränger.

I stället är ”The living infinite” en uttrycksbrokig historia där alltifrån blastbeats till trådig progkomplikation och vänligt Marillion-plock får utrymme att breda ut sig. Det är en extra allt-inramning som passar Soilwork förbluffande bra och som tydligt visar exakt hur spännande gruppen kan vara då den gör upp med alla tänkta genrebegränsningar.

Väl värd de :++++: som också blev tweetbetyget i fredagens publikation.

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Utan att överdriva alltför mycket kan man beskriva resan fram till studioalbum nummer sex som turbulent, på ett sånt sätt att piloten Mr Lordi vid upprepade tillfällen har tvingats styra sin skapelse genom turbulenta förhållanden. Inte nog med att karriären efter Eurovisionsuccén med ”Hard rock hallelujah” för sju år sedan inte riktigt har hittat en bekväm flyghöjd eller att keyboardisten Awa förra året valde att lämna flottan – i februari 2012 decimerades kabinpersonalen ytterligare då trummisen Otus (Tonmi Lillman) hittades död.

Efter halvfloppen med föregångaren ”Babez for breakfast” (2010) har monstren från tomtens hemby Rovaniemi emellertid gett producenten på nämnda album, White Lion/Skid Row-meriterade Michael Wagener, förnyat förtroende och med en nya medlemmar på såväl keyboard- som bas-position är latexklubben ännu en gång redo att presentera en samling mysrysliga hårdrocksstycken som nog gärna vill vara Kiss men som egentligen mest låter som om Alice Cooper runt ”Trash” kompad av Accept.

En uppryckning jämfört med senaste presentationen är ”To beast to beast” likafullt, även om gruppen saknar mycket av den explosiva hitcharm som präglade ”The monsterican dream” (2004) eller ”The arockalypse” (2006). Några klatschiga refränger har man dock lyckats få till i exempelvis ”Candy for the cannibal” eller ”The riff”, men det mest bestående intrycket är ofta att gruppen har lagt större vikt vid själva titlarna – ”Happy new fear” och ”We’re not bad for the kids (we’re worse)” än att fylla dem med lika fräckt innehåll. Och det är ju skakigt, om något.

Devourment ”Concieved in sewage” (Relapse/Cosmos)

Även i en uttalat brutalistisk genre är Dallasgruppen en väldigt våldsam företeelse. Den liksom maler sig fram med otäck tyngd, likt en muterad vildsvinsbest från Clive Barkers fantasivärld, bökar runt så att spån och flisor far och kroppsdelar badar bland likmaskar och avfall.

Att gruppen tidigare har släppt album på bolag som heter saker likt United Guttural, Brutal Bands och Corpse Gristle känns därför ganska naturligt. Det är knappast långsökt då man har fyllt karriären med låttitlar som får Cannibal Corpse att framstå som sansade och försiktiga eller då musiken ofta är så oborstat breakdownfylld att den får Bolt Thrower att framstå som rena fartdårarna i jämförelse.

”Concieved in sewage” är gruppens blott fjärde fullängdare sedan debuten med ”Molesting the decapitated” 1999 och rekommenderas egentligen bara till de mest plåtmagade genrefantasterna. Utan att ens minsta ansats till finlir bultar sig kvartetten igenom exempelvis ”Fucked with rats”, ”Parasitic eruption” och ”Heaving acid” på ett sätt som får knäna att skälva och magen att vända på sig. Detta så klart sagt i främsta välmening, vilket även gäller omdömet att Ruben Rosas vokala insats oftare låter som en spolande toalett än något som brukar lämna en strupe.

Övrigt hörvärt i veckan: Dethrone ”Humanity”, Hardcore Superstar ”C’mon take on me”, Krokus ”Dirty dynamite”, Mortillery ”Origin of extinction”, Rotting Christ ”Kata ton diamona eaytoy…”, Saxon ”Sacrifice”.

VECKANS KONSERTER

Cult Of Luna (Debaser Medis, Stockholm, 28/2)

Jag vet fortfarande om jag riktigt har hämtat mig efter den sinnesbläddrande chock som senaste albumet ”Vertikal” (väldigt starka :++++: vid recension i Aftonbladet nyligen) innebar. För sådan är den Umeågrundade gruppens sjätte fullängdare. En cineastisk upplevelse som liksom vintervädret pendlar mellan lynnighet och välkomnande och som rent musikaliskt känns likt en totalitär propagandaaffisch.

Med en sådan skiva i ryggen är det också fullkomligt naturligt att Cult Of Luna bygger en stor del av sin nu aktuella repertoar på just nämnda alster och endast kompletterar med varsitt stycke från ”Somewhere along the highway” samt ”Eternal kingdom” som extra garnityr.

På pappret känns det korrekt. Ett upplägg som premierar en mental närvaro där du snarare vaggar försiktigt än plockar fram de stora åskådargesterna och tillåter ingen slentriannärvaro.

Därför är det full koncentration som gäller. Inte minst för undertecknad, som på torsdag faktiskt får första tillfället att recensera dess scenprestation på närmare tio år. När det senast begav sig, på Hultsfredsfestivalen 2003, kunde man dagen efter läsa följande rader i Aftonbladet:

”Det unga Umeåkollektivet är i mångt och mycket den raka motsatsen till ett traditionellt festivalband. Utspelet på scen är introvert, på gränsen till nonchalant, och de svepande mastodontkompositionerna till låtar kan te sig rejält ogenomträngliga för ett otränat öra.

Men låter man Cult Of Lunas husockupantmetal fungera som en bombastisk ljudkuliss levererar de sju gossarna ett närmast perfekt mantra att meditera över. Stycken från andraplattan ”The beyond” får sällskap av två nya kreationer och bildar tillsammans en 45 minuter lång enhet nästan helt befriad från svackor eller sprickor.”

Ska i förhand inte dra i för stora växlar. Men jag har ändå en stark känsla av att upplevelsen snart ett decennium senare inte direkt kommer att vara sämre.

Facit avges på fredag i valfri Aftonbladetkanal.

Hardcore Superstar (KB, Malmö, 2/3)

Sleazemetaltruppen från Göteborg kan vara en av de akter som har fått mest spridda betyg från undertecknad. Och det av förklarliga skäl – när jag första gången recenserade dem (i oktober 2003) var det en grupp på dekis och utan vilja som kämpade mot inre slitningar, missbruk och vikande kvalitet och som först i och med den självbetitlade fullängdaren två år senare lyckades återuppfinna sig själv som en seriöst menad partymaskin med både kraft och finess.

I sammanhanget är därför den nu åtta år gamla ”Hardcore Superstar” en central skiva. Till och med så viktig att medlemmarna själva räknar den som combons egentliga debut och dessutom startskottet på en kometkarriär som har förstärkts ytterligare i och med värvningen av gitarristen Vic Zino från Crazy Lixx inför 2009 års ”Beg for it”.

I veckan når dessutom nya albumet, det nionde i ordningen, handeln så räkna med en livepeppad grupp som på lördag sparkar igång en turné som även når Borlänge (8/3), Bollnäs (9/3), Mariestad (15/3), Göteborg (16/3), Sälen (21/3), Stockholm (22/3), Västerås (23/3), Jönköping (20/4), Kalmar (26/4) och Vara (27/4) de närmaste månaderna.

Extra kul i sammanhanget: enligt uppgift från basisten Martin Sandvik har man repat in extra många låtar från utsökta ”Dreamin’ in a casket”. Exakt hur långt det räcker får ni läsa mer om i tidningen på söndag.

House Of Metal (Folkets Hus, Umeå, 1–2/3)

Vid sidan av de stora sommardrakarna (läs Sweden Rock och Metaltown) har tilldragelsen i den västerbottniska pärlan sedan premiären 2007 växt sig till ett mycket trevligt inslag i festivalutbudet.

Så sägs det i alla fall. Av diverse anledningar, för det mesta jobb med annat, har jag ännu inte lyckats få möjlighet att besöka evenemanget – vilket det dessvärre inte blir förändring på i år. För samtidigt som Naglfar sparkar igång festligheterna på fredag kväll sitter jag troligtvis i lätt deadlinedelirium för att få ihop helgens tidningar. Sad but true, som Metallica brukar säga.

Vilket känns extra trist i år, med tanke på att uppställningen visar upp såväl übertüsk hederlighetsthrash från Sodom och Tankard som höghastighetsondska från exempelvis Mayhem (bilden), Anaal Nathrakh och Aura Noir och gothfärgad melankoli från Katatonia och Amorphis.

Mer info om festivalen och viktiga hållpunkter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Biffy Clyro (Stockholm, 3/3), Candlemass (Jönköping, 2/3), Crashdïet + Sister + Toxic Rose (Stockholm, 27/2; Uppsala, 1/3; Borlänge, 2/3), High On Fire (Stockholm, 2/3), Lillasyster (Fagersta, 1/3), Mimikry + Asta Kask + Charta 77 + Dökött (Karlstad, 1/3), Quireboys (Gävle, 28/2; Borlänge, 1/3; Norrköping, 2/3), Tormention + Loch Vostok (Sundbyberg, 2/3).

To ride, blogg straight and speak the truth (Veckans viktigaste, pt 9)

av Mattias Kling

Djupt inne i de så kallade oxveckorna, den period på året då det känns som att hela världens tyngd vilar på ens axlar, är det dags att ta upp den här ganska uppskattade måndagstraditionen igen.

Anledningen till dess träda har varit tämligen enkel och pedagogiskt rimlig: det har helt enkelt varit aningen snålt med intressanta släpp och konserter de senaste veckorna. De plattor som har kommit – exempelvis Dropkick Murphys, Holy Grail och Voivod – har förvisso haft mer eller mindre övertygande poänger, men det allmänna releaseschemat har ändå varit aningen för tunt för att bygga ett omfattande inlägg om. Så som det alltid är när det nya året knappt har skakat dvalan ur kroppen. Så som det är så här i oxveckorna.

Nu har emellertid korken gått ur och det radar upp sig utgåvor som troligtvis kommer att göra mycket väsen av sig när 2013 ska summeras om cirka elva månader. Och det är ju knappast illa pinkat så här blott fyra veckor in på det nya året.

VECKANS SKIVOR

Bad Religion ”True north” (Epitaph/Playground)

Titeln markerar den nordligaste punkten på planeten, som ligger vid den punkt där jordens rotationsaxel skär jordytan. Detta ska inte förväxlas med den magnetiska nordpolen, som för närvarande anträffas i norra Kanada och som sakta, 0,5 grader på en tioårsperiod, förflyttar sig västerut. Vad detta har med punklegendarernas sextonde album att göra? Förutom titeln – inte så mycket. Men lite bonusvetande kan man ju kosta på sig mellan varven. En ytterligare gemensam nämnare kan dock vara att det här handlar om två konstanter, då melodisnillena från Kalifornien inte soundmässigt har rubbat sig ur fläcken sedan relanseringen av gruppen i och med 1988 års ”Suffer”. Och det är ju bra. Precis som det ska vara, med andra ord. Personligen tycker jag dessvärre att en av mina absoluta favoritgrupper liksom på föregångaren ”The dissent of man” har svårt att nå upp till den skyhöga standard som superplattor likt ”No control”, ”Against the grain”, ”Generator” samt 2000-talsutgåvorna ”The process of belief”, ”The empire strikes first” samt ”New maps of hell” har satt upp. Värdiga :+++: är plattan ändå värd, vilket också blev betyget då den recenserades av yours truly den 11 januari.

Helloween ”Straight out of hell” (Columbia/Sony)

En chockerande nyhet: Hamburggruppen har satt en gasmask på pumpan i sin logotype. I övrigt finns det här få saker som kan få lyssnaren att tappa fattningen. Liksom exempelvis förra fullängdaren ”7 sinners” är power metal-ikonernas fjortonde långresa inspelad av ständige vapendragaren Charlie Bauerfeind i frontmannen Andi Deris Mi Sueño-studio på Teneriffa, vilket så klart har gett ett behagligt tempererat resultat som är aningen glättigare än ovan nämnda album eller ”Gambling with the devil” (2007), vilket renderade i en väldigt berömmande :+++:-omnämnande i Nöjesbladet i fredags. Speciellt berömdes ”Far from the stars”, ”Burning sun” samt ”Make fire catch the fly”, vilka är avsevärt roligare än till exempel den trista balladen ”Hold me in your arms” eller det slagverksgrundade pausstycket ”Wanna be God”.

Hatebreed ”The divinity of purpose” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den förra självbetitlade utgåvan var nog så äventyrlig som Connecticutgruppen tillåter sig själv att bli. Vilket förvisso inte är speciellt tillkrånglad eller avvikande, men ändå spretig nog för att fansen vid releasen 2009 kände sig aningen förvirrade av gitarrsolon och kärvare kompositioner. Därför är sjättegiven, gruppens första för Nuclear Blast, något av en reträtt till det förväntade. Målsättningen stavas ”all pit, no shit” något som jag i fredagens :++++:-recension kallade för en ”dunderhit”. Gillar du exempelvis fullpottsutgåvan ”Perseverance” eller nästan lika fantastiska ”The rise of brutality” är det gudomliga syftet med andra ord en obligatorisk upplevelse. Och även det förväntade kan ju vara ett äventyr i sig.

Cult Of Luna ”Vertikal” (Indie/Border)

När den månghövdade Umeågruppen inledde arbetet med sin sjätte fullängdare skrev den ett manifest med riktlinjer och tänkt resultat. Bland dessa dogmer märks inspiration hämtad från Fritz Langs expressionistiska mästerverk ”Metropolis” från 1927, en film så upphöjd att den har utnämnts till världsminne av Unesco. Denna filmklassiker ger skivan ett konceptuellt djup som går igen i dess cineastiska upplägg med musikaliska kontraster som tonsätter bilder som bara finns i lyssnarens huvud. Exakt hur det tolkas i recensionsform avslöjas i Nöjesbladet på fredag, där jag ämnar veckla ut mina åsikter om skivan lodrät riktning.

CrashDïet ”The savage playground” (Gain/Sony)

Fjärdealbumet utgör något av ett unikum i sleazeensemblens diskografi. För första gången i bandets historia ståtar skivan nämligen med samme sångare som på föregångaren, vilket också tycks ha gett kvartetten arbetsro och möjlighet att utveckla och förädla. Därför är det också en något ruffigare grupp som denna gång bjuder in till punkigt glammetalparty. Vägledande i detta märks bland annat återanvändningen av Panteras ”Cowboys from hell”-intro i  den upprorsstudsiga ”Anarchy”, en oborstad kravallstämning som blir extra tjusig då den pryds med smäckra Def Leppard-körer likt i exempelvis ”California”. Även om ännu lite mer lekfullhet inte hade skadat, då intresset ska hållas vid liv i nästan en timme.

Andra plattor att ha koll på i veckan: Benevolent ”The wave”, Ceremonial Oath ”The book of truth” (reissue), CrashDïet ”The savage playground”, Hatriot ”Heroes of orgin”, In Solitude ”S/t” (reissue), Koldbrann ”Vertigo”, Sacramentum ”Far away from the sun” (reissue), Septic Flesh ”Mystic places of dawn”, The Moaning ”Blood from stone” (reissue”), Ursupress ”Tales of possessors”.

VECKANS KONSERTER

Dropkick Murphys (Annexet, Stockholm, 22/1)

Det har gått knappt ett halvår sedan senaste Sverigebesöket, då septetten spelade på Gröna Lund och Peace & Love-festivalen, men med nya skivan ”Signed and sealed in blood” i bagaget är det dags för ännu en svängom. Vilket ju alltid är trevligt, något jag för det mesta brukar återkomma till då jag på ett eller annat sätt ska slunga åsikter i dess riktning. Så här skrev jag exempelvis efter gruppens framträdande i Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund i april 2011:

”Men när gruppen hittar riktning och sammanhållning är den oslagbar. Den tuperar upp irländska tongångar med stolt tuppkamsprakt, ­låter traditionella visor möta eget material med påtaglig värdighet och får, då den lyckas med sitt ärende, en måttligt elegant sporthall att kännas riktigt trivsam.”

I morgon är det återigen dags för föga elegant konserthall då Bostongänget halar fram handklaveret i Globens avsevärt mindre sidoarena. Sång, dans och punkigt muntra melodier blir det även på Trädgårn i Göteborg på torsdag. Utmärkte trubaduren Frank Turner och hans The Sleeping Souls står för uppvärmningsunderhållningen båda kvällar.

Sonata Arctica (Klubben, Stockholm, 24/1)

Under mina snart elva år som avlönad rocktyckare på Aftonbladet känns det som att jag har skrivit om de flesta band av rang både en och tretton gånger. Den Kemigrundade power metal-karnevalen med det aningen kylslagna namnet är emellertid ett undantag från detta. Senast den fick en bedömning i moderorganet var i november 2004, då kollega Marcus Grahn var föga imponerad. Så här skrev han då:

”Att se Sonata Arctica live känns som att vara med när kompisgänget repar (inklusive tuppiga fyllesolon). Vokalisten Tony Kakko gastar som man bör, instrumenten hanteras väl och samspeltheten är duglig – den melodiska hårdrocken är emellertid precis lika ytlig som på skiva. Det krävs synnerligen snäva referensramar för att se det här som något annat än en sval parentes.”

Parentesen har ändå lyckats sträcka ut sig i ytterligare åtta år efter ovannämnda omdömde delades ut och så sent som förra året släpptes album nummer åtta, ”Stones grow her name”. De som är intresserade på att avgöra huruvida kompetensen har vuxit i takt med rutinen beger sig förslagsvis till Fryshuset på torsdag eller till Brew House i Göteborg kvällen efter.

Candlemass + Entombed (Debaser Medis, Stockholm, 26/1)

Alldeles nyss fyllde Sweden Rock Magazine hunka, vilket bland annat firades med en topplista över hemlandets 100 bästa band. En sammanställning som toppades av, föga förvånande, Candlemass och Entombed. Denna dubbelseger för huvudstaden högtidlighölls dessutom i nämnda nummer av publikationen med en singel där grupperna tolkade varandras låtar – och i helgen är det dags att bulla upp den verkliga födelsedagstårtan. Förutom regelrätta gig från guld- och silver-pristagarna utlovas det dessutom gästartister och annat kul. Fram till dess går det alltid att pumpa upp peppen med nyss nämnda coverbidrag där Candlemass tar sig an ”To ride, shoot straight and speak the truth”, medan studioaktuella Entombed å sin sida hälsar på en ”Black dwarf”.

Fight the power – och stå upp för Behemoth-Nergal

av Mattias Kling

Vid en sökning i Mediearkivet på ordkombinationen Pussy Riot genereras 1 803 träffar, varav ungefär 99 procent från de senaste tio månaderna.

En liknande granskning av Adam ”Nergal” Darski, med alla de tänkbara kombinationerna ger 12 träffar.

Tolv! En summa som du kan räkna på ditt anta fingrar och tår. Utan att ens behöva ta till högerhanden, och knappt ens den vänstra.

Detta trots att det finns en hel del likheter mellan de båda fallen, för det handlar i grund och botten om rättsfall. Vi snackar om två forna kommunistdiktaturer (Sovjetunionen och Polen) som ämnar tackla den åsikts- och yttrandefrihet som kommer med en demokratisering genom att helt sonika tysta röster som är obehagliga för etablissemanget.

Att i detalj älta Pussy Riot-fallet finner jag här onödigt. Det har, bevisligen, gjorts tidigare. Och även om deras kamp blottlägger det förtryckarsystem som har uppstått i Ryssland under Vladimir Putins styre (från en diktatur till en annan, budskapen må skilja sig åt, som konsekvens för folket är lidandet liknande) är viktig i opinionsskapande syfte så är de långt ifrån de enda bakom den forna järnridån som får se sig dragna inför skranket bara för att de önskar uttrycka provokativa åsikter.

Vilket för oss in på Adam Darski, hädanefter benämnd under sitt artistnamn Nergal. Han är sångare och gitarrist i det religionskritiska black/death metal-bandet Behemoth (som i veckan spelar på svenska Close-Up Båten tillsammans med bland andra Turbonegro och Candlemass). Behemoth kan kallas en kontroversiell grupp. Under karriären har de bland annat presenterat låtar med titlar som ”Christians to the lions”, ”Antichristian phenomenon”, ”Christgrinding avenue” samt konsekvent antagit en högst religionskritisk hållning.

Vilket säkert kan vara provokativt i sig, om man är lagd åt det hållet. Men det egentligen inte riktigt är det som saken handlar om.

Händelsen som allt grundar sig i utspelade sig i stället så långt tillbaka i tiden som för fem år sedan, då Behemoth spelade i Gdynia i hemlandet.

Som en del av showen (jag har sett honom göra det vid ett flertal tillfällen i Sverige) rev Nergal sidor ur Bibeln, skrynklade ihop dem och kastade ut i publiken, samtidigt som han förklarade att skriftsamlingen var full av lögner och att den katolska kyrkan är den mest mordiska sekten på jorden.

Oj … Sa han… verkligen det? Ja. Vad fan. Värre saker har du säkerligen hört från en scen. Och kommer troligtvis så göra även inom en överskådlig framtid.

Frontmannens utspel ansågs emellertid strida mot den polska hädelselagen och efter en segdragen rättslig process (under vilken Nergal bland annat har kämpat mot leukemi samt släppa det grandiosa albumet ”Evangelion”) frikändes 35-årigen förra året från anklagelserna.

När jag intervjuade frontmannen inför Behemoths gig på Getaway Rock i Gävle i somras (video nedan) tycktes saken därmed utagerad, liksom den aggressiva cancerform han nära nog förlorat livet till. Darski berättade i stället att han satsade med full kraft framåt och att alla prövningar han utsätts för i stället stärker honom i övertygelsen om att aldrig ge upp.

En förvissning han nu, återigen, är tvungen att försvara i rätten. Den 29 oktober förkunnade nämligen landets högsta domstol att sångaren hade begått ett brott när han yttrade ovan nämnda åsikter, och skickade därmed tillbaka frågan till en lägre instans, som nu ska bedöma om han är skyldig till ett brott vars maxstraff innebär två år i fängelse.

Det borde således, om uttrycket ursäktas, vara ett jävla liv om frågan. Högljudda UD-protester mot premiärminister Donald Tusk och hans liberalkonservativa parti. Amnesty torde koka över i iver att rädda denna frihetstörstande röst från att – medelst hotande fängelsestraff – tystas. Kultur-, ledar- och debattsidor borde stå i brand över denna kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna – som dessutom begås av ett EU-land.

I stället: den allmäna pressopinionen, vanligtvis väldigt snabb att dra lans för det fria ordet, tycks ha drabbats av kollektiv afasi.

Återigen till Mediearkivssökningen. Det som har skrivits om Nergal i tryckta svenska medier (och dess nätupplagor) begränsar sig till en 25 ord kort notis på Aftonbladet Kultur den 1 november och en stort uppblåst helsida – i kristna dagstidningen Dagen. Det enda riktiga undantaget som lyckas skutta över denna tigandemur är Fredrik Strages krönika i Dagens Nyheter från i fredags. I övrigt – total likgiltighet. Detta trots att självaste EU-kommissionen gått ut via tidningen EUObserver gått ut och smiskat Polen på figrarna över tilltaget (läs artikeln därom här).

Med andra ord – det här borde vara öppet mål för svenska medier. Ett medlemsland som bryter mot självaste Europakonventionen, där det tydligt konstateras att grundläggande humanitära rättigheter som religionsfrihet råder. Och att det därmed också är fullkomligt fritt för en medborgare i unionen att häda bäst fan hen vill.

Ändå är det så obegripligt tyst. Kanske beroende på att Nergal inte ingår i ett chict feministkollektiv, vars agenda (och det är inget fel på den, det är inte själva grundfrågan) kittlar gillandenerven hos finskribenter och annars åsiktsstinna tyckare – och blott är en sluskig hårdrockare. En person som intelligentian troligtvis inte vill solidarisera sig med och ännu mindre lyfta upp på salongsagendan.

Och det kommer fortsätta att vara tyst. Tills du och jag drar vårt strå till stacken, står upp för den rimliga ståndpunkten att antika sagodogmer inte ska kunna stå i vägen för vad vi har rätt att uttrycka.

SRM firar hundra med Entombed och Candlemass

av Mattias Kling

Bevisligen har det blivit några nummer sedan starten 2001. Snart exakt 100, närmare bestämt.

En respektabel siffra. Som bjuder in till fest, höga decibeltal och tempon som pendlar mellan doomsniglande till dödsmetallsnabbt.

Vilket också är precis vad som kommer att ske. Nämligen på Debaser Medis i huvudstaden den 26 januari 2013.

På scen denna speciella jubileumskväll hittar vi, av rubriken att döma, två disparata ändar av huvudstadens metalspektrum. Det hotfulla och krypande förkroppsligas av Candlemass, förstärkta av guldstrupen extraordinaire Mats Levén och Opeths tidigare tangenttalang Per Winberg. De får sällskap av hårt jobbande Entombed, som avbryter arbetet med sitt tionde studioalbum för att blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan.

Sweden Rock Magazine nummer 100 finns i butik den 8 januari.

Release from agony (Veckans viktigaste, pt 1)

av Mattias Kling

Ni som med någorlunda periodicitet har följt bloggen efter nylanseringen tidigare i höst har kanske noterat min fredagstradition kallad TGIF, där jag blickar tillbaka på de gångna dagarna och nypresenterade musikvideor.

Och visst, några ögonkast i backspegeln har ju sin funktion.

Men det går ju att se framåt också.

Därför tänkte jag i dag sjösätta en ny avdelning, kallad Veckans viktigaste. En slags guide som tar upp kommande skivor du bör ha koll på, kommande konserter som det vore dumt att missa och annat metalrelaterat som sker de kommande sju dagarna.

Se det som en slags service. Ett högst personligt urval där jag plockar russinen ur metalkakan enligt mitt eget tycke och smak. Säkerligen provocerande för vissa (vilket även ett kommatecken verkar kunna vara) men säkerligen på något sätt nyttigt.

Nog ältat om detta. Då kör vi väl, helt enkelt.

• Veckans plattor:

Graveyard: Lights out (Stranded/Universal)

Uppföljardags till väldigt välkramade fjolårsalbumet ”Hisingen blues”. En väldigt fin skiva, som jag redan har hunnit ge en väldigt välförtjänt :++++:-recension i Aftonbladets samtliga kanaler i fredags. Vad jag då anförde gå att läsa här.

Doro: Raise your fist (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den forna Warlock-amasonen står redo att charma publiken med sin elfte utgåva som soloartist. Den här gången har 48-åringen från Düsseldorf valt att överge långvarande affärspartnern AFM och kallat in namnkunniga gäster i form av Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) och Lemmy Kilmister (Motörhead).

Kamelot: Silverthorn (Steamhammer/Playground)

Jänkargänget rekryterade lagom till inspelningen av sin tionde fullängdare svenske Tommy Karevik (Seventh Wonder) till ny frontman efter avhoppade norrmannen Roy Kahn. Ett lyckat drag? På ”Silverthorn” får vi facit.

Weapon: Embers and revelations (Relapse/Playground)

Handen upp alla som dagligdags spisar black-anstruken dödsmetall med rötterna i Bangladesh? Just det. Ganska så tomt i luften vid det här laget, ja. Förvisso kallar gruppens huvudregent Vetis Monarch numera kanadensiska Edmonton sitt hem, men han ser alltjämt till att influenser från födelselandet letar sig in i det konsekventa Morbid Angel-dundret.

Stone Sour: House of gold & bones part 1 (Roadrunner/ADA/Warner)

Den grundläggande delen av Des Moines-gruppens guld- och benbygge (upplösningen följer tidigt nästa år) visar att den bara blir bättre på sitt värv. I en ambitös inramning blandas storslagna ballader med rifftokiga rökare på ett sätt som renderade starka :+++: i husorganet i fredags.

Neurosis: Honor found in decay (Neurot/Border)

Kungarna av visuellt överväldigande postmetal gör sig redo att bomba sönder allt och alla med sitt eget dystopiska snigeltordön. Betyg och adjektiv om prestationen går att läsa i Aftonbladet/Nöjesbladet på fredag.

Red Lamb: S/t (Hänsel & Gretel/Border)

Minns ni Dan Spitz? Den forne Anthrax-gitarristen av smurfstorlek som omsatte albumtiteln ”Persistence of time” till livsfilosofi och sadlade om till urmakare efter sitt (första) avhopp från gruppen? I sitt nya projekt tar han hjälp av bland andra Megadeths Dave Mustaine och svenske Patrick Johnsson (Yngwie Malmsteen, WASP med flera) och får av detta ut ett halvthrashight resultat som inte är helt oävet.

• Veckans konserter

Metal Legacy (Skagerack, Strömstad, 26–27/10)

Efter en stark start i februari 2011 med bland andra Mayhem, Marduk och Nifelheim på scen gör Bohusfestivalen comeback i helgen. I år går det att gå loss till såväl tysk ärkethrash från Destruction, österrikisk sado-black/death från Belphegor samt svensk 1980-talsromantik via In Solitude. Mer info här.

Steel Panther (Tyrol, Stockholm, 23/10; Trädgårn, Göteborg, 24/10)

Kungarna av politiskt inkorrekt 80-talsspex svingar perukerna på svensk mark igen efter besöket på Sweden Rock i somras. Går du loss på tuttar, låtar om avsugningar och studentikos spandexteater som mellansnack är närvaron obligatorisk.

Never Say Die Tour (Klubben, Stockholm, 23/10)

En överdos metalcore och närbesläktat blir det när postorderfirman Impericons ambullerande turnépaket kommer till stan. Deltagare i år är We Came As Romans, Blessthefall, Stick To Your Guns, For The Fallen Dreams, Obey The Brave, At The Skylines, The Browning samt At Dawn We Rage.

Gojira (Göta Källare, Stockholm, 26/10)

Den franska dunderklubben gör tekniskt progressiv dödsmetall med världssamvete och ekologiskt engagemang. Låtar med titlar som ”Flying whales” och ”Global warming” samt säkert ett och annat stycke från utmärkta årsgiven ”L’enfant sauvage”, blir det även nästa vecka i Göteborg (31/10) samt i Malmö (1/11).

Superrock Weekend (Kulturhuset, Örebro, 27–27/10)

Metallsvenskan-gänget drygar ut väntan inför nästa års evenemang (med bland andra At The Gates och Vomitory som musikaliska underhållande) med en trevlig liten helgfestival. På repertoaren står bland andra Candlemass (som ersätter först aviserade Meshuggah), Torture Division, Entombed samt skivaktuella hemmatruppen Witchcraft. En tvådagarsbiljett går lös på 460 bananer och går att köpa här.

Hård helkväll i Kunskapskanalen

av Mattias Kling
Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Vad göra på lördag?

Se frågan ovan som rent retorisk. Det finns säkert lika många förslag som läsare därute, vare sig det handlar om att marinera kroppens organ i alkohol, besöka premiärkvällen för återuppväckta Kool Kat Club – med Mats Levén (Krux, Candlemass), Kicken Lundqvist (The Poodles), John Levén (Europe) och Pontus Norgren (Hammerfall) på scen under korpligenamnet Metal Allstars – eller spana in hypade Year Of The Goat i Püssy A Go Go-kryptan på The Liffey. Eller vad som nu råkar stå på tapeten i just din stad.

Eller så kan man ju titta på tv. Från klockan fyra på eftermiddagen fram till kvart över midnatt.

Det är nämligen precis då som SVT-avknopparen Kunskapskanalen bjuder på en riktig helkväll tillägnad hårdrocken och alla dess avläggare. Själva fundamentet i maratonsändningen – vars studioinslag spelas in på anrika Kafé 44 i Stockholm – består av Sam Dunns och Scot McFaydens ”Hårdrockens historia”, en elva akter lång genrerepkapitulation som tar fasta på genren från dess tidigaste frösådd fram till dagens uttrycksspridda jambalaya och som visades i SVT 2 under våren.

Därtill kommer mellansnack med hart när kreti och pleti inom svensk metal. Eller, vad sägs om Ragne Wahlqvist (Heavy Load), Mikael Åkerfeldt (Opeth), Erik Danielsson (Watain) och Henke Palm (In Solitude)? Bara för att nämna några?

Ciceron för eftermiddagen och kvällen är Ika Johannesson, kanske mest känd som ena halvan av författarduon bakom utmärkta ”Blod eld död”.

Garanterat vänligare mot kropp och själ än en slentrianfylla. Det kan jag nästan lova.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB