För den gemene metalslyngeln, uppvuxen i det digitala tidevarvet och mer nere med Youtubesnurrande än Svenska Skivklubbens baksidesannonser på Okej, kanske namnet Steve ”Zetro” Souza klingar tämligen obekant.

Vi som sög i oss 1980-talsmittens bubblande thrashvåg likt Vira Blåtira och Halka Banalka är namnet emellertid lika välrotat som någonsin Russ Anderson (Forbidden) eller Jeff Beccera (Possessed).

Nåja. Det var måhända en överdrift utan egentlig verklighetsgrund, men klart är i alla fall att 48-åringen har sin roll i den tuffare metallens annaler genom sin frontmansroll i Legacy (i dag kända som Testament) samt som sångare på Exodus-skivorna ”Pleasures of the flesh” (1987), ”Fabulous disaster” (1988), ”Impact is imminent” (1990), ”Force of habit” (1992) samt comebacken ”Tempo of the damned” (2004).

Och så sent som tidigare i år kunde vi höra rakbladsstrupen skära sig igenom materialet på Dublin Death Patrols andra platta ”Death sentence”, ett sidoprojekt som drivs tillsammans med bland andra rultige Chuck Billy från redan nämnda Testament.

Anledningen till denna kortfattade karriärsrekapitulation är emellertid att Souza nu kan fira att tämligen nystartade thrashprojektet Hatriot har tecknat kontrakt med Massacre Records, som ämnar släppa debutplattan ”Heroes of origin” den 25 januari nästa år.

Och det ser ut att bli en äkta familjehistoria – i gruppen ingår nämligen frontmannens söner Cody på bas och Nick på trummor. Ett fint sätt att knyta an till den nytillkomna moshgenerationen, måhända.

Fram till dess att fullängdsdebuten når handeln går det att fördjupa sig i streamingsmakproven nedan.

++

Firewind

Days of defiance

Century Media/EMI

POWER METAL Ozzy Osbournes förre gitarrist Zakk Wylde fick respass med motiveringen att han alltför ofta sparade sina bästa låtidéer till egna bandet Black Label Society. Någon dylik konkurrens lär dock inte uppstå med hans ersättare på platsen, grekiskbördige Gus G, då det är svårt att se hur The Prince of Darkness kan få någon som helst användning av dylika muntergökseskapader längs grepphalsen som hans nya rekryt ägnar sig åt. 

Märk väl, är din frukostnäring sådant som Firewind tidigare har släppt så finns det på ”Days of defiance” nog med kalorier för att hålla dig på benen fram till lunch. Utförandet är så klart klanderfritt och flyhänt, hjärtpumpande muntert och med en melodisk klämmighet som får beundrare att sjunga och headbanga. 

Jag passar. Och hoppas att Gus G behåller sina riff för sig själv. Även om Ozzy efter senaste misslyckandet ˝Scream” behöver ny musikalisk stadga så finns den inte att finna här.

Lyssna på: ”Heading for the dawn”, ”Embrace the sun”.

+++

Forbidden

Omega wave

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Med Steve Smyth på ena gitarrpositionen så är det kanske inte så konstigt att det låter Nevermore mellan varven. Men så var San Francisco-ensemblen heller aldrig den mest vildsinta snorvalpen i den 1980-talsmäktiga Bay Area-vågen, utan i stället lika intresserad av att bygga tekniska fasader som att headbanga sönder de samma. 

Här är då comebacken. Som mer följer upp ”Twisted into form” (1990) än gruppens där på följande utgåvor ”Distortion”(1995) och ”Green”(1997). Att omslaget gör en konceptuell nickning till debuten ”Forbidden evil” (1988) säger en hel del. Och även om kvaliteten inte når upp till samma nivå som sattes med de två första utgåvorna finns det här nog med förbjuden frukt för att göra nostalgikern nöjd och glad.

Lyssna på: ”Forsaken at the gates”, ”Immortal wounds”.

+++

All That Remains

For we are many

Prosthetic/Sound Pollution

METAL I intervjuer talar frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) sig gärna varm om träningsknep för att bygga muskler och om sitt amerikanskt rabiata vapenintresse. Av detta kan man ju luras att tro att musiken skulle följa samma konsekventa macholinje, vilket emellertid bara är en del av sanningen. För även om All That Remains har inslag fläskiga nog att uppfylla årsbehovet av isterband i Småland har gruppen också en mjukare sida, som gör att den närhelst det tycks vara befogat gärna brister ut i mysiga emorefränger som motsäger det mesta av den tuffa framtoningen. Men det är nog någonstans där combon önskar befinna sig. Mellan testosteronmos och tivolikorv. Ta gärna slangen med stark senap, det tjänar den på.

Lyssna på: ”The last time”, ”Keepers of fellow man”.