Arkiv för tagg all that remains

- Sida 1 av 1

Lyssna på Den Stora Metaltown-listan 2013

av Mattias Kling
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.

Man kan ju inte säga att den västkusthuserande festivalen fick en bra inledning på veckan.

Med tanke på Lemmys hälsoproblem – omskrivna bland annat här – och en panikersättare i form av Mustasch så blir evenemangets premiärdag aningen vingklippt. Så till den milda grad att arrangörerna gått ut med erbjudandet att de som har köpt endagsbiljett till just denna dag kan gå två och blott lägga in en plåt.

Aningen snopet, så att säga.

Lyckligtvis finns det desto mer att se fram emot de kommande dagarna. Typ det som jag har satt ihop i en liten spellista som går att ta del av via antingen Spotify eller Wimp. Som en liten uppvärmning inför det som komma skall. Kanske en möjlighet att upptäcka något nytt, eller påminnas om något gammalt, i bokstavsordning från All That Remains till Witchcraft.

Anyway. Ni som är där träffar jag säkert under helgen. Om inte annat då jag signerar min bok ”Only young twice – Historien om Europe” vid klockan 16.00 på fredag. Men mer om detta senare.

Nu: Spotifyanvändare klickar här, Wimpsters här.

Väl bekomme.

Smoke ’em if you blogg ’em (FGIF, pt 1)

av Mattias Kling

Som ni kanske märker, och eventuellt struntar fullkomligt i, har fredagstraditionen bytt namn.

Och detta efter ett vaket påpekande från en läsare som uppmärksammade det motsägelsefulla i att inom den avhandlade genren brista ut i en lovsång – bara för att det är fredag. Konsekvens är viktigt, även i detta forum.

Därför blir det från och med detta en försiktig modifikation av banderollen. En bokstav byts ut och vad förkortningen står för … ja, det kan ni nog relativt enkelt gissa er till.

Tänkte även ta tillfället i akt och förklara veckans något sparsmakade uppdateringstakt. Det är helt enkelt så att den dagliga verksamheten, med jobb främst mot nyhetsdelen av Aftonbladets verksamhet, har fått stå i fokus. Detta inför en kommande uppdatering av arbetsredskapen vilket i sin tur har inneburit att jag i onsdags fick en ny datorlösning med dit hörande inkörningsproblem, plus att hela gårdagen ägnades åt kurs.

Därför har bloggandet fått stå tillbaka. Av den enkla anledningen åt att jag gör det här av intresse och en inneboende nödvändighet – och inte plockar ut någon extra lön för det heller. Vilket i sin tur får som konsekvensen att jag försöker göra så lite som möjligt utanför arbetstid. Detta kan låta snålt i överkant, men jag anser att det som berikar Aftonbladets varumärke och läsarnas upplevelse också ska få kosta pengar för beställaren. Kort sagt – jag jobbar inte gratis för ett företag som gör hundratals miljoner kronor i vinst varje år.

Men nog om detta just nu. Och i stället över till det väsentliga; nämligen veckans nya videoklipp. Denna blandning av sött, surt och salt som fyller godispåsen varje fredag och som tycks vara en ganska så uppskattad uppvärmning inför helgen.

Den här veckan kan vi med fördel spana in nykådade bullar från The Sword, Angelus Apatrida, Great White, All That Remains, Turbonegro, Hellyeah, Fulgora och Coheed And Cambria.

Och som extra bonus är det bara att oroas eller roas av ett proffsfilmat klipp med Nightwish (med vikariesångerskan Floor Jansen), en ganska poänglös videotrailer för kommande Kreator-videon ”Civilizations collapse”, en låtpresentation av Nuclear Blasts fynd Free Fall samt mitt egenhändigt filmade klipp från Parkway Drives spelning på Debaser Medis i onsdags.

Det får räcka för den här veckan. En rörig sådan, i en mediebransch i ständig förändringssnurr.

Kom ihåg – snart är det jul.

Robb Flynn efter skräckoperationen: Mina kulor mår kanon

av Mattias Kling

Tänk dig att du blir drabbad av bråck. Sällan en kul upplevelse, antar jag. Är själv lyckligt odrabbad av nämnda åkomma.

Men betänk att ovan nämnda tillstånd resulterar i att nödvändiga muskelbarriärer brister – och dina tarmar hamnar i pungen.

Ouch. Så att säga.

Det är emellertid exakt vad som har drabbat Robb Flynn, frontman i liveutgåveaktuella Machine Head.

Den Oaklandbaserade 44-åringen, som under sina första år på jorden kallades Lawrence Matthew Cardine, har nämligen sedan juni förra året kämpat mot ett ljumskbråck som de senaste månaderna har resulterat i att hans tarmar har trillat ner i kulpåsen.

Så här har han tidigare berättat om sin åkomma:

– Det ser ut som att jag har en tredje testikel. Det har förvisso inte varit alltför smärtsamt och jag har besökt doktorn vid ett flertal tillfällen för att kolla upp det, men han sa att jag inte skulle kunna sjunga på några veckor om jag la mig under kniven.

– Det tanke på att det inte var ett alternativ bokade jag in operationen till januari när jag skulle ha turnéledigt. Dessvärre har mina tarmar svullnat upp rejält under våra senaste framträdanden och i går (måndag) var smärtan så outhärdlig att jag tvingades åka till akuten. Beskedet där var att jag skulle bli tvungen att opereras.

Flynn genomgick ingreppet i går förmiddag lokal tid på Fairview Southdale-sjukhuset i Edina, Minnesota och med tanke på den film och de bilder han har lagt upp på exempelvis Twitter tycks han vara vid gott mod (om än något öm) efter 90-minutersoperationen.

Frontmannen ska nu flyga hem till Kalifornien och vila upp sig, vilket innebär att Machine Head tvingas ställa in nio spelningar på bandets just nu pågående turné tillsammans med Dethklok, The Black Dahlia Murder och All That Remains. Först den 24 november beräknar gruppen att kunna återvända till vägarna, i Portland, Oregon.

Kvartettens liveutgåva ”Machine fucking Head live” (lyssna) släpptes i går via Roadrunner. Så sent som i somras spelade enseblen i Sverige, på festivalen Metaltown i Göteborg. En :+++:-recension av det framträdandet går att läsa här.

Blogg hole sun (Veckans viktigaste, pt 3)

av Mattias Kling

Veckans skivor: 

Aerosmith: Music from another dimension (Columbia/Sony)

Räknar vi bort ”Honkin’ on Bobo” (och det gör man ju gärna) är det här Bostongruppens första skiva på elva år. Väldigt länge sen i sig, speciellt som att den faktiskt under tiden har varit mer eller mindre aktuell som livegrupp. Men det vore inte Aerosmith om det inte var friktion i samarbetet, vilket också har gjort att dess framtid har sett väldigt mörk ut vid både två och tre tillfällen. Slitningar och överhängande hot om slutgiltig nedläggning till trots – nu släpper gruppen till 15:e studioalbum. En skiva jag gav det vänliga betyget :+++: i Nöjesbladet i fredags, med bland annat följande motivering: ”Med ett generöst omfång på 15 spår och över en timmes speltid är utfallet ojämnt, med långt mellan riffsprakande nummer likt ’Legendary child’ och ’Lover alot’ och ren distraktionsboogie som i ’Freedom fighter’.”

Soundgarden: King animal (Seven Four/Republic/Universal)

I all sin introverta surmulenhet var giget på Sweden Rock i somras fullkomligt gnistrande. Själva motsatsen till Twisted Sisters inbjudande exposé på samma scen dygnet senare, men minst lika hänförande på helt andra premisser. Med andra ord har grungegiganterna ett och annat att leva upp till, när de nu släpper sin första skiva sedan 1996 års avsked ”Down on the upside”. Jag fick skrivan på stream i fredags. Och jag får erkänna att jag därmed inte har lyssnat speciellt noga på den (streamlyssning fastspänd vid datorn är sällan önskvärt), men av de förhandspresenterade smakproven att döma kommer ”King animal” att bli en djurisk upplevelse.

Troubled Horse: Step inside (Rise Above/Sound Pollution)

Örebrogruppens nära släktskap med Witchcraft är inte helt obetydligt. Två av fyra medlemmar ingick tidigare i nämnda combo, medan basisten Ola Henriksson fortfarande delar sin uppmärksamhet mellan konstellationerna. Kopplingarna till ovan hänvisade referenspunkter är inte heller oberättigade när det kommer till soundet på ”Step inside”. Inspirationsmässigt kastar de ut influensnät över 1960- och 1970-talet och lyckas dra upp ett och annat Pentagram-riff som får göra exempelvis MC5 sällskap i fångsten. Inte alls tokigt, speciellt inte den spagettiwesternljudande ”Don’t lie”.

All That Remains: A war you cannot win (Razor & Tie/import)

När man läser intervjuer med frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) verkar han vara geografiskt felplacerad i Springfield, Massachusetts. Han gillar vapen, stödjer på Twitter helhjärtat libertarianen Gary Johnson (försökte bli president med en valplattform som förordade lägre skatter och ett drastiskt kapande av de offentliga utgifterna) och har kallat en medlem i Black Veil Brides för ”FAGGOT” på Facebook. Icke desto mindre, 37-åringens skötebarn är nu framme vid album nummer sex, en utgåva som ytterligare renodlar musikens melodiösa drag. Väl värd att kolla in om du tycker att en autotunad snyftrefräng är precis vad varje machomoshlåt behöver.

Green Day: ¡Dos! (Reprise/Warner)

Med frontmannen Billie Joe Armstrong alltjämt instängd på torken efter det väl spridda utbrottet på scen på iHeartRadio-festivalen i slutet av september är det promotionarbete som borde omgärda höstens trippelgiv tillfälligt lagd på is. Det hindrar emellertid inte gruppen att nu nå halvtid i utgivningsschemat med album två av tre, en utgåva som sägs vara aningen mer garagestökig än ”¡Uno!”. Hur havet ligger på den fronten kan jag inte uttala mig om. PR-maskineriet runt gruppen håller så hårt i musiken att jag inte har lyckats få fram något lyssningsbart material. Något som också gör att gruppen också straffar ut sig från recension på fredagens skivsidor i Aftonbladet/Nöjesbladet. Revansch på den punkten den 16:e? Vi kan ju hoppas.

• Veckans konserter:

Biffy Clyro (Debaser Slussen, Stockholm, 5/11)

Nya fullängdaren ”Opposites” kommer inte förrän i januari nästa år, men redan i kväll börjar den lovande skottetruppen att göra sig påmind igen. Senast gruppen spelade i Sverige var i juni förra året, då den öppnade för Foo Fighters på ett Stockholms stadion som knappt var halvfullt. Lika glest lär det ju knappast bli på den mysiga klubben vid Slussen i huvudstaden om några timmar. Speciellt inte med tanke på att det redan på förhand är lapp på luckan.

Sparzanza + Junkstars (KB, Malmö, 9/11)

Värmlandstruppen, aktuell med hyggliga skivan ”Death is certain, life is not”, har ett ambitiöst turnéskiva framför sig då höst så sakteliga börjar övergå i vinter. Inte mindre än nio svenska städer (och en norsk) får besök på vägen fram mot december, en vända som dessutom görs med Bandit Play-aktuella Junkstars. Här kan du se paketet: Helsingborg 10/11, Mariestad 16/11, Göteborg 17/11, Borlänge 23/11, Söderhamn 24/11, Oslo 28/11, Norrköping 29/11, Linköping 30/11 och Stockholm 1/12.

Pentagram (Slakthuset, Stockholm, 9/11)

En rask återkomst för Bobby Liebling och hans ikoniska doomgossar. Lär bli en speciell upplevelse, och i sig en förklaring nog till varför hela Södermalms metalhipstermaffia lär ta gröna linjen söderut på fredag för att höra exempelvis ”Death row”, ”Sign of the wolf” eller ”Forever my queen”. Upplägget är i alla fall fantastiskt, tyckte brittiska Metal Hammers recensent Merlin, som bland annat skrev så här om gruppens gig på Garage i London den 1 november: ”Som vanligt är det svårt att slita blicken från Bobby Liebling. Han kravlar runt på scenen, spelar luftgitarr, vickar med tungan som en besatt helveteshund och spänner ögonen i den som vågar möta hans galna upp syn. Naturligvis är han showens stjärna och han lever upp till rollen på ett spektakulärt sätt”.

H.E.A.T. + Crazy Lixx (Sticky Fingers, Göteborg, 10/11)

Förvisso har Upplands Väsby-spolingarna snurrat runt ganska friskt sedan releasen av ”Address the nation” i våras, men helgens framträdande är ändå det första av tre inom rimlig framtid på svensk mark. Väl värt att syna. Speciellt om liveformen har vässats upp sedan Sweden Rock i somras. (Giget på Getaway Rock som blixtinkallad ersättare för avhoppade Killing Joke väljer jag att bortse ifrån, det var inte rättvist mot vare sig band eller publik.) Efter Blekingeframträdandet tog kollega Markus Larsson till orda och delade ut :++: med exempelvis följande motivering:

”Det skulle inte heller skada om H.E.A.T. hade fler bra och distinkta låtar. Då skulle inte det bestående intrycket vara en trummis som gestikulerar vilt till ljudteknikern:

’Inte än, slå av, inte än!’

Eller vad han nu pysslar med. Det är lite oklart.”

Gruppen spelar även i Stockholm den 16 november och i Eskilstuna den 30. Malmö får i sin tur vänta till den 18 januari nästa år.

Annat sevärt i veckan: August Burns Red + Devil Wears Prada & Veil Of Maya, Stockholm i kväll och Malmö i morgon; Mindless Self Indulgence, Stockholm 6/11; Devin Townsend Project + Fear Factory & Scar Symmetry, Stockholm 10/11; Graveyard, Göteborg 10–11/11; Seether, Göteborg 11/11.

Bonusrecensioner: Firewind/Forbidden/All That Remains

av Mattias Kling
Firewind

++

Firewind

Days of defiance

Century Media/EMI

POWER METAL Ozzy Osbournes förre gitarrist Zakk Wylde fick respass med motiveringen att han alltför ofta sparade sina bästa låtidéer till egna bandet Black Label Society. Någon dylik konkurrens lär dock inte uppstå med hans ersättare på platsen, grekiskbördige Gus G, då det är svårt att se hur The Prince of Darkness kan få någon som helst användning av dylika muntergökseskapader längs grepphalsen som hans nya rekryt ägnar sig åt. 

Märk väl, är din frukostnäring sådant som Firewind tidigare har släppt så finns det på ”Days of defiance” nog med kalorier för att hålla dig på benen fram till lunch. Utförandet är så klart klanderfritt och flyhänt, hjärtpumpande muntert och med en melodisk klämmighet som får beundrare att sjunga och headbanga. 

Jag passar. Och hoppas att Gus G behåller sina riff för sig själv. Även om Ozzy efter senaste misslyckandet ˝Scream” behöver ny musikalisk stadga så finns den inte att finna här.

Lyssna på: ”Heading for the dawn”, ”Embrace the sun”.

Forbidden

+++

Forbidden

Omega wave

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Med Steve Smyth på ena gitarrpositionen så är det kanske inte så konstigt att det låter Nevermore mellan varven. Men så var San Francisco-ensemblen heller aldrig den mest vildsinta snorvalpen i den 1980-talsmäktiga Bay Area-vågen, utan i stället lika intresserad av att bygga tekniska fasader som att headbanga sönder de samma. 

Här är då comebacken. Som mer följer upp ”Twisted into form” (1990) än gruppens där på följande utgåvor ”Distortion”(1995) och ”Green”(1997). Att omslaget gör en konceptuell nickning till debuten ”Forbidden evil” (1988) säger en hel del. Och även om kvaliteten inte når upp till samma nivå som sattes med de två första utgåvorna finns det här nog med förbjuden frukt för att göra nostalgikern nöjd och glad.

Lyssna på: ”Forsaken at the gates”, ”Immortal wounds”.

All That Remains

+++

All That Remains

For we are many

Prosthetic/Sound Pollution

METAL I intervjuer talar frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) sig gärna varm om träningsknep för att bygga muskler och om sitt amerikanskt rabiata vapenintresse. Av detta kan man ju luras att tro att musiken skulle följa samma konsekventa macholinje, vilket emellertid bara är en del av sanningen. För även om All That Remains har inslag fläskiga nog att uppfylla årsbehovet av isterband i Småland har gruppen också en mjukare sida, som gör att den närhelst det tycks vara befogat gärna brister ut i mysiga emorefränger som motsäger det mesta av den tuffa framtoningen. Men det är nog någonstans där combon önskar befinna sig. Mellan testosteronmos och tivolikorv. Ta gärna slangen med stark senap, det tjänar den på.

Lyssna på: ”The last time”, ”Keepers of fellow man”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Avenged Sevenfold

++++

Avenged Sevenfold

Nightmare

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.

”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”. 

Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.

Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.

Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.

Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.

Bästa spår: ”Save me”.

Sonic Syndicate

++

Sonic Syndicate

We rule the night

Nuclear Blast/Warner/ADA

POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet. 

Bästa spår: ”Break of day”.

Tarja

++

Tarja

What lies beneath

Universal

OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.

Bästa spår: ”Little lies”.

Soilwork spelar på hemmaplan

av Mattias Kling
Soilwork

December och paket är en snorsäker kombination. Det vet ju alla. Passande då att det just denna månad bjuds på ett turnépaket av det hårdare slaget.

Den 4 december är det nämligen dags för Helsingborgstruppen Soilwork att premiärspela material från senaste fullängdaren ”The panic broadcast” (tre plus av undertecknad i Aftonbladet för drygt en månad sedan) i hemlandet. Platsen där detta sker är på Brew House i Göteborg, medan Klubben i Stockholm får besök dagen efter medan KB i Malmö får vänta till den 9 december. 

Med sig på turnén har gruppen amerikanska All That Remains, tyska Caliban och Nearea samt brittiska Bleed From Within.

Biljettsläpp i dag via bland annat Live Nation och Eventim.

Morbid Angel-trubbel

av Mattias Kling
Pete Sandoval

Meriterade Floridagänget har stött på patrull i förverkligandet av kommande albumet.

Skivan, som var tänkt som en bullrande återförening av kärntrion från bandets tidiga karriär, får om möjligt spelas in helt utan virvelvindssnabbe Pete Sandoval bakom trummorna.

Sandoval (på bild ovan) har nyligen genomgått en ryggoperation efter en längre tids smärtor, och det är ännu oklart när han är fullt återställd. Rollen som trummis på Morbid Angels första studioattack med David Vincent som frontman sedan 1995 års ”Domination” kommer i stället att axlas av Tim Yeung, känd från bland andra Hate Eternal, All That Remains, Vital Remains och Nile.

Comebackalstret, ännu odöpt men enligt bokstavskonsekvensen torde en titel med begynnelsebokstaven ”I” vara ett hett tips, är tänkt nå publik konsumtion någon gång under året via Season Of Mist.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB