Vid det här laget torde ni vara ganska medveta om att vi släppte ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! för en vecka sedan.

En ganska lyckad publikation, om jag får säga det själv. 100 lyxiga sidor i braskande fyrfärgstryck. En salig blandning mellan jättestort (Metallica, Black Sabbath, Iron Maiden) och kanske inte så superuttjatat än (Thundermother, Besserbitch, Killer Be Killed och Drömriket). Samt några andra uppkast och påhitt.

Ett av dessa kan nog artikeln med comebackaktuella thrash metal-dignitärerna i Dark Angel vara. En grupp jag passade på att ta tempen på under ett besök i Tilburg, Holland, för utmärkta mangelevenemanget Neurotic Deathfest för lite mer än en månad sedan.

Denna undersökning blev så lyckad att den inte bara resulterade i ett uppslag i ovan nämnda sidoprodukt, utan när punkt var satt för denna artikel hade jag massor av citat och bonusmaterial över från mitt möte med trummisen Gene Hoglan. Därför tråcklade jag dessutom ihop en helsidesartikel som går att läsa i det nu rykande färska numret av Close-Up Magazine.

Nog så? Not quite.

En närmare granskning av transkiberingsdokumentet visade att det nog finns några sista droppar att krama ur den där stenen. Några tankar om Slayers nya låt ”Implode”, den mytomspunna ”Atrocity exhibition”-demon, som skulle ligga grund för gruppens femte fullängdare i mitten av 1990-talet och vad som egentligen fick den att lägga av och ligga i träda i 20-talet år.

Vi låter trummismonstret, även kallad The Atomic Clock, lägga ut orden.

… om stämningen i bandet nu kontra när det valde att lägga ner:

– Den var aldrig dålig, det kan jag säga. Folk frågar hela tiden vad som dödade thrash metal – ”Var det grunge som slog igenom och avrättade Dark Angel?” Absolut inte. Snarare har dödsmetallens genomslag i början av 90-talet spelat stor roll i thrashens nedgång, vilket är fullkomligt begripligt. För när vi var med och skapade thrash metal i början av 80-talet kände vi att det var det mest extrema vi kunde göra. Det kunde omöjligtvis bli mer aggressivt eller tyngre, men sen kom band likt Napalm Death och Morbid Angel och ritade om spelplanen för hur långt man kan ta extrem musik.

Med tanke på att ni influerade många dödsmetallgrupper via intensiteten på ”Darkness descends” – känner du att ni motarbetade er själva genom att inte utvecklas åt att spela tuffare och snabbare?

– Nej, det tycker jag inte. När vi splittrades hade ”Darkness…” funnits ute i sex år, och om du känner för att gå tillbaka och återuppleva något som ligger i det förflutna så har du ju knappast utvecklats på något sätt. Vi har alltid varit stolta över att så pass många band har influerats av oss – that’s awesome. Men för oss handlade det snarare om att utvecklas på våra egna villkor, oavsett om folk gillade oss eller inte ville vi skriva de låtar vi kände för i stället för att ge fansen exakt vad de ville ha. Att bara skriva om ”Darkness descends” hade inte varit speciellt spännande eller kreativt, men hade vi fortsatt släppa skivor efter 1992 – vem vet var de hade tagit oss? Det hade kunnat bli en bunt extrema och brutala plattor, eller så hade kunnat bli experimentella och flippade. Och nu har vi inte släppt en skiva på 23 år, så vi får se var nästa utgåva hamnar.

– Jag känner lite så här: Om du ska ge ut en skiva i dag – se till att den mosar lyssnaren. I alla band jag har spelat med efter Dark Angel – från Fear Factory till Testament – har jag försökt pusha till att bli hårdare och mer brutala. Du kan omöjligtvis göra fel om du gör en hårdare platta än den som kom innan, så för mig handlar det om att jobba vidare på tidigare utgåvor och göra något som är överjävligt bra och extremt.

…om att jobba på en ny skiva, den första sedan ”Time does not heal” (1991):

– Jag ser faktiskt fram emot den utmaningen. Nu för tiden är plattorna inte lika viktiga som de var för några år sedan. Med tanke på skivindustrins utveckling de senaste åren är en färsk utgåva inte det som spelar störst roll, men ny musik har självklart en viktig roll i helhetspresentationen av ett återförenat band. Om vi gjorde comeback och gjorde ett gäng usla gig så skulle det sprida sig på två röda och vi kunde lika gärna lägga ner igen – det önskar vi verkligen inte göra. Om vi ska fortsätta få headlinegig på festivaler så måste vi visa folk att vi är värda den ställningen. Det är inget som på något sätt är självklart. Om vi inte ska bli nedflyttade till klockan tre på eftermiddagen på en mindre scen gäller det att leverera.

– Ron har uttryckt det så här tidigare: ”Vi vill inte bara vara bra, med tanke på att ’bra’ betyder ’inte dåligt’. Vi vill vara fantastiska!” Och alla har slitit så hårt för att göra den här återföreningen så bra som möjligt. Ron låter suveränt och ska jag vara ärlig är det nog jag som får kämpa mest med att komma ihåg hur jag spelade låtar som gavs ut när jag knappt behärskade mitt instrument. Därför bestämde jag mig tidigt för att inte lira exakt som på skivorna heller. Med tanke på att presentationen ändå hade förändrats med åren, även om vi hade fortsatt med Dark Angel efter 1992, så är det så jag försöker närma mig materialet. Knappast så att jag försöker slänga in jazzpartier i låtarna – det är fortfarande extremt och brutalt. I många andra band jag jobbar med handlar det mycket om att återskapa partier som någon annan har spelat in på skiva så exakt som möjligt, det behöver jag inte nu. Det blir lite annorlunda, fast bättre.

…om den mytomspunna ”The atrocity exhibition”-demon:

– Först och främst är den en fyrkanalsdemo. Jag och vår gitarrist på den tiden, Chris McCarthy, skrev runt 15 låtar som skulle bli en ny skiva. En sak som är tydlig är att jag jobbade hårt på att hålla låtarna nere i längd, mellan tre och en halv och fem minuter. Om du tänker kulspruterytmerna i ”Time does not heal” och ”No one answers” – i dag har det gjorts till leda, men 1992 var det fortfarande något nytt och spännande så nästa platta skulle definitivt innehålla mer av den varan. Det skulle vara riktigt aggressivt och hårt. Nu är faktiskt Rons röst mycket starkare än den var för 22 år sedan, vilket gör att vi har mycket mer att jobba med.

– Jag har aldrig gillat att plocka inspiration från tidigare plattor, så jag skulle inte kunna påstå att det materialet lät som ”Darkness descends” eller ”Time does not heal”, utan det lät snarare som en vidareutveckling av de plattorna; det förbannade vansinnet från ”Darkness…” och den mer sofistikerade och tekniska inriktningen på ”Time…”. Och det är väl ungefär någonstans där vi skulle hamna i dag, med tanke på att Jim Durkin är tillbaka i bandet och att han för mig alltid har varit Dark Angel. Han skrev alla klassiska riff, så att ha honom med igen och höra allt han har på gång när det gäller låtidéer är fantastiskt. Det han har visat upp för oss är hårt och argt, men ändå modernt på något sätt. Något vi alla är överens om är att det måste låta aggressivt och att vi ska göra en grym skiva. Det ska vi fixa.

…om att återlansera bandet via festivaler i stället för egna spelningar:

– Med tanke på att det är fler band som driver på biljettförsäljningen så tar det bort en del press från oss. Men just när det gäller Sweden Rock så har vi en annan utmaning att ta i tu med. Både i Chile och här i Holland spelar vi på renodlade metalsammankomster och kanske hör till de mesigare banden, medan Sweden Rock är väldigt mer blandat. Herregud, Canned Heat lirar ju där. Så vi kommer inte att ha en hängiven Dark Angel-publik där, eller ens en som nödvändigtvis är helt såld på metal. Det finns ju en möjlighet att folk faktiskt inte bryr sig ett dugg om oss. Men jag tror att det blir kul, jag är inte speciellt oroad över att det ska gå åt skogen. Men samtidigt, om vi inte drar så mycket folk så är det väl ett bevis på att intresset för den typen av musik vi gör inte är så stort på en sammankomst som Sweden Rock.

Hur kan ni övertyga ett Canned Heat-fan att gå och se er?

– Varför skulle vi? Om jag skulle vara tvungen att övertala någon att spana in Dark Angel så antar jag att den personen inte är öppensinnad nog att se oss som något annat än galet oljud. Om vi skulle kunna övertyga en Canned Heat-beundrare att gå och köpa en av våra skivor så är vi gudar. Jag är fullkomligt självsäker när det gäller vår förmåga, när det gäller thrash metal så kan vi våra grejer, men vår prio nummer ett är inte att vända över folk som är inne på Rob Zombie eller Black Sabbath till Dark Angel. Men faktiskt – vi har insett att den galna hastigheten vi brukade spela på kan framstå som rent oljud för vissa lyssnare, så vi har försökt kontrollera leveransen en smula. Det är fortfarande snabbt, extremt och brutalt men kanske inte lika vansinnigt som det var en gång i tiden.

…om återföreningar han skulle se fram emot:

– Personligen hade jag varit råpeppad på om Angel (ett glamrockband från DC som blev upptäckta av Gene Simmons och signade till Kiss skivbolag Casablanca i mitten av 1970-talet) gjorde comeback i sin klassiska sättning. Och en återbildning av Cyclone Temple med sången från ”I hate therefore I am”-skivan (Brian Troch) hade varit spännande. Jag har ingen aning om hur populärt en sån comeback hade varit, men det var ett av mina favoritband i thrash-genren. Dessutom hade det varit svincoolt att se Artillery med Flemming Rönsdorf vid micken igen – och Slayer med Dave Lombardo. Jag tycker att det är det minsta de kan göra att plocka med honom i bandet igen. Inget illa mot Paul Bostaph, han är en grym trummis, men jag tror att många av deras fans tycker att Dave borde få komma tillbaka i bandet igen.

…om den nya Slayer-låten ”Implode”:

– Jag är ett gammalt fan, men det känns som de inte har låtit speciellt taggade eller tända sedan ”Seasons in the abyss”. Det känns som att det var senaste plattan som hade lite pepp i låtar som ”War ensemble”, ”Born of fire”, ”Hallowed point” och ”Spirit in black” – det känns som de på något sätt har tappat den glöden och energin både på skiva och på scen de senaste 24 åren. ”Implode” känner jag kanske är aningen mer engagerande än mycket de har gjort på sistone. Jag kommer ihåg att jag och min sambo fick en förhandskopia på förra plattan och hennes reaktion var så här: ”Vet du vad? Det låter som att de bara hade dykt upp i studion utan att ha några idéer.” Och två eller tre veckor senare läste jag en intervju med Kerry King där han sa att det var precis så! Det tycker jag verkligen märks på skivan också. Och när det gäller ett band som Slayer är väl just en sån inställning till musiken det sista de behöver. När det gäller ”Implode” så känns det som att de faktiskt inte är fullt lika uttråkade som de har gjort de senaste åren.

Du har ju provspelat för bandet. 

– Ja, jag gjorde faktiskt auditions för dem för ungefär 20 år sedan när de sedermera valde Jon Dette. Jag funderade på hur jag skulle agerat OM jag hade fått det och kom på att det första jag hade föreslagit att de skulle göra hade varit att de skulle sparka Rick Rubin som producent och i stället anlita Terry Date. Vilket också är precis vad de har gjort – 20 år senare. Jag hade pitchat den idén om jag hade fått jobbet i Slayer, men det är bättre att de jobbar med honom förr eller senare. Terry Date är en av de bästa i branschen och det är en bra idé att de moderniserar sitt sound en smula, eftersom de senaste plattorna har låtit rätt ospännande. Och sen, allvarligt – när de har en riffmaskin som Gary Holt och inte använder hans talang är stort slöseri. Jag minns att många av oss tyckte ”dra åt helvete. Ni har en diamant som står redo att börja bidra till bandet”. Och jag vet att många av oss är superpeppade på att höra hur han skulle lyfta Slayer, men det kommer vi inte att få höra på den här skivan. Okej, förhoppningsvis ändrar de sig till nästa utgåva. Men det låter i alla fall som att Kerry har skärpt sig, att döma av bara en låt.

…om hur han upptäckte tuff musik:

– Iron Maidens första album förändrade allt för mig. Faktum är att jag köpte den plattan på grund av omslaget och titlarna på baksidan – ”Phantom of the opera”, ”Transylvania” … det är tunga saker. Jag var tolv när den kom ut.

Var det så du kom in på tyngre och hårdare musik?

– Jag skulle vilja påstå det, för jag var inne på det som ansågs vara tungt vid den tidpunkten – Queen, Black Sabbath, Angel, Aerosmith och Ted Nugent – men Iron Maiden och hela NWOBHM-vågen förändrade mycket för mig. 1980 var en fantastiskt år för hårdrocken. Def Leppard släppte sin första platta, Saxon gjorde ”Strong arm of the law” – det var så många fantastiska skivor som släpptes just det året. Som sagt, jag var tolv år då och de skivorna som släpptes det året öppnade mina ögon för tyngre metal.

Har Iron Maiden influerat dig som trummis på något sätt?

– Det är en bra fråga, speciellt eftersom jag aldrig har lyssnat på dem just för trumspelet. Däremot är bandet en stor influens på thrash metal i stort, men tyngden i låtar som ”Phantom of the opera” var något som verkligen triggade oss att ta det soundet längre. Judas Priest var alltid tunga, men Maiden gjorde något helt nytt. Jag begriper inte hur de kan påstå att de inte är influerade av punk, eftersom jag hör en klar punkfeeling på första plattan. Det är fortfarande en smula chockerande att läsa intervjuer med Steve Harris där han säger ”Åt helvete med den skiten, vi var aldrig influerade av punk”, eftersom jag hör mycket sånt i musiken.

– Så när det gäller Maiden så handlar det mer om att jag är påverkad av bandet i stort, snarare än att jag har detaljstuderat Clive Burr eller Nicko McBrain som trummisar. Deras musik är alltid närvarande så det är oundvikligt att inte bli influerad av dem på ett eller annat sätt. Där i början på åttiotalet kändes det som att jag var den enda som lyssnade på Maiden, men så fort de blev populära så släppte jag dem.

– När det gäller andra band som har drivit mig framåt inom metal måste jag nämna Raven. Deras ”Wiped out”-platta gjorde mycket för mig när jag bestämde mig för att ägna mitt liv åt musiken, och som trummis är jag självklart helt såld på Rush. ”Hemispheres”, ”Permanent waves” och ”2112” triggade mig verkligen på musikernivå.

…om ett väldigt fult skivomslag:

– Vad sägs om den första Dark Angel-plattan här i Europa? Det är bara trist och intetsägande, svart bakgrund och loggan rakt över.

Så hemskt är det ju inte.

– Nej, men det var så andefattigt och tråkigt – knappast någon prisvinnare. Det finns liksom inget speciellt med det konvolutet. Men på den tiden såg de flesta omslagen i genren rätt trista ut, om jag ska vara ärlig.

Fotnot: Dark Angel spelade på Sweden Rock i natt och fick just för detta betyg och recension av Jocke Persson. Läs mer om detta här.

Ni vet, ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Bara annorlunda. Och ofta väldigt, väldigt mycket bättre.

Det är ett mantra man gör gott i att komma ihåg. Inte minst för att beredskapen för spontana omkast blir aningen större i så fall. Och att det överraskande faktiskt ofta är mer givande än det detaljplanerade – även för en kontrollbehövande som undertecknad.

Och då kan det ju bli lite hur som helst. Vilket fick mig att i torsdags – en arbetsdag bland många – inom några timmar se mig förflyttad från Kungsbrohuset i Stockholm till Nieuwmarkt i Amsterdam, sippandes på en lagom kall Heineken.

Hur gick det här till?

För att förklara just detta krävs att vi snurrar tillbaka klockan en smula. Exakt startpunkt är egentligen rätt irrelevant, historien kunde lika gärna börja i Kalmar i maj 1973 som där jag väljer att inleda, men för enkelhetens skull spolar vi raskt över 39 år nutidshistoria och inleder i Stockholm i slutet av april 2012.

Det var nämligen här och då som en ny tradition fick se sin födelse. Min gode vän Erik Sandberg var nämligen tredje man ut i ett kompisgäng av fem – utspridda mellan Sverige och Holland – att uppnå medelålder. Något värt att fira, så klart. Och det bästa sättet att genomföra detta: kidnappa jubilaren och dra iväg honom på en spontanweekend i det Gehenna vi också känner som Amsterdam.

Således: Balle, som vi kärt kallar honom, loggade in på jobbet för vad han räknade med skulle vara ännu en torsdag bestående av möten, telefonkonferenser och annat som hör löntagarens vardag till.

Icke så – strax efter nio på morgonen stormade tre snubbar in i fackförbundet Sekos dåvarande lokaler nära Norra Bantorget utrustade med en extraväska. Överrumplade födelsedagsbarnet ganska så rejält och plockade med honom på en weekend som innehöll mycket, men knappast några trista jobbmöten.

I år är det min tur att även i ren sifferform ta klivet in i medelåldern. Förvisso är det nästan en månad kvar till skarpt läge (eventuella födelsedagspresenter och blomsterbud kan därför skickas till redaktionen runt den 31 maj, om jag får be) vilket gjorde att jag i torsdags räknade med ännu en dag i sanningen tjänst. Som till stora delar planerades ägnas åt att skriva ihop min The Resistance-intevju till det kommande numret av Aftonbladet Hårdrock!.

Tilläggas bör att jag tidigt under året varit ganska så tydlig med att mitt jobbschema inte på något sätt tillåter några extravaganser som spontankidnappningar eller annat ståhej runt själva bemärkelsedagen. Med tanke på att denna äger rum mitt i startskottet av årets festivalsäsong – med Metallsvenskan i Örebro helgen före, Kiss på Friends Arena dagen efter och därpå Sweden Rock – har jag försökt hinta att det här med att pipa i väg i fyra dagar mitt i allt inte är den mest realistiska av idéer.

En försiktig önskan om vi kanske skulle kunna hitta något annat upplägg för att fira mina första fyra decennier i livet. En önskan som jag ansåg vara väl underbyggd och därmed också skulle vara rådande.

Well – lång näsa för undertecknad. Efter en morgon då väldigt många (redan här borde jag väl ha börjat ana att något fuffens var på gång, men så långt sträcker sig tydligen inte min konspiratoriska slutledningsförmåga) helt plötsligt var väldigt intresserade av huruvida jag skulle jobba hemifrån på förmiddagen eller om jag skulle in till redaktionen så satt jag i alla fall där i det projektrum vi lite kärt kallar metalbunkern med adress Västra Järnvägsgatan 23.

Jag tror nog att jag var lite morgonvresig, så som jag är mellan morgonkopp nummer två och nummer tre. Mumlade säkert något om det hopplösa i att transkribera evighetsintervjuer och annat vardagsgnäll som jag är så bra på att ägna mig åt i brist på riktiga problem. Tog i alla fall och startade upp datorn och satte mig till rätta – då det stormar in tre glada herrar försedda med en extraväska (misstänkt lik min gamla trotjänare som har varit med mig över halva Europa och tillbaka) och ett besked som var lätt att förstå och ännu enklare att följa.

– Sluta jobba nu, grabben. Nu drar vi till Amsterdam och sen till Tillburg och Neurotic Deathfest.

Jahapp. Bara att lyda och hänga med, alltså.

Vilket gjorde att Schibstedhuset raskt blev Arlandas Terminal 2, surt redaktionskaffe lagom kyld Carlsberg i stort glas före ombordstigning och Sverige på ett par timmar Holland.

Inte riktigt vad jag hade räknat med, alltså.

Fredag morgon var i dubbel bemärkelse en ganska tung upplevelse. Inte nog med att formen kanske inte var den mest energisprudlande efter en kväll i Amsterdams dekadenta barkvarter och en natt med Winstons logementliknande ickekomfort – värst av allt var ändå beskedet att Slayer-gitarristen Jeff Hanneman lämnat jordelivet vid blott 49 års ålder.

Inte direkt den dödsstart man önskar sig när det vankas Deathfest. Utan snarare ett besked som jag känner att jag ännu inte riktigt har hunnit bearbeta på ett korrekt sätt.

Likväl. Det var bara att sätta sig på tåget från Amsterdam och vända näsan söderut och Tilburg. En trevlig stad cirka en och en halv timmes färd från huvudstaden med ett invånarantal på cirka 229 000 personer och som i hårdrockskretsar mest är känd för att det här varje år hålls finsmakareventet Roadburn.

På samma arena, kallad 013, som ovan nämnda festival var det i helgen dags för Neurotic Deathfest. En tre dagar lång blastbeatfest som just den gångna helgen lockade med grupper som Carcass, Possessed, Immolation, Unleashed, Pig Destroyer och Chuck Shuldiner-hyllningen Death To All.

En väldigt passande inramning för yours truly, med andra ord. Och ett upplägg som inte direkt blev sämre av att det visade sig att hotellet Mercure var själva motsatsen till det sjaviga Winston i Amsterdam – plus att spelstället låg behagliga två minuters promenadväg från nämnda inkvartering.

Väl på plats – och en välkomstshot Jack Daniel’s senare, en skön välkomstgest från festivalens pressteam – visar det sig att utlovade öppningsakten Vader har tvingats byta plats med danska Iniquity, vilket gjorde att det blev en leverans standardgruff som inledning i stället för utsökt polsk dödsthrash. Desto roligare kändes då punkigt thrashiga grindcombon Strong Intention, vars frontman förvisso ser ut som ”Hipp hipps” Anders Jansson men som snarare låter som en snedtjackad uteliggare, som fick hålla hov i lilla konsertsalen strax före åtta på kvällen. Helt i linje med bandet DIY-mission stod de även för festivalens hyggligaste budgetpriser på sina produkter – t-shirt och skivor kostade bara fem euro styck. Ja tack, jag tar en av varje.

Efter kultiga Morbid Saint, ännu ett återuppståndet gäng från den brutala genrens grundläggande, var det så dags för en av kvällens höjdpunkter för undertecknad, Texasgänget Devourment. Jag har nämligen inte sett denna combo tidigare men peppad av den oborstade gutturaltyngden på senaste fullängdaren ”Concieved in sewage”, släppt tidigare i år kändes det som att det inte var sista gången våra vägar korsades.

Efter att ha fyllt magen med några Dommelsch och en veganwrap (cudos för tilltaget att erbjuda sådana, trist bara att de smakade sågspån med en svag touch av sötsur sås) var det slutligen dags för Vader, som avrundade sitt set med att hylla Jeff Hanneman genom att spela ”Raining blood” innan Death To All fick avsluta kalaset på stora scenen. Och, okej. Det är ett coverband av naturlig orsak. En hyllning till bortgångne vokalisten och dödsmetallvisionären Chuck Schuldiner, där medlemmar som under åren på ett eller annat sätt bidrog till Deaths mångfacetterade diskografi samlas för att framföra legendariskt material. Lite som Thin Lizzy har gjort på senare år, fast med fler dundrande dubbelkaggar och meckigare teknikerriff. En schyst avrundning av premiärkvällen, icke desto mindre. Speciellt då Gene Hoglan anslöt för bland annat ”Flattening of emotions”.

Efter att ha gosat i säng strax efter midnatt var dagsformen på lördagen relativt stark och viril. Perfekt läge att närmare bekanta sig med Tilburgs shoppingutbud utmed Heuvelstraat. Småbarnsföräldrarna i sällskapet passade på att säkra presenter till telningarna på hemmaplan, medan vi barnlösa mest kollade in ett affärsutbud som på många sätt påminner om vilken svensk medelstor stad som helst.

Först ut för dagen på O13 var hemmaplansspelande Antropomorphia. Ett gäng vars Metal Blade-debut ”Evangelivm nekromantia” släpptes förra året och som imponerade föga på undertecknad. Därför blev det i stället en närmare inspektion av det lokala finölutbudet i en butik nära hotellet och ett inte alltför kallt smakprov av nyinköpta buteljer i vårsolen på Heuveltorget.

Därför fick dagens musikaliska övningar inledas av spanska Haemorrhage. Och det är ju ett iögonfallande gäng, inte bara för att Ana Belen de Lopes var enda kvinna på scen under de två dagarna vi var på besök (vi var tvungna att skippa söndagens underhållning och i stället åka hem), utan även för att sångaren Lugubrious poserar indränkt i blod och avslutar setet genom att leka med en gummihjärna. Musikaliskt då? Jo, helt okej goregrind av det slag som exempelvis svenska General Surgery och amerikanska Exhumer gör desto bättre.

Ägnade därefter någon timme åt att närmare inspektera de försäljningsstånd som fanns lite här och var i arenan. Passade på att köpa några posters till väggarna därhemma, några tröjor och några plattor, innan tiden var slagen att supporta landsmännen i Tribulation. Det här var andra gången på ganska kort tid jag såg dem och det stående intrycket nu som då är att det är lite trist att de helt skippar material från den oborstat charmiga debuten ”The horror” och i stället helt ägnar sina 40 minuter åt färskingbidrag från årsgiven ”The formulas of death”. Låt gå för att styckena från andra plattan visar på högre musikaliska ambitioner än i början av karriären, dess mer atmosfäriska stunder borde utgöra välkomna andningshål i den konsekventa smatterattack som de flesta grupperna saluför, men de framstår fortfarande mest som mellanspel som gärna hade kunnat strykas.

Desto mindre finlir blev det då från Pig Destroyer. Med sin sättning – gitarr, sång, trummor och sampningar – var Washingtontruppen ett ganska så udda inslag på stora scenen. Med ett sound som bäst går att beskriva som korta utbrott rödglödgad vrede upptryckt rakt i nyllet samtidigt som någon sparkar dig i skrevet. Lika underhållande för att i livs levande form se elektronikansvarige Blake Harrison utföra aerobicsövningar vid sina rattar och reglage som att få höra ”Jennifer” nära slutet och syna JR Hayes lufsande frontmansstil.

I den verkligt gamla skolan är namnet Repulsion väldigt högt aktat. Och det är inte så konstigt, då dess pionjärgrind inspirerat i stort sett varje grupp som begagnar sig av blastbeats och inte minst Napalm Death och lördagskvällens dragplåster – Carcass. Jag hade planerat att se gruppen då den uppträder i Stockholm den kommande helgen, men en reportageresa har satt käppar i hjulet för detta varför dess närvaro i Tilburg med ens blev ännu mera värdefull. Med tanke på gruppen bara har en fullängdare att plocka material från, den 1989 släppta ”Horrified”, blev tilldragelsen också en nostalgiskt färgad historia. Vilket även går att säga om huvudakten. Även om den återbildade gruppen har en ny fullängdare på gång i form av ”Surgical steel” blev det vad jag noterade inga smakprov från denna skiva, utan det var i stället väntade höjdpunkter likt ”Heartwork”, ”Exhume to consume”, ”Incarnated solvent abuse” och ”Corporal jigsore quandry” – och en snygg scenshow med läskiga projektioner – som stod för underhållningen. Dessutom var det kul att se att den nervositet och ringrostighet som präglade comebacken på Sweden Rock fem år sedan var just sådan. Tillfälliga premiärnerver och ett offentligt sätt att hitta tillbaka till någon slags liveform efter elva år i träda och inget varaktigt tillstånd.

Och någonstans här, strax före midnatt, tog gubbformen ut sitt. Robban somnade stående inne på konserten och även övriga i sällskapet tyckte att hotellsäng lockade mer än vidare utsvävningar i Tilburgs nattliv. Varför allmäntillståndet vid dags för hemfärd i går lunch faktiskt var relativt gott.

Likväl. Jag känner mig fortfarande en smula tagen av helgens utsvävningar. Kanske inte så mycket av dess väldigt försiktigt hedonistiska inslag, utan mer omtumlad över att den överhuvudtaget blev av. Att jag har världens bästa vänner, arbetskamrater och anhöriga som lyckas hemlighålla sina planer i fem månader utan att jag fattar att något är på gång. Att de lägger ner tid, pengar, energi och glatt humör i det enda syftet att jag ska känna mig firad och uppskattad. Jag är verkligen en människa som har allt.

Och just därför blir ju saker och ting inte alltid som man har tänkt sig. Men de blir fan så mycket bättre, det är ett som är säkert.

Fotnot: På grund av detta – och andra uppdrag som är av mer akut karaktär och som är direkt kopplade till årets hårdrocksmagasin – får sedvanliga blogginslag som Veckans viktigaste och FGIF utgå för stunden. Ska ta mig en funderare under dess träda om det finns möjlighet att utveckla dem eller om jag ska söka andra programpunkter. Den som lever får se.

Den 5 februari nästa år får vi ta del av frukterna av en återförening av Fear Factorys kärntrupp.

Då släpps ”Mechanize” i Sverige, vilket är det första riktiga fullängdssamarbetet mellan sångaren Burton C Bell och gitarristen Dino Cazares sedan 2001 års ”Digimortal”. Med på skutan är även basisten Byron Stroud (Strapping Young Lad) samt monstertrummisen Gene Hoglan (Dark Angel, Dethklok, Death, Forbidden, Tenet, Testament… och si så där tusen till). Keyboards till albumet kommer dessutom att levereras av Rhys Fulber (Front Line Assembly).

Burton C Bell kommenterar skivan, som släpps via AFM, enligt följande:

– Jag ville inte ha en naturlig ljudbild, utan snarare en väldigt maskinell, då det är den delen av Fear Factory som jag kände för att sätta i fokus. Jag har alltid varit en stor anhängare av industriell musik och du hör inte mycket av den varan nuförtiden.

Dino Cazares:

– Vi lät verkligen kreativiteten flöda den här gången. Plötsligt kunde vi titta på klockan och utbrista ”herrejävlar, det är redan tre på morgonen”. Vi tappade greppet om tid och rum när vi bollade idéer fram och tillbaka för att göra skivan så fräsch som möjligt.