Arkiv för tagg carcass

- Sida 1 av 2

Bedömt i veckan: En skiva som är väldigt kass – och en med Carcass

av Mattias Kling
Nickelsuck är tillbaka med ännu ett hot mot fred och välstånd i världen.
Nickelsuck är tillbaka med ännu ett hot mot fred och välstånd i världen.

:-:

Nickelback
No fixed address
Republic/Universal

ROCK Vissa hävdar att Nickelback – tillsammans med komikern Tom Green – är den verkliga orsaken till att USA gick ut i krig mot Kanada i filmen ”South park: Bigger, longer & uncut”. Som en förebyggande aktion för kommande brott mot internationell smakrätt och angrepp på omvärldens mentala hälsa. Det må vara en efterhandskonstruktion, men faktum är att kvartetten från Hanna, Alberta, har ett så alarmerande uttryck att FN:s säkerhetsråd kallar till krismöten var gång det vankas en ny release. På så sätt är gruppens åttonde release inget undandag. Den är bräddfylld av irriterande banal douchemuzak, ballader med samma känslomässiga djup som en Harlekin-historia och penibla grötrim (”everybody wants to be the sisters mister”). Kanske inget att gå i krig över, men nog så skadligt mot ditt välmående.

Bästa spår: ”The hammer’s coming down”? Kanske.

VECKANS TWEET:
Tweet 14/11

Vinn en dejt med Amon Amarth i Stockholm

av Mattias Kling
Du. Tävlar. Nu. Hör du det?
Du. Tävlar. Nu. Hör du det?

Emellanåt kan det vara en smula berikande för läsekretsen att jag gör precis det jag gör.

Förvisso, jag må emellanåt vara en idiot som borde ägna mig åt annat än att tycka saker om stjärnor som på något sätt anses resa sig över konventionell kritik och i det stora hela en irriterande snubbe.

Aftonbladet Story om J R R Tolkien finns att ladda ner gratis i pdf-format för Plus-kunder här.
Aftonbladet Story om J R R Tolkien finns att ladda ner gratis i pdf-format för Plus-kunder här.

Men ibland lyckas jag få in spår av min älskade heavy metal – tvivla aldrig därom – på mindre väntade ställen i Aftonbladet. Som i söndagens Storybilaga om J R R Tolkien, som jag dessutom ritade om någon anser sig vara berikad av denna information, där jag föreslog att vi borde ta oss ett litet snack med Johan Hegg. Föga överraskande eller genialt egentligen, då Amon Amarth ju har hämtat sitt namn från ”Sagan om ringen”-skaparens sagovärld och dessutom befinner sig ute på en turné som i veckan når Sverige.

Och det är ju för att högtidlig hålla just detta som gruppen har beslutat sig för att bjussa Hårdrocksbloggens läsare på en extra läcker guldklimp.

Tumbakvintetten befinner sig just nu ute på turné med Hell och Carcass, en vända som på lördag når Stockholm och Arenan. En tilldragelse i sig, så klart, men också en afton som kan bli en riktig höjdarkväll för någon lycklig själ där ute i decemberkylan.

Gruppen har nämligen beslutat sig för att bjuda in en bloggläsare med valfritt sällskap (dock bara en person) att morsa på medlemmarna före giget. Kanske få några autografer. Knäppa några kort. Snacka lite. Och dessutom få en exklusiv bildvinylutgåva av senaste albumet ”Deciever of the gods” som extra bonus.

Dessutom har de dundrat in ytterligare tre exemplar av nämnda skiva i potten till de som inte lyckas knipa förstapriset. Inte så illa, va?

För att vara med och tävla vill jag att du senast fredag morgon vid nio – en minut över stänger jag butiken – mejlar mig namn, adress och telefonnummer i ett brev döpt till ”Lägg egg i Heggs skegg”. Adressen du använder är mattias.kling@aftonbladet.se. Svårare än så är det inte.

Dock – respektera anvisningarna ovan. Läs igenom. Begrunda. Se till att allt är med. Och lämna bara ETT bidrag per person.

Lycka till!

På tal om ingenting: Tre återföreningsskivor som inte blev så bra

av Mattias Kling
facepalm-wallpaper

Ni har säkert noterat det tidigare: jag gillar ganska så halvnya Carcass-plattan ”Surgical steel” (läs recce här) ganska så mycket.

Därmed motsäger gruppen, som här offentliggör sin första studioskiva sedan 2005 års ”Swansong”, en oskriven regel inom nöjesvärlden. Nämligen den som klargör att föredettingar som försöker göra sig nya karriärer genom att rota i tidigare konstellationer ofta bombar på ett eller annat sätt.

För att hitta sådana behövs det inte något större rotande i arkiven. Vare sig det handlar om Sylvester Stallones desperata rotande i Rambo- och Rocky-arkiven för några år sedan, ”Basic instinct 2” eller nylanseringen av ”Futurama” är visan densamma – då är då och nu är nu. Och sällan mötas två tidsepoker på avsett vis.

Nu är ju det här ändå en musikblogg och bör väl därför vikas åt sådant. Som tre plattor that should not be. But still is. Alltså några upphausade comebackalster som slog i backen på ett eller annat sätt.

Precis det som ”Surgical steel” inte gör, alltså.

Guns N' Roses ”Chinese democracy”

1. Guns N’ Roses ”Chinese democracy” (2008)

På ett sätt var det här ett dödsdömt projekt ganska långt före release. Ju längre tid som förflöt mellan releasen av den dubbla ”Use your illusion”-utgåvan 1991 och dess riktiga uppföljare (coverplattan ”The spaghetti incident” räknas inte i sammanhanget) desto fler gamla musikanter tycktes Axl Rose göra sig fiende med – och desto längre från den riviga punksleazerockarolla som en gång skickade gruppen långt upp på himlen tycktes han komma.

Skit för stunden i att det här blev det överhemult dyrt album att spela in. Fokusera i stället att det är en svår platta att lyssna på. Förvisso kanske inte den totala nosdykning som guldplatsen på en sån här ickehedrande lista fordrar, men ett sånt svek mot gruppens namn att man bara häpnar. För nog märks det att alstret har spelats in vid en rad tillfällen och sen, till synes slumpmässigt, satts ihop till något som ska likna riktigt bra låtar. Vet ni vad? Det är det inte. Fräcka idéer finns, men dessa fullföljs aldrig. Det lättindustriella elektronikasoundet som säkert kändes futuristiskt och nyskapande då ”Chinese democracy” började sammanställas hann bli lika unket som otvättade flanellskjortor innan verket till slut nådde handeln och helheten är, ja, likt ett pussel där bitarna inte passar med varandra.

Det har nu gått fem år sedan skivan släpptes. Och det har så smått börjat pratas om att Axl och hans inhyrda hjon funderar på att göra något nytt ihop i studion.

Fan tro’t, säger jag.

Limp Bizkit ”Gold cobra”

2. Limp Bizkit ”Gold cobra” (2011)

Jag vill minnas att jag gav den här pruttkorven :+: i betyg för lite mer än  två år sedan.

Det var väldigt snällt av mig i sådana fall. Ett utfall av övergenerositet som jag egentligen inte ska bjuda på, annat då det är motiverat. Måhända beror denna vänlighetsgest på att jag faktiskt var nyfiken på vad Fred Durst och hans frat boy-combo skulle åstadkomma. Det kändes ju ändå som att det sladdriga kexet hade lärt sig något av kraschlandningen som följde på mindre uppskattade albumet ”Results may vary” (som förvisso bjöd på en blöt monsterhit via The Who-covern ”Behind blue eyes” men som i övrigt stank surströmming) och dess tillbaka till rötterna-uppföljare ”The unquestionable truth, pt 1” när nollnolltalet började sikta mot upploppet.

Men icke.

Guldkobran är inget bra album, hur man än vrider och vänder. Det går förvisso att spåra någon slags vilja att ta tillbaka känslan på de framgångsrika ”Three dollar bill, y’all” och ”Significant other” men det blir likväl dynga av det hela. Den som önskar fördjupa sig i dess uselhet gör det gärna genom pinsamma ”Shotgun”, ”Douche bag” eller ”Shark attack”.

Det är ungefär på den nivån skivan ligger. Intellektuellt på samma fotknölshöjd, eller strax därunder, som Chris Griffins ”Evil monkey song” i ”Family guy” eller Drängarna.

Vi var nog många som trodde att det här skulle innebära dödsstöten för gruppen. Men icke så. I april i år släpptes singeln ”Ready to go” (som i all ärlighet faktiskt inte var helt pissdålig) och nu på lördag spelar Limp Bizit på Klubben i Stockholm. Vilket kanske kan bli kul, ändå.

Gene Simmons ”Asshole”

3. Gene Simmons ”Asshole” (2004)

Jag säger bara: ”Firestarter”. Igen: ”Firestarter”.

Hahaha! Fy fan. Vilken utomordentligt praktusel idé att Kiss-tungan ska ta sig an modern dansmusik. Ungefär lika rimligt som när Manowar ger sig på att nyinspela sina gamla skivor (”Kings of metal MMXIV” släpps nästa år, sägs det) eller då Dead By April uppträder på ”Allsång på Skansen”.

Men vad bryr sig Simmons? Inte ett skit. Det här var skivan han ville göra. Han tyckte det var lämpligt att spela in den. Han liksom kände sig tvungen. Av någon outgrundlig anledning som knappast kan bero på en önskan att uttrycka något.

Bevis? Lyssna bara på titelspåret. Eller på ”Whatever turns you on” eller muzakballaden ”Waiting for the morning light” (så hemsk att hissarna slutar fungera i ren protest). Egentligen är det bara öppningsspåret ”Sweet & dirty love” som håller någon slags klass.

Övriga inte helt lyckade comebackalster: Skid Row ”Thick skin” (2003), Twisted Sister ”A twisted christmas” (2006), Poison ”Poison’d” (2007), Metallica ”St Anger” (2003), Dia Psalma ”Djupa skogen” (2007), Mötley Crüe ”S/t” (1994).

Hälsa på månadslistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
funny-pictures-amish-mosh-pit

Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.

Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.

En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.

Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.

Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.

Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.

Släpp allt och lyssna på en exklusiv Carcass-låt

av Mattias Kling
Comebacktruppen fortsätter att skämma bort oss med tuff musik.
Comebacktruppen fortsätter att skämma bort oss med tuff musik.

För många av er yngre läsare är själva företeelsen troligtvis rena Hedenhös, men för en annan en charmig detalj från förr. Jag pratar om flexiskivor, en slags lågbudgetvariant av vinylplattor av extra sladdrig plast, som under främst 1980-talet användes som promotionverktyg i en tid då ingen ens kunde tänka Youtube.

Okej, formatet är inte optimalt. Det krävs en väldigt stadig matta på skivtallriken – eller ännu hellre, lägga en vanlig lp-skiva som bottenstöd – för att kunna lyssna på grunkan. Men fördelen är att det som släpps ofta är väldigt exklusivt. Och därmed extra åtråvärt för anala fysiskt format-anhängare som yours truly.

Så här ser skivan i fråga ut. Röd och fin.
Så här ser skivan i fråga ut. Röd och fin.

Några som emellertid står upp för flexiskivans relevans i den digitala världen är entusiasterna bakom amerikanska mangelpublikationen Decibel Magazine. I varje nummer av den tryckta varianten av tidningen – jo, det görs fortfarande sådana – bjuder man nämligen sina prenumeranter på just en platta av detta slag. Och dessutom mestadels något exklusivt stycke, vikt enbart för denna utgivning.

Svenskvänner kan säkert känna sig stolta över att tidigare kapitel i denna serie har bjudit på raritetsgodis från exempelvis Dark Tranquillity, Watain och skivaktuella In Solitude, men faktum är att det inte slutar där. Genom åren har prenumreranterna fått svårfunnet godis signerat alla från Paradise Lost och Municipal Waste till Agoraphobic Nosebleed och Royal Thunder. För att nämna några få.

I oktobernumret är det emellertid brittiskt stål som gäller. Via exklusiva låten ”Zochrot” från Carcass. Det är ett spår som tydligen inte platsade på nyligen släppta comebackskivan ”Surgical steel” – läs undertecknads :++++:-recension här – och i rimlighetens namn förstårman väl varför. Inte på grund av att låtuslingen på något sätt är något hafsverk, utan snarare för att de kompositioner som slutligen överlevde gallringen är mycket bättre.

Likväl. Värd ett öra eller två så här på fredagen är den likafullt.

Även i modernt streamingformat. Klicka bara på länken och blasta loss.

Veckans tyckande är inte riktigt som det brukar vara

av Mattias Kling
Jajamensan – det är fredag igen.
Jajamensan – det är fredag igen.

September burkar vara en av årets matigaste musikmånader. Man kan se det som att proppen går ur efter sommartorkan, och att bolagen stångar sig blodiga mot varandra i kampen om skivköparna.

Så även i år. Varför jag inte har någon konventionell recension att bjuda på den här fredagen. Vilket inte heller är någon katastrof, då det just denna vecka är ganska så blekt gällande releaser inom mitt bevakningsområde. I stället blir det i Nöjesbladet anmälningar på färska alster med bland andra Avicii, Manic Street Preachers, Lars Winnerbäck, Elton John och Lisa Miskovsky. För att nämna några.

Emellertid – helt sysslolös har jag inte varit för denna skull. I stället ägnade jag tisdagkvällen åt att gallra och sålla bland aktuella låtar för att få ihop en nervdallrande upplaga av Veckans spellista, som vi kallar den där lilla tingesten som brukar återfinnas längst ner till vänster på musikblockets startsida.

Och en sån blev det ju. En brokig samling som spänner från Bombus till Carcass och från Rise Against till Fit For An Autopsy. Om några ska lyftas upp, vilket de kanske ska. Den som vill läsa några snömosiga rader om varje stycke plockar upp Nöjesbladet i dag, den som nöjer sig med att lyssna på skiten gör det i den här fiffiga spellistan:

Värt att notera angående just denna kollektion är dock att grupperna är rätt, men på vissa håll (Bombus och Fit For An Autopsy) är det andra låtar än de som publicerats i tidningen, då just de utvalda för stunden inte finns på Youtube. Vilket även gäller Gorguts, där det i stället blir en liveversion av ”Le touit du monde” i stället för en studiodito. Bara för att allt inte ska vara så förbannat enkelt här i världen.

Och med detta klargjort återstår väl bara en sak. Nämligen det här:

VECKANS TWEET

Tweet 13/9

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Ashes Of Ares” på Spotify eller på Wimp.

Bedömt i veckan: Carcass och Satyricon

av Mattias Kling
Carcass
Återvändande veteranerna bjuder på väldigt snittsamt dödsmangel.

:++++:

Carcass

Surgical steel

Nuclear Blast/Sony

Carcass ”Surgical steel”DEATH METAL Typscenariot: Klassiskt band återförenas, gör några gig – och släpper en trist platta.

I detta sammanhang är britternas första studioskiva sedan 1996 års utskällda ”Swansong” en motsatssensation. Ideologiskt befinner sig ”Surgical steel” förtjusande nog mitt i skåran mellan melodierna på ”Heartwork” och det snitsiga manglet på ”Necroticism – descanting the insalubrious”, en mer än 20 år gammal kista som passar som den vore måttbeställd. Titta bara på omslaget; precis så välarrangerat och slipat är innehållet. Likt en hammare mot pannan (”Captive bolt pistol”), ett förlösande snitt i aortan (”Thrasher’s abattoir”) eller blodsänk på väggen (”The master butcher’s apron”) är genomförandet så snyggt att man inte ens ids sakna svenske ex-gitarristen Michael Amott.

Det gore ju så bra ändå.

Bästa spår: ”Mount of execution”.

VECKANS TWEET

Tweet 6/9

Fotnot: Mer om Satyricon kan ni läsa i Aftonbladet i morgon, då det även blir några rader Vista Chino. Riktigt lördagsgodis.

Carcass nya låt är väldigt konsumtionsvärdig

av Mattias Kling
Carcass modell 2013 består av Bill Steer (gitarr och sång), Daniel Wilding (trummor), Ken Owen (bas och sång) samt Ben Ash (gitarr).
Carcass modell 2013 består av Bill Steer (gitarr och sång), Daniel Wilding (trummor), Jeff Walker (bas och sång) samt Ben Ash (gitarr).

Ni vet hur det brukar vara.

Klassiskt band återförenas på ett eller annat sätt, gör några liveshower ivrigt påhejade av festivalarrangörer med tjocka plånböcker och hittar där någonstans tillbaka till någon slags glöd och sämja igen.

Och då ska det ju spelas in en ny skiva för att dansa ännu en sommar. En comebackplatta som brukar bli rätt rutten, om jag ska vara ärlig.

Undantag finns så klart. Och ett av dessa är Carcass.

Carcass ”Surgical steel”Det kan jag faktiskt säga redan nu, då jag över sommaren har haft nöjet att umgås med kommande albumet ”Surgical steel” (release via Nuclear Blast den 11 september). Det är en skiva som inte pissar på dess illustra karriär eller tummar på kvaliteten. Utan som i stället låter som det naturliga nästa steget efter 1993 års ”Heartwork”, kombinerat med den mer mosiga föregångaren ”Necrotism – Descanting the insalubrious” som släpptes två år tidigare. (Att gruppen också har släppt det kontroversiella rot ’n’ roll-albumet ”Swansong” för 18 år sedan bortser vi för enkelhetens skull ifrån för stunden.)

Nåväl. Som brukligt är innan skivsläpp så presenteras det – i rent intresseväckande syfte – färska låtar här och där i en och annan version. Tidigt i somras hette det då presenterade smakprovet ”Captive bolt pistol”, medan förväntningarna nu ska trissas upp via ”Unfit for human consumption”.

En riktigt trevlig aptitretare, må jag säga.

Räkna med att få läsa mer om denna skiva då offentliggörandedatum närmar sig de kommande veckorna.

Be careful man – you’re approaching 40

av Mattias Kling
En väldigt ovetande jubilar överraskas strax före morgonkaffekopp nummer två av herrarna Becirovic, Andersson och Sandberg.
En väldigt ovetande jubilar överraskas strax före morgonkaffekopp nummer tre av herrarna Becirovic, Andersson och Sandberg. Foto: Stefan Sköld

Ni vet, ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Bara annorlunda. Och ofta väldigt, väldigt mycket bättre.

Det är ett mantra man gör gott i att komma ihåg. Inte minst för att beredskapen för spontana omkast blir aningen större i så fall. Och att det överraskande faktiskt ofta är mer givande än det detaljplanerade – även för en kontrollbehövande som undertecknad.

Och då kan det ju bli lite hur som helst. Vilket fick mig att i torsdags – en arbetsdag bland många – inom några timmar se mig förflyttad från Kungsbrohuset i Stockholm till Nieuwmarkt i Amsterdam, sippandes på en lagom kall Heineken.

Hur gick det här till?

För att förklara just detta krävs att vi snurrar tillbaka klockan en smula. Exakt startpunkt är egentligen rätt irrelevant, historien kunde lika gärna börja i Kalmar i maj 1973 som där jag väljer att inleda, men för enkelhetens skull spolar vi raskt över 39 år nutidshistoria och inleder i Stockholm i slutet av april 2012.

Det var nämligen här och då som en ny tradition fick se sin födelse. Min gode vän Erik Sandberg var nämligen tredje man ut i ett kompisgäng av fem – utspridda mellan Sverige och Holland – att uppnå medelålder. Något värt att fira, så klart. Och det bästa sättet att genomföra detta: kidnappa jubilaren och dra iväg honom på en spontanweekend i det Gehenna vi också känner som Amsterdam.

Således: Balle, som vi kärt kallar honom, loggade in på jobbet för vad han räknade med skulle vara ännu en torsdag bestående av möten, telefonkonferenser och annat som hör löntagarens vardag till.

Icke så – strax efter nio på morgonen stormade tre snubbar in i fackförbundet Sekos dåvarande lokaler nära Norra Bantorget utrustade med en extraväska. Överrumplade födelsedagsbarnet ganska så rejält och plockade med honom på en weekend som innehöll mycket, men knappast några trista jobbmöten.

I år är det min tur att även i ren sifferform ta klivet in i medelåldern. Förvisso är det nästan en månad kvar till skarpt läge (eventuella födelsedagspresenter och blomsterbud kan därför skickas till redaktionen runt den 31 maj, om jag får be) vilket gjorde att jag i torsdags räknade med ännu en dag i sanningen tjänst. Som till stora delar planerades ägnas åt att skriva ihop min The Resistance-intevju till det kommande numret av Aftonbladet Hårdrock!.

Tilläggas bör att jag tidigt under året varit ganska så tydlig med att mitt jobbschema inte på något sätt tillåter några extravaganser som spontankidnappningar eller annat ståhej runt själva bemärkelsedagen. Med tanke på att denna äger rum mitt i startskottet av årets festivalsäsong – med Metallsvenskan i Örebro helgen före, Kiss på Friends Arena dagen efter och därpå Sweden Rock – har jag försökt hinta att det här med att pipa i väg i fyra dagar mitt i allt inte är den mest realistiska av idéer.

En försiktig önskan om vi kanske skulle kunna hitta något annat upplägg för att fira mina första fyra decennier i livet. En önskan som jag ansåg vara väl underbyggd och därmed också skulle vara rådande.

Well – lång näsa för undertecknad. Efter en morgon då väldigt många (redan här borde jag väl ha börjat ana att något fuffens var på gång, men så långt sträcker sig tydligen inte min konspiratoriska slutledningsförmåga) helt plötsligt var väldigt intresserade av huruvida jag skulle jobba hemifrån på förmiddagen eller om jag skulle in till redaktionen så satt jag i alla fall där i det projektrum vi lite kärt kallar metalbunkern med adress Västra Järnvägsgatan 23.

Herrarna bakom skandalkuppen: Peter Andersson, Robban Becirovic och Erik ”Balle” Sandberg.
Hjärnorna bakom superkuppen.

Jag tror nog att jag var lite morgonvresig, så som jag är mellan morgonkopp nummer två och nummer tre. Mumlade säkert något om det hopplösa i att transkribera evighetsintervjuer och annat vardagsgnäll som jag är så bra på att ägna mig åt i brist på riktiga problem. Tog i alla fall och startade upp datorn och satte mig till rätta – då det stormar in tre glada herrar försedda med en extraväska (misstänkt lik min gamla trotjänare som har varit med mig över halva Europa och tillbaka) och ett besked som var lätt att förstå och ännu enklare att följa.

– Sluta jobba nu, grabben. Nu drar vi till Amsterdam och sen till Tillburg och Neurotic Deathfest.

Jahapp. Bara att lyda och hänga med, alltså.

Vilket gjorde att Schibstedhuset raskt blev Arlandas Terminal 2, surt redaktionskaffe lagom kyld Carlsberg i stort glas före ombordstigning och Sverige på ett par timmar Holland.

Inte riktigt vad jag hade räknat med, alltså.

Lite lätt lumparfeeling på Winston hostel.
Väldigt olyxig lumpenfeeling på Winston hostel.

Fredag morgon var i dubbel bemärkelse en ganska tung upplevelse. Inte nog med att formen kanske inte var den mest energisprudlande efter en kväll i Amsterdams dekadenta barkvarter och en natt med Winstons logementliknande ickekomfort – värst av allt var ändå beskedet att Slayer-gitarristen Jeff Hanneman lämnat jordelivet vid blott 49 års ålder.

Inte direkt den dödsstart man önskar sig när det vankas Deathfest. Utan snarare ett besked som jag känner att jag ännu inte riktigt har hunnit bearbeta på ett korrekt sätt.

Likväl. Det var bara att sätta sig på tåget från Amsterdam och vända näsan söderut och Tilburg. En trevlig stad cirka en och en halv timmes färd från huvudstaden med ett invånarantal på cirka 229 000 personer och som i hårdrockskretsar mest är känd för att det här varje år hålls finsmakareventet Roadburn.

På samma arena, kallad 013, som ovan nämnda festival var det i helgen dags för Neurotic Deathfest. En tre dagar lång blastbeatfest som just den gångna helgen lockade med grupper som Carcass, Possessed, Immolation, Unleashed, Pig Destroyer och Chuck Shuldiner-hyllningen Death To All.

Peter tar tillfället i akt att få sig en tupplur, en av många denna helg.
Peter tar sig en tupplur på tåget till Tilburg, en av många denna helg.

En väldigt passande inramning för yours truly, med andra ord. Och ett upplägg som inte direkt blev sämre av att det visade sig att hotellet Mercure var själva motsatsen till det sjaviga Winston i Amsterdam – plus att spelstället låg behagliga två minuters promenadväg från nämnda inkvartering.

Väl på plats – och en välkomstshot Jack Daniel’s senare, en skön välkomstgest från festivalens pressteam – visar det sig att utlovade öppningsakten Vader har tvingats byta plats med danska Iniquity, vilket gjorde att det blev en leverans standardgruff som inledning i stället för utsökt polsk dödsthrash. Desto roligare kändes då punkigt thrashiga grindcombon Strong Intention, vars frontman förvisso ser ut som ”Hipp hipps” Anders Jansson men som snarare låter som en snedtjackad uteliggare, som fick hålla hov i lilla konsertsalen strax före åtta på kvällen. Helt i linje med bandet DIY-mission stod de även för festivalens hyggligaste budgetpriser på sina produkter – t-shirt och skivor kostade bara fem euro styck. Ja tack, jag tar en av varje.

Strong Intention.
Strong Intention.

Efter kultiga Morbid Saint, ännu ett återuppståndet gäng från den brutala genrens grundläggande, var det så dags för en av kvällens höjdpunkter för undertecknad, Texasgänget Devourment. Jag har nämligen inte sett denna combo tidigare men peppad av den oborstade gutturaltyngden på senaste fullängdaren ”Concieved in sewage”, släppt tidigare i år kändes det som att det inte var sista gången våra vägar korsades.

Efter att ha fyllt magen med några Dommelsch och en veganwrap (cudos för tilltaget att erbjuda sådana, trist bara att de smakade sågspån med en svag touch av sötsur sås) var det slutligen dags för Vader, som avrundade sitt set med att hylla Jeff Hanneman genom att spela ”Raining blood” innan Death To All fick avsluta kalaset på stora scenen. Och, okej. Det är ett coverband av naturlig orsak. En hyllning till bortgångne vokalisten och dödsmetallvisionären Chuck Schuldiner, där medlemmar som under åren på ett eller annat sätt bidrog till Deaths mångfacetterade diskografi samlas för att framföra legendariskt material. Lite som Thin Lizzy har gjort på senare år, fast med fler dundrande dubbelkaggar och meckigare teknikerriff. En schyst avrundning av premiärkvällen, icke desto mindre. Speciellt då Gene Hoglan anslöt för bland annat ”Flattening of emotions”.

Rimligt eftermiddagsfika: En butiksljummen flaska Lucifer i den vänliga vårsolen.
Rimlig eftermiddagsfika: En butiksljummen flaska Lucifer i den vänliga vårsolen.

Efter att ha gosat i säng strax efter midnatt var dagsformen på lördagen relativt stark och viril. Perfekt läge att närmare bekanta sig med Tilburgs shoppingutbud utmed Heuvelstraat. Småbarnsföräldrarna i sällskapet passade på att säkra presenter till telningarna på hemmaplan, medan vi barnlösa mest kollade in ett affärsutbud som på många sätt påminner om vilken svensk medelstor stad som helst.

Först ut för dagen på O13 var hemmaplansspelande Antropomorphia. Ett gäng vars Metal Blade-debut ”Evangelivm nekromantia” släpptes förra året och som imponerade föga på undertecknad. Därför blev det i stället en närmare inspektion av det lokala finölutbudet i en butik nära hotellet och ett inte alltför kallt smakprov av nyinköpta buteljer i vårsolen på Heuveltorget.

Därför fick dagens musikaliska övningar inledas av spanska Haemorrhage. Och det är ju ett iögonfallande gäng, inte bara för att Ana Belen de Lopes var enda kvinna på scen under de två dagarna vi var på besök (vi var tvungna att skippa söndagens underhållning och i stället åka hem), utan även för att sångaren Lugubrious poserar indränkt i blod och avslutar setet genom att leka med en gummihjärna. Musikaliskt då? Jo, helt okej goregrind av det slag som exempelvis svenska General Surgery och amerikanska Exhumer gör desto bättre.

Grönt ljus för Tribulation.
Grönt ljus för Tribulation.

Ägnade därefter någon timme åt att närmare inspektera de försäljningsstånd som fanns lite här och var i arenan. Passade på att köpa några posters till väggarna därhemma, några tröjor och några plattor, innan tiden var slagen att supporta landsmännen i Tribulation. Det här var andra gången på ganska kort tid jag såg dem och det stående intrycket nu som då är att det är lite trist att de helt skippar material från den oborstat charmiga debuten ”The horror” och i stället helt ägnar sina 40 minuter åt färskingbidrag från årsgiven ”The formulas of death”. Låt gå för att styckena från andra plattan visar på högre musikaliska ambitioner än i början av karriären, dess mer atmosfäriska stunder borde utgöra välkomna andningshål i den konsekventa smatterattack som de flesta grupperna saluför, men de framstår fortfarande mest som mellanspel som gärna hade kunnat strykas.

Desto mindre finlir blev det då från Pig Destroyer. Med sin sättning – gitarr, sång, trummor och sampningar – var Washingtontruppen ett ganska så udda inslag på stora scenen. Med ett sound som bäst går att beskriva som korta utbrott rödglödgad vrede upptryckt rakt i nyllet samtidigt som någon sparkar dig i skrevet. Lika underhållande för att i livs levande form se elektronikansvarige Blake Harrison utföra aerobicsövningar vid sina rattar och reglage som att få höra ”Jennifer” nära slutet och syna JR Hayes lufsande frontmansstil.

Carcass utnyttjade scenfonden till fullo.
Carcass utnyttjade scenfonden till fullo.

I den verkligt gamla skolan är namnet Repulsion väldigt högt aktat. Och det är inte så konstigt, då dess pionjärgrind inspirerat i stort sett varje grupp som begagnar sig av blastbeats och inte minst Napalm Death och lördagskvällens dragplåster – Carcass. Jag hade planerat att se gruppen då den uppträder i Stockholm den kommande helgen, men en reportageresa har satt käppar i hjulet för detta varför dess närvaro i Tilburg med ens blev ännu mera värdefull. Med tanke på gruppen bara har en fullängdare att plocka material från, den 1989 släppta ”Horrified”, blev tilldragelsen också en nostalgiskt färgad historia. Vilket även går att säga om huvudakten. Även om den återbildade gruppen har en ny fullängdare på gång i form av ”Surgical steel” blev det vad jag noterade inga smakprov från denna skiva, utan det var i stället väntade höjdpunkter likt ”Heartwork”, ”Exhume to consume”, ”Incarnated solvent abuse” och ”Corporal jigsore quandry” – och en snygg scenshow med läskiga projektioner – som stod för underhållningen. Dessutom var det kul att se att den nervositet och ringrostighet som präglade comebacken på Sweden Rock fem år sedan var just sådan. Tillfälliga premiärnerver och ett offentligt sätt att hitta tillbaka till någon slags liveform efter elva år i träda och inget varaktigt tillstånd.

Och någonstans här, strax före midnatt, tog gubbformen ut sitt. Robban somnade stående inne på konserten och även övriga i sällskapet tyckte att hotellsäng lockade mer än vidare utsvävningar i Tilburgs nattliv. Varför allmäntillståndet vid dags för hemfärd i går lunch faktiskt var relativt gott.

Likväl. Jag känner mig fortfarande en smula tagen av helgens utsvävningar. Kanske inte så mycket av dess väldigt försiktigt hedonistiska inslag, utan mer omtumlad över att den överhuvudtaget blev av. Att jag har världens bästa vänner, arbetskamrater och anhöriga som lyckas hemlighålla sina planer i fem månader utan att jag fattar att något är på gång. Att de lägger ner tid, pengar, energi och glatt humör i det enda syftet att jag ska känna mig firad och uppskattad. Jag är verkligen en människa som har allt.

Och just därför blir ju saker och ting inte alltid som man har tänkt sig. Men de blir fan så mycket bättre, det är ett som är säkert.

Fotnot: På grund av detta – och andra uppdrag som är av mer akut karaktär och som är direkt kopplade till årets hårdrocksmagasin – får sedvanliga blogginslag som Veckans viktigaste och FGIF utgå för stunden. Ska ta mig en funderare under dess träda om det finns möjlighet att utveckla dem eller om jag ska söka andra programpunkter. Den som lever får se.

Livevideor: Aset rör på sig igen

av Mattias Kling
”Nej, Richardson var tydligen inte där heller”.
”Nej, Colin Richardson gömde sig tydligen inte där heller”.

Säg Carcass – och du har mig fast. Det är en hälsningsfras som funkar lika bra som ”hallå” om du ska fånga mitt intresse och villigt få mig att lyssna vidare.

Det är å andra sidan inget konstigt. För trots att gruppen under tidsperioden 1988–1996 egentligen bara släppte fem fullängdare så såg den till att revolutionera death metal-scenen – både en och tre gånger.

Därför finns det så kallade förväntningar på det kommande studioalbumet ”Surgical steel”, det första sedan 17 år gamla ”Swan song”. Exakt hur utfallet blir låter vänta på sig; plattan beräknas inte släppas förrän sent under 2013 och i skrivande stund har Andy Sneap tagit över mixarrollen sedan den ursprunglige ljudfixaren Colin Richardson lämnat slutarbetet, enligt uppgift för att jobba med nästa Trivium-skiva.

Jeff Walker och Bill Steer.
Jeff Walker och Bill Steer.

Fram till det att sjätteskivan alltså ser dagens ljus har ensemblen – som i dag förutom grundarna Bill Steer och Jeff Walker består av Aborted/Trigger The Bloodshed-kände Dan Wilding och Pig Iron-gitarristen Ben Ash – beslutat sig för att testa liveformen.

Vilket den gjorde i går, på The Underworld i London.

Hur det såg ut och lät kan ni inspektera nedan. Bar för att ni, som jag, hajar till så fort någon brister ut i ett growlande ”Carcass”.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB