Årets tre från hit till miss:

1. Mys med Napalm Death i Birmingham

I samband med ett Close-Up-reportage fick ett lyckligt kex en nostalgisk sightseeing bland Birminghams bilfarbrikskyrkogårdar med de genomtrevliga grindgubbarna Barney, Shane och Nik Bullen. Titta på den halvdöda boaormen i Rich Bitch studios, höra Barney ta ton med ett paralyserat gäng tonåringar i en gammal replokal och Shane berätta om sin barndom som byfåne. ”Time waits for no slave” är därtill ett paradsläpp. Ibland överglänser hjältar sin egen legend.

2. De vandöda i samtiden, från pepp till misspepp

Efter ett hett tips vid årets början lade jag vantarna på ”True blood” och började titta maniskt. Voodoo, träsk, skallerormar, högerkristna rednecks, omotiverade Harlequin-sexscener och huggtänder – allt verkade rätt. Sedan gick allt snett. Det urartade i en vaselindimmig storm av aristokratiska hunkar och bleka brudar i månsken. Jag håller mig i framtiden till zombier. För primitiva för att romantiseras – för fula för fuck.

3. Ace Frehley och hans skiva

Space Aces första soloskiva på en smärre eon når trumhinnorna och halva ens världsbild rasar. Omslaget, låtarna, texterna. Om rockhäftet i karaokebåset på en Ålandsfärja tonsattes med hjälp av en skamlös överkamning och kryddades med Old Spice och ett naturläkemedel mot prostataproblem skulle det med all säkerhet låta som ”Anomaly”. Ibland – allt för ofta – sodomerar hjältar sin egen legend.

Annica Hedbrant är 27 år och kanske alibitjej på såväl Close-Up Magazine som Göteborgs-Posten. Själv hoppas hon dock att det är hennes snåriga synonymförråd och brinnande intresse för brötigt bröl som skaffat henne en metalbyline. Årets storverk är, det kan inte hjälpas, att bli hejdundrande kär i kollegan Daniel Josefsson – under en kristet fanatisk och magisk Woven Hand-konsert.

De skönaste liveupplevelserna 2009:

1. Nine Inch Nails, Arvikafestivalen

Har sett dem bättre vid flera tillfällen. Men känslan av att först få uppleva ett kaxigt NiN med Reznor i spetsen som i princip bara kör nytt material, för att därefter glömma mitt ben som slagits sönder mot asfalten tidigare och hoppa som en 16-åring till Head like a hole – sista gången live i Sverige – är obeskrivlig. Är forfarande, fem månader efter konserten, blå på benet – och glad i hjärtat.

2. Slipknot, Metaltown

Hade lika gärna kunnat säga Social Distortion i solnedgång på West Coast Riot kvällen innan. Men jag blev så sjukt överraskad över hur jävla tända och bra Slipknot var. Precis så grymma som man alltid hoppats, men som de inte levererat. För en gångs skull lätt att knäböja på kommando med en folkmassa framför ett band. All hope is not gone!

3. Nas, Way Out West

Okej, här tappar jag alla inbitna metalheadz. Men efter att ha sett Guds påstådde son Nasir Jones vara pinsamt, knäckande dålig två år tidigare, var det inte svårt att bli extatisk när han med tung elgitarr och glöd fick regnet att ge vika i Slottsskogen. Skäms inte för att säga att tårarna tittade fram tillsammans med solen till ”NY state of mind”. 

Kalle Malmstedt, 35 år, skriver om tung musik som hårdrock och hiphop i Göteborgs-Posten och är vid sidan av det bland annat nyhetsbyrån TT Spektras nöjesman i Göteborg. Har också den illa underhållna bloggen Certified, där den musikaliska kombon har förklarats närmare. Sjukt stolt över: Sina vackra headbangande barn och att Carl McCoy från Fields Of The Nephilim en gång ringde på hemtelefonen. Kolla även in hans blogg här.