Under mina snart 20 år i rockjournalistikens tjänst har det såklart hänt en rad bisarra saker. Måhända inte tillräckligt med galenskaper för att kavla ut till en självförhärligande egobiografi à la Anders Tengner, men nog med stoff för att få riktigt underhållande stunder på ålderdomshemmet. I den mån jag minns något och dessutom uppnår den livsnivån.

Jag har fått luren slängd i örat då jag intervjuade en numera avliden proggikon, blivit hotad med smäll på käften – och sedermera pussad – av en hyllad svensk sångare bakom en thaivagn på Sweden Rock, rådissad av en överförfriskad sleazebasist efter att jag gett hans grupps nya skiva fyra plus, uppläxad av Motörhead-Lemmy och fälld till backen av gitarristen i ett ganska så populärt band från Medelpad.

För att nämna några incidenter som spontant ploppar upp i minnet så här strax efter onsdagens lunchträning.

Jag har emellertid bara blivit personligen mordhotad av en artist en gång. Vilket många kanske tycker är hundratalet gånger för lite, men så är det i alla fall.

Det utspelade sig nämligen som följer: I denna bloggs barndom (det vill säga medan jag fortfarande mäktade med sådant) brukade jag passa på att fixa gästbloggar med artister på de festivaler jag ändå var på plats för att besöka. Ett förhoppningsvis uppskattat inslag – som vanligt kom det inte så mycket respons när jag lyckades få till något bra, då det tydligen tycks vara mer populärt att gnälla när något inte faller i smaken – som rullade fram tills förra året, då jag helt sonika beslutade mig för att lägga ner inslaget.

Hur som helst, på Metaltown i Göteborg 2010 tyckte jag att det var en bra idé att bjuda in Raubtier. Ett ganska så lätt val, då gruppen tidigare under dagen hade gjort stor succé och dessutom börjat göra sig ett namn på den svenska hårdrocksscenen via debutskivan ”Det finns bara krig”, som hade släppts året tidigare och vars huvudsingel ”Kamphund” hade snurrat friskt på Bandit.

Well … en dålig idé, skulle det visa sig.

Trion hade nämligen firat friskt efter spelningen och var rejält påstrukna när det var dags att hamra bokstäver på min dator. Deras skivbolagsrepresentant trippade mest nervöst omkring och såg besvärad ut, medan trion (som på den tiden även inkluderade tidigare Deflesh-frontmannen Gustaf Jorde) kämpade med att plocka ihop bokstäver till någon begriplig svenska. Vilket må vara hänt. Festival, sol, sommar och backstagedricka kan skicka även den mest sansade till akuten.

Men tydligen tyckte gruppens frontman Pär Hulkoff att min invit var humanitärt fjollträskpjåsk – och började i stället vräka invektiv över yours truly. Exakt varför är än i dag en smula oklart. Med tanke på promillenivån var resonemanget inte helt följbart, men tydligen hade Hulkoff hängt upp sig på något jag hade skrivit om bandet i Close-Up Magazine. Problemet är bara att jag än till dags dato aldrig har nämnt Raubtier i nämnda publikation, inte ens i en bisats, något jag också artigt påpekade, men denna lilla detalj tycktes bekomma Tornedalssonen något nämnvärt. I stället fortsatte han skyffla ovett över mig i säkert tio minuter, vars kontenta ungefär var att jag var en Stockholmsfjolla som var för mesig för att fatta hur riktiga män bör agera och tycka och att allt nog skulle lösa sig om jag började dricka dunk och skjuta djur med pilbåge, innan han lovade att åka till huvudstaden med hagelbössan om jag inte skärpte mig.

Som sagt, än i dag är själva orsaken till denna utskällning för mig ett mysterium. Vilket den även tycks vara för Hulkoff himself, då han vid senare möten inte direkt har kunnat precisera sig. Ett blogginlägg blev det i alla fall. Hyfsat begripligt efter fjollig textredigering av undertecknad och så var det med det.

Anledningen till detta rotande i det förgångna beror emellertid inte på att jag finner mig speciellt stött eller oroad över incidenten i sig, vattnet under broarna rinner bort rätt fort, utan snarare att jag kände för att sätta dagens dubbelnyhet i ett något annorlunda sammanhang. Onsdagens duoavlossning är nämligen en rejäl fullträff för alla Raubtierfans – inte nog med att bandet i februari/mars nästa år ger sig ut på en omfattande Sverigevända mätande 15 spelningar (turnéplan här), trion har även gjort sin nya singel ”Qaqortoq” tillgänglig för allmän konsumtion.

Exakt hur den låter kan du själv inspektera via Wimpspelaren här nedan. Vilket jag tycker att du ska göra ganska så genast. Så att Hulkoff inte kommer och lägger en hagelsalva i mina knäskålar.