Dags för en liten samvetsfråga så här på torsdageftermiddagen:

Hur mycket hinner du egentligen med på 83 sekunder?

En tidsrymd som kan liknas vid en fjärt i ett dygnsuniversum. En snabb blinkning som knappt ens tillåter ett reguljärt toabesök eller en genomläsning av detta – ändå så kortfattade – blogginlägget.

Emellertid är ett precis lagom utlägg för att hinna lyssna på världens kortaste fullängdare (en definition som så klart används i ordets mest lösa betydelse). Vilket är en nätt liten sak som rimligt nog är döpt till ”The world’s shortest album”.

Plattans existens är dock ingen nyhet. Den skrev jag om redan i slutet av juni förra året (läs inlägget här) då konceptet lanserades för digital försäljning via Itunes. Det som nu är aktuellt för förmedlan till läsekretsen är i stället att utgåvan får en fysisk release för att fira årets upplaga av Record Store Day, som högtidlighålls den 20 april.

Det innebär att hugade skivsamlare likt undertecknad kan lägga vantarna på en Earachesläppt lakritspizza i femtumsformat. En vinyl som består av 13 episka stycken, men som är över snabbare än du hinner säga ”beebopalloobopawopshamboo”.

Så här ser låtuppställningen ut, med tidsangivelserna i sekundform:

1. Napalm Death ”You suffer” (1,9 sek)

2. Napalm Death ”Dead” (2,7 sek)

3. Napalm Death ”Your achievement” (4,2 sek)

4. Wormrot ”False grind sodomy” (2,5 sek)

5. Wormrot ”You suffer but why is it my problem” (4,0 sek)

6. Brutal Truth ”Collateral damage” (4,0 sek)

7. A.C. ”Howard Wulkan’s bald” (4,0 sek)

8. Lawnmower Deth ”Be scene not heard” (4,7 sek)

9. Painkiller ”Trailmarker” (6,0 sek)

10. Brutal Truth ”Blockhead” (7,3 sek)

11. Morbid Angel ”Bil Ur-Sag #2 Lava” (00:06)

12. A.C. ”Windchimes are gay” (9,5 sek)

13. Insect Warfare ”Street sweeper” (13,5 sek)

Som tidigare har påpekats firas Record Store Day lördagen den 20 april. För mer info om andra specialutgåvor samt vilka butiker som firar sig själva och sitt utbud – klicka här.

Det nyligen jubilerande Nottinghambolaget har måhända inte gjort sig känt som några större tekniska innovatörer på Steve Jobs-nivå.

Klart är emellertid att Digby ”Dig” Pearsons skötebarn redan 2006 kastade sig in i gamingvärlden i och med Playstation2-spelet ”Earache extreme metal racing” – det vill säga sju år efter Iron Maidens ganska så lökiga ”Ed hunter” – samt att det ganska tidigt insåg att digital spridning var ett måste för att möta de nya sätten att konsumera musik på.

Detta kan utgöra bakgrunden till att pionjärlabeln – i grunden ansvarig för att ha presenterat alla från Napalm Death, Entombed, Morbid Angel och Carcass till Rival Sons för världens skivköpare – nu har valt att ytterligare liera sig med världens största streamingtjänst.

Syftet till detta är säkert tudelat. Märk väl att nedanföljande resonemang är spekulationer från min sida, men samtidigt känns slutsatserna inte helt orimliga.

Det uppenbart ädla syftet kan så klart vara att sprida fräck musik till människor som i andra fall kanske inte hade upptäckt den. Som att få en genomsnittlig Evile-fantast (blott ett exempel) att via slumpen upptäcka exempelvis Phobia eller Pig Destroyer och på så sätt få sin smakhorizont vidgad.

Men lika mycket handlar det så klart om att som bolag täcka upp för de förlorade intäkter som en dalande skivförsäljning av fysiska exemplar, en marknad som tappade 15 procent i Sverige när det gäller album bara under 2012 enligt statistik från intresseorganisationen IFPI som går att fördjupa sig i här. För samtidigt som antalet avyttrade skivor av traditionellt snitt fortsätter sin kräftgång står den digitala försäljningen förra året för 63 procent av intäktskakan – och av den delen är hela 90 procent från strömmade musiktjänster.

Således är det också helt naturligt att Earache nu önskar skära till sig en allt större slice av denna tårta. För samtidigt som exempelvis Spotify tycks vara en ganska så dålig affär för artisterna i sig (mer om detta går att läsa i den här utmärkta artikeln) medan ägarna till själva inspelningarna får 60 procent och publishingförlaget tar tio procent av intäkterna. Och streamingtjänsten i sig tar resterande del.

Förvisso i sig inget revolutionerande upplägg. En liknande modell appliceras även när det gäller traditionell skivförsäljning, men det är siffror som kan förklara varför skivbolaget över huvud taget ger sig in i appbranschen.

Nämligen att se till att dess artister spelas mer och därmed genererar högre intäkter till verksamheten. För när jag testkörde Metalizer första gången gjorde jag det i styfte att utröna hur stor del av musiken den så att säga ”slumpgenererar” som går att härleda till just Earache.

Okej. Sagt och gjort.

Som ni ser ovan består själva gränssnittet av fyra reglage, där man som användare kan stryra hur mycket mangel man vill ha på sin spellista, samt hur många låtar den ska ha.

Själv är jag ingen större vän av måttlighet, i alla fall när det kommer till musik, så jag maxade samtliga val. Alltså, beordrade appen att fyra av så mycket metal, death, thrash och grindcore den absolut kunde – och metalizerade hela konkarrongen.

Resultatet av detta: Ungefär hälften av låtarna går att härleda till bolagets diskografi om man även räknar in dess underettiketter Wicked World, Elitist och Necrosis – ett antal som tycks öka när tonvikten läggs mer på grind och death än på traditionell metal. Av väldigt uppenbara skäl.

Grundtesen får på så sätt anses vara bekräftad, även om det så klart är berömvärt att Metalizer inte enbart begränsar sig till upphovsföretagets repertoar. Och hur man än vrider och vänder på saken är det alltid trevligt att få sig en överraskande spellista innehållande såväl Insect Warfare som At The Gates, Godflesh och Hate Eternal som extra energiinjektion en glåmig måndagförmiddag.

Låter ovan nämnda upplägg intressant hittar du Metalizer i Spotifys apputbud, där den också utgör ett välkommet inslag för den med mangelsmak. Troligtvis kommer jag inte att använda den dagligen, kanske inte ens med någon större regelbundenhet, men för dagar då veligheten över soundtrack är extra stor kommer den säkert att fylla sitt syfte.

Även om dess egentliga oumbärlighet är ganska så tveksam.

Källor: ifpi.se, hypebot.com, earache.com

Den kanadensiska dansakten Chromeo kan härmed se sig slagna – på världsrekordet för världens kortaste skiva.

För att fira sitt 25-årsjubileum har den brittiska mangelettiketten Earache nämligen beslutat att pressa ner speltiden när det gäller album – och avyttrar en 13-låtarskollektion som mäter endast 87 sekunder. Ja, det stämmer. 1,27 minuter.

Verket, föga revolutionerande döpt till ”Earache: World’s shortest album”, finns i alla fall att ladda ner från Itunes (här) för runt 35 svenska kronor och består av följande, episka låtar:

1. Napalm Death ”You suffer” (00:04)

2. Napalm Death ”Dead” (00:05)

3. Napalm Death ”Your achievement” (00:06)

4. Wormrot ”False grind sodomy” (00:04)

5. Wormrot ”You suffer but why is it my problem” (00:04)

6. Brutal Truth ”Collateral damage” (00:04)

7. A.C. ”Howard Wulkan’s bald” (00:09)

8. Lawnmower Deth ”Be scene not heard” (00:07)

9. Painkiller ”Trailmarker” (00:08)

10. Brutal Truth ”Blockhead” (00:07)

11. Morbid Angel ”Bil Ur-Sag #2 Lava” (00:06)

12. A.C. ”Windchimes are gay” (00:10)

13. Insect Warfare ”Street sweeper” (00:13)

De snåla kan ta del av hela härligheten nedan, via en Youtubelänk.

Men se till att vara snabb – blinka och det är över.