Det är väl inte sista gången något sådant händer, och inte heller den första. Orsakerna därtill må skifta, vare sig det handlar om att göra om och göra rätt eller att se till att utgångna juveler från arkiven görs tillgängliga i nyrenoverat skick är det emellertid för det mesta lika ospännande och fantasilöst.

Jag yrar såklart om karriärdraget att som grupp återigen plocka upp klassiskt material från förr, spela in det på nytt och kränga det ännu en gång.

Förvisso har dylikt agerande säkert sin funktion. Musikerna i sig får måhända tillfälle att korrigera detaljer och arrangemang som inte blev så lyckade första vändan, samtidigt som överlägsen studioteknik får det hela att låta tipptopp. Som sagt, det har säkert sin relevans i vissa fall, men oftast blir resultatet mest ljummet.

Den senaste ensemblen att hoppa på detta tåg är Arizonagruppen Flotsam And Jetsam, för den stora publiken mest känd för att ha levererat en viss Jason Newsted till ett visst Metallica. Nu är det emellertid inte den skiva som den nu soloflygande basisten de facto medverkade på, den 1986 utgivna och väldigt utmärkta ”Doomsday for the deceiver”, det handlar om utan den mindre välkramade uppföljaren ”No place for disgrace” (i ursprungsskick släppt av storfräsarna på Elektra två år efter jungfruresan).

På alla hjärtans dag, den 14 februari för att vara kalenderkorrekt, släpps 2014-versionen av nämnda thrashmacka i handeln. Att den ens kommer att finnas där motiverar Phoenixgruppen med att den har fått frekventa påstötningar från fanskaran om att släppa den sedan länge utgångna plattan på nytt, men att man inte har lyckats lägga vantarna på mastertejperna.

”Vårt mål har inte varit att förändra något utan snarare att förstärka och förbättra”, skriver gruppen i en mejlspridd bulletin. ”Eftersom vi hade möjlighet kändes det inte som ett svårt beslut. Många fans är (säkert) oroliga över det här, men jag tror att de kommer att gå igång på slutresultatet. Ljudkvaliteten är 100 procent bättre och mer raffinerat.”

Å fan, liksom.

Nu tror jag förvisso inte att någon väntade sig en sämre version av plattan, det säger ju sig självt, men det känns ändå som att de hade kunnat slipa lite mer på den motiveringen. Att skivuslingen låter fräckare och ”bättre” nära nog 26 år efter originalutgåvan är väl en självklarhet. Det hade snarare varit en prestation att lyckas fucka upp själva soundet i dagsläget, då du egentligen kan spela in en platta på dass och ändå få den att låta hyggligt påkostad och läcker.

Måhända är jag, såsom butter ärkestofil med smak för det gamla, en smula överkänslig i den här frågan. Naturligtvis har Flotsam And Jetsam full moralisk rätt att göra precis vad de önskar med sina egna låtar och om de anser att det är en bra idé att göra om hela klabbet så ska de självklart följa sina önskningar. Det ligger i varje konstnärs rättighet att förvalta sin talang så som hen själv finner bäst och för oss som publik att blott förhålla oss till detta.

Men nog känns det hela väldigt ospännande. En ryggradsåsikt som knappast har förändrats av att jag har haft möjlighet att detaljstudera resultatet i någon veckas tid. Det låter ju … bra. Polerat och snyggt. Men samtidigt känns den ursprungliga charmen som fick mitt 15-åriga jag att gå bananas bortslipad i uppfräschningen. Och ärligt – det här hade varit ett förträffligt tillfälle att stryka den malplacerade covern på Elton Johns ”Saturday night’s alright (For fighting)” en gång för alla.

För er som önskar bilda er en egen uppfattning om det rimliga att förhandsinspektera kompositionen ”P.A.A.B.” här nedan. Och dessutom få jämföra med ursprungsversionen. Vilken föredrar du?