**

Ruined Soul

My dying day

Suicide/Sound Pollution

METAL På ett sätt är det synd att jag med förbundna ögon kan plocka tiotalet skivor ur samlingen som låter ganska så mycket som ”My dying day”. För jag gillar verkligen Ruined Souls huvudvisinonär Johnny Johanssons ambition att påminna om Göteborgsscenens dödsthrashiga rötter, då harmoni och aggression hoppade hand i hand över Älvsborgsbron. Men det blir i längden för mycket. För mycket av det jag hittar då handen osökt letar sig åt skivor med At The Gates, Dimension Zero, Dark Tranquillity eller till och med Arise. 

Mer info här.

***

Enforcer

Diamonds

Earache/Sound Pollution

METAL Jag lovar. Uppsalaiterna älskar tidiga Iron Maiden. Troligtvis mer än sina flickvänner, mödrar och bankomatkort ihop. Det märks tydligt. Inte bara på de gulligt Steve Harris-minnande basrullningarna, utan även på den dubbla gitarrattacken som är tydlig i exempelvis ”Katana”, ”High roller” eller det instrumentala titelspåret. Inget snack om saken. ”Diamonds” är så gnistrande, om än något oslipad, som ren och skär NWOBHM-dyrkan kan bli då den placeras i händerna på svenska ynglingar. Lätt att älska, men tyvärr också lätt i längden att glömma bort när den där vinylutgåvan av ”Killers” känns mer lockande.

Mer info här.

**

Steelwing

Lord of the wasteland

Noiseart/Napalm/Border

METAL Styr vi då kosan sisådär tjogtalet mil söderut så hamnar vi i Nyköping, men avståndet gör emellertid ingenting åt inriktningen. Även Steelwing omfamnar en brittisk skarv mellan 70- och 80-tal med allt som sig bör. Men om ovan avhandlade kollegers fäbless för Iron Maiden är mest tydlig så lutar denna kvintett sig lika ofta mot Judas Priest. Det är ju förvisso rätt och ger merparten av ”Lord of the wasteland” ett tempo som ofta ligger nära ”Freewheel burning”-hastighet. Men, det må sägas, Riley är ingen Rob Halford och låtsnickrandet släpar en bra bit efter förebildernas.

Mer info här.

**

Hate Ammo

Bound by hate

Supernova/ Bonnier Amigo

METAL I den bästa av världar skulle en stabil dos hederlighetsthrash räcka långt. Men för att Umeågruppens tordön ska kännas fräscht krävs att du tvättar öronen rena från eventuella minnen av The Haunted, Hatesphere, Dew-Scented eller någon av de där andra grupperna, som faktiskt gör det här så mycket bättre. För högre utfall på gillandeskalan önskar jag mer självsäkerhet i tilltalet, tuffare gängkörer och mer riv i produktionen.

Mer info här.