Arkiv för tagg rob halford

- Sida 1 av 1

Hör när Judas Priest mest låter som ett trist Judas Priest-coverband

av Mattias Kling
Judas Priest

Egentligen borde jag ha legat och gjort kullerbyttor här i gången mellan sätena. Hoppat upp och ner på stället av ren upphetsning, kastat kaffemuggen i luften och highfivat min säteskamrat (en trevlig dam i 60-årsåldern som tydligen gärna pratar mycket även med sådana som tycks vara upptagna av annat).

Men… nä? Och varför inte det då?

Ungefär samtidigt som mitt vagnset med destination Göteborg lämnade Hallsberg så nåddes jag av nyheten att Judas Priest släppt en ny låt för allmän granskning. Ni vet, bandet som fick löpa gatlopp efter sitt förra studioverk, det ambitiösa/pretentiösa dubbelalstret ”Nostradamus”, och som sen aviserade sin avveckling, åkte ut på avskedsturné, miste gitarristen KK Downing och värvade i stället ynglingen Richie Faulkner – och som bara timmar före det som skulle bli dess sista framträdande i Sverige någonsin aviserade att de inte alls tänkte lägga av. Ja, just den gruppen. Som nu alltså står redo att släppa sitt första studioverk på sex år, en platta som har döpts till ”Redeemer of souls” och som når handlarna den 11 juli.

Tillkännagivandet som sådant är naturligtvis värt att applådera. För även om kvintetten sedan comebacken med Rob Halford bakom mikrofonen 2004 har tappat avsevärt i livekraft så bevisade inte minst ”Angel of retribution” (2005) att blankslipat brittiskt stål fortfarande skär djupare än mycket annat. Och även om nyss nämnda ”Nostradamus” lätt kunde ha bantats ner till en enkel-cd så har jag alltjämt närt förtroende för Priest som studioakt.

Men nu då? Nja…

Låt mig börja med det positiva. Det där om att titelspåret från nämnda sommarsläpp verkligen är metal. Mycket minnande som bandets ”Painkiller”-era i sin intention och presentation och verkligen långt ifrån föregångarens symfoniska slutfinish.

Men ändå. Mest av allt låter det som ett band som försöker låta som Judas Priest. Sådär på ett tyskt eller italienskt sätt, där rondören och grundtänket är intakt men där själva helheten snarare påminner om något bra än är det på riktigt.

Och ljudet? Ja, erfarenheten säger mig att det här lika väl kan vara en förproduktionsdemo än den inspelning som slutligen når publiken i skiv/nedladdnings-form, men jösses vad trist och platt det låter. Lite som att den behöver en tempospark i baken, mer klipp i trummorna och ytterligare vässande av sångslingorna.

Jag får verkligen hoppas att det är så. För är ”Redeemer of souls” det bästa Judas Priest kan prestera 2014 så borde de faktiskt ha plockat ner skylten när de ändå hade bestämt det. Ett måhända hårt omdöme, men det här är ändå ett band jag älskar. Och jag vill faktiskt kunna fortsätta att göra det.

Video: Så såg det ut när resterna av Metal all stars gästade TV 4

av Mattias Kling
Metal all stars-ny

Ni kanske minns hur det var. Arrangörerna dundrade på med en lineup så fylld av önsketänkanden att vän av ordning direkt kunde börja ana ugglor i mossen. Vilket jag också gjorde när beskedet kom om det så kallade Metal all stars-spektaklet i slutet av oktober förra året.

Det hela grundade sig på en rimlighetskalkyl. För även om saken som sådan inte var någon stolsvältande sensation så tycktes ju själva uppställningen som en uppvinkling å det grövsta.

Vilket ju också visade sig stämma. För så snart som laguppställningen kablats ut till medierna (och helt okritiskt vidarebefodrades av mindre misstänksamma ”nyhetstjänster”) så visade ju det sig till viss del vara precis som misstänkt: ett drömscenario som målats upp som sanning.

Rob Halford? Icke. Tom Araya? Knappast. Marty Friedman då? Nej, den lätta går vi inte på.

För så var det ju. Av de största affischnamnen visade sig i alla fall två vara rena spekulationer, och deras medverkan dementerades tämligen omgående med emfas av stjärnornas respektive läger.

Men, om sanningen ska fram: Riktigt det där gigantiska luftslottet som arrangemanget till en början tycktes vara blev det ju inte till slut. Utan i alla fall någon slags stjärnsmäll, i ordets vidaste betydelse, som ställer sig på Hovets scen nästa torsdag.

Dock utan utan Phil Anselmo (Down/ex-Pantera), som lämnade sällskapet i veckan efter bråk om kontraktet. Men i stället med Mötley Crües Vince Neil. Snark.

I morse besökte fyra av artisterna som i alla fall verkar avlägga visit i Globenområdet om en vecka – en brasklapp lämnas för att ingenting verkar säkert i denna rockcirkus – TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Det vill säga Anthrax Joey Belladonna, gamle Manowar-gitarristen Ross The Boss, Udo Dirkschneider samt någon som i alla fall ser ut som Jasin Todd (ex-Shinedown) som kläckte lite plattityder till morgonkaffet. Och spelade en akustisk version av Rolling Stones ”You can’t always get what you want”.

Hur det tedde sig går att se här nedan. Och om allt går som det ska – som sagt – så uppträder detta sällskap och några fler i Stockholm den 4 april. Allt för rockens skull.

Videoklipp: Spana in Judas Priest i ”The Simpsons”

av Mattias Kling
En väldigt gul Halford.
Ram it doh!

Två saker jag älskar: Ett visst brittiskt metalgäng och en gul familj från den fiktiva staden Springfield.

Därför är det kanske helt på sin plats att inleda bloggåret 2014 med ett inlägg som förenar just dessa två olika delar av underhållningsindustrin.

Jag har tidigare skrivit om detta världsomvälvande – att Judas Priest nu har fått sälla sig till exempelvis Metallica, Green Day och Aerosmith som figurer i ”The Simpsons” – men då avsnittet i fråga natten mot måndag svensk tid sändes i amerikansk tv så finns det ju stor rimlighet i att återkomma till detta.

Okej, nu utgjorde Rob Halford och de andra inte avsnittets själva grund. Som ni kan se i klippet nedan handlar det snarare om ett väldigt kort gästspel där de framför en väldigt laglydig version av ”Breaking the law” och … ja, inte mycket mer än så. Med andra ord – inga ytterligare Simpsonfieringar av kända Prieststycken likt ”Dissident Bartgressor”, ”Jimbo lover”, ”Living after Moenight”, ”Beyond the Ralphs of death” eller ”Diamonds and Duff”. Vilket ju kan kännas aningen snopet i sammanhanget, även om den svenska konsuln (en figur som också syns i videosnutten) är ganska så kul.

När episoden – som fokuserar på illegal nedladdning och även bjuder på gästspel från bland andra Judd Apatow, Seth Rogen och Channing Tatum – visas här i Sverige är ännu väldigt oklart.

Dagens konstigaste: Bisarr stjärnsmäll med metalklang på Hovet

av Mattias Kling
Dirkschneider, Halford, Anselmo. Tillsammans. På Hovet. Total konstighet.

Jo, jag begriper ju hur läget är. En vikande skivförsäljning har fått musiker med försörjningsambitioner att i stället tvingas turnera häcken av sig för att få nog med pengar över till hyran.

Det är inte så konstigt. När en intäkt viker tvingas man hitta något annat, en grundläggande ekonomisk princip som går att applicera på allt från jordbruk till mer idéburna verksamheter.

Problemet tycks bara vara att även livemarknaden har börjar kännas övermättad. Enligt kontakter inom konsertbokarindustrin märks det också av på biljettförsäljningen för vissa gig under hösten. Ett väldigt färskt exempel: då jag i fredags såg The Dillinger Escape Plan på KB i Malmö (läs recension här) var det ganska så långt ifrån lapp på luckan, och då pratar vi ändå om ett haussat band som knappast har skämt bort oss i Sverige med klubbkonserter. Likaså var det inte heller överfullt då jag för ett par veckor sedan inspekterade Baroness utmärkta gig på Debaser Medis i Stockholm eller någon större trängsel på Children Of Bodom på Tyrol för ungefär en månad sedan.

1robhalfordrightEn simpel slutsats att dra av detta: Det är lite för många gig för marknadens bästa.

Då kan man så klart göra som exempelvis Motörhead (sprit och skor), Dr Dre (hörlurar) eller Bring Me The Horizons Oliver Sykes (kläder) och satsa på kringprodukter för att garantera ett stadigt cash flow. Det funkar så klart om man har ett stadigt varumärke att bygga på, men liksom när det gäller livesituationen – alla kan inte göra samma sak.

En snilleblixt därmed: Vi tar en rad mer eller mindre upphöjda metaldignitärer och slänger ihop dem på en paketturné, modell Diggiloo-vändan och låter deras gemensamma attraktionskraft generera publiktillströmning. Redan nu i vinter innebär det att Sverige i december får besök av paketet Christmas Metal Symphony – med bland andra Nightwishs Floor Jansen, Udo Dirkschneider, Michael Kiske (ex-Helloween) och Anthrax Joey Belladonna – ett evenemang som känns så bisarrt och frågeväckande att jag faktiskt har gjort mitt bästa för att förtränga dess existens i det längsta, men höjden av konstigheter nås troligtvis den 3 april nästa år.

Då besöks nämligen Hovet i Stockholm av ett galet batteri metalkändisar.

Äh, stryk det där med galet. En mer rimlig beskrivning är nog att ensemblen är av det överstyvt tossigaste laget. Ever.

Medverkande i Metal Allstars, som paketet fantasifullt har döpts till, är nämligen Rob Halford (Judas Priest), Tom Araya (Slayer), Max Cavalera (Soulfly, ex-Sepultura), redan nämnda Belladonna och Dirkschneider, Phil Anselmo (Down, ex-Pantera), Cronos (Venom), tidigare Megadeth-medlemmarna Marty Friedman och Nick Menza samt musiker kopplade till alla från Manowar och Shadows Fall till Ministry.

Är det 1 april i almanackan i dag? Flög det nyss förbi en stadig sugga utanför fönstret? Har gravitationen helt plötsligt upphört?

Har Tom ”fuckingjävla” Araya verkligen sjunkit så lågt? Och passat på att plocka med sig Anselmo, Halford och Cavalera på en enkel resa mot pinsamheten?

Ja, det tycks sannerligen så. Och vad gott som kan tänkas komma av detta är för mig ännu helt obegripligt. Men det visar sig väl framöver. Kanske.

För det är ju värt att betona den där senaste garderingen. Det finns en chans att det här är en stor bluff – mina kollegor reder ut detta i skrivande stund – vilket vissa saker pekar på. Dels är det ju där den lilla detaljen med att en viss Venom-sångare på postern (kolla ovan) kallas ”Chronos” – plus att reklamfilmen nedan innehåller en hel rad obegripligheter (som att Anthrax stycke de facto är hämtat från John Bush-eran).

Det kan såklart bara vara slarv. Men sådant som väcker en rad frågetecken runt arrangemanget i stort. Dess i alla fall teoretiska existens anser jag vara bekräftad, då Ticnet de facto meddelar att man släpper biljetter till försäljning i morgon bitti klockan nio, men huruvida det innebär att spektaklet också blir av är en senare fråga.

Rob Halford dyker upp i ”The Simpsons” nästa år

av Mattias Kling
Halford.Simsons

Metallica har gjort det. Liksom Green Day, Aerosmith, Blink-182 och The Ramones. För att nämna några få.

Vad saknas i den här uppräkningen då? Jo, en tvättäkta Metal God, kanske?

Ja, så kan vi ju inte ha det. Har måhända producenterna bakom den långtgående tecknade serien om en gul familj från Springfield resonerat. Och sett till så att den nu pågående säsongen – den 25:e i ordningen – kommer att gästas av ingen mindre än Judas Priest-frontmannen Rob Halford.

62-åringen medverkar i avsnittet ”Steal this episode”, som ska kretsa runt illegal nedladdning. Enligt Entertainment Weekly går handlingen ut på att Bart lär Homer att ladda ner film från nätet, korpade rullar som han senare börjar visa i trädgården för invånarna i Springfield.

På gästlistan står även Hollywoodproducenten Judd Apatow (”This is 40”, ”På smällen”, ”Anchorman” med flera) och han tar med sig sina favoritskådisar Phil Rudd, Seth Rogen och Leslie Mann samt Will Arnett, som alla lånar ut sina röster till avsnittet.

Och Halford då? Om jag tolkar artikeln rätt kommer Priest-sirenen att spela sig själv och sjunga en parodiversion av ”Breaking the law” för att snärja superpiraten Simpson.

Sändningsdatum är satt till januari 2014.

Lista: Därför kan Simmons fyra av ännu ett dollar-Gene

av Mattias Kling

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

Kort och svenskt del 2: Kling är lite sur

av Mattias Kling
Ruined Soul

**

Ruined Soul

My dying day

Suicide/Sound Pollution

METAL På ett sätt är det synd att jag med förbundna ögon kan plocka tiotalet skivor ur samlingen som låter ganska så mycket som ”My dying day”. För jag gillar verkligen Ruined Souls huvudvisinonär Johnny Johanssons ambition att påminna om Göteborgsscenens dödsthrashiga rötter, då harmoni och aggression hoppade hand i hand över Älvsborgsbron. Men det blir i längden för mycket. För mycket av det jag hittar då handen osökt letar sig åt skivor med At The Gates, Dimension Zero, Dark Tranquillity eller till och med Arise

Mer info här.

Enforcer

***

Enforcer

Diamonds

Earache/Sound Pollution

METAL Jag lovar. Uppsalaiterna älskar tidiga Iron Maiden. Troligtvis mer än sina flickvänner, mödrar och bankomatkort ihop. Det märks tydligt. Inte bara på de gulligt Steve Harris-minnande basrullningarna, utan även på den dubbla gitarrattacken som är tydlig i exempelvis ”Katana”, ”High roller” eller det instrumentala titelspåret. Inget snack om saken. ”Diamonds” är så gnistrande, om än något oslipad, som ren och skär NWOBHM-dyrkan kan bli då den placeras i händerna på svenska ynglingar. Lätt att älska, men tyvärr också lätt i längden att glömma bort när den där vinylutgåvan av ”Killers” känns mer lockande.

Mer info här.

Steelwing

**

Steelwing

Lord of the wasteland

Noiseart/Napalm/Border

METAL Styr vi då kosan sisådär tjogtalet mil söderut så hamnar vi i Nyköping, men avståndet gör emellertid ingenting åt inriktningen. Även Steelwing omfamnar en brittisk skarv mellan 70- och 80-tal med allt som sig bör. Men om ovan avhandlade kollegers fäbless för Iron Maiden är mest tydlig så lutar denna kvintett sig lika ofta mot Judas Priest. Det är ju förvisso rätt och ger merparten av ”Lord of the wasteland” ett tempo som ofta ligger nära ”Freewheel burning”-hastighet. Men, det må sägas, Riley är ingen Rob Halford och låtsnickrandet släpar en bra bit efter förebildernas.

Mer info här.

Hate Ammo

**

Hate Ammo

Bound by hate

Supernova/ Bonnier Amigo

METAL I den bästa av världar skulle en stabil dos hederlighetsthrash räcka långt. Men för att Umeågruppens tordön ska kännas fräscht krävs att du tvättar öronen rena från eventuella minnen av The Haunted, Hatesphere, Dew-Scented eller någon av de där andra grupperna, som faktiskt gör det här så mycket bättre. För högre utfall på gillandeskalan önskar jag mer självsäkerhet i tilltalet, tuffare gängkörer och mer riv i produktionen.

Mer info här.

Halford goes jultomte

av Mattias Kling

Årets kanske mest oväntade bidrag till julmusikfloran kommer som bekant från den gode Rob Halford. Huruvida albumet ”Winter songs” är en hård eller mjuk klapp under granen lämnar jag därhän (kanske ska recensera skivan), men så länge går det att kolla på nedanstående klipp, där The Metal God och hans band dokumenteras under arbetet med nämnda album.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB