Arkiv för tagg dark tranquillity

- Sida 1 av 2

Lunchtipset: En rejäl portion kändis-håce från Akani

av Mattias Kling
Så här mår en viss Down-sångare efter att ha lyssnat på Akani.
Så här mår phlitige Phil efter att ha lyssnat på Akani.

I den gränslösa internetvärlden tycks det spela mindre roll exakt var medlemmarna i ett band bor. Med några datorprogram, en schyst bredbandsuppkoppling och chattkommunikation går det hur som helst bra att göra musik – även om man rent fysiskt befinner sig på olika sidor av Atlanten.

Det här är ett pragmatiskt förhållningssätt till skapandeprocessen som superprojektet Akani har tagit fasta på. Trots att medlemmarna – det vill säga gitarristerna Anders Björler (At The Gates) och Daniel Antonsson (ex-Dark Tranquillity), basisten Victor Brandt (Entombed A.D.), trummisen Anders Löwgren (Dead Reprise) och frontmannen Jorge Bravo (Merauder) – är utspridda mellan Örebro, Göteborg och New York har man lyckats få ihop en sjutumssingel, med tänkt släpp i maj via Demons Run Amok. Och det utan att ens ha varit i samma rum samtidigt. Och ännu mindre repat ihop.

I stället har materialet på ”Santa muerte” (en utgåva Antonsson dock inte medverkar på) satts ihop via mejlkonversationer och plockats ihop del för del. Väldigt underground och under branchradarn, men med ett väldigt lyckat resultat.

Bevis? Ta en stadig tugga av spåret ”Who’s to blame” via spelaren strax söderöver.

Och skyll inte på mig om du känner dig precis som Phil Anselmo på bilden här ovan.

Veckans tyckande: Alice In Chains och Dark Tranquillity

av Mattias Kling
Alice In Chains ”The devil put dinosaurs here”

:+++:

Alice In Chains

The devil put dinosaurs here

Capitol/Universal

ROCK/METAL På flera sätt var ”Black gives way to blue” en sensationell utgåva. Ljudet av en motsägelsefullhet, sprungen ur till synes omöjliga premisser men som lyckades gjuta nytt liv i en av Seattlescenens starkaste akter. I mångt och mycket är ”The devil put dinosaurs here” en naturlig konsekvens av denna succécomeback. En skiva som ofta låter precis som den ska, men som förhåller sig på samma sätt till sin föregångare som nittiotalsalstret ”Alice In Chains” i relation till mästerverket ”Dirt”. Från Jerry Cantrells mollstämda melodier via William DuValls karaokeperfekta imitation av originalsångaren till de mer opluggat lägereldsestetiska stunderna är utfallet kvalitetsspäckat. Om än något mognare, tjusigare och mer elegant. Och därför inte lika psykossvettigt som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Stone”.

VECKANS TWEET

Skärmavbild 2013-05-24 kl. 14.27.13

Publicerat i dag: The Dillinger Escape Plan, Black Star Riders och Spellistan

av Mattias Kling
The Dillinger Escape Plan ”One of us is the killer”

:++++:

The Dillinger Escape Plan

One of us is the killer

BMG/Sony

METAL/HARDCORE Genrebenämningen här intill finns där bara för att den måste. Inte för att den egentligen säger något om den mångfacetterade uttryckslimbo som New Jersey-gruppen vigt pressar sig ned i. För att beskriva dess finurlighet räcker inte ord. Det krävs en matematisk ekvation. En komplicerad talserie där allting – polyrytmik, dissonansriff, vrickade arrangemang – är upphöjda till högsta möjliga slughet. Vissa kommer därför sky femte albumet som pesten. Det är förlåtligt, det här är inte allmängods. Musik likt denna är ingenting du lyssnar på samtidigt som du viker tvätt eller lägger in räkningar i internetbanken. Utan i stället är det en skiva som kräver att du ger den full koncentration. Och som därmed också belönar tålmodigheten å det grövsta.

Bästa spår: ”Nothing’s funny”.

VECKANS TWEET

Tweet 130517

SPELLISTAN

Spellistan 130517

Här kan ni lyssna på de bidrag som finns tillgängliga på Youtube.

We’re blogg bound (Veckans viktigaste, pt 7)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR/DVD:ER

Yngwie J Malmsteen’s Rising Force: Spellbound (Rising Force/import)

Huvudstadens mest internationelle Fenderbender gör kanske inte helt rätt i att på sin 17:e studioalbum (cover- och samlingsutgåvor oräknade) sätta dit gruppnamnet Rising Force. För det här är nämligen Lars Johan Yngve Lannerbäcks soloshow. Inte nog med att han, självklart, har komponerat och producerat det färska materialet – han står även för sång och de flesta andra instrument. Exakt hur det lyckas kan jag inte berätta något om. Med tanke på att organisationen runt 49-åringen behandlar den kommande skivan med samma säkerhetstänk som Fort Knox så har det inte skickats ut några promos eller ens lyssningslänk. I stället är allt jag har hört de korta klipp som bland annat presenteras här. Och säga vad man vill, beslutet att själv axla vokalistrollen kanske inte är den brightaste idén Yngwie någonsin har kläckt. Om vi nu ska vara snälla.

Sacred Reich: Ignorance (Metal Blade/Border)

Tanken är på sitt sätt såväl svindlande som aningen skrämmande. Att det i år har gått ett helt kvartssekel sedan Phoenixgruppen släppte sitt debutalbum skänker perspektiv på saker och ting och förklarar tydligt att det ju var ett tag sedan yours truly var en sprudlande, entusiastisk tonårspojke i stället för en luttrad gubbe som knackar på dörren till medelåldern. I alla fall, plattan förtjänar verkligen en nylansering i vinylformat och med uppdaterat omslag hämtat från originalutgåvans innerpåse. Inte bara för att den tillhör den andra thrashvågens verkliga juveler, utan också för att den ofta glöms bort när det pratas om politiskt mangel från det sena 1980-talet. Ett givet inköp, oavsett om du behöver påminnas om dess storhet eller om du hör till skaran av nytillkomna riffmonster.

Hammerfall: Gates of Dalhalla (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Power-anstruken heavy metal i ett gammalt kalkstensbrott (Draggängarna) i mörkaste Dalarna inför en inledningsvis sittande och något regnhuttande publik – hur låter det?

Kanske sådär. Men resultatet är bättre än vad det kan verka. Här fångas nämligen ett av Sveriges största genreband på 15-årsfirarhumör och med en maffig produktion och fräcka gästartister i form av exgitarristen Stefan Elmgren, originalsångaren Mikael Stanne, även i Dark Tranquillity, som dyker upp och raspsjunger sig igenom ”Steel meets steel” samt grundaren och gamle In Flames-visionären Jesper Strömblad, som riffar sturskt i ”The dragon lies bleeding”.

Det är kul. Och avsevärt fräckare showinslag än när Roger Pontare äntrar scenen för att gästsjunga i ”När vindarna viskar mitt namn” eller då Team Cans från tv-programmet ”Körslaget” får breda ut sig över ”O fortuna”, ”Glory to the brave” och ”One more time”.

Produktionen är emellertid snygg och påkostad. Och på sitt sätt fungerar ”Gates of Dalhalla” som bokslut över ett kapitel i bandets historia, då det kommande året ligger i träda medan gitarristen Oscar Dronjak författar en biografi över dess historia, Joacim Cans tävlar i Melodifestivalen och även trummisen Anders Johansson har ett nytt spännande projekt som jag kanske kan berätta mer om inom kort.

Se där. Ett frö av nyfikenhet är måhända därmed sått. Mer info om detta kommer då sådan kan tänkas bli klar att offentliggöras.

Year Of The Goat: Angel’s Necropolis (Vàn/Playground)

Vakna läsare har säkert redan noterat att jag nyligen, så sent som i fredags, har talat mig glödhet om denna utgåva. Fullt i sin ordning, så klart. Speciellt då östgötagruppens förstlingsverk hör till årets bästa debutalster. Vilket bland annat poängterades i min Aftonbladet-publicerade recension förra veckan, där det bland annat gick att läsa:

”Uppföljaren till förra årets saluterade ep ’Lucem ferre’ är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.”

Ja, ni fattar själva. Undergroundhypen är redan ett faktum – nu är det dags för resten av världen upptäcka.

Saxon: Heavy metal thunder – The movie (UDR/Border)

Vissa band behöver sprit för att existera. Kanske lite droger som rusar genom venerna, om inte en låda bärs att samlas över då kvällen är sen. När historien om heavy metal-giganterna från Yorkshire ska berättas handlar det i stället om – te.

Måhända en bagatellartad företeelse och en detalj som helst bör passeras, men den säger också något om gruppen som sådan. Speciellt då den på sitt sätt är väldigt beskrivande om en grupp känns lika brittisk som Night Of The Proms och prins Charles.

”Heavy metal thunder – the movie” är, precis som titeln signalerar, en dokumentär om det här bandet vi alla känner som Saxon. Som tar upp historien från dess början, med reslige Biff Byfords önskan bort från kolgruvan som tycktes vara hans utstakade livlina, via dagarna som Son Of A Bitch till de karriärgrundande åren runt skarven mellan 1970- och 1980-talet till USA-vänlig kommersialisering, nedgång och pånyttfödelse.

Den generöst tilltagna speltiden på strax över två timmar ger naturligtvis utrymme för historien att vecklas ut. Bandets medlemmar, gamla som nya, får komma till tals och därtill dyker Lars Ulrich (Metallica), Lemmy (Motörhead), Kai Hansen (Gamma Ray/Unisonic) och Danko Jones med flera upp och delar med sig om sina hyllande åsikter.

För redan övertygade beundrare är rullen så klart ett fynd. Problemet med denna film, likt många av samma slag, är att historien tappar lite fart när den mer moderna tiden ska beskrivas. Det är som att formationen, jakten på framgång och karriärens toppar och dalar är mer intressant än att beskriva den harmoniskt fungerande maskin som Saxon årsmodell 2012 är.

Denna marginella anmärkning till trots – det här är en film du som äkta hårdrockare måste ha i samlingen. Och som verkligen berikar ditt liv.

VECKANS KONSERTER

Converge (Brew House, Göteborg, 5/12)

På sitt sätt är Bostonkvartetten ett unikum. Den gör musik som vägrar begränsas av någon gense genrebenämling, och blandar på ett frätande sätt hardcore med metal och käng – med typ allt däremellan. Tidigare i år släpptes senaste fullängdaren, den sublima ”All we love we leave behind”. En ytterst utmärkt skapelse, som är väl värd sina :++++: undertecknad belönade den med den 12 oktober. Så här gick det att läsa då:

”Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.”

Två stopp för Bannon och mannarna blir det i Sverige så här i december. Förutom ovan nämnda framträdande i Lilla London spelar Converge även på Strand i Stockholm på fredag den 7 december.

Rob Zombie + Marilyn Manson (Hovet, Stockholm, 5/12)

Paketet kallas för The twins of evil – men skulle lika gärna kunna saluföras underbanderollen Train of trouble. För är det något som har präglat paketets runda i USA så är det trubbel. Jag har tidigare skrivit om utbrott på scenen i det här inlägget, vilket fick många att undra om turnén skulle överleva så långt som till sin Europaupplaga. Men lika sant som att ont krut sällan förgås så har chockcirkusen tuffat på enligt plan och i övermorgon når Brian Warner och Robert Bartleh Cummings huvudstaden och den där isladan ett snedsteg från Globen. För undertecknad innebär det jobb. En chans för mig att kontrollera om Mansons försiktiga uppryckning efter tidigare fiaskoframträdanden (minns Metaltown 2009 med förskräckelse) nu har fått blomma ut för fullt. Och om Zombies mysrysliga Alice Cooper-show (jo, han gör till och med en cover på ”School’s out” på den här turnén) fungerar bättre i hallmörker än i eftermiddagsljus, som på Sweden Rock förra året.

Refused (KB, Malmö, 6/12)

För att riktigt begripa Umeågruppens revolutionerande inverkan på den hårda musikscenen under det sena 1990-talet krävs det nästan att utomstående röster får hylla den. Alla från Metallicas Kirk Hammett till Anthrax, via covern på ”New noise” till brittiska Kerrang! Magazine har unisont höjt gruppens svanesång ”The shape of punk to come” från 1998 till skyarna och trots att medlemmarna efter implosionen hösten 1998, mitt under pågående USA-turné, lovat omvärlden att de aldrig mer skulle spela tillsammans har de under 2012 gjort en rad hyllade framträdanden världen över.

Ett av dessa var på hipsterfestivalen Way Out West i augusti i år. Refuseds konsert recenserades då Steenhårt för moderorganet av popnestor Håkan, som skrev bland annat så här i sin :++++:-anmälning:

”Dennis Lyxzén är mån om att förklara varför de är här och att det känns OK att vråla ur sig de gamla överdrivna texterna som nybliven 40-åring eftersom så mycket av det som han varnade för faktiskt har slagit in.

Men han behöver inte försvara något, det räcker att se och lyssna. Inte heller behöver han skämmas för att han leker arenarockstjärna och rusar långt ut i publikhavet som en annan Springsteen.

Refused är värda bekräftelsen. Vi var många som inte förstod då som är glada att ha fått chansen nu.”

Det såg länge också ut att bli combons enda framträdande på hemmaplan under året – innan den nu aktuella vändan annonserades. Förutom Sverigepremiären i Skåne spelar den forna straight edge-truppen även i Göteborg kvällen efter, i Stockholm på lördag innan den sista spiken slås i kistan i hemstaden den 15 december. Därefter ska det vara slut. Sägs det. Om det stämmer lär väl visa sig de kommande månaderna.

Bombs Of Hades + Tormented (The Liffey, Stockholm, 8/12)

Risken finns kanske att du har missat plattan ”The serpent’s redemption” då den släpptes tidigare i höst. Fullt förståeligt i så fall, med tanke på att Västeråsgänget kanske inte hör till de mest profilerade i den svenska dödsscenen. Eventuell okunnighet är emellertid ingen ursäkt till att inte upptäcka det här gänget. Speciellt inte då det live är en härligt oborstad upplevelse som arbetar med såväl kraft som finess.

Dark Tranquillity om inställda turnén: Sverigegigen kan fortfarande bli av

av Mattias Kling

Tanken var att det dödsmelodiska Göteborgsgänget inom kort skulle packa väskorna för en omfattande vända runt om i Europa tillsammans med bland andra Keep Of Kalessin och Warbringer.

Så blir det emellertid inte. Med mindre än en vecka kvar till planerat avstamp i holländska Haag bekräftar bandet nu att hela schabraket är inställt. Anledningen till detta sägs vara att arrangören inte har lyckats lämna de garantier som gruppen kräver.

”Beroende på avsaknaden av pålitlig information och uselt promotionarbete har biljettförsäljningen varit förbluffande låg. Vi kan inte kasta oss ut på en månadslång turné med fem band bara för att mötas av stängda spelställen eller utan att veta att allt som behövs för gigen är uppstyrt”, skriver bandet i ett uttalande.

”Vi förstår att många är besvikna och det är vi också. Var förvissade om att vår bokningsagent har gjort sitt yttersta för att rädda turnén, men den bistra verkligheten är att vi inte hade något annat val än att ställa in. Vi är djupt ledsna över situationen.”

Svenska fans behöver emellertid inte bryta ihop riktigt än. Via Facebook informerar trummisen Anders Jivarp mig att det fortfarande finns möjlighet att de planerade spelningarna i Malmö den 17 december och i Stockholm kvällen efter verkligen blir av.

– Eventuellt gör vi några av gigen. Vi får se, skriver han.

Mer om detta när det blir bekräftat med andra ord.

Dark Tranquillitys senaste utgåva är ep:n ”Zero distance” som släpptes i mars via Century Media. Den går att lyssna på här.

In Flames hjärta Century Media

av Mattias Kling
In Flames

Efter att på ett eller annat sätt ha varit lierade med tyska metaljätten Nuclear Blast sedan mitten av 1990-talet väljer Göteborgs metalstoltheter att utforska nya samarbetspartner.

Det innebär att det kommande albumet ”Sounds of a playground fading”, det tionde i ordningen och i butik den 15 juni, i stället kommer att släppas lös av anrika bolaget Century Media (The Haunted, Deicide, Arch Enemy, Dark Tranquillity, Paradise Lost och sisådär tiotusen andra grupper).

Att bli en stor fisk i ett rejält stim andra oroar emellertid inte frontmannen Anders Fridén.

– Vi är riktigt glada över att gå till sängs med Century Media. De kan affärer, vi kan musik. Vad skulle då egentligen kunna gå fel? hälsar han.

Dealen med bolaget gäller dock bara den internationella marknaden. I Sverige kommer utgivningen att handhas av Razzia, som även jobbar intimt med Fridéns egna skivettikett Selective Notes.

”Sounds of a playground fading” är In Flames första skiva med nye gitarristen Niclas Engelin fast i sättningen. Tillika är det första gången i karriären som gruppen gjort ett album utan grundaren Jesper Strömblad.

Och hur låter det då?

Tidigare i dag valde Anders Fridén att berätta om materialet på plattan i en exklusiv intervju med Nöjesbladets Jon Forsling. Depeche Mode? Tramporgel? Låtar som tänjer på hårdrocksnormen? Vad är detta egentligen? Läs mer om ”Sounds of a playground fading” här.

Napalm Death gör Close-Up Båten + House Of Metal-nytt

av Mattias Kling
Napalm Death

Att en hårdrockskryssning kan bli en snurrig upplevelse känner nog många till.

Men, oavsett sjögång och ogenerat intag av taxfreevaror lär februariupplagan av Close-Up Båten bli ett hisnande evenemang.

I dag står det nämligen klart att brittiska Napalm Death ansluter sig till repertoaren på Silja Line-skutan, som avgår från Stockholm den 10 februari med hamngång ett dygn senare.

Virvelvindsveteranerna gör därmed redan bokade Raised Fist, Bullet, Adept, Black City och Engel sällskap på böljan den blå. Mer info om hur du bokar och liknande hittar du här.

Och när vi ändå är inne på bandbokningar till evenemang nästa år så hälsar House Of Metal (Umeå 4–5 mars) att man har kontrakterat Bullet, Ram, Trident och Celtic Frost-avläggaren Triptykon till sin uppställning. Sedan tidigare är bland andra TNT, Ghost, Dark Tranquillity, Impaled Nazarene och U.D.O. bokade.

Mer info om denna tilldragelse lämnas här.

Close-Up Båten

Gästblogg: Dark Tranquillitys Mikael Stanne kikar in från Finland

av Mattias Kling
Mikael Stanne (Dark Tranquillity)

Då var man tillbaka i vansinnet igen. Spelning i kväll i Jyväskylä. Sitter nu på ett flyg och njuter god kall öl.

Efter 32 spelningar på 34 dagar hade vi turen att få hoppa av tåget/vagnen i två dagar för att tillbringa lite kvalitetstid med familj och vänner. 

Nu är det dock slutspurt som gäller. Tio gig till, varav sex av dom är i finland. Sen partar vi oss över viken och rockar sönder Norge och Sverige.

Känns ganska overkligt att det snart är över. Det här har varit den mest intensiva och lyckade turnén vi gjort hittills. Det är en mycket väloljad metallmaskin som har plöjt genom Europa. Vi har nog aldrig låtit bättre eller haft en bättre show än nu. Publiken har varit galet fantastisk och vi har blivit överraskade och tagna gång på gång under resan.

Och snart jävlar är det dags att rocka skiten ur Stockholm, Örebro och Göteborg.

Ses där hardrockers!

/Mikael och Mörktranqlarna

Publicerat i dag: Årets 3 livehöjdare

av Mattias Kling

Nedanstående topplista hittar ni i dag i Aftonbladet. Som vanligt, när det gäller dylikt rankande, inte alltför lätt att sätta ihop. För det är svårt att värdera och väga upplevelser mot varandra. Speciellt när det gäller så upplevelseintensiva saker som just konserter.

Men, chefen beställde. Och chefen fick det han bad om. Det här, som vi kanske kan kalla…

…KLINGS LIVEHÖJDARE 2010:

1. Watain

(Sweden Rock, Norje, 12 juni)

Förbannat snyggt iscensatt ondska utan förmildrande omskrivningar eller ursäkter. 50 minuter eget material, ett set med Bathory-tolkningar, brinnande treuddar och helvetsvända kors – en formidabel finsmakarhappening samtidigt som svennehårdrockarna trängdes på WASP.

2. Bad Religion

(Vega, Köpenhamn, 24 juli)

Kvällen före i Malmö var bra nog. Men den verkliga urladdningen kom inför 1 400 danskar några våningar över Istedgade. Just där och då blev 30-årskalaset äntligen så kul som förväntat.

3. Deftones

(Getaway Rock, Gävle, 8 juli)

Inte bara för att Chino Moreno återigen rörde sig som en ung man eller för att Max Cavalera gjorde ett oväntat gästspel i ”Headup”. Utan främst för att gruppen har lyckats resa sig ur askan och krävt revansch – starkare än på länge.

Övrigt jättekul i liveväg i år, hittills: In Flames (Sticky Fingers, Göteborg, 17 juni), Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 21 april), Opeth (Cirkus, Stockholm, 30 mars), Rammstein (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Danzig (Sweden Rock, Norje, 10 juni), Hatebreed (Arenan, Stockholm, 3o januari), Entombed (Close-Up Båten, Östersjön, 26 februari), Dark Tranquillity (Getaway Rock, Gävle, 8 juli), Bleeding Through (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Mustasch (Kafé 44, Stockholm, 5 juni), Europe (Getaway Rock, Gävle, 10 juni).

Kort och svenskt del 2: Kling är lite sur

av Mattias Kling
Ruined Soul

**

Ruined Soul

My dying day

Suicide/Sound Pollution

METAL På ett sätt är det synd att jag med förbundna ögon kan plocka tiotalet skivor ur samlingen som låter ganska så mycket som ”My dying day”. För jag gillar verkligen Ruined Souls huvudvisinonär Johnny Johanssons ambition att påminna om Göteborgsscenens dödsthrashiga rötter, då harmoni och aggression hoppade hand i hand över Älvsborgsbron. Men det blir i längden för mycket. För mycket av det jag hittar då handen osökt letar sig åt skivor med At The Gates, Dimension Zero, Dark Tranquillity eller till och med Arise

Mer info här.

Enforcer

***

Enforcer

Diamonds

Earache/Sound Pollution

METAL Jag lovar. Uppsalaiterna älskar tidiga Iron Maiden. Troligtvis mer än sina flickvänner, mödrar och bankomatkort ihop. Det märks tydligt. Inte bara på de gulligt Steve Harris-minnande basrullningarna, utan även på den dubbla gitarrattacken som är tydlig i exempelvis ”Katana”, ”High roller” eller det instrumentala titelspåret. Inget snack om saken. ”Diamonds” är så gnistrande, om än något oslipad, som ren och skär NWOBHM-dyrkan kan bli då den placeras i händerna på svenska ynglingar. Lätt att älska, men tyvärr också lätt i längden att glömma bort när den där vinylutgåvan av ”Killers” känns mer lockande.

Mer info här.

Steelwing

**

Steelwing

Lord of the wasteland

Noiseart/Napalm/Border

METAL Styr vi då kosan sisådär tjogtalet mil söderut så hamnar vi i Nyköping, men avståndet gör emellertid ingenting åt inriktningen. Även Steelwing omfamnar en brittisk skarv mellan 70- och 80-tal med allt som sig bör. Men om ovan avhandlade kollegers fäbless för Iron Maiden är mest tydlig så lutar denna kvintett sig lika ofta mot Judas Priest. Det är ju förvisso rätt och ger merparten av ”Lord of the wasteland” ett tempo som ofta ligger nära ”Freewheel burning”-hastighet. Men, det må sägas, Riley är ingen Rob Halford och låtsnickrandet släpar en bra bit efter förebildernas.

Mer info här.

Hate Ammo

**

Hate Ammo

Bound by hate

Supernova/ Bonnier Amigo

METAL I den bästa av världar skulle en stabil dos hederlighetsthrash räcka långt. Men för att Umeågruppens tordön ska kännas fräscht krävs att du tvättar öronen rena från eventuella minnen av The Haunted, Hatesphere, Dew-Scented eller någon av de där andra grupperna, som faktiskt gör det här så mycket bättre. För högre utfall på gillandeskalan önskar jag mer självsäkerhet i tilltalet, tuffare gängkörer och mer riv i produktionen.

Mer info här.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB