Hatebreed/Machine Head-recensionerna
avTydligen har de ännu inte hittat in på Aftonbladets hemsida. Så då tar vi och kör dem här i stället, i ärliga råtextsversioner.
Mosh!
+++
Hatebreed
Arenan, Stockholm.
Bäst: Avrundande ”Destroy everything” skulle kunna blåsa bort Södra Hammarbyhamnen från kartan.
Sämst: ”Doomsayer” sladdar rakt in i en bastyngd ljudvall.
Mycket handlar om de stunder då energin blir övermäktig.
Som då en bandanaekiperad Jamey Jasta initiererar spelningens första circlepit i och med ”Proven”. Som när ”This is now” får en rungande respons eller som då min gode vän Trebarnspappan överger den valda sidopositionen till höger om scenen och kastar sig in i havet av sprattlande armar och ben. Vilket ändå händer två gånger.
Det är sådana stunder Hatebreeds kärnfulla balansgång mellan vältatuerad hardcore och Viagraerigerad metal upphör att vara underhållning och mer närmar sig en öppen arena där alla är välkomna att delta.
Iklädd en mycket passande kvintettkostym går Connecticutgruppen också verkligen in för att dess 45 stramt hållna minuter ska vara en parad av sådana ögonblick. Vilket den lyckas med på ett förtjänstfullt sätt. Med tanke på uppvärmningsstatusen är repertoaren tämligen publikfriande, med de mest berömda styckena från ensemblens fyra senaste album som stomme i ett set som mer riktar sig till de breda lagren än smeker de riktigt inlyssnade medhårs.
Som positionsupplägg strax före huvudbandet är det så klart helt förväntat och rätt, men gör också att exempelvis världens bästa ”Facing what consumes you” eller ”Divine judgement” får utebli.
Men det innebär också att energin bara drabbar med en styrka som är emotsedd och god nog. Och en smula för sällan överväldigande.
Mattias Kling
+++
Machine Head
Arenan, Fryshuset
Det måhända blygsamma betyget här ovan grundar sig mest på en känsla av mättnad. För efter den treåriga procession som följt på senaste albumet ”The blackening” har Machine Head varit ett stående inslag i den svenska liverepertoaren, vilket gör att även en utökad föreställning känns rätt reprisartad.
Ändå är det fyra superproffs som kopplar greppet med ”Clenching the fists of dissent”, skickar fram en bastuhet ”The blood, the sweat, the tears” och rusar skiten ur ”Aesthetics of hate”. Men förnimmelsen av exklusivitet är svårfångad och därmed sänks också helhetsintrycket ett snäpp.
Mattias Kling