Arkiv för tagg machine head

- Sida 1 av 1

The Klings of 2014 – den kompletta och långa albumlistan

av Mattias Kling

Ni fattar vad det handlar om, va? Inget annat än de största, bästa och vackraste skivorna som har släppts under det gångna året – i pedagogisk och komplett ordning.

Heavy christmas på er alla därute i världen. Glöm inte att krama någon som du tycker om. Hen lär behöva det, i dag och årets andra dagar.

Behemoth ”The satanist”

1. Behemoth ”The satanist”

I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så överlägset årsbäst.

Pallbearer ”Foundations of burden”

2. Pallbearer ”Foundations of burden”

Doom metal brukar oftast, med all rätta måste tilläggas, anklagas med att vara en särdeles moloken och nedstämd utgrening på hårdrocksträdet. Kanske därför att det mest påfallande och omtumlande med Pallbearers ”Foundations of burden” är exakt hur livsbejakande och välkommet ärlig den låter. Och, för att vara satt inom sin genre, emellanåt närmast lycklig. Tillsammans med producenten Billy Andersson har Little Rock-kollektivet byggt vidare på den tygpåsehype som följde på debutalstret ”Sorrow and extinction” och med närmast arkitektisk exakthet byggt ett verk som reser sig stolt mot skyarna. Och som däruppe hittar sig eget nirvana i grandiosa gitarrharmonier (tänk ett Ride som växt upp med Black Sabbath och St Vitus) och Brett Campbells hudnära sånginsats. Det här är sex stycken som gör vilken börda som helst värd att axla.

Solstafir ”Ótta”

3. Sólstafir ”Ótta”

På sätt och vis är Reykjavikgruppens femte fullängdare en spegling av de isländska omgivningarna och dess kynne. Konceptuellt baserat runt gammal dygnsuppräkning från hemlandet är det här en helhet som håller varvet runt – supersnyggt klädd i banjo, piano och en rad andra ickemetalliska instrument – och som konstratsanvänder ljus och mörker, dur och moll, på alla tjusigaste sätt. Skulle Sólstafirs ”Ótta” absolut krävas att genrebestämmas torde den kunna sorteras in bland progressiv post metal. Men den är ju så mycket mer. Den är karg och skir. Vacker och bombastisk. Lite som hemlandet i sig.

Agalloch

4. Agalloch ”The serpent and the sphere”

Om du kunde dra en imaginär linje mellan Tools chosefria inställning till progressiv metal och Agallochs folkanstruket svärtade postdoom så skulle den vara mer logisk än man spontant kan tänka sig. Fyra år efter ”Marrow and the spirit” har Portlandgruppen nämligen tagit ett minst lika stort kliv som det dessförinnan. Med blotta tonerna målar kvartetten upp mustiga naturskildringar av omgivningarna uppe i USA:s nordvästra hörn, med en stilla vind som får trädkronorna att svaja försiktigt samtidigt som en uggla fäller ut vingarna i tidig skymningstimme. ”The serpent and the sphere” måste avnjutas i sin helhet, från start till mål, på samma sätt som en film. Den som slentrianklickar på randomknappen missar hela poängen.

Opeth ”Pale communion”

5. Opeth ”Pale communion”

Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna till Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats.

At The Gates

6. At The Gates ”At war with reality”

Naturligtvis är det omöjligt att så här 19 år senare prestera det orimliga – det vill säga att ens tangera den så i efterhand upphaussade ”Slaughter of the soul”. Så mycket är ju så annorlunda än i mitten av nittiotalet. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad. Kanske är det just därför som At The Gates studiocomeback ”At war with reality” låter så förbannat bra. Det vill säga precis så som gruppen ska presentera sig nära nog två decennier senare; lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt på ett sätt som känns både karriärsammanfattande som fräscht.

Mastodon ”Once more 'round the sun”

7. Mastodon ”Once more ’round the sun”

Det mest påfallande är inte hur kontrastrikt albumet är. Att det fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena likt i någon osynlig tonlian, inte att det i ett och samma stycke kan bjudas på vocoderutbrott, en bitterljuv versmelodi och en snärtig hejaklacksfinal. Sådant är en naturlighet för Mastodon, då de som få andra grupper har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Det mest förbluffande med ”Once more ’round the sun” är i stället exakt bra hur bitarna gifter sig med varandra. Som att de där komponenterna – i stort sett allt som går att genredefiniera med -rock, core eller metal-suffix – bara har väntat på att paras ihop. En i sanning strålande skiva.

Evergrey ”Hymns for the broken”

8. Evergrey ”Hymns for the broken”

Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är Evergreys ”Hymns for the broken” ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns skivan därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

Triptykon ”Melana chasmata”

9. Triptykon ”Melana chasmata”

Om ”Eparistera daimones” var själva utskjutet är ”Melana chasmata” ögonblicket då färden slutar mot ett träd i diket. På Triptykons andra fullängdare fortsätter Thomas Gabriel Fischer utveckla den undergångsstämning som präglade Celtic Frost-comebacken ”Monotheist”, bara lite fulare och skevare. Stilistiskt rör sig plattan mellan rubbad proto-thrash, lite vid sidan av rakt ut aggressiv, och visionärt lågfrekvensmalande som bitvis minner om Neurosis. Jag lovar, bastonerna i ”Altar of deceit” kommer få julgransprydnaderna att packa ner sig själva i förrådet igen.

In Flames ”Siren charms”

10. In Flames ”Siren charms”

Många grupper talar om att de har tagit ut svängarna när de ska presentera ett nytt album. Med ”Siren charms” har In Flames gjort just det. Stilmässigt är albumet väldigt långt ifrån karriärbyggande, melodiöst drivna dödsmetall som präglade exempelvis ”Whoracle” och ”Clayman” runt millennieskiftet – i stället är grunden satt i ett alternativrockigt och elektroniskt fundament som lika ofta bär drag av Tool och Depeche Mode som det är präglat av Scorpions och Rainbow i Björn Gelottes gitarrarbete. Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid att falla på plats. Men när alla melodikrokar har fastnat sitter de stenhårt i huden.

Vallenfyre ”Splinters”

11. Vallenfyre ”Splinters”

Gitarrljudet riskerar att spricka redan i inledande ”Scabs”. Det tjuter och morrar av rundgång, river sig fram över Adrian Erlandssons crusttempo och river upp djupa fåror i dina kinder. På senare år har flertalet amerikanska grupper (Black Breath och Fatalist för att nämna några) försökt återskapa det klassiska från skarven mellan 80- och 90-tal, utan att lyckas fullt ut. Där är andraskivan ”Splinters” från Paradise Lost-sidoskottet Vallenfyre desto mer träffsäker. Kurt Ballous produktion är exemplarisk, Gregor Mackintoshs riffkonstruktioner tyngre än en Gotlandsfärja och låtarna lika effektiva som en slägga på knäskålen.

Accept ”Blind rage”

12. Accept ”Blind rage”

Tre skivor in i nylanseringen med Mark Tornillo i fronten tycks ingenting stoppa Accepts kvalitetsexpansion. ”Blind rage” är en chosefri och krusidullbefriad samling heavy metal-låtar som tar sats i gruppens haussade ”Restless and wild”/”Balls to the wall”-era och dunkar till med en kraftfull 2000-talspunch via Andy Sneaps respektfulla produktion. Die deutsche Stahl beißt noch der schwerste, som vi brukar säga.

Eyehategod

13. Eyehategod ”S/t”

Vissa grupper sjunger gärna om helvetet. Eyehategod har upplevt det på riktigt. Kanske är det därför gruppens självbetitlade comebackalbum – släppt 14 år efter föregångaren ”Confederacy of ruined lives” känns så autentisk och angelägen. Det handlar om droger, fängelsestraff, orkanen Katrina, allmän misär och i fonden mullrar avlidne trummisen Joe LaCazes ljudspår från andra sidan graven. Du kan förvisso kanske inte slentrian(g)NOLA på vare sig ”Parish motel sickness” eller ”Robotussin and rejection” – men eye tusan vad det svänger.

Electric Wizard ”Time to die”

14. Electric Wizard ”Time do die”

Med en albumtitel som ”Dopethrone” i bagaget och textrader likt ”I wanna get high before I die” (hämtad från öppningsspåret ”Incense for the damned”) är det lätt att begripa vilken (hög) nivå Dorsetbandet befinner sig på. Electric Wizard tar på ”Time to die” ett rivande halsbloss på en bong föreställande Tony Iommis platåskor och spyr ur sig en svart sörja som på riktigt kan få krukväxter att dö. Knark i verkligheten är bajs, barn. Men knark på skiva är bra skit.

Nux Vomica

15. Nux Vomica ”S/t”

Fjärran från ”Portlandias” välmåendeängslighet tecknas här ett glåmigt porträtt över Oregons mörkaste baksidor via tre omfångsrika stycken. Nux Vomica blandar på sin självbetitlade Relapse-debut sludge, crust, black metal och nervdallrande postrock till en förenande länk mellan His Hero Is Gone, Neurosis och Deafheaven som avnjuts bäst med fördragna gardiner.

Misery Index ”The killing gods”

16. Misery Index ”The killing gods”

Emellanåt behöver dödsmetallen en politiskt laddad spark där det gör väldigt ont. På femtegiven ”The killing gods” utdelar Baltimores Misery Index precis en sådan – hårt välformulerat och smärtsamt ärligt. Även om tempot mest hela tiden närmar sig överljudshastigheter finns det emellertid plats för nyanser och stunder av sans mitt i allt vanvett. Det kan vara en bitterljuv gitarrmelodi från Darrin Morris, samplade munkkörer eller en oväntat lyckad Ministry-cover likt ”Thieves of the new world order”. Att de första fem styckena hänger ihop i den så kallade ”Faust”-sviten säger mycket om ambitionerna.

Morbus Chron ”Sweven”

17. Morbus Chron ”Sweven”

Morbus Chrons ”Sweven” är väldigt långt från endimensionell slentriandöds. Det är i stället ett album som förhåller sig till sin genre ungefär som In Solitudes ”Sister” eller Tribulations ”The formulas of death”; influenserna från Autopsy och tidiga Death ger förslag snarare än direkta order. Summan är bitvis kolorerat vacker, ständigt hotfull och rakt igenom varmt organisk med en levande ljudbild. En skiva som samtidigt är otroligt genomarbetad och fullkomligt naturlig.

Machine Head ”Bloodstone and diamonds”

18. Machine Head ”Bloodstone & diamonds”

”Bloodstone & diamonds” är Machine Heads stilmässigt mest positionerade utgåva hittills. En utgåva som är närmast cineastiskt dramaturgisk i sin utformning. En helhet som rör sig mellan groovehuggen thrash metal, nyklassicistisk progressivitet och introvert smärta – ofta i ett och samma spår. För bevis lyssna på ”Sail into the black”. Det är åtta och en halv minut som visar att allt är möjligt. Och att det faktiskt går att göra ett av karriärens absolut starkaste inspel också på åttonde försöket.

Heat ”Tearing down the walls”

19. Heat ”Tearing down the walls”

På sätt och vis känns det som att det var hitåt Upplands Väsby-gruppen önskade skicka sig själv på föregångaren ”Address the nation”. Då passade bitarna inte riktigt. På ”Tearing down the walls” sitter hårdrocken som den ska. Heat årsmodell 2014 är rivigare, tuffare och mer offensiva – samtidigt som refrängerna är av absoluta toppklass. Det är omöjligt att inte ryckas med i offensiven.

Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

20. Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

Med tanke på att death metal på svenska är rått så är ”Dödens maskätna anlete” och ”Ett liv i träldom” överstyvt superråa. Det är en sån stämning som Vanhelgd framkallar på ”Relics of sulphur salvation”; föredömligt old school i såväl känsla som genomförande. Understundom melodiskt peppad på ett Unanimated-vis, men mestadels otyglad som det lät i huvudstaden innan Nihilist bytt namn och chockstartat den våg som känns relevant än i dag. 1990 låter ju minst lika bra mer än två decennier senare.

Crucifyre ”Black magic fire”

21. Crucifyre ”Black magic fire”

Där debuten ”Infernal earthly divine” var en utarbetat rå sälle i gränslandet mellan Venom och Bathory är andrasnytingen så mycket mer. Att kalla Crucifyres ”Black magic fire” för nyanserad är måhända att ta i – några större avigkrokar tillåter formen knappast – men variationen gör att det hårda och vettlösa träffar med skarpare precision. Och allvarligt, ”Baphomet’s revenge”, ”Apocalypse whore” och ”Pentagram palms” är några av årets svavelosande tuffaste hårdrockstitlar.

Tombs ”Savage gold”

22. Tombs ”Savage gold”

Låt det där uppenbara, det där att ”Deathtripper” låter likt något från Quicksands ”Slip”-platta tolkad av ett Killing Joke, vila åt sidan för stunden. Stanna hellre vid att Tombs på ”Savage gold” vaskar fram en gemenskap mellan postcore och black metal som bitvis är märklig, men aldrig likgiltig.

Teitanblood ”Death”

23. Teitanblood ”Death”

Death metal blir sannolikt inte fulare eller ruttnare än så här. Teitanbloods ”Death” är så tendentiöst svinig och kaotiskt attackformulerad att man som lyssnare sitter helt andlös när 16-minuterskolossen ”Silence of the great martyrs” ebbar ut. Och då är man ju redo för ännu en omgång.

Madball ”Hardcore lives”

24. Madball ”Hardcore lives”

Okej, jag ger mig också in i matchen och kör en nedräkning – endast här på Instagram när vi talar om sociala modernitetsmedier – över årets plattor. Nog om detta. Nu kör vi, med plats 24 på listan The Klings of 2014: Madballs ”Hardcore lives” är sin genre såväl i titel som i själva grundutförandet. Förbannad, upplyftande och fullkomligt omöjlig att avnjuta i stillasittande form. Moshalicious till sista slicken.

Halloweentyck: Några åsikter om Machine Head och Cavalera Conspiracy

av Mattias Kling
Det här gänget gillar Photoshopeffekter lika mycket som episka låtstrukturer, det är då säkert.
Det här gänget gillar Photoshopeffekter lika mycket som episka låtstrukturer, det är då säkert.

:++++:
Machine Head
Bloodstone & diamonds
Nuclear Blast/Sony

METAL På något sätt faller bitarna på plats redan i femtespåret, då ”Sail into the black” tar titelns själva formspråk med på en cineastiskt dramatisk seglats från första halvans dova hotfullhet till avrundningens bultiga thrashcrescendo. En slags sammanfattning av själva uppsåtet på åtta och en halv minut. Åttondegiven är tvivelsutan också Oaklandgruppens mest stilmässigt positionerade skiva hittills. Den rör sig mellan genrevan groovehuggen fasadrivarmetal, nyklassicistisk progressivitet och inkrökt svärta med en superfet ljudbild som endast bör spelas via ett par äkta hifi-högtalare. Summan är bekant och omtumlande, sofistikerad och primal – men samtidigt så fängslande att inte ens det essäliknande pausspåret ”Imaginal cells” känns överflödigt. Ett i sanning glimrande album.

Bästa spår: ”In comes the flood”.

VECKANS TWEET:
Tweet 31/10

Den här veckan får ni läsa om Amaranthe och Exodus – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Här var det snaskigt god popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)
Här var det snaskig popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)

:++:
Amaranthe
Massive addictive
Spinefarm/Universal

POPMETAL På sitt eget sätt visar albumtiteln på stor självinsikt. Den här skivan är ju lite som nikotin,  obscent dyr hämtlatte och djungelvrål – vanebildande på ett lätt obekvämt vis. Likt sina föregångare är tredjegiven nämligen snask för öronen. En stadig dos tomma refrängkalorier av superprocessat slag som förvisso smakar tämligen aptitligt i några tuggor, men som har en tendens att lämna artärerna stela som trädgårdsslangar. Däri ligger också en stor del av gruppens begränsning. För hur effektivt Amaranthes ihopkok av Soilwork, Pain och Aqua än är i sitt uppsåt så blir även ett stramt och koncist hållet omfång om tolv spår mot slutet irriterande tradigt. För en mer socialstyrelsesäker portion rekommenderas en dagsdos om högst fyra ”Massive addictive”-praliner. Och det räcker ju väldigt bra.

Bästa spår: ”Trinity”.

VECKANS TWEET:
Tweet 10/10

VECKANS SPELLISTA:


Fotnot: På grund av att det är som det är så saknas Evergreys ”Archaic rage” i låtparaden ovan. Intresserade kan emellertid lyssna på nämnda stycke här via Spotify.

Robb Flynn tycker att det är okej att du lyssnar på en läckt låt precis här

av Mattias Kling
Robb Flynn på Sticky Fingers scen i slutet av augusti. En recension av detta framträdande läser du förslagsvis här. (Foto: Thomas Johansson)
Robb Flynn på Sticky Fingers scen i slutet av augusti. En recension av detta, alldeles jätteutmärkta, framträdande läser du förslagsvis här. (Foto: Thomas Johansson)

För bara några år sedan hade det antagligen räknats som en katastrof av rent epidemiska proportioner. Knivar hade vässats, advokater drämt sina portföljer i bordet och skivbolagsrepresentanter jagat missdådare som de vore självaste Edward Snowden.

Men, 2014 är läget lite annorlunda. Att det material våra kära musiker har slitit med och våndats över dyker upp i förtid på nätet är snarare en självklarhet än något katastrofalt. En del av spelet, så att säga.

Därför verkar Machine Heads frontman Robb Flynn ta nattens oplanerade fuskpremiär av låten ”Now we die” med godan ro. Typ. För nog är han och hans kollegor, samt naturligtvis releaseansvariga Nuclear Blast, aningen purkna över att färskt material har nått allmänhetens ägo via en förbeställningssida på brittiska Itunes.

På gruppens officiella Facebooksida kommenterar Flynn det hela med värdeord likt ”un-fucking-believable”, ”furious” och ”total shock” – men konstaterar samtidigt att dylikt är sådant en får tugga i sig i detta snabbrörliga informationssamhälle.

Så här skriver han:

Skärmavbild 2014-09-26 kl. 09.35.13Med andra ord – ni har själva upphovsmännens välsignelse att lyssna på ”Now we die” här. De vill det. Att ni sprider låten på Fejjan, Youtube eller något annat forum. Rakt ut, rakt fram och utan minsta tvekan.

Så jag gör väl det då. Allt för Rock ’n’ Robb, liksom. Väl bekomme.

Fotnot: Machine Heads åttonde studioalbum, även känt som ”Bloodstone & diamonds”, släpps den 5 november via redan nämnda Nuclear Blast.

Skit i pissvädret och lyssna på lite tuff musik från april i stället

av Mattias Kling
Är det konstigt att man längtar bort ibland?
Är det konstigt att man längtar bort ibland?

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Publicerat i dag: Tyckande om Killer Be Killed och Black Stone Cherry. Samt en extra mustig spellista.

av Mattias Kling
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.

:+++:
Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET
Tweet 2/5

 

VECKANS SPELLISTA

Släpp allt och lyssna på ett par färska demolåtar från Machine Head

av Mattias Kling
Machine Head ”Killers and kings”.

Den gångna helgen firades skivkramarnas egna nationaldag – även kallad Record Store Day – världen över på ett eller annat sätt. Vi svenskar får emellertid vila på lagrarna tills det kommande veckoslutet, måhända för att lönen ska hinna trilla in på kontot, men bara för den skull är vi inte helt lottlösa.

För att högtidlighålla denna årliga begivenhet släppte Machine Head nämligen en limiterad tiotummare som får agera aptitretare inför sommarsläppet ”Killers and kings”, som lär nå publiken strax före Sverigebesöket i Göteborg den 22 augusti. Med andra ord: här går det att lyssna på titelspåret från bandets stundande Nuclear Blast-debut, samt Ignite-tolkningarna ”Our darkest days”/”Bleeding”.

Ett fullkomligt rimligt sätt att zona ut på jobbet, så här när det börjar vankas hemgång.

Machine Head + Nuclear Blast = väldigt jättesant

av Mattias Kling
Robb Flynn försöker visa exakt hur mycket pengar gruppen fick för att byta bolagshemvist. Foto: Magnus Sandberg
Frontmannen Robb Flynn försöker visa exakt hur mycket pengar gruppen fick för att byta bolagshemvist. Foto: Magnus Sandberg

En av metalvärldens mindre omhuldade makthavare är Monte Conner.

”Monte vem”, säger du?

Arkitekten bakom många av dina favoritskivor, säger jag.

I sin roll som ansvarig för A&R på Roadrunner från 1987 har han varit ansvarig för att knyta en hel radda artister till bolaget fram till sin sorti i augusti förra året, i turbulensen av en rad omorganiseringar.

Du har kanske hört talas om Sepultura? Slipknot? Fear Factory? Type O Negative? Trivium?

Conner har en stor del i deras karriärer. Vilket gör honom till en av den moderna metalvärldens storspelare, utan att ens själv ha trakterat något instrument i mer omskrivna sammanhang. En cool katt som förtjänar respekt, med andra ord. En hårdrocksscenens Tony Mottola, om man så vill.

Efter skilsmässan med Roadrunner har Conner emellertid inte valt att dra sig tillbaka, utan i stället lagt sin kraft på att locka lukrativa artister till Nuclear Blast Entertainment. Vilket bland annat har lett till att exempelvis Sepultura och Soulfly är knutna till USA-grenen av den tyska metaljätten.

Flynn och Conner har all anledning att kramas igen. Foto: Roadrunner
Flynn och Conner har all anledning att kramas igen. Foto: Roadrunner

Och vad har det här nu för dagsrelevans, torsdagen den 3 oktober 2013? Jo, nu har han nämligen slagit till igen och snott åt sig en jätteakt från sin förra arbetsgivare.

I går basunerades det nämligen ut via de sedvanliga kanalerna att Oaklands finest, även kända under mer slagkraftiga namnet Machine Head, har ingått allians med Nuclear Blast. Alltså det tredje bandet från Conners framgångsrika förflutna som han väljer att locka över till sitt stall – och den största kontrakteringen hittills.

Det innebär att gruppens åttonde studioskiva, den första med nye basisten Jared MacEachern, kommer att släppas via just Nuclear Blast tidigt nästa år. Och att Roadrunners stall med ens blev aningen tunnare.

Fler liknande övergångar att vänta den närmaste tiden? Jag skulle nog tro det.

Robb Flynn efter skräckoperationen: Mina kulor mår kanon

av Mattias Kling

Tänk dig att du blir drabbad av bråck. Sällan en kul upplevelse, antar jag. Är själv lyckligt odrabbad av nämnda åkomma.

Men betänk att ovan nämnda tillstånd resulterar i att nödvändiga muskelbarriärer brister – och dina tarmar hamnar i pungen.

Ouch. Så att säga.

Det är emellertid exakt vad som har drabbat Robb Flynn, frontman i liveutgåveaktuella Machine Head.

Den Oaklandbaserade 44-åringen, som under sina första år på jorden kallades Lawrence Matthew Cardine, har nämligen sedan juni förra året kämpat mot ett ljumskbråck som de senaste månaderna har resulterat i att hans tarmar har trillat ner i kulpåsen.

Så här har han tidigare berättat om sin åkomma:

– Det ser ut som att jag har en tredje testikel. Det har förvisso inte varit alltför smärtsamt och jag har besökt doktorn vid ett flertal tillfällen för att kolla upp det, men han sa att jag inte skulle kunna sjunga på några veckor om jag la mig under kniven.

– Det tanke på att det inte var ett alternativ bokade jag in operationen till januari när jag skulle ha turnéledigt. Dessvärre har mina tarmar svullnat upp rejält under våra senaste framträdanden och i går (måndag) var smärtan så outhärdlig att jag tvingades åka till akuten. Beskedet där var att jag skulle bli tvungen att opereras.

Flynn genomgick ingreppet i går förmiddag lokal tid på Fairview Southdale-sjukhuset i Edina, Minnesota och med tanke på den film och de bilder han har lagt upp på exempelvis Twitter tycks han vara vid gott mod (om än något öm) efter 90-minutersoperationen.

Frontmannen ska nu flyga hem till Kalifornien och vila upp sig, vilket innebär att Machine Head tvingas ställa in nio spelningar på bandets just nu pågående turné tillsammans med Dethklok, The Black Dahlia Murder och All That Remains. Först den 24 november beräknar gruppen att kunna återvända till vägarna, i Portland, Oregon.

Kvartettens liveutgåva ”Machine fucking Head live” (lyssna) släpptes i går via Roadrunner. Så sent som i somras spelade enseblen i Sverige, på festivalen Metaltown i Göteborg. En :+++:-recension av det framträdandet går att läsa här.

Gulle-Kulle – nu som tecknad

av Mattias Kling

Det sydafrikanska mangelprogrammet ”MK Ondergrond” må vara en eterryttare bland många andra – med en rolig bonus.

Inte nog med att programmet i sig bygger på animerade inslag, även de artister som intervjuas förevigas i tecknad form.

En av dessa är Opeths flinke gitarrist Fredrik ”Kulle” Åkesson, som fick se sig själv som seriefigur efter en intervju på årets upplaga av Wacken-festivalen.

Hur det kan te sig ser ni nedan.

Bland andra artister som har genomgått samma makeover hittar vi Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway (video), Alex Lopez från Suicide Silence (video), Dave McClain från Machine Head (video), Henry Rollins (video) samt In Flames resliga bastorn Peter Iwers (video).

Mer info om programmet som sådant hittar ni här.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB