Arkiv för tagg minnestal

- Sida 1 av 1

Tio år sedan i dag – ett minnestal

av Mattias Kling
Eddie Vedder i Pearl Jam. (Foto: AP)

Egentligen vill jag inte tänka så mycket på det. Rent instinktivt vill min kropp eller själ inte känna hur det var att stå där i publiken när allt gick åt helvete. Inte minnas hur det var att stå vid säkerhetsgrindarna backstage till Orange scen och prata med gråtande scenvakter, se ambulansernas blåljus blixtra förbi i duggregnet, eller hur slaget i magen kändes då de första dödsfallen bekräftades.

Den 2 juli 2000 hade annars börjat så bra. Jag hade gått av mitt nattskift på Aftonbladet vid fyratiden på fredagmorgonen, sovit alldeles för få timmar för att hinna med SAS-planet till Kastrup och sedan tåget till Roskilde för att möta upp Robban, Madde och Andrea, som hade varit där sedan ett par dagar.

Jag minns att regnet piskade mot tågfönstret när jag åkte genom Sjælland, att himlen var dyster och vresig. Men – vad fan. Jag hade köpt ett paket Carlsberg Hof på flygplatsen och njöt mest av att vara på väg. Dessutom, jag hade ju packat kläder för regn, påmanad av historier om tält som kan flyta iväg och ett festivalområde som förvandlas till ett träsk av bara någon deciliter nederbörd.

Men inom bara några timmar så förvandlades glädjen över att återigen få beträda den klassiska festivalmarken till ren skräck.

Regnet kändes ungefär som en dusch i ansiktet. Du kan tänka dig, som om någon står och ihärdigt sprejar dig med en vattenspruta satt på absolut finaste stråle. Men vi tog oss in på området. Vi skulle se Pearl Jam. 

Enligt sms-meddelanden befann sig Fredrik, Alex och Danne i ett öltält på höger sida om scenen, medan vi kom in på vänsterflanken. Trion ville träffas. Och jag ville så klart träffa dem också. Så tiotalet minuter in i Seattlegruppens konsert började jag röra mig igenom publikhavet – enligt uppgift uppgick åskådarantalet till 50 000 – för att ta mig till andra sidan.

Men jag kom inte så långt. Det var liksom lite för trångt för att kunna röra sig över området och det ihärdiga regnandet hade gjort att underlaget liksom rörde på sig, och att du rörde dig med det. Ungefär halvvägs – jag var då kanske 40-talet meter från scenen – gav jag upp. Det började kännas osäkert och Eddie Vedder hade vid upprepade tillfällen uppmanat publiken att ta tre steg tillbaka.

Det var med stor ansträngning jag till slut kom tillbaka till asfalten på vänstersidan och ungefär då ser jag en frontman som faller i gråt. Det är liksom något riktigt allvarligt som har hänt där, bara några meter ifrån mig. I en sådan situation tar journalisten i mig över och jag drar med mig mitt sällskap (fortfarande ingen Fred, Alex eller Danne) så långt backstage som vi kommer med våra armband. Det visar sig vara till den slutliga avspärrningen bakom den orange scenen. Jag står där ett tag, ringer tidningen och försöker få någon klarhet i vad som har hänt av chockade vakter samtidigt som den ena ambulansen efter den andra kör förbi oss. Då kommer det första beskedet; tre unga människor är döda.

Jag tror att det är ungefär där mycket blir svart. Jag vet att jag ringer tidningen igen. Att jag jobbar hela natten med att få hem citat till Stockholm, att jag pratar med vakter, publik och vittnen och att jag ser till så att mitt sällskap hamnar på bild i tidningen till dagen efter. Med ett mobilnät som hela tiden låg nära kollaps så kändes det som det säkraste sättet att låta våra nära därhemma i Sverige veta att vi var vid liv. Att vi inte var skadade. Men i övrigt är de flesta minnen av den där natten som utraderade ur huvudet. Kanske som ett sätt för själen att isolera sig mot det där hemska. Det där tragiska. Det där inihelvete orättvisa.

I dag vet vi att nio unga pojkar dog, därav tre svenskar. Vi vet att konsekvensen har blivit ett större säkerhetstänk runt våra festivalscener. Allt, för att den där svarta natten 2 juli 2000 inte ska upprepa sig.

I dag tänker jag lite extra på er. Ni unga män vars liv nyss hade börjat. Ni som dog där i leran och smutsen bara för att ni ville se ert favoritband en kväll i Roskilde. Ni individer, vars bortgång har lämnat sår i familjer som aldrig riktigt vill läkas. Ni pojkar, som gör att jag, nu tio år senare, sitter i en annan tid och ett annat liv med tårar utmed kinderna.  

Det var så länge sen. Men det känns fortfarande så nära.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB