Arkiv för tagg pearl jam

- Sida 1 av 1

Listor på Spotify och Wimp: Så här lät oktober 2013

av Mattias Kling
5143b89d65_iRalph-----Funny-music

Okej, vad hände där? Jo, det var hösten som hände. Ganska så brutalt fast knappast oväntat.

Det blir ju så här varje år. Tyngre. Mörkare. Mer ansträngande att behålla någon slags entusiasm över att existera. Nordbons ständiga ok att bära i sisådär fem månader, en tyngd som får axlarna att värka och som bäddar in huvudet i glämig dysterhet.

Någon påpekade det i veckan: Svensken gillar inte att prata om väder, den älskar att gnälla över dåligt väder. En observation som kan tyckas korrekt, men som också kan tänkas ha sin förklaring i att vi har så mycket av den senare varan. Att den där sinnebilden av en mysig höst (krispig kyla och försiktigt solljus som strilar mellan orange lövverk) egentligen mest är en illusion, då det mesta egentligen bara är grått, dystert och förbannat deprimerande.

Så här på 40:e levnadsåret torde en väl vara van vid detta. Kyss Karlsson, säger jag. Oktober är hat, november en provokation. Och sen blir det ju bara värre fram tills det lättar någon gång i mitten av april. Ständigt samma visa, år efter år, decennium efter decennium. En cykliskhet som nöter ner och blir tyngre med tiden.

Detta till trots – musiken finns ju där. Den där ständiga strömmen av intryck som skänker tröst och inspirerar, även då mycket annat känns mörkt. Vilket känns som en tanke att just oktober är en av årets releasetätaste månad. Vilket har gett oss arma själar nya fullängdare från såväl Korn som Soulfly, Motörhead och Pearl Jam. Likväl som livedokument från exempelvis Testament, Europe och Def Leppard och de där andra grupperna som du kanske inte riktigt har upptäckt att du gillar än.

Fler än 80 väldigt spretiga stycken har det blivit under månaden. Vilket presenteras någorlunda kronologiskt här för Spotifyanvändare och här för den Wimpvänlige.

Mycket nöje.

Förra veckans tyckande var återigen inte riktigt som det brukar vara

av Mattias Kling
computing_stress

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Söndagens Story-bilaga finns att ladda ner gratis i pdf-format för Aftonbladets Pluskunder.
Söndagens Story-bilaga finns att ladda ner gratis i pdf-format för Aftonbladets Pluskunder.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Tweet 25/10 2013

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.

Släpp allt och spana in nya Pearl Jam-videon

av Mattias Kling
Grungeveteranerna står redo att släppa lös album nummer tio.
Grungeveteranerna står redo att släppa lös album nummer tio den 14 oktober.

Vi drar en liten snabbis här. Mest beroende på att andra skeenden i hårdrocksvärlden (mer om detta i Nöjesbladet i morgon) kräver min uppmärksamhet och deltagande.

Men, det vore ju dumt att inte sprida ”Sirens”. Som alltså är den nya videon, och tillika andra singeln, från Seattlegruppens kommande skiva ”Lightning bolt”. För det är ju en trevlig liten ballad. Lite countryfärgad, med snygg slidegitarr och tjusig stegring mot en refräng som smeker öronen.

Kolla in det Danny Clinch-regisserade klippet nedan. Mysigt murrig mumma en regnvåt torsdag som denna.

Tillbaka efter sommarvilan: Låtlistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
GWB_metal

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Kungligt, Soundgarden

av Mattias Kling

Två saker att lägga på minnet:

Den 12 november och ”King animal”.

Det är själva grundförutsättningarna för grungeikonernas comeback efter 15 år i fullängdsträda.

Förvisso har Soundgarden efter reformationen för två år sedan inte varit helt inaktiv. Förutom diverse spelningar – exempelvis ett högst fantastiskt framträdande på Sweden Rock festival i juni i år – har Seattlegruppen exempelvis prånglat ut samlingsalbumet ”Telephantasm”, arkivrensande livemackan ”Live on I-5” samt bjuckat på låten ”Live to rise” till ganska så sevärda budgetspektaklet ”The avengers”.

Det får ändå ses som ren uppvärmning. Ett sätt att stretcha musklerna och nöta in de nya dojorna och känna på varandra efter den omfattande pausen.

Därför blir ”King animal” själva måttstocken som Soundgarden anno 2012 kommer att synas efter. Ett bevis på om studioformen är Alice In Chains-stark (återupptäck gärna deras återkomstskiva ”Black gives way to blue” från 2009) eller Stone Temple Pilots-fumlig (den självbetitlade relanseringen från 2010 var en stor besvikelse).

Skivan är i alla fall inspelad i Studio X i hemstaden Seattle tillsammans med Adam Kasper (Foo Fighters, Nirvana, Pearl Jam) medan Joe Barresi (Queens Of The Stone Age, Bad Religion, Weezer) har övervakat mixningen.

Och så här ser låtlistan ut:

1. Been away too long

2. Non-state actor

3. By crooked steps

4. A thousand days before

5. Blood on the valley floor

6. Bones of birds

7. Taree

8. Attrition

9. Black saturday

10. Halfway there

11. Worse dreams

12. Eyelid’s mouth

13. Rowing

Bonusreflektion: Pearl Jam håller låda

av Mattias Kling
Pearl Jam ”Live - on ten legs”

En av de trevligare sakerna med min profession är när folk ämnar pracka på en saker. Självklart önskas ofta en motprestation, men det blir ju inte alltid som man har tänkt sig.

Som ovan visade och nämnda låda. 

Väldigt trevlig. Och inte minst snygg. Men ändå svårt att göra någon angelägen journalistik av. 

Ja, tyvärr är det så.

För även om Pearl Jams låda ”Live – on ten legs” är en mycket tjusig sak så har jag svårt att hitta ett naturligt recensionforum och en klockren ingång. Vilket nog beror mer på att jag gillar förpackningen som sådan mer än det mer bedömningsbara, alltså den själva erbjudna musiken.

Därmed inget ont sagt om detta långlivade och högst kvalitativa Seattlegäng. Det är mestadels bra, stundtals fantastiskt och mer sällan mindre hörvärt. 

Så också här. Som ett del av ett 20-årsjubileum samlas 18 karriärsompännande livetagningar förevigade här och där under bandets verksamhet åren 2003-2010. Vilket så klart innebär väldigt grungeperiodiska spår likt ”Jeremy”, ”Alive” och ”Porch”. Men även mer sentida bidrag likt ”Got some” från ”Backspacer” (2009), ”World wide suicide” (”Pearl Jam”, 2006) samt ”I am mine” från 2002 års ”Riot act”. Lägg därtill ett par covers, Public Image Ltd:s ”Public image” och Joe Strummers ”Arms aloft”, och de redan väldigt övertygade har därmed all anledning att vifta med betalkorten.

Men, nu var det ju det här med boxen. Den som jag fick. Vare sig Ginza eller Cdon tycks ha den till salu, men enligt en kontroll på brittiska Ebay så torde den kosta runt 560 kronor. Och det man då får i tolvtumsboxen är – förutom den ensamt tillgängliga cd:n – är fem väldigt snygga livebilder, nämnda skiva på dubbel tungvinyl, minitryck av valda turnéposters samt ett backstagepass som med största sannolikhet inte är giltigt på någon spelning inom de närmaste 25 åren.

Som sagt – en satans snygg låda. Som väl kommer att försvara sin plats på skrythyllan för liknande produkter.

Ni som är redo att bli skinnade gör samma sak.

Tio år sedan i dag – ett minnestal

av Mattias Kling
Eddie Vedder i Pearl Jam. (Foto: AP)

Egentligen vill jag inte tänka så mycket på det. Rent instinktivt vill min kropp eller själ inte känna hur det var att stå där i publiken när allt gick åt helvete. Inte minnas hur det var att stå vid säkerhetsgrindarna backstage till Orange scen och prata med gråtande scenvakter, se ambulansernas blåljus blixtra förbi i duggregnet, eller hur slaget i magen kändes då de första dödsfallen bekräftades.

Den 2 juli 2000 hade annars börjat så bra. Jag hade gått av mitt nattskift på Aftonbladet vid fyratiden på fredagmorgonen, sovit alldeles för få timmar för att hinna med SAS-planet till Kastrup och sedan tåget till Roskilde för att möta upp Robban, Madde och Andrea, som hade varit där sedan ett par dagar.

Jag minns att regnet piskade mot tågfönstret när jag åkte genom Sjælland, att himlen var dyster och vresig. Men – vad fan. Jag hade köpt ett paket Carlsberg Hof på flygplatsen och njöt mest av att vara på väg. Dessutom, jag hade ju packat kläder för regn, påmanad av historier om tält som kan flyta iväg och ett festivalområde som förvandlas till ett träsk av bara någon deciliter nederbörd.

Men inom bara några timmar så förvandlades glädjen över att återigen få beträda den klassiska festivalmarken till ren skräck.

Regnet kändes ungefär som en dusch i ansiktet. Du kan tänka dig, som om någon står och ihärdigt sprejar dig med en vattenspruta satt på absolut finaste stråle. Men vi tog oss in på området. Vi skulle se Pearl Jam. 

Enligt sms-meddelanden befann sig Fredrik, Alex och Danne i ett öltält på höger sida om scenen, medan vi kom in på vänsterflanken. Trion ville träffas. Och jag ville så klart träffa dem också. Så tiotalet minuter in i Seattlegruppens konsert började jag röra mig igenom publikhavet – enligt uppgift uppgick åskådarantalet till 50 000 – för att ta mig till andra sidan.

Men jag kom inte så långt. Det var liksom lite för trångt för att kunna röra sig över området och det ihärdiga regnandet hade gjort att underlaget liksom rörde på sig, och att du rörde dig med det. Ungefär halvvägs – jag var då kanske 40-talet meter från scenen – gav jag upp. Det började kännas osäkert och Eddie Vedder hade vid upprepade tillfällen uppmanat publiken att ta tre steg tillbaka.

Det var med stor ansträngning jag till slut kom tillbaka till asfalten på vänstersidan och ungefär då ser jag en frontman som faller i gråt. Det är liksom något riktigt allvarligt som har hänt där, bara några meter ifrån mig. I en sådan situation tar journalisten i mig över och jag drar med mig mitt sällskap (fortfarande ingen Fred, Alex eller Danne) så långt backstage som vi kommer med våra armband. Det visar sig vara till den slutliga avspärrningen bakom den orange scenen. Jag står där ett tag, ringer tidningen och försöker få någon klarhet i vad som har hänt av chockade vakter samtidigt som den ena ambulansen efter den andra kör förbi oss. Då kommer det första beskedet; tre unga människor är döda.

Jag tror att det är ungefär där mycket blir svart. Jag vet att jag ringer tidningen igen. Att jag jobbar hela natten med att få hem citat till Stockholm, att jag pratar med vakter, publik och vittnen och att jag ser till så att mitt sällskap hamnar på bild i tidningen till dagen efter. Med ett mobilnät som hela tiden låg nära kollaps så kändes det som det säkraste sättet att låta våra nära därhemma i Sverige veta att vi var vid liv. Att vi inte var skadade. Men i övrigt är de flesta minnen av den där natten som utraderade ur huvudet. Kanske som ett sätt för själen att isolera sig mot det där hemska. Det där tragiska. Det där inihelvete orättvisa.

I dag vet vi att nio unga pojkar dog, därav tre svenskar. Vi vet att konsekvensen har blivit ett större säkerhetstänk runt våra festivalscener. Allt, för att den där svarta natten 2 juli 2000 inte ska upprepa sig.

I dag tänker jag lite extra på er. Ni unga män vars liv nyss hade börjat. Ni som dog där i leran och smutsen bara för att ni ville se ert favoritband en kväll i Roskilde. Ni individer, vars bortgång har lämnat sår i familjer som aldrig riktigt vill läkas. Ni pojkar, som gör att jag, nu tio år senare, sitter i en annan tid och ett annat liv med tårar utmed kinderna.  

Det var så länge sen. Men det känns fortfarande så nära.

Veckans recensioner

av Mattias Kling

Jaha, ja. Ännu en vecka då nätredaktionen inte mäktat med att lägga upp cd-recensionerna från Nöjesbladet.

Nåväl, jag gör det själv.

Bara för att ni älskar mig så mycket.

Pearl Jam ”Backspacer”

 

+++

Pearl Jam

Backspacer

Island/Universal

ROCK I ett av skivans starkaste spår liknas textens begärliga kvinna vid en naturkraft, en beskrivning som också skulle passa Seattlegruppen till punkt och pricka.

För Pearl Jam är en ensemble som står lite för sig själv, som vägrar låta sig styras av vare sig trender eller utomstående förutsättningar. En akt som hellre lierar sig med agendatyngda organisationer som Earth First och Wild Salmon Center än som njuter av sin stjärnstatus på ett mer extrovert och självförhärligande vis.

Det är helt enkelt ett band som drivs snarare än som bara existerar och flyter ovanpå. 

Denna energi visar sig redan från start på ”Backspacer”, gruppens nionde studio-cd efter debuten för 18 år sedan. Initiationstrion ”Gonna see my friend”, ”Got some” och singeln ”The fixer” plockar raskt upp den punkrockigt uppkäftiga laddningen från det föregående albumet medan Eddie Vedder sjunger från tårna om att kämpa för det som en gång gått förlorat. Efter denna intensiva öppning blir därför en standardrumlare likt ”Johnny guitar” eller en långsamt crescendobyggande ”Unthought known” rena bagateller som vare sig väcker egentlig entusiasm eller upprördhet.

Desto bättre är då de stycken då gruppen helt släpper allt vad elektricitet heter och i stället gräver i hemlandets bördiga countrymylla. ”Just breathe” skulle ha gjort sig bra på frontmannens utmärkta soundtrack till likaledes utmärkta filmen ”Into the wild” och ”The end” framförs med nervknutarna utanpå huden. 

När den sistnämnda abrupt utmynnar i gastkramande tystnad är det som att för några sekunder befinna sig i känslostormens öga. 

Bästa spår: ”Got some”.

Mattias Kling

Muse ”The resistance”

 

+++

Muse

The resistance

Warner

ROCK I den musikaliska bredden finns en oförutsägbarhet som nästan blir övermäktig. Muse plockar intryck från ABBA och parar ihop Queen med Rachmaninov, medan ”Guiding light” framstår som en oväntat lyckad korsning av Ultravox ”Vienna” och ”Anthem” från ”Chess”. Med en sådan spännvidd är det nästan självskrivet att allt inte faller lika väl ut. Det bombastiska anslaget blir på sina håll översvallande pompöst, vilket blir extra tydligt när avslutande ”Exogenesis: Symphony”-sviten tillåts svälla ut i tre passager. Ambitiöst och modigt, ja visst, men det är de mer melodidrivna styckena som väcker minst motstånd.

Bästa spår: ”Resistance”.

Mattias Kling

 

 

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB