Parkway Drive

Atlas

Epitaph/Playground

METALCORE I en genre som ofta sätter ren moshkraft före dynamisk nyfikenhet är Byron Bay-kvintetten närmast sensationell. På fjärdeutgåvan kastar den sig modigt ut i krängande kreativ sjögång, och vare sig storstilade stråkpartier, bitsk Slayer-illvilja eller sorgsna trumpetpustar tycks skicka manskapet över bord. På så sätt är skivan en spännande enhet. Ett album komponerat som just ett sådant, med en tydlig dramaturgisk laddning som följer skiftningarna mellan ebb och flod med nitisk exakthet. Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra.

Bästa spår: ”Atlas”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Neurosis

Honor found in decay

Neurot/Border

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert.

Därvidlag är Oaklandtruppens tionde fullängdare samma typ av intrycksangrepp på sinnena som vi har vant oss vid. Det är harmonistrukturer som sträcker sig bortom det konventionella, själva motsatsen till lättlyssnat, och som i stället fordrar en mottagare som engagerar sig. Öron som uppfattar energin som uppstår när en ödslig säckpipeslinga markerar halvtid ”At the well”, en mage som kan mäkta med kontrasterna i ”My heart for deliverance” eller ett sinne som står pall för den klaustrofobiska stämningen i ”Bleeding the pigs”.

”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet.

Det är i lyssnarens huvud prakten växer fram. I dess mage, i dess hjärta.

Och – inte minst – på dess näthinna.

Bästa spår: ”Casting of the ages”.

http://www.youtube.com/watch?v=5tc19dm8ITE