VECKANS SKIVOR

Neverstore ”S/t” (Gain/Sony)

Att mitt i karriären dunka till med en självbetitlad skiva brukar tyda på två saker: Antingen önskar man markera en nystart på verksamheten – eller så lider man enbart av väldigt dålig fantasi.

Exakt vilken kategori Skövdes egna Blink-182 önskar tillhöra är föga förvånande den förstnämnda, vilket märks på att de i intervjuer pratar om ”nytändning”, medan verkligheten även bär drag av det sistnämnda.

För ”Neverstore” är ingen direkt revolution. Ingen omdaning av soundet som tarvar högtidliga deklarationer eller framhållande av pånyttfödelse. Vilket på sitt sätt självklart är okej. Den poppunkiga tonårsgenre som trion är verksam inom tjänar sällan på ett mognare sound (kolla bara hur tråkiga exempelvis New Found Glory blev då de sökte sig mot ett mer emotionellt anslag) utan dess främsta tillgång är i stället dess naiva energi och okonstlade melodibyggen.

På så sätt är album nummer fyra ett kompetent tillvaratagande av ett refrängsinne som utklassar internationella konkurrenter likt All Time Low, Yellowcard och You Me At Six. Och därmed är skivan också väldigt värd de hedrande den fick utdelade i fredagens Nöjesbladet, även om en speltid på närmare 50 minuter är överentusiastiskt tilltagen.

Kongh ”Sole creation” (Agonia/Sound Pollution)

Det geografiska avståndet mellan Skövde och Nässjö är blott 133 kilometer, men om man räknar in dess musikaliska bidrag just denna vecka skulle de kunna befinna sig på helt olika planeter.

Därtill är den Smålandsgrundade trion ganska så svårdefinierad och nästintill omöjlig att placera i en och samma fålla. I stället finns det i dess rultiga musikaliska yttring drag av doom (det låga tempot), postmetal (det flitiga användandet av kontraster) och prog (låtarnas längd), men utan att fastna i ett uttryck. Det går utan att apa sig överdrivet mycket att nämna namn som Black Sabbath, Isis, Sleep, Neurosis, Mastodon och Yob, men då snarare i syfte att leda tankegångarna i rätt riktning än att utgöra solklara referenser. Osäker på om det är något för dig? Här kan du lyssna på den magiskt dunkla låten ”Skymning”.

Andra utgåvor att hålla koll på: Ancient VVisdom ”Deathlike”, Coheed And Cambria ”The afterman: Descension”, Crossfaith ”Zion ep”, Gruesome Stuff Relish ”Sempiternal death grind”, Mother Of God ”Anthropos”, Screamer ”Phoenix”, Silverstein ”This is how the wind shifts”, Spektr ”Cypher”.

VECKANS KONSERTER

Clutch (Tyrol, Stockholm, 7/2)

Det finns stunder då Neil Fallon får sån feeling att han snarare utstöter läten än sjunger en vanlig text. Ett exempel på detta sker i titellåten till kommande skivan ”Earth rocker” (release den 20 mars) där han i refrängen låter som att han gurglar sig med en väldigt stark grogg blandad på Cillith Bang och whiskeylikör.

Det är lite sådant som publiken kan vänta sig då southern swang-kvartetten återvänder till Sverige för att trissa upp intresset inför ovan nämnda skivsläpp. En spänstig och tajt uppvisning i ett musikaliskt värv som befinner sig någonstans emellan alla genrer som det oftast brukar hänvisas till. I sin väldigt uppskattande recension av framträdandet på Peace & Love i somras kallade redaktör Jocke Persson summan för ”hårdblues”, vilket känns som en rimlig beskrivning. Klart är i alla fall: står du stilla samtidigt som exempelvis ”Electric worry” eller ”The mob goes wild” rumlar loss är höftsvängardangalang inte din melodi.

Bourbon Boys (Debaser Slussen, Stockholm, 7/2)

Från korrande glesbygdsindustri till jordig outlawcountry är steget tydligen inte så långt. I alla fall inte om man heter Pär Hulkoff, Matt Buffalo och Jonas Kjellgren och vanligtvis får väldigt mycket uppmärksamhet och beundran för sitt dagsverke i Raubtier.

För att fira bytet mellan norrbottnisk hojtarolja modell hembränt till amerikansk rock ’n’ roll-juice på nysläppta fullängdaren ”Shotguns, trucks & cattle” ämnar nu gruppen – som även innefattar basisten Kenneth Seil – ge sig ut på en weekendresa som förutom ovan nämnda stopp i huvudstaden även täcker in Linköping på fredag och Göteborg kvällen efter.

VECKANS RECENSION

Coheed And Cambria

The afterman: Descension

V2/Universal

PROGROCK Rent dramaturgiskt tar historien om Amorykrigen nu mark, men var för den skull trygga i att tonerna svävar fram i tyngdlöst tillstånd.

Likt så mycket annat i diskografin är upplösningen på ”The afterman”-kapitlet, del ett avtäcktes i oktober förra året, nämligen en konceptuell kraftmätning mellan det äventyrliga och det mer världsliga. En kontrastrik klangexpedition där spröda vistongångar, poppig funkmetal och rytmiskt elegant skäggrock är lika konstitutivt trassliga som huvudvisionären Claudio Sanchez imponerande kalufs.

Det är också just viljan att musikaliskt aldrig slå rot eller stelna till som gör att Coheed And Cambria lyckas göra det utmanande tilltalande. Och som ger dess flippade science fiction-fantasi smidighet även där själva ramhandlingen blir en smula diffus.

Bästa spår: ”Gravity’s union”.

VECKANS TWEET

Så, äntligen i fas igen. Alltså läggs reccarna upp i rätt vecka.

Enjoy it, please.

++

Dream Evil

In the night

Century Media/EMI

METAL I sammanhanget är en titel som ”Kill, burn, be evil” i högsta grad missvisande. För det finns få likhetstecken mellan Göteborgsensemblens gladlynta version av heavy metal och något som ens med den godaste av viljor kan beskrivas som vare sig blodtörstigt eller ondskefullt. I stället positionerar sig Dream Evil i en behaglig mittfåra mellan Hammerfalls dundrande stenhuggarserenader (”On the night”) och exempelvis The Poodles mer P4-passande vuxenrock (”The unchosen one”). Det är ett lagomläge som gruppen behärskar dugligt och gör vad den ska inom. Men som också saknar riktig skärpa och behövlig originalitet. 

Bästa spår: ”Frostbite”.

Mattias Kling

+++

Neverstore

Age of hysteria

Epic/Sony BMG

POPPUNK På tredje albumet tydliggörs skillnaden mellan att uppvisa potential och att leverera på allvar. För även om Skövdetrions två tidigare utgåvor inte varit några klåparverk i sig ståtar ”Age of hysteria” med avsevärt mer tilldragande kompositioner än tidigare. I detta sortiment är inledande ”Class of 2000” ett strålande exempel på Green Day-pigg efedrinpop, medan ”Summer”, exklusivt producerad av Sum 41:s Deryck Whibley, är som en målsökande robot inställd på världens samtliga brustna tonårshjärtan. Bra stuns, liksom – vilket dock inte urskuldar en nonsenscover på Brainpools ”Every day”.

Bästa spår: ”Undone”.

Mattias Kling

Tre bästa punkspelningarna 2009:

1. The Living End (Debaser Slussen, Stockholm)

Kanske ett av världens bästa band alla kategorier. Giganter hemma i Australien och antagligen även här inom kort. (Länk.)

2. Green Day (Globen, Stockholm)

Proffs. (Länk.)

3. Anti Flag (Brew House, Göteborg)

Punkarna från Pittsburgh öser på i 110 från början till slut. Pricken över i är när dom i sista låten ställer trummorna mitt i publikhavet! (Länk.)

Neverstore är en energisk liten trio som bildades i Skövde för nio år sedan. Bandet – som består av Jacob Widén på sång/gitarr, Oscar Kempe på sång/bas samt trummisen Erik Lantz – har hittills släppt fullängdsskivorna ”Sevenhundred sundays” 2007 och ”Heroes wanted” året efter. Den 27 januari nästa år är det dags för album nummer tre, ”Age of hysteria”, som släpps både i vanligt format och som digital download med en bonuströja designad av Erik Ohlsson (Millencolin).