Arkiv för tagg kongh

- Sida 1 av 1

Bedömda i veckan: Saxon och Krokus – och många fler

av Mattias Kling
Saxon ”Sacrifice”

:+++:

Saxon

Sacrifice

UDR/EMI

METAL Förra året sammanfattades karriären i ”Heavy metal thunder”, en film vars titeltanke här omsätts i praktiken. På initiativ av frontmannen firar Yorkshireveteranerna 20 fullängdare genom att avslöja sin absolut sturskaste sida, med dunder och brak som signatur. På så sätt finns det ingen risk för spår av häst i den här ytterst fläskiga riffbiffen. Snarare är råvarorna så noggrant kvalitetskontrollerade att de flinka tonspurter Paul Quinn och Doug Scarrat sporrar varandra till känns likt ursprungsmärkta. Med detta grundrecept visar ”Sacrifice” upp en grupp som spänner musklerna på allvar, som utan att kantra tar sig an historien om Titanic i ”Made in Belfast” och som bjuder metodisk värdighetsmetal från start till mål. Även om den där riktigt exceptionella låten dessvärre saknas.

Bästa spår: ”Warriors of the road”.

SPELLISTAN

Spellistan 1/3

• Här kan du lyssna på bidragen i samlad form på Youtube. Förutom låten med Lock-Up, som i stället streamas här.

VECKANS TWEET

Tweet 1/3

• Här kan du lyssna på ”Dirty dynamite” på Spotify och på Wimp.

Spellistor: Sålunda lät februari 2013

av Mattias Kling
tumblr_m4ygj4M1AW1rstspko1_500

Ja, jag håller med dig – sicken fruktansvärt fucking jävla onödig period de senaste 28 dagarna har varit.

Så som denna rakbladsmånad alltid är. En ständig kamp för att hålla någon slags livsglöd intakt, en tröstlös drabbning mellan en önskan att bara kapitulera inför glåmiga moln och allmän håglöshet och ett envist gnetande i hopp om ljusare tider.

Som de brukar säga i den där traditionella sketchen med grevinnan och betjänten på nyår: Same prodecure as every year, James.

Hoppet i mörkret – god musik. Och sådan har det minsann kommit rätt så rejält med den gångna månaden.

Därför innehåller ett par alldeles nygräddade spellistor, solidariskt delade på såväl Spotify som Wimp, nära nog 60 spår med det bästa som har hänt i rockvärlden på den sista tiden. Vilket i sig innebär smakprov från kommande fullängdssläpp med exempelvis Killswitch Engage, Hypocrisy och Bring Me The Horizon, likväl som hårda karameller från bland andra Kongh, Hardcore Superstar och Soilwork.

En ganska så typiskt brokig blandning.

Som ni kan ta del av här (Spotify) och här (Wimp).

Och med detta säger vi hej då till denna onödiga månad. Och blickar snarare framåt mot sol, värme och ännu mera dopamintriggande metal.

Vet du vad? Det är vi värda.

Dark thrones and blogg flags (Veckans viktigaste, pt 13)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Free Fall ”Power & volume” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Namnet till trots är den här gruppen ingen konceptensemble som grundar sig på en av Gröna Lunds mer populära åkattraktioner. I stället är det ännu ett blågult retrogäng – det börjar ju bli några sådana vid det här laget – som spelar analog rummelrock genom rörförstärkare.

Varför skulle du då bry dig om detta? Vi kan börja med lite stjärnstatistik: I gruppen hittar vi nämligen Mattias Bärjed från The Soundtracks Of Our Lives, Nymphet Noodles-kände Jan Martens samt trummisen Ludwig Dahlberg från The (International) Noise Conspiracy.

En dylik medlemskader ger såklart kreddpoäng även långt utanför hårdrockarkretsar, men anledningen till att just du faktiskt ska ta notis om debutskivan grundar sig inte på det. Utan snarare på att det på ”Power & volume” ryms härligt rumlande riffrock som levererar precis det som titeln lovar.

Det uppskattas bland annat av musikchefen Jocke Persson, som i fredagens Nöjesbladet fyrade av :+++: och skrev bland annat följande:

”I en överdigital musikvärld är just såna här primala rockband en befriande ventil när allt ska rattas fram i garderoben. Som en ohämmad grogg av tidiga AC/DC, Led Zeppelin och ett Lemmy-finger rakt i ansiktet är ”Power & volume” en skenande traktor. Mycket 70-tal förstås. Oerhört råa ljud. Gitarren låter som någon kastat upp en SM 57:a i replokalen och tryckt på rec. Basen är ett charmdiffust muller, trummorna stora nog att läggas ut på Hemnet. Det låter ofta lysande, framför allt Bjäreds rockmaniska gitarrspel. Då går det att förlåta att det blir lite odynamiskt ibland.”

Shai Hulud ”Reach beyond the sun” (Metal Blade/Border)

För många kanske Chad Gilbert är mest känd som gitarrist i nonsenspunkiga New Found Glory, eller måhända producent med exempelvis Terror, Trapped Under Ice och H2O på sin cv. Men några år innan han blev topplisteresenär via albumen ”Sticks and stone” och ”Catalyst” frontade han ett ganska så spräckligt metalcoregäng från Pompano Beach, Florida, fram till 1998 och medverkade då exempelvis på debut-ep:n ”A profound hatred of man” samt fullängdaren ”Hearts once nourished with hope and compassion”.

Vad det har för relevans så här 15 år senare? Jo, när genrepionjärerna nu återvänder med sitt första studioalbum sedan ”Misantrophy pure” (2008) är Gilbert tillbaka i det band som han gick med i redan vid 14 års ålder.

Med ett namn hämtat från en omfångsrik orm i Frank Herberts roman ”Dune” är Shai Hulud en varelse med kraft i käkarna, och borde på så sätt kunna locka anhängare av såväl moderna metalcoregrupper som Parkway Drive och August Burns Red som mer öppensinniga metallskallar. Det är ju en sån intressesfär som kommer av disparata influenser som hämtas från såväl NOFX som Metallica och Voivod och som gör att gruppen också står sig stark, avsevärt mer spännande och musikaliskt utmanande än sina nu aktuella musikaliska konkurrenter.

Darkthrone ”The underground resistance” (Peaceville/Playground)

Sedan relanseringen i och med ”The cult is alive” för sju år sedan har Fenriz och Nocturno Cultos skötebarn gått från att vara en diaboliskt svärtad elitmaskin till att bli en väldigt heavy metal-influerad sådan.

Det har gett de forna black metal-innovatörerna modell tidigt 1990-tal en genrekontroversiell inramning, som i sin tur har lett till att den numera omfamnas lika mycket av välpatchade jeansvästar som helvetesromantiker som skär sig i armarna. På gott och ont, får man säga, om ett sådant skämt tillåts. För jag hör väl till dem som snarare tycker att dess fixering vid 30-årsfirande arkivgods har större charmvärde än att det är svinbra på allvar. Vilket också gäller dess 15:e fullängdare, en skiva vars största utropstecken egentligen är det frekventa nyttjandet av pungklämd falsettsång.

Övriga hörvärt: Death Wolf ”II: Black armoured death”, Raven Black Night ”Barbarian winter”, Stratovarius ”Nemesis”, Terra Tenebrosa ”The purging”, Vreid ”Welcome farewell”.

VECKANS KONSERTER

High On Fire (KB, Malmö, 19/2)

En av de konserter jag mest såg fram emot under min New York-semester förra året skulle bli ett kärt återseende. Inte sedan Sweden Rock 2010 hade jag nämligen haft möjlighet att bli lite eldfängt påverkad av Matt Pikes supertunga krossensemble.

Det gick emellertid så där. Någon månad innan tänkt möte på Bowery Ballroom på Manhattan blåstes bandets då aktuella USA-sväng av och frontmannen skrev senare in sig på rehab för att få bukt med sitt alkoholmissbruk, något som han kommenterade så här för Village Voice i december:

– Jag mår bra nu och det går okej att hålla sig nykter. Självklart har det funnits frestande tillfällen, men jag försöker hålla mig i skinnet för att inte dö ung. Det finns för mycket jävla musik att göra.

Det är således en ganska så nyavgiftad frontman som återvänder till Sverige för inte mindre än tre framträdanden de närmaste veckorna. Förutom blågul turnépremiär i riktnummerområde 040 i morgon innehåller planerna besök i Göteborg kvällen efter samt i huvudstaden den 2 mars.

Slash (Annexet, Stockholm, 22/2)

Ibland är det väldigt irriterande att såväl fysiskt som mentalt tvingas vara bunden till en plats åt gången. Ta till exempel juni förra året. Inte för att jag för stunden drog några större kverulantvalser över att just då vara lokaliserad till trakterna nära Säve flygplats på Hisingen i Göteborg – att försiktigt sippa helvetesriffande metalvin och diskutera thrash med Tom Araya, Dave Lombardo, Kerry King och Gary Holt är ju en duglig förströelse vilken dag som helst – men det innebar också att närvaron under forne Guns N’ Roses-gitarristens spelning på Hultsfredsfestivalen var en omöjlighet.

Det var ju surt. Speciellt då Saul Hudson blott några veckor tidigare släppt höjdarutgåvan ”Apocalyptic love”, den första officiella releasen tillsammans med Myles Kennedy och The Conspirators. På plats nära sjön Hulingen fanns emellertid popnestor Håkan Steen, som likt många nuvarande kreddskribenter har en bakgrund som hårdrocksfan i ungdomen. Trots detta – det blev en ganska så reservationsfylld :++:-recension från den steenhårde Växjösonen. Med bland annat följande motivering:

”Bandet spelar sin tungt riffande rock, där den ikoniske Guns N’ Roses-­gitarristens skalövningssolon förstås får rejält med utrymme. Myles Kennedy är en ganska opersonligt gapande sångare och låtarna pendlar mellan småcatchy glamhårdrock och ganska enkelspårig funkriffmetal.”

Något säger mig att jag hade gjort en något annorlunda bedömning. Men då jag inte var där vid nämnda tillfälle kan jag inte spekulera i saken på ett annat sätt än via antaganden.

Vilket också gör att jag ser lite extra fram emot Bandit Rock Awards just i år. Själva galan lämnar jag därhän – och ser i stället fram emot att slutligen få höra ”You’re a lie”, ”Anastasia” och ”Crazy life” i livs levande form.

Övrigt sevärt: Kongh (Debaser Slussen, Stockholm, 22/2), Lord Vicar/Griftegård (The Liffey, Stockholm, 22/2), Biffy Clyro (Trädgårn, Göteborg, 23/2), Dobermann Cult/Gamla Pengar/Din Skefv/Rats Of Reality (Kulturhuset, Stockholm, 23/2), Dethrone/Black Barrel Smoke (Broder Tuck, Stockholm, 23/2, Rotten Sound/Martyrdöd/Enabler (Bergsunds strand 43, Stockholm, 24/2)

Bedömda: Bullet For My Valentine & Kongh

av Mattias Kling

VECKANS RECENSION

:+++:

Bullet For My Valentine

Temper temper

RCA/Sony

METAL Om fjärdeskivan ska befria gruppen från dess konsekventa Metallica-ok är strategin knappast lyckad. Inte nog med att ”Dead to the world” är stöpt i en tajt ”Fade to black”-form – enligt ”The unforgiven”-snitt har man även spelat in en uppföljare till debutskivans ”Tears don’t fall”. Jag kan emellertid köpa det upplägget. För de stunder när Waleskvartetten låter sin metalcoregrundade Bay Area-trängtan vara instruktiv är också då den låter bäst. Knaggligare är att den allför sällan lever upp till det temperament som titeln hänvisar till. Snarare präglas många av de elva spåren av en ovilja att konfrontera, en obenägenhet att utmana som gör att utmärkta ansatser sällan resulterar i något mer än det förväntade. Som förvisso oftast är bra nog, men sällan överväldigande.

Bästa spår: ”Breaking point”.

Lyssna: Spotify, Wimp.

VECKANS TWEET

Pure blogg fury (Veckans viktigaste, pt 11)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Neverstore ”S/t” (Gain/Sony)

Att mitt i karriären dunka till med en självbetitlad skiva brukar tyda på två saker: Antingen önskar man markera en nystart på verksamheten – eller så lider man enbart av väldigt dålig fantasi.

Exakt vilken kategori Skövdes egna Blink-182 önskar tillhöra är föga förvånande den förstnämnda, vilket märks på att de i intervjuer pratar om ”nytändning”, medan verkligheten även bär drag av det sistnämnda.

För ”Neverstore” är ingen direkt revolution. Ingen omdaning av soundet som tarvar högtidliga deklarationer eller framhållande av pånyttfödelse. Vilket på sitt sätt självklart är okej. Den poppunkiga tonårsgenre som trion är verksam inom tjänar sällan på ett mognare sound (kolla bara hur tråkiga exempelvis New Found Glory blev då de sökte sig mot ett mer emotionellt anslag) utan dess främsta tillgång är i stället dess naiva energi och okonstlade melodibyggen.

På så sätt är album nummer fyra ett kompetent tillvaratagande av ett refrängsinne som utklassar internationella konkurrenter likt All Time Low, Yellowcard och You Me At Six. Och därmed är skivan också väldigt värd de hedrande :++: den fick utdelade i fredagens Nöjesbladet, även om en speltid på närmare 50 minuter är överentusiastiskt tilltagen.

Kongh ”Sole creation” (Agonia/Sound Pollution)

Det geografiska avståndet mellan Skövde och Nässjö är blott 133 kilometer, men om man räknar in dess musikaliska bidrag just denna vecka skulle de kunna befinna sig på helt olika planeter.

Därtill är den Smålandsgrundade trion ganska så svårdefinierad och nästintill omöjlig att placera i en och samma fålla. I stället finns det i dess rultiga musikaliska yttring drag av doom (det låga tempot), postmetal (det flitiga användandet av kontraster) och prog (låtarnas längd), men utan att fastna i ett uttryck. Det går utan att apa sig överdrivet mycket att nämna namn som Black Sabbath, Isis, Sleep, Neurosis, Mastodon och Yob, men då snarare i syfte att leda tankegångarna i rätt riktning än att utgöra solklara referenser. Osäker på om det är något för dig? Här kan du lyssna på den magiskt dunkla låten ”Skymning”.

Andra utgåvor att hålla koll på: Ancient VVisdom ”Deathlike”, Coheed And Cambria ”The afterman: Descension”, Crossfaith ”Zion ep”, Gruesome Stuff Relish ”Sempiternal death grind”, Mother Of God ”Anthropos”, Screamer ”Phoenix”, Silverstein ”This is how the wind shifts”, Spektr ”Cypher”.

VECKANS KONSERTER

Clutch (Tyrol, Stockholm, 7/2)

Det finns stunder då Neil Fallon får sån feeling att han snarare utstöter läten än sjunger en vanlig text. Ett exempel på detta sker i titellåten till kommande skivan ”Earth rocker” (release den 20 mars) där han i refrängen låter som att han gurglar sig med en väldigt stark grogg blandad på Cillith Bang och whiskeylikör.

Det är lite sådant som publiken kan vänta sig då southern swang-kvartetten återvänder till Sverige för att trissa upp intresset inför ovan nämnda skivsläpp. En spänstig och tajt uppvisning i ett musikaliskt värv som befinner sig någonstans emellan alla genrer som det oftast brukar hänvisas till. I sin väldigt uppskattande recension av framträdandet på Peace & Love i somras kallade redaktör Jocke Persson summan för ”hårdblues”, vilket känns som en rimlig beskrivning. Klart är i alla fall: står du stilla samtidigt som exempelvis ”Electric worry” eller ”The mob goes wild” rumlar loss är höftsvängardangalang inte din melodi.

Bourbon Boys (Debaser Slussen, Stockholm, 7/2)

Från korrande glesbygdsindustri till jordig outlawcountry är steget tydligen inte så långt. I alla fall inte om man heter Pär Hulkoff, Matt Buffalo och Jonas Kjellgren och vanligtvis får väldigt mycket uppmärksamhet och beundran för sitt dagsverke i Raubtier.

För att fira bytet mellan norrbottnisk hojtarolja modell hembränt till amerikansk rock ’n’ roll-juice på nysläppta fullängdaren ”Shotguns, trucks & cattle” ämnar nu gruppen – som även innefattar basisten Kenneth Seil – ge sig ut på en weekendresa som förutom ovan nämnda stopp i huvudstaden även täcker in Linköping på fredag och Göteborg kvällen efter.

Blessed are the sick (FGIF, pt 2)

av Mattias Kling

Det här har ju varit en sjuk vecka. Inte för att något extraordinärt har inträffat, utan snarare för att jag faktiskt har varit tvungen att plocka ut mina första sjukdagar sedan … minns inte riktigt när, om jag ska vara ärlig.

Typiskt slutet av november med andra ord. Det började redan i måndags och tisdags, då bemanningen tunnades ut märkbart genom att reporter efter reporter tvingades vika ner och gå hem. Stursk som jag var så trodde jag att jag skulle klara mig. Och struntade i att det kändes lite halvpurket i tisdags och gick och körde ett kvällspass på gymmet.

Mindre smart gjort, tydligen.

I onsdags morse kändes det som att någon hade kört ner en ananas i svalget och att hostan tog sats någonstans söder om naveln. Smart som jag är så ignorerade jag detta, körde mitt avtalade bankmöte på morgonen och jobbade sen på redaktionen som om allt var frid och fröjd.

Och det var ju inte så genomtänkt. När jag väl slutade var tanken att jag skulle gå hem i någon timme och sen göra intervju med Jamey Jasta från Hatebreed på Warner Musics kontor. Men så fort jag fick sofftyg under ryggen så blossade febern upp, energin liksom förångades – och jag var helt enkelt tvungen att ställa in den planerade frågestunden. Vilket var trist som fan, men samtidigt inget att göra något åt. Kändes sådär lockande att sitta och analysera metalcore samtidigt som attackhosta och sprängande huvudvärk härjar fritt, vilket säkert intervjuobjektet i sig är tacksam över att ha fått slippa.

I vilket fall som helst har det varit grundläget för de gångna dagarna. En rent fysisk påminnelse om varför jag hatar dessa månader innerligt och ärligt.

Icke desto mindre finns det väl därför anledning att kurera sig med några färska munterhetspiller i form av nyanlända videoklipp.

Denna vecka har jag hittat febernedsättande injektioner från Sylosis, Gotthard, High On Fire, Daemonicus, Dropkick Murphys, Evocation, God Seed, Enter Shikari, Cancer Bats och Kreator. De lindrar skönt och roar när övrigt är trist och jobbigt.

Dessutom kan vi syna hur det såg ut och lät då Alice Cooper i veckan gästade Conan O’Briens tv-show, ett akustiskt liveklipp där White Lions Mike Tramp framför en av gruppens stycken, en utökad trailer för Metallicas kommande live-dvd ”Quebec magnetic”, en tung liveupptagning med Saint Vitus samt ett streamat smakprov från kommande plattan ”Sole creation” med underskattade Kongh.

Det får räcka för stunden. Nu väntar intensiva förhandlingar med mig själv och samvetet angående om det är fysiskt klokt att gå och se Morbus Chron och Nifelheim på Debaser Slussen i kväll. Det är det troligtvis inte. Men jag är å andra sidan inte känd för att ständigt göra det som är bäst för mig.

Kom ihåg – snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=vav-7o-M-4E

http://www.youtube.com/watch?v=MR0jV1Af3MI

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Alex Hartelius
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB