Nyheten att trummisen och grundaren Mike Portnoy officiellt har valt att lämna Dream Theater slog ner som en bomb i beundrarskaran i veckan.
Och med tanke på att 43-åringen har vikt senare tid åt Avenged Sevenfold, både som livebatterist och som medverkande på gruppens senaste skiva ”Nightmare”, var det många som förutsatte att detta hade något med saken att göra.
Icke så, om vi får tro Portnoy själv.
– Jag har övervägt en paus från Dream Theater i över ett år, kommenterar han saken enligt Blabbermouth.net.
– Mitt beslut har inget med Avenged Sevenfold att göra. De var lika överraskade som ni andra när beskedet blev offentligt.
Portnoy, som var med och startade Dream Theater-förlagan Majesty med John Myjung och John Petrucci när de alla studerade på Berklee College of Music 1985, offentliggjorde sitt beslut i onsdags och hänvisade i pressreleasen till att han hade mer kul när han gjorde musik utanför huvudsysslan.
– Jag har kommit fram till att bandet höll på att bränna ut mig och att jag verkligen behöver få en paus för att ha så goda relationer som möjligt med de andra medlemmarna i Dream Theater, skrev han i nämnda offentliggörande.
I en intervju med radioshowen ”Friday night rocks”, som sänds i New York-området, avslöjas fler detaljer. Som att batteristen hellre hade sett att gruppen tog en längre paus än att han var tvungen att stiga åt sidan.
– Jag anser verkligen att vi skulle ha behövt ett par år för att ladda om batterierna. Många band har gjort det – Soundgarden, Alice In Chains, Jane’s Addiction, Phish och Rage Against The Machine – alla har de tagit en längre paus och kommit tillbaka starkare och bättre än någonsin, säger han i intervjun som det går att läsa en transkription av här.
De återstående medlemmarna i Dream Theater – Myjung, Petrucci, sångaren James LaBrie samt keyboardisten Jordan Rudess – ämnar tuffa på som planerat ändå. Ett nytt album ska börja spelas in i januari nästa år och följas upp med en värdsturné.
Som tydligt är, har det varit dåligt med uppdateringar med texter av yours truly och annat under december. Jag skyller på flyttstök, en önskan om lugn och ro när tillfälle gavs och allmänt rådd med gästbloggare och övrig administration.
Men, i alla fall. För er som inte har önskat/orkat köpa papperstidningen eller missat skiten på nätet så kommer här december i ett sammandrag.
Publicerad 12/12:
++++
Backyard Babies
Them XX
Billion Dollar Babies/Versity/Universal
HÅRD ROCK
För en gångs skull så är huvudinslaget det minst intressanta.
När Nässjös mest högexplosiva bidrag till den svenska rockhistorien väljer att sluta pärmarna runt en tjugoårig karriär så blir det egentliga bokslutet just – en bok. Och som sådan är kaffebordsprodukten ”Them XX” synnerligen läcker och iögonfallande. I ett generöst paket sammanfattas karriären i bildform. I svartvitt. Ickekronologiskt. Och, så klart, så snyggt att ögonen önskar sig plastikoperationer och nya linser.
Men det som verkligen motiverar inköpspriset är i stället de fyra skivor som dispositionsmässigt fungerar som ett tänkbart anslag till fotoparaden. Det borde liksom räcka med en cd med kvartettens mest kända låtar, men därutöver medföljer inte mindre än två skivor som förenar singelbaksidor med covers och andra mer perifera prestationer. Slående god kvalitet rakt igenom, speciellt där det fräckt tolkas bland andra Social Distortion, Misfits och Ramones, även om några avrundande remixer har mer komplementvärde än äkta njutbarhet.
Dessutom repriseras dvd-utgåvan ”Jetlag – the movie” – en ogenerad skildring av det band som likt inget annat i Sverige tjurrusat in i en sex, drugs & rock ’n’ roll-tunnel och som kommit ut helskinnat på andra sidan – en boxunik dokumentär samt en komplett videoparad.
Är det ett bokslut eller bara ett kapitel som väntar på att kompletteras med nya anekdoter, kroppsjuice och småländskt rockskorrande?
Framtiden får besvara den frågan. Men vad som än må komma är ”Them XX” ett musikaliskt testamente som alla kan dra vinning av.
Mattias Kling
Publicerad 19/12:
ÅRETS BÄSTA ALBUM:
1. Mastodon
Crack the skye
PROGROCK Brent Hinds råkade i slagsmål med singer/songwritern William Hudson i Las Vegas, hamnade i koma och rehabiliterade sig därefter i åtta månader på verandan med en akustisk gitarr och söta rökverk. Under dessa förutsättningar föddes så ”Crack the skye” – ett verk som drivs av ett konceptuellt tänkande och som kopplar ihop Stephen Hawkins teorier med Rasputin och… luft. Det må låta hur pretentiöst som helst. Men slutsatsen är bara oerhört utmanande och makalöst bra på en och samma gång. Ett mästerverk så fantastiskt att himlen rämnar.
2. Alice In Chains
Black gives way to blue
ROCK/METAL Med ballar av stål plockar William DuVall upp Layne Stayleys fallna mantel och bildar ett nervdallrande par med Jerry Cantrells skärrade harmonier. Det finns bara fem ord som i år är synonyma med succécomeback. Och det är ”Black gives way to blue”.
3. Behemoth
Evangelion
DEATH METAL Med en förbluffande lätthet förvandlar gruppen sina burdusa höghastighetsattacker till vanilj som fullkomligt smälter i munnen. Låtarna, för det handlar verkligen om låtar, är så medryckande att man bara kan häpna. Och vare sig det handlar om Morbid Angel-dunder eller Bathory-brak är ”Evangelion” ett glädjebudskap som kan övertyga fler än de redan frälsta.
4. Hardcore Superstar
Beg for it
HÅRDROCK Nytillskottet Vic Zino sprutar en redan överstyv thrashsleaze så full av energi att inte ens en lätt stillastående halvballad i halvtid lyckas slå hål på en uppåtgående formkurva. Guldlåtarna staplas på varandra under en uppsluppen fest som inte är över innan de sista tonerna i ”Innocent boy” aviserar hemgång med tungt huvud och lätt hjärta.
5. Candlemass
Death magic doom
METAL Candlemass hämtar upp sin vågspräckande tyngd från medvetandets mörkaste vrår, men smyckar därtill med harmonier så luftiga att de svävar likt moln runt bergstoppar. Det märks i Tony Iommi-tjocka riff, i Rob Lowes högst myndiga sång och i låtar så väldiga att de borde ha egna gps-koordinater.
ÅRETS BÄSTA LÅTAR:
1. Mastodon
The czar…
PROGROCK Via fyra passager tas lyssnaren med på en halsbrytande tiominutersfärd där det absolut bästa från rockhistorien presenteras på ett blänkande silverfat.
2. Katatonia
Liberation
METAL Lika fantastisk som snöstormen utanför fönstret, lika varm som ett par ben under filten.
3. Hardcore Superstar
Innocent boy
HÅRDROCK Så här ska ett superalbum knytas ihop – med en Mötley Crüe-fräsig hymn som är allt annat än oskyldig
4. Hatebreed
In the ashes they shall reap
METALCORE En upplyftande uppmaning att kämpa vidare, vilken skit världen än må kasta på dig.
5. Bring Me The Horizon
It was written in blood (L’Amour LA Morgue remix)
METAL/HARCORE Det här bandet är mer än fräcka frisyrer och skinntajta jeans. Bara så att ni vet.
Publicerad 2/1 2010:
00-TALETS BÄSTA LÅTAR
1. ONE OF US MUST HANG (KHOMA)
ROCK Efter två minuter och fyrtiosju sekunder stannar tiden. Då brister alla skyddsvallar. En sorgsen gitarrslinga får växa sig övermäktig och sköljer över lyssnaren likt en tsunamivåg som samtidigt är hotfull och så förbannat vacker att den inte hör hemma i den här usla världen. Och när den sista tonkaskaden har ebbat ut står sångaren Jan Jämte fortfarande flämtande och viftar med armarna i hopp om att finna balans. Nollnolltalet har aldrig låtit vackrare än så.
2. B.Y.O.B. (SYSTEM OF A DOWN)
METAL I textraderna ”Why don’t presidents fight the war?/Why do they always send the poor?” sammanfattas en hel tidsanda, påeldad och förargad av George W Bushs krig mot terrorn i Irak och mot den egna befolkningen på hemmaplan. Trött polemik, kanske. Men tonsatt av en musikalisk uttryckstombola där thrash möter solskenspop och österländska harmonier blir det som ett brandtal av inspiration. Blast off – it’s party time!
3. THE DRAPERY FALLS (OPETH)
METAL Få låtidéer håller för att kavlas ut i närmare elva minuter. Men i Opeths fall är den omfångsrika formen snarare en förutsättning än en begränsning och innan ridån till slut faller har i stort sett alla sinnesstämningar bearbetats.
4. ALL ON BLACK (ALKALINE TRIO)
PUNK I år skaffar jag låtens galghumoristiskt tvetydiga öppningsrad som magtatuering. Det är mitt enda nyårslöfte, då det här är ett stycke som verkligen är hudnära.
5. PARABOLA (TOOL)
METAL Under 1980-talet gjorde Queensrÿche termen ”thinking man’s metal” till sitt adelsmärke. Tjugo år senare tar Maynard James Keenans intrikata konstellation över den yrkesbeteckningen, med en perfekt avvägning mellan intellekt och auktoritet.
6. PASCHENDALE (IRON MAIDEN)
METAL Inte bara för att Maiden är Maiden, och därmed per definition världsbäst. Utan minst lika mycket för att det här är Steve Harris mest närgångna krigsskildring sedan ”Afraid to shoot strangers”.
7. HURT (JOHNNY CASH)
COUNTRY En man som har börjat skönja slutet på sin livsresa tar Trent Reznors självdestruktiva gospel och gör den till sin egen sorti. Den som inte berörs av den färden har inget hjärta.
8. ANGEL’S WINGS (SOCIAL DISTORTION)
PUNK När turen är slagen i botten går det alltid att lita på att Mike Ness lyfter upp en igen. Som med denna fantastiska avslutningsfanfar på albumet ”Sex, love & rock ’n’ roll”.
9. M.I.A. (AVENGED SEVENFOLD)
METAL Ett formidabelt möte mellan Iron Maidensk galoppmetal och solbränd västkusthardcore.
10. FACING WHAT CONSUMES YOU (HATEBREED)
METALCORE Vill du bygga muskler, se då till att ha Connecticuts finest som träningsmusik. Biffigare än så här blir det knappast.
För alla er som tror att jag inte ”förstår” bandets ekvilibristiska storhet eller helt enkelt är för korkad för att fullt ut omfamna instrumentala utsvävningar som är mer omfattande än en söndagsupplaga av DN kan jag nu hälsa att jag har en mysig måndagnatt tillsammans med Dream Theaters utmärkta dvd ”Metropolis 2000: Scenes from New York”.
Och jag gillar det. Kom ihåg det, nästa gång ni funderar på att ondgöra er över någon recension där jag ”skriver samma sak som jag alltid gör” (autentiskt citat från läsarmejl).
Och dessutom är det ju roligt att se Mike Portnoy med en respektabel hockeynacke och spana in en Jordan Rudess som mer liknar en medlem i Type O Negative än sitt nutida Professor Kalkyl-jag.
