Arkiv för tagg alice in chains

- Sida 1 av 2

Mullra loss fredagen med TVÅ videor från Alice In Chains

av Mattias Kling
Bjuder på en äkta dubbelmacka, fredagen till ära.
Bjuder på en äkta dubbelmacka, fredagen till ära.

Är det en grungedag i dag? Är det inte alltid en grungedag?

Nja, kanske inte riktigt så. Men sant är likväl att en av Seattlescenens stora drakar, närmare känd som Soundgarden, i kväll besöker Hovet i Stockholm för att följa upp senaste skivan ”King animal” och framträdandet på Sweden Rock förra året med sin första innomhuskonsert i Sverige sedan den 18 oktober 1996. En tilldragelse om något. Som jag emellertid tänkte hoppa över (Jocke Persson ror hem recension till Aftonbladet i morgon) för att i stället ta farväl av snart avvecklande Vomitory och fira 25-årskalas med Grave på Debaser Medis.

Detta är så klart självvalt. Även om jag naturligtvis hade sett att jag kunde vara på alla ställen samtidigt för att inte missa något historiskt skeende som man får höra om tills öronen trillar av. Jag kalkylerar nämligen iskallt med att Chris Cornell och de andra återkommer till stan på ett eller annat sätt, förr eller senare, vilket gör att ond bråd död får gå före nedstämt psychodelicbuller.

Lite plåster på såren kommer emellertid från postnummerkollegorna i Alice In Chains, som firar septemberstart genom att simultansläppa inte mindre än två videor från årsgiven ”The devil put dinosaurs here” (läs recension via denna länk). En dubbeldos grungegung, alltså. Personligen gillar jag ”The devil…” mörka sjuttiotalsfeeling – med en alkad clown och en snubbe i kanin-onepiece– bättre än ”Voices” ganska ordinära framträdandescenografi.

Men för bästa totalupplevelse kollar man så klart in båda två.

Spotify/Wimp-lyssna på maj 2013

av Mattias Kling
homer-doh

Så här i backspegeln känns den gångna månaden som en blinkning i ögonvrån. Veckor som bara har susat förbi, fyllda med resor nedåt kontinenten i såväl privat regi som i tjänsten, långdragna pass vid datorn för att se till att årets upplaga av Aftonbladet Hårdrock! kunde nå läsekretsen på avsett datum och som extra krona på verket en 40-årsdag som jag kommer minnas med varmt hjärta resten av mitt liv.

I all denna röra har det blivit som det har blivit med bloggandet. Något jag hoppas ni har överseende med, då det här är något jag gör vid sidan om då övriga åtaganden så tillåter. Vilket har inneburit att traditionerna ”Veckans viktigaste” och ”FGIF” för stunden ligger på is, och så troligtvis kommer göra fram till i höst. Om de återkommer får jag se, möjligheten finns att jag omvärderar och väljer en annan form för dess innehåll. Den som lever får se.

Något som emellertid känns puckat att avrätta bara för att livet är lite körigt för stunden är de månadssummeringar som med envis regelbundenhet brukar dyka upp almanackan så erbjuder.

För de nyss passerade 31 dagarna innebär det möjlighet att förkovra sig i en skön blandning mellan stort och smått, mjukt och hårt. Från Timo Tolkki’s Avalons beställningsjobb i Avantasia-skolan till The Dillinger Escape Plans brokiga eklektiktrixande. Från The Poodles underskattade AOR till Immolations respektvärda hedersdöds. Och däremellan allt från Asta Kask till Alice In Chains till Svartsyn till blogghyllade Port Noir och comebackcombon Transport League.

Ja, det har sannerligen varit en hisanande månad. Vars soundtrack du kan lyssna på här om du använder Spotify, medan Wimpmedlemmar i stället följer denna länk.

Och så var det med det. Nu väntar en traditionsenligt rörig Sweden Rock-vecka. Något ni kommer att märka här i spalterna på alla de sätt.

Veckans tyckande: Alice In Chains och Dark Tranquillity

av Mattias Kling
Alice In Chains ”The devil put dinosaurs here”

:+++:

Alice In Chains

The devil put dinosaurs here

Capitol/Universal

ROCK/METAL På flera sätt var ”Black gives way to blue” en sensationell utgåva. Ljudet av en motsägelsefullhet, sprungen ur till synes omöjliga premisser men som lyckades gjuta nytt liv i en av Seattlescenens starkaste akter. I mångt och mycket är ”The devil put dinosaurs here” en naturlig konsekvens av denna succécomeback. En skiva som ofta låter precis som den ska, men som förhåller sig på samma sätt till sin föregångare som nittiotalsalstret ”Alice In Chains” i relation till mästerverket ”Dirt”. Från Jerry Cantrells mollstämda melodier via William DuValls karaokeperfekta imitation av originalsångaren till de mer opluggat lägereldsestetiska stunderna är utfallet kvalitetsspäckat. Om än något mognare, tjusigare och mer elegant. Och därför inte lika psykossvettigt som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Stone”.

VECKANS TWEET

Skärmavbild 2013-05-24 kl. 14.27.13

Rock and roll is blogg and blue (FGIF, pt 16)

av Mattias Kling

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Black Sabbath ”God is dead?”

En jobbkurs är för det mesta något man mest lider sig igenom. Ser sekunderna ticka förbi samtidigt som huvudet fylls av mer eller mindre relevant information.

Situationen i förmiddags? Olidlig. För samtidigt som en vänlig föreläsa från SVT gjorde sitt bästa för att berika mitt huvud med alla förträffligheter och finesser i programmet Excel plingade det till i telefonen. Med en inbjudan till att lyssna på denna låt via skivbolagens favorittjänst Play MPE. Vilket jag ju inte kunde. Eftersom jag satt på kurs och lärde mig om Excel.

Ja, ni förstår. Det blev en ganska lång färd fram till lunchuppbrott och möjlighet att i lugn och ro kunna inspektera första smakprovet från metallegendarernas första studioalbum tillsammans med Ozzy Osbourne på 35 år. En obekväm väntan, där jag smygläste kommentarer från vänner och obekanta som redan hade haft möjlighet att lyssna.

Det kan tyckas aningen överentusiastiskt att en så pass marginell sak som ett låtsläpp får mig att sitta som på nålar, men i det här fallet är nervositeten relevant. Inte bara för den omfattande pausen i kreativ output parterna emellan, utan också för att resan fram till ”13” (namnet på det album som släpps i juni) inte direkt har varit en solskenspromenad vid strandkanten.

I stället har upptakten till plattan kantats av sju sorger och åtta berusningsmedel. Inte nog med att ett bråk med originaltrummisen Bill Ward har gjort att hans plats i gruppen nu besitts av Brad Wilks från Rage Against The Machine/Audioslave, gitarristen Tony Iommi kämpat mot och besegrat en cancersjukdom – så sent som tidigare i veckan avslöjade Ozzy Osbourne att han under en lång period återfallit i sitt missbruk.

Det är grunden som ”God is dead?” bygger på. Oroväckande moln i horisonten som tycks ha kunnat hota supercomebacken efter förra årets turbulens.

Men – tack gode Gud (Satan?) för att det inte märks. Låten är faktiskt bättre än jag har vågat hoppas på, med en ljuvligt högt mixad Geezer Butler-bas, ett gitarrsound som är så Tony Iommi att det omöjligen hade kunnat göras av någon annan och en Ozzy som låter sådär digitalt uppfixad som han alltid har gjort på senare år. Men ändå bra. Förvisso är kompositionen med sina nära nio minuter i alla fall två för lång, men tycks ändå indikera att ”13” kan bli ett riktigt lyckonummer. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

HIM ”Tears on tape”

Här handlar det om ännu en återkomst efter sjukdom i truppen, även om åkomman som drabbade trummisen Gas Lipstick (Mika Karppinen) till synes inte kan sättas i jämförelse med Tony Iommis cancer.

Takthållaren drabbades under upptaktsarbetet till sitt åttonde studioverk av förslitningsskador som gjorde att han knappt ens kunde lyfta en kaffekopp – och ännu mindre dunka skinn i en av Finlands mest framgångsrika rockexporter. Hans bandkamrater beslutade då att ta en paus medan han återhämtade sig, vilket gjorde att den nu aktuella fullängdaren sköts på framtiden. Vilket frontmannen Ville Valo i efterhand har beskrivit som en möjlighet för bandet att tänka över sin framtid.

– Det var en existensiell kris i miniformat. Vi blev tvingade att komma fram till vad vi verkligen ville göra och om vi verkligen var så förtjusta i varandra att vi skulle kämpa tillsammans – eller om vi skulle lägga ner.

Så blev det ju inte till slut. Vilket innebär att vi inom kort också kommer få ta del av ”Tears on tape” i sin helhet. En exakt kvalitetsbedömning av verket som sådant kommer ni med största sannolikhet att få läsa i detta forum typ om en vecka. Fram till dess går det ju alltid att låta titelspåret värma hjärtat lite extra.

Danko Jones ”I believed in God”

Mycket minimalism kan tillskrivas den hårt jobbande Torontotrion. Som att dess musikaliska yttring sällan lämnar ett formellt rawk-läge. Som att den kanske inte använder världens största gester för att presentera sig och sin verksamhet. Eller som att den är så sammantrillat konsevent som den tajta personalbesättningen erbjuder.

När det gäller att presentera sin musik i visuell form sparar Danko Jones emellertid inte på krutet. Vilket innebär att promotionrullen till ”I believed in God”, hämtad från fjolårets ”Rock and roll is black and blue”, följer den storbudgetkonsekvens som exempelvis märks i presentationen av ”I think bad thoughts” och ”Had enough”.

I likhet med ovan nämnda bildsättningar är det nya klippet regisserat av bröderna Josh och Jason Diamond och är snarare en novellfilm än en rockvideo av traditionellt snitt. I huvudrollerna ser vi Robin Williams dotter Zelda och Jason Trost som ett till synes lyckligt par, men något mörkt lurar alltjämt i bakgrunden och hotar parets tomtebolycka.

***

Och i och med detta återstår bara att knyta ihop påsen om den här veckan med att spana in det göttigaste av det övriga som har träffat internet de senaste dagarna. Och det är ju knappast det sämsta.

I spelaren nedan går det att fräscha upp fredagsfeelingen lite extra med färska streamingbidrag från exempelvis Amon Amarth, Kylesa och Heartist, medan bland andra Alice In Chains, Papa Roach och Sodom bjuder på regelrätta videouppvisningar.

Nu är det hög tid att ta helg. Det var banne mig på tiden.

Blogg stained wings (FGIF, pt 15)

av Mattias Kling

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Rob Zombie ”Dead city radio and the new gods of Supertown”

På sitt eget Hollywoodflådiga sätt är Robert Bartleh Cummings hårdrocksvärldens verklige superauteur. Vilket gör att han inte bara skriver och spelar in musik – han bildsätter den efter eget huvud också.

Ett rimligt och föga sensationellt drag, med andra ord. Inte bara för att 48-åringen på senare år har nått ganska så stora bioframgångar med exempelvis ”The devil’s rejects” och de båda omstuvningarna av ”Alla helgons blodiga natt”, utan också för att det är just som regissör han har känts mest intressant på senare år. Jag minns exempelvis att jag gäspade mig igenom ”Hellbilly deluxe” (2006) och var måttligt imponerad av 2010 års uppföljare till ”Hellbilly deluxe”, medan ovan nämnda filmer då kändes desto mer eggande och uppmärksamhetsvärda.

Kommer stundande albumet, den svindlande betitlade ”Venomous rat regeneration vendor” att ändra på detta? Det får jag be om att få återkomma till, då Robbans femte soloprestation finns överst på listan över möjliga recensioner i Aftonbladet/Nöjesbladet.

Och till dess går det ju bra att stilla nyfikenheten med videon till förstasingeln, som inte bara innehåller en tjusigt cigarrillpuffande huvudperson, utan även ett breakdansande skelett, en ballerina med jättestort Påsköhuvud och en Yetiliknande figur med en bergsprängare i högsta hugg.

Vad mer kan man önska sig, liksom?

The Resistance ”The serpent king”

Okej, jag gör det igen. Alltså frångår principen att de lite extra uppmärksammade snuttarna ska vara ett riktigt videoklipp. Vilket å andra sidan har sin rimliga förklaring. Ni är peppade – jag är peppad. På releasen av detta superprojekts debutfullängdare, alltså.

För nytillkomna läsare kanske det kan vara på sin plats med en presentation och motivation. Vilket egentligen räcker – i båda fallen – med att lite torrt konstatera att det här är ett halvnytt band där vi hittar In Flames-kända Jesper Strömblad och Glenn Ljungström, Marco Aro från The Haunted/Face Down samt Chris Barkensjö som tidigare har skött takthållningen i exempelvis Carnal Forge, Kaamos och Repugnant.

Releasen av jungfrualbumet ”Scars” ligger ungefär en månad fram i tiden, vilket gör att ovan presenterade textvideo är en skön försmak för dem som gick igång på ep:n ”Rise from treason” som släpptes tidigare i år. Speciellt för att kompositionen i sig är ett av de spår på skivan som påminner mest om Strömblads tidigare band, med sitt försiktigt ”Take this life”-nickande riff.

Warbeast ”Blood moon”

Detta fräna Texasgäng har haussats tidigare i detta forum, då de nyligen släppte en splitskiva med en viss herre vid namn Philip H Anselmo. En trevlig sak kallad ”War of the gargantus” som bjöd på thrash metal som den en gång gjordes av exempelvis Exhorder eller Dark Angel. Eller Gammacide och Rigor Mortis, för den delen.

Den senare duon är nämligen högst bidragande till krigsbesten, då bandets lineup inte bara kan räkna in de förstnämndas Scott Shelby på gitarr och Bruce Corbitt på sång – live förstärks kvartetten även av Casey Orr på basposition.

Spåret ovan har iscensatts med ett iögonfallande videoklipp som sägs handla om den plågade varulven Gnmanges allt annat än avslappnade vardag. Jo, det påstås vara ramhandlingen till denna kleggfest i skön lågbudgetanda. Precis den rysliga salut en skön fredag kan behöva.

Och, jo. Ta och kolla in nyligen släppta ”Destroy” också. Och påminns om att all retrothrash inte behöver låta Bay Area eller Ruhr.

***

Och med detta konstaterat är det dags att stänga butiken för den här veckan.

Men inte utan att först hänvisa till den fläskiga spellista jag har satt ihop på Youtube för att fira att livet har fått snurra vidare ytterligare ett par dagar. I kollektionen nedan hittar du exempelvis ett liveklipp från Jimmy Kimmels tv-show med Alice In Chains, nybakta promotionsnuttar med alla från Hatriot och In This Moment till  Arsis och norska Shining. Och därtill smakprov från stundande släpp från bland andra Immolation, Civil War och Orchid samt en kvartslång dokumentär om New England Metal & Hardcore Festival. Och mycket mer.

Ha en skön helg. Det ska banne mig jag ha.

Nu går det bra att skratta åt Alice In Chains

av Mattias Kling
Alice In Chains

Okej, de har gjort oss vana vid låtar som handlar om drogmissbruk, krig och annat elände.

Det är så klart helt rimligt. Även i en introvert och föga uppsluppen Seattlescen har Alice In Chains alltid stått för ett av de mörkare inslagen. Vilket inte minst poängterades på 1992 års opiatsvettiga mästerverk ”Dirt”.

Lik förbannat – det gömmer sig ett gäng humorister bakom de svartklädda fasaderna. Vilket inte minst märks genom den nu presenterade fejkdokumentären ”AIC 23”, som går att njuta av i sin helhet nedan.

Själva grundstoryn är enkel: amatörfilmaren Alan Poole, till vardags lärare på en offentligt driven skola, reser runt och försöker göra en rulle om bandet. Utan att få tag på huvudpersonerna själva, måste tilläggas, varför det i stället blir andra musiker som får berätta hur de förhåller sig till bandet. I gästroller får vi därför se bland andra Rob Trujillo och Lars Ulrich från Metallica, systrarna Wilson från Heart, Pearl Jams Mike McCready, Kim Thayil från Soundgarden och Duff McKagan. För att nämna några.

Alice In Chains nya studioalbum ”The devil put dinosaurs here” släpps i slutet av maj. Skivan, gruppens femte, följer upp hyllade ”Black gives way to blue” som släpptes 2009 och belönades med rimliga :++++: av yours truly.

Nya Alice In Chains-låten kan göra dig ganska stenad

av Mattias Kling
Alice In Chains

Med hänvisning till rubriken här ovan måste det väl tilläggas att det är på ett väldigt ofarligt och ytterst drogpolitiskt sätt.

”Stone” är nämligen namnet på andra smakprovet från kommande albumet ”The devil put dinosaurs” here, som släpps i mitten av maj.

Jag gillar den här tunga saken. Låt gå för att den inte är lika refrängstark som ”Hollow”, förstasingeln som avtäcktes tidigt förra året, men det finns en murrig ”Dirt”-tyngd över slutförandet som jag gillar.

Och med ens blev ju denna soliga dymmelonsdag, själva mittpunkten på påskveckan, en smula dystrare. Bra jobbat!

Veckans texter avhandlar Hatebreed och Helloween. Bland annat.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSIONER

:++++:

Hatebreed

The divinity of purpose

Nuclear Blast/ADA/Warner

METALCORE Det uttalade syftet är ”all pit, no shit” – oj, vilken dunderhit. Du hör det i biffriffen i ”The language” (hela låten känns som ett enda långt crescendo). Känner det via texter som manar till integritet och självtillit. Lever med en känsla av upprymdhet i elva låtar som bemöter hårt med en näve i pannan. Den som under dessa premisser ondgör sig över bristen på oväntade inslag har inte riktigt greppat poängen. Äventyrligheten avverkades på den förra självbetitlade utgåvan, nu är det bara knogarna i parketten som duger. På så sätt framstår ”The divinity of purpose” närmast som en Wikipediaförklaring över metalcoregenren i stort. En muskulös duell mellan Slayer, Obituary, Agnostic Front och Cro-Mags. En urladdning med tyngd och finess. Gudomligt, kan man också kalla det.

Bästa spår: ”Before the fight ends you”.

:+++:

Helloween

Straight out of hell

Columbia/Sony

METAL Galaxer i mina braxer! När Hamburgtruppen i exempelvis ”Far from the stars” och ”Burning sun” lämnar stratosfären blir följden nästan överjordiskt bra, ett superlyft som emellertid bara kommer ibland. På så sätt är detta förfarande typiskt för power metal-veteranernas mer aktuella karriär; då den till fullo skickar upp bullrande refrängraketer låter den som en uppgraderad version av sitt eget banbrytande ”Keeper”-jag, medan de mer jordnära inslagen mest tycks hålla den kvar på marken. Därför är ”Straight out of hell” också en del av denna konsekvens. Fjortonde albumet tar förvisso ett något mer sorglöst grepp om uttrycket än exempelvis ”7 sinners” eller ”Gambling with the devil”, men aningen för många färglösa inslag hindrar ett riktigt stjärnsprakande resultat.

Bästa spår: ”Make fire catch the fly”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Veckans spellista går väldigt bra att fördjupa sig i via Youtube. Som det ganska så sublima skivbolaget Relapse en gång uttryckte det: Point, click, grind.

Kungligt, Soundgarden

av Mattias Kling

Två saker att lägga på minnet:

Den 12 november och ”King animal”.

Det är själva grundförutsättningarna för grungeikonernas comeback efter 15 år i fullängdsträda.

Förvisso har Soundgarden efter reformationen för två år sedan inte varit helt inaktiv. Förutom diverse spelningar – exempelvis ett högst fantastiskt framträdande på Sweden Rock festival i juni i år – har Seattlegruppen exempelvis prånglat ut samlingsalbumet ”Telephantasm”, arkivrensande livemackan ”Live on I-5” samt bjuckat på låten ”Live to rise” till ganska så sevärda budgetspektaklet ”The avengers”.

Det får ändå ses som ren uppvärmning. Ett sätt att stretcha musklerna och nöta in de nya dojorna och känna på varandra efter den omfattande pausen.

Därför blir ”King animal” själva måttstocken som Soundgarden anno 2012 kommer att synas efter. Ett bevis på om studioformen är Alice In Chains-stark (återupptäck gärna deras återkomstskiva ”Black gives way to blue” från 2009) eller Stone Temple Pilots-fumlig (den självbetitlade relanseringen från 2010 var en stor besvikelse).

Skivan är i alla fall inspelad i Studio X i hemstaden Seattle tillsammans med Adam Kasper (Foo Fighters, Nirvana, Pearl Jam) medan Joe Barresi (Queens Of The Stone Age, Bad Religion, Weezer) har övervakat mixningen.

Och så här ser låtlistan ut:

1. Been away too long

2. Non-state actor

3. By crooked steps

4. A thousand days before

5. Blood on the valley floor

6. Bones of birds

7. Taree

8. Attrition

9. Black saturday

10. Halfway there

11. Worse dreams

12. Eyelid’s mouth

13. Rowing

Portnoy: Skyll inte på Avenged Sevenfold

av Mattias Kling
Mike Portnoy

Nyheten att trummisen och grundaren Mike Portnoy officiellt har valt att lämna Dream Theater slog ner som en bomb i beundrarskaran i veckan.

Och med tanke på att 43-åringen har vikt senare tid åt Avenged Sevenfold, både som livebatterist och som medverkande på gruppens senaste skiva ”Nightmare”, var det många som förutsatte att detta hade något med saken att göra.

Icke så, om vi får tro Portnoy själv. 

– Jag har övervägt en paus från Dream Theater i över ett år, kommenterar han saken enligt Blabbermouth.net. 

– Mitt beslut har inget med Avenged Sevenfold att göra. De var lika överraskade som ni andra när beskedet blev offentligt. 

Portnoy, som var med och startade Dream Theater-förlagan Majesty med John Myjung och John Petrucci när de alla studerade på Berklee College of Music 1985, offentliggjorde sitt beslut i onsdags och hänvisade i pressreleasen till att han hade mer kul när han gjorde musik utanför huvudsysslan. 

– Jag har kommit fram till att bandet höll på att bränna ut mig och att jag verkligen behöver få en paus för att ha så goda relationer som möjligt med de andra medlemmarna i Dream Theater, skrev han i nämnda offentliggörande.

I en intervju med radioshowen ”Friday night rocks”, som sänds i New York-området, avslöjas fler detaljer. Som att batteristen hellre hade sett att gruppen tog en längre paus än att han var tvungen att stiga åt sidan.

– Jag anser verkligen att vi skulle ha behövt ett par år för att ladda om batterierna. Många band har gjort det – Soundgarden, Alice In Chains, Jane’s Addiction, Phish och Rage Against The Machine – alla har de tagit en längre paus och kommit tillbaka starkare och bättre än någonsin, säger han i intervjun som det går att läsa en transkription av här.

De återstående medlemmarna i Dream Theater – Myjung, Petrucci, sångaren James LaBrie samt keyboardisten Jordan Rudess – ämnar tuffa på som planerat ändå. Ett nytt album ska börja spelas in i januari nästa år och följas upp med en värdsturné.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Nils Lolk
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB