Electric Boys

And them boys done swang

Supernova/Cosmos

ROCK Premiärlyssningen i mars 2010 gav en indikation som här mynnar ut i en solklar slutsats. Att det har gått 17 år sedan ”Freewheelin’” tycks helt ovidkommande – comebacken är en naturlig förlängning av en karriär som snarare slumrade ett tag än la sig ner och dog. Därför blir det som det blir: en skiva som hellre önskar förvalta än överraska. Och bra så. När det gäller ekivokt utmanande funkadelica som gifter Hendrix med Beatles och yviga rockgester är gruppen så unik i sitt uttryck att det räcker långt. Även om några bidrag mer drar åt det kyskt musikskoleduktiga än det promiskuöst svängiga.

Bästa spår: ”Angel in an armoured suit”.

LADDA NER: Nöjesbladets Mattias Kling väljer fem grymma låtar

”IRON TUSK” 

Torture Division

Sveriges mest prisvärda dödsmetalltrio fullföljer sin mission att ge folket gratis mangel. Denna gång är det Mastodons väldiga ”Leviathan”-stycke som går genom vedflisen – med ett högst solvent resultat. (Lyssna)

”PERFECTION (CONCEALING FATE PART FOUR)”

Tesseract

Britterna låter Tools kosmiska harmonier kretsa i omloppsbana runt Meshuggahs perfekta rytmstation. Galaxer i mina braxer – det är ju närmast astronomiskt bra. (Lyssna)

”THE SIREN”

Graveyard

Inte ens en överdos paracetamol kan få mig att sluta febra om detta hypegäng. Men så länge frossbrytningarna når klimax likt dessa är de värda alla svettiga lakan i världen. (Lyssna)

”SURVIVING SELF RESENTMENT”

Insense

In Flames-fontmannen Anders Fridéns senaste satsning via Selective Notes må inte hålla någon Khoma-klass. Men håll i hatten – Oslokvartettens nittiotalssound är sturskt nog att stå på egna ben. (Lyssna)

”THE CEMETARY ANGELS”

Crowbar

Förvisso inte purfärsk. Men då större delen av svenskheten tycks ha missat exakt hur knäckande bra nyrehabiliterade Kirk Windsteins kängsludge är finns det läge att påminna om saken. (Lyssna)

Crowbar

Sever the wicked hand

Century Media/EMI

METAL/SLUDGE En minnesvärd – och talande – historia om bandledaren Kirk Windstein är då en av mina vänner senhösten 2004 skulle intervjua sångaren/gitarristen i Kenner, strax utanför New Orleans. 

Efter en pratstund över några öl på en bar var det dags för lyssningssession i huvudpersonens bil, då ”Lifesblood for the downtrodden” (2005) skulle spelas upp för den långväga besökaren. Windstein kände dock att uppladdningen på ovan nämnda vattenhål var i klenaste laget. Ett stopp på bensinstation gav mer bränsle i tanken i form av två sexpack Bud Light – som frontmannen hann dra i sig det mesta av innan han körde i väg och hämtade sin fru. Ännu en dag i NOLA, ännu några promille närmare den totala kollapsen.

Vad som sedan hände är allmängods och en historia som har berättats många gånger, vare sig det handlar om din granne eller om en rockstjärna som förutom egna bandet även ingår i Down och Kingdom Of Sorrow.

Mycket av det goda blev åt helvete för mycket. Livsexcesserna åkte ut genom fönstret och en tillnyktrad Windstein står extra stark på fullängdare nummer nio med sitt långlivade huvudprojekt. 

För denna skull är ”Sever the wicked hand” långt ifrån någon torrlagd historia. Mustigt blandas käng (titelspåret, ”The cemetary nagels”) med benkrossartyngd (”Let me mourn”) och introvert sludgemetal (”Echo an eternity”) på ett sätt som verkligen känns. Och som får extra innerlig glöd av ledfigurens självutlämnande lyrik, föga överraskande baserad på kampen mot alkoholberoendet.

Snart har ”Sever the wicked hand” funnits ute i handeln i två månader. Vad har du för ursäkt till att du inte redan har upptäckt och dyrkar? Jag finner få undanflykter godtagbara.

Lyssna på: ”The cemetary angels”, ”Liquid sky and cold black earth”, ”As I become one”.