Arkiv för tagg khoma

- Sida 1 av 3

The blogg and the ring (Veckans viktigaste, pt 15)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVA

Necrocurse ”Grip of the dead”

Necrocurse ”Grip of the dead” (Pulverised/Sound Pollution)

Per definition är alla band med ordet ”necro” i dopnamnet väldigt dödstuffa. Så är det bara. Och ni som tycker något annat kan ju fortsätta lyssna på One Direction och äta lättyoghurt med Kalaspuffar.

Enligt denna stolta namntradition är också Uddevallagänget, som här begår fullängdsdebut efter att ha existerat i nio år, en väldigt fräsig skapelse. Vad som har beskrivits som en återträff från högstadiet sammankallad av basisten Niklas Rudolfsson (Runemagick, Sacramentum, Swordmaster med flera) är också precis så, en hyllning till det nitbeklädda 1980-tal som har flytt men som aldrig tycks försvinna ur metalvännernas medvetande.

Släng in de vanliga misstänkta – Bathory, Sodom, Sarcófago, Possessed och Nihilist för att nämna några – i diskussionen och få kommer nog att protestera. Det är fullkomligt naturliga referenspunkter som också kan fungera som någon slags kvalitetsstämplar då ”Grip of the dead” inte direkt hade skämts för sig om den hade släppts under death/black-genrenas ursprungsdagar.

Extra stjärnglans åt kalaset (där ”The devil cobra” och ”Death metal rebels” också förstärker dess dogmatiska ambition) skänks dessutom av en viss herre vid namn Per Gustavsson. Måhända ett något anonymt namn i sammanhanget, men ganska mer känd som Hellbutcher i Nifelheim och den andra halvan av radarparet Bröderna Hårdrock.

Ja, ni fattar. Det här är ännu ett Necro-band att hålla ögonen på. Och dessutom avsevärt mer underhållande än vilken skolåterträff du kan tänka dig.

Övrigt hörvärt i veckan: Blood Tsunami ”For faen!”, Generous Maria ”III”, Kill! Kill! Pussycat! ”Death from above”, Lifeless ”Godconstruct”, New Keepers Of The Watertower ”Cosmic child”, Taake ”Gravkamre, kroner og troner”.

VECKANS KONSERTER

Khoma_Press-900x460

Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 7/3)

Det händer ganska så sällan, vilket gör att närvaroplikten känns extra stor. För hur mycket man än kan säga om detta utmärkta Umeåkollektiv – speciellt strategiska är medlemmarna inte.

På så sätt känns det väldigt uppfriskande med ett band som inte följer gängse normer. En ensemble som inte, pådrivna av en vikande skivförsäljning, spelar sig själv sönder och samman utan som i stället ger sig ut och giggar enbart när den känner att det är motiverat.

Vilket det tydligen är just nu. I en skarv i turnéschemat med Cult Of Luna finner nämligen Johannes Persson och Fredrik Kihlberg motivation att göra sina första spelningar under Khoma-flagg sedan ett exklusivt festivalframträdande i september förra året.

Det ska vi sannerligen vara tacksamma för. Buga och bocka och niga och hurra – och sluta upp i horder på torsdag i huvudstaden, i Örebro dagen efter och därefter i Malmö (lördag) och Göteborg (söndag). Om inte annat för att inspektera hur de udda styckena som släpptes på förra årets arkivrensning ”All erodes” ter sig live, eller om konsertformen är lika bra som när Aftonbladet senast tog den under besiktning, i slutet av mars 2010.

Så här skrev Jocke Persson då, om spelningen på hemmaplan i Umeå:

”I den stunden blottar bandet sin enorma styrka, den sköra nervtråden mellan massiv Breach-tyngd, känslig rock och laddat lugna partier. Den som alltid ser ut att spricka och dra med sig både bandet och publiken i fallet.

Som en fulländad hybrid mellan hård posthardcore, mörk krautrock och Radioheads vackraste melodier är spelningen ett vågspel med känslorna inom dig. Roulette med själen.”

Något säger mig att veckans spurt inte blir mindre dramatisk. Våga inte missa. Man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

Manowar2012

Manowar (Nöjesfabriken, Karlstad, 8/3)

Världens mest manliga metalkrigare, med extra testosterondressing och väldigt högt mixad elbas, är tillbaka!

Ja. Äntligen. Efter succén på Getaway Rock förra året firar Manowar 2012 års ”The lord of steel” med en knippa konserter på blågul mark för att poängtera att alla riktiga män spelar med samtliga volymreglage i botten, gärna ägnar halva showtiden åt att hålla tal och spela solon och sjunger ordet ”metal” med en sådan frekvens att man tappar räkningen efter en halv låt.

Ja. Äntligen är kvartetten tillbaka som huvudakt i svenska konserthallar.

Okej. Ska sluta vara ironisk nu och återgå till mig själv. För ni som har läst mina åsikter om de asahyllande jänkarna vet att jag burkar ha invändningar så fort de ska bedömas. Och det av rätt, anser jag. För det handlar ändå om en grupp som jag i grund och botten gillar, men som gör det väldigt svårt för mig att den numera mest är ett spektakelsällskap med mycket yta och desto mindre innehåll.

Vilket jag också poängterade i min recension av nyss nämnda framträdande i Gävle förra året. Betyget blev ett futtigt :+: i en recension där man bland annat kunde läsa följande rader:

”I stycken likt ’Gates of Valhalla’, ’Sign of the hammer’ och ’Kill with power’ är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar ­låtar. Ett knippe ganska ­tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.

Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag ­korrekt.”

Låter detta synonymt med din idé om en fantastisk metalshow har du också fler möjligheter att slå dig för bröstet och göra hammartecknet framöver. Förutom nämnda Sverigepremiär i pärlan vid Vänern spelar Manowar nämligen också i Örebro på lördag och i Stockholm på söndag.

Övrigt sevärt i veckan: The 69 Eyes (Stockholm 6/3; Göteborg 8/3; Malmö 9/3), Attentat (Göteborg 9/3), Blaze Bayley/Paul Di’Anno (Falkenberg 6/3; Stockholm 7/3; Eskilstuna 8/3; Södertälje 9/3), Candlemass/Corroded/Wolf (Gävle 9/3), Hardcore Superstar (Borlänge 8/3; Bollnäs 9/3), Köttgrottorna (Stockholm 6/3), Tribulation (Stockholm 9/3), Witchcraft/Year Of The Goat/Skraeckoedlan (Norrköping 9/3).

Bedömt: Year Of The Goat & Dr Living Dead. Med mera.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSION

:++++:

Year Of The Goat

Angel’s Necropolis

Vàn/Playground

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.

Bästa spår: ”Voice of a dragon”.

VECKANS TWEET

Här kan ni lyssna på ”Radioactive intervention” på Wimp och på Spotify.

VECKANS SPELLISTA

Här kan ni lyssna på åtta av tio låtar. As I Lay Dyings och Khomas bidrag finns inte på Youtube. Eller på någon annan laglig streamingtjänst.

From the running of blogg (Veckans viktigaste, pt 2)

av Mattias Kling

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de :+++: jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Earachebossen: Dolving pratar innan han tänker

av Mattias Kling

Hör ni hur det plaskar en smula i den där berömda ankdammen igen?

Jomenvisst, så är det.

Den här gången är det den inflytelserike Digby Pearson, grundaren bakom det en gång så stolta mangelbolaget Earache, som tar bladet från munnen och luftar sina åsikter om de artister som han har jobbat med under sina 27 år i branschen.

Skivmogulen gör det i bloggform på ettikettens hemsida. Ett rakt igenom underhållande inlägg som bör läsas i sin helhet, men som innehåller en del godbitar som går att svenskvinkla utan att må dåligt på kuppen.

Som hans åsikter om Peter Dolving (nu soloartist samt medlem i bland andra Rosvo). De båda parterna drabbade samman under 1990-talets senare hälft när frontmannens dåvarande grupp The Haunted släppte sin debutskiva på bolaget. Med ett mindre lyckat personkemiskt resultat, om man får tro Earachegrundaren.

I översatt form skriver han så här, i en passage som följer på en magsur attack på Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway:

”Jag kom aldrig riktigt överens med Peter Dolving (The Haunted) heller. Han är en galen person, som snackar först och tänker efter sen. Ännu en gång, orsaken till upprördheten beror på att Earache aldrig aktivt valde att signa snubben, och han valde heller aldrig att jobba med oss – tvärtom var han starkt emot det. Precis som i fallet med Barney fick Peter ärva At The Gates kontrakt efter att de hade splittrats och återuppstått som The Haunted. Således, eftersom vi aldrig aktivt valde att jobba med varandra drog vi heller aldrig jämt.

Under Dovlings första sejour i gruppen uppmanade han publiken att spöa mig på ett gig med The Haunted som jag besökte i London. Som tur var lydde ingen hans påstötning. När jag senare konfronterade honom angående hoten vägrade han be om ursäkt och fick i stället sin manager att anmäla mig till svensk polis för olaga hot. Det blev även lite hallå i svenska tidningar om det hela, så det var väl ett bra sätt att få lite publicitet under några veckor, antar jag.”

Pearson svingar även mot Entombed i ett stycke där han hävdar att gruppen utsåg sin merchförsäljare till manager och vägrade att kommunicera med bolaget på annat sätt än genom honom eller advokater.

”Det är ett löjligt sätt att göra affärer på och det ledde till att vår relation blev rejält frostig. Han (merchkillen/managern) trodde att han hade vunnit högsta vinsten på Lotto. En snubbe vars tidigare uppgift var att stå i ett mörkt hörn och kränga t-shirts krävde ett förskott på 2 000 000 dollar för Entombeds kommande skivor. Det här hände verkligen.”

Allt är emellertid inte urin och vinäger när det kommer till svenskar och Earache. Pearson passar på att hylla Tompa Lindberg (ex-At The Gates med flera) och Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma) som ett par av de trevligaste musikanterna han har haft nöjet att jobba med.

”De är väldigt smarta, tillmötesgående och sansade personer. Från bolagets synvinkel orsakade de aldrig någon huvudvärk eller något drama. Om några problem uppstod tog de upp dem på ett moget sätt och var empatiska nog att ta bolagets inställning i beaktning så att vi kunde arbeta tillsammans för att hitta en lösning som passade alla parter, utan stress eller svårigheter. De var, och fortsätter att vara, ett rent nöje att jobba med.”

Som sagt. Läs hela inlägget. Det är öppenhjärtigt på ett underhållande sätt, måhända aningen magsurt på sina ställen. Men ändå en värdefull insikt i huvudet på en av den extrema metallens mest betydelsefulla personer.

Entombed anno 1991.

Entombed tidigt 1990-tal.

Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma)

Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma)

Tompa Lindberg (At The Gates, med flera)

Cult Of Luna stakar ut en lodrät riktning

av Mattias Kling

Man kan kanske inte beskylla dem för att spela i Sveriges mest aktiva grupp. Det finns ju liksom en vana att fläka ut en tre-fyra år mellan albumen, och nästan lika länge mellan gig på hemmaplan.

Sak samma. När Cult Of Luna än befinner sig i ett kreativt stim länge nog att få ihop fullängdskapacitet så blir det alltsom oftast så överjävligt bra och innerligt att man med ens förlåter dess omfattande anonymitetsperioder.

Nästa år kan det återigen finnas anledning att aktualisera den inställningen.

Den Umeågrundade gruppen har nämligen offentliggjort att album nummer sex kommer att släppas tidigt 2013 under namnet ”Vertikal”. Uppföljaren till högst utmärkta ”Eternal kingdom” (2008) har spelats in i spridda skurar sedan förra året och sägs tematiskt vara influerad av Fritz Langs klassiska film ”Metropolis”.

– Innan vi ens började skriva (nytt material) var vi väldigt noga med att hitta ett tema som kunde genomsyra musiken, vilket vi förhoppningsvis har gjort. Vi utvecklade tydliga strukturer, väldigt linjära, för att inte överkomplicera skrivandeprocessen, heter det i en kommentar till Terrorizer.

Post metal-gruppen, som även rymmer medlemmar från bland andra The Perishers och Khoma, har även gått ut med en rad livedatum för januari och februari nästa år. Då avser man att besöka Storbritannien, Frankrike, Spanien, Portugal, Luxenburg och Tyskland – men inte Sverige. Dessutom flaggar combon för gig på Roadburn-festivalen i Holland i slutet av april samt på Asymetry-eventet i Polen den första fredagen i maj.

För komplett turnélista – besök gruppens hemsida.

Fredagspepp: Hatebreed är klara med nya skivan

av Mattias Kling

Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.

Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.

Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.

Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.

Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.

Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.

Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.

Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.

Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.

Veckans texter

av Mattias Kling
Electric Boys

:+++:

Electric Boys

And them boys done swang

Supernova/Cosmos

ROCK Premiärlyssningen i mars 2010 gav en indikation som här mynnar ut i en solklar slutsats. Att det har gått 17 år sedan ”Freewheelin’” tycks helt ovidkommande – comebacken är en naturlig förlängning av en karriär som snarare slumrade ett tag än la sig ner och dog. Därför blir det som det blir: en skiva som hellre önskar förvalta än överraska. Och bra så. När det gäller ekivokt utmanande funkadelica som gifter Hendrix med Beatles och yviga rockgester är gruppen så unik i sitt uttryck att det räcker långt. Även om några bidrag mer drar åt det kyskt musikskoleduktiga än det promiskuöst svängiga.

Bästa spår: ”Angel in an armoured suit”.

Apa

LADDA NER: Nöjesbladets Mattias Kling väljer fem grymma låtar

Torture Division 

”IRON TUSK” 

Torture Division

Sveriges mest prisvärda dödsmetalltrio fullföljer sin mission att ge folket gratis mangel. Denna gång är det Mastodons väldiga ”Leviathan”-stycke som går genom vedflisen – med ett högst solvent resultat. (Lyssna)

Tesseract

”PERFECTION (CONCEALING FATE PART FOUR)”

Tesseract

Britterna låter Tools kosmiska harmonier kretsa i omloppsbana runt Meshuggahs perfekta rytmstation. Galaxer i mina braxer – det är ju närmast astronomiskt bra. (Lyssna)

Graveyard 

”THE SIREN”

Graveyard

Inte ens en överdos paracetamol kan få mig att sluta febra om detta hypegäng. Men så länge frossbrytningarna når klimax likt dessa är de värda alla svettiga lakan i världen. (Lyssna)

Insense 

”SURVIVING SELF RESENTMENT”

Insense

In Flames-fontmannen Anders Fridéns senaste satsning via Selective Notes må inte hålla någon Khoma-klass. Men håll i hatten – Oslokvartettens nittiotalssound är sturskt nog att stå på egna ben. (Lyssna)

Crowbar

”THE CEMETARY ANGELS”

Crowbar

Förvisso inte purfärsk. Men då större delen av svenskheten tycks ha missat exakt hur knäckande bra nyrehabiliterade Kirk Windsteins kängsludge är finns det läge att påminna om saken. (Lyssna)

Publicerat i dag: Årets 3 livehöjdare

av Mattias Kling

Nedanstående topplista hittar ni i dag i Aftonbladet. Som vanligt, när det gäller dylikt rankande, inte alltför lätt att sätta ihop. För det är svårt att värdera och väga upplevelser mot varandra. Speciellt när det gäller så upplevelseintensiva saker som just konserter.

Men, chefen beställde. Och chefen fick det han bad om. Det här, som vi kanske kan kalla…

…KLINGS LIVEHÖJDARE 2010:

1. Watain

(Sweden Rock, Norje, 12 juni)

Förbannat snyggt iscensatt ondska utan förmildrande omskrivningar eller ursäkter. 50 minuter eget material, ett set med Bathory-tolkningar, brinnande treuddar och helvetsvända kors – en formidabel finsmakarhappening samtidigt som svennehårdrockarna trängdes på WASP.

2. Bad Religion

(Vega, Köpenhamn, 24 juli)

Kvällen före i Malmö var bra nog. Men den verkliga urladdningen kom inför 1 400 danskar några våningar över Istedgade. Just där och då blev 30-årskalaset äntligen så kul som förväntat.

3. Deftones

(Getaway Rock, Gävle, 8 juli)

Inte bara för att Chino Moreno återigen rörde sig som en ung man eller för att Max Cavalera gjorde ett oväntat gästspel i ”Headup”. Utan främst för att gruppen har lyckats resa sig ur askan och krävt revansch – starkare än på länge.

Övrigt jättekul i liveväg i år, hittills: In Flames (Sticky Fingers, Göteborg, 17 juni), Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 21 april), Opeth (Cirkus, Stockholm, 30 mars), Rammstein (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Danzig (Sweden Rock, Norje, 10 juni), Hatebreed (Arenan, Stockholm, 3o januari), Entombed (Close-Up Båten, Östersjön, 26 februari), Dark Tranquillity (Getaway Rock, Gävle, 8 juli), Bleeding Through (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Mustasch (Kafé 44, Stockholm, 5 juni), Europe (Getaway Rock, Gävle, 10 juni).

Vinn signerad Khoma-skiva

av Mattias Kling
Khoma

Vid release i april hyllade jag skivan med orden ”’A final storm’ är helt enkelt en prognos du kan lita på. I vått och torrt.”

I kväll står Umeåbandet dessutom på scen i Borlänge, en tilldragelse som det känns verkligt otrevligt att missa.

Men, vare sig om du är där eller inte har du nu möjlighet att få ett helt eget exemplar av Khomas tredje album. Med tjusiga autografer av medlemmarna Jan Jämte, Johannes Persson och Fredrik Kihlberg som extra grädde på omslagsmoset.

Och, det är fredag. Solen skiner och jag känner för att vara snäll. Så jag skiter i fråga den här gången, allt du behöver göra är att skicka ett mejl döpt till ”Khoma-tävling” till mattias.kling@aftonbladet.se senast nu på söndag för att vara med i utlottningen. Men glöm för all del inte att uppge vanlig postadress. De som glömmer detta (brukar alltid vara en handfull per tävling, trots ihärdiga påminnelser) deltar inte i tävlingen. Så är det bara.

Lycka till.

Deftones till Hultsfred

av Mattias Kling
Deftones

Så sent som förra veckan fick jag uppgifter om att en annan stor utomhusfestival låg i långt gångna förhandlingar med Sacramentogruppen.

Men nu visar det sig att Hultsfred avgick som vinnare i kampen, och därmed får Sverigepremiären för gruppens nya uppställning där hospitaliserade basisten Chi Cheng är ersatt av Sergio Vega (ex-Quicksand).

Deftones höjer därmed kvoten av tuff musik avsevärt nere i Smålandsskogarna 7–9 juli. Bland övriga band som kan tänkas tilltala den genomsnittlige bloggläsaren märks The Hives, 30 Seconds To Mars, Wolfmother, Killswitch Engage, Khoma och Invasionen.

Sida 1 av 3
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB