Först var det Murderdolls, Stone Sour och To My Surprise. För att nämna några akter som cirkulerat runt det där Iowakollektiv vi vanligtvis brukar kalla Slipknot.

Och med tanke på att huvudgruppen efter Paul Grays bortgång den 24 maj 2010 mest har fungerat som en ambulerande liveakt utan tidskonkreta planer på att göra ett nytt album – beroende på Shawn ”Clown” Crahans humör för dagen varierar beskeden därom – finns det gott om tid för sidoverksamheter.

Här kliver Scar The Martyr in, det snart albumaktuella bandet som kretsar runt Joey Jordison. I sättningen, som offentliggjordes så sent som i april i år, hittar vi även tidigare Nine Inch Nails-medarbetaren Chris Vrenna, Jed Simon (ex-Strapping Young Lad) samt Kris Norris (ex-Darkest Hour) medan sången hanteras av okände Henry Derek Bonner.

En supergrupp? Nja, i ordets mest utsträkta betydelse kanske. Eller snarare en hoper musiker som har agerat lite vid sidan av mer profilstarka medlemmar i sina tidigare åtaganden.

För att trissa upp intresset inför skivsläppet den 2 oktober via Roadrunner har kvintetten (i en livesituation utökas sättningen ytterligare då Kyle Konkiel kliver in på basposition) har ensemblen nu offentliggjort ett promotionklipp till låten ”Blood host”. Och därmed torde allt vara frid och fröjd, va?

Inte riktigt. För även om det inte går att bortse från Jordisons begåvning som takthållare – fråga bara exempelvis Rob Zombie, Korn och Satyricon som alla har kallat in 38-åringen för kortare vikariat genom åren – men när det gäller att bära en egen grupp har resultatet blivit desto mer diskussionsvänligt. Okej, jag gillade verkligen de glamifierade punkprojektilerna på ”Beyond the valley of the Murderdolls” (2002) men kände mig rätt så likgiltig inför uppföljaren ”Women and children last” (2010).

Vilket även gäller Scar The Martyr. För även om det finns mycket jag borde gilla med bandet – mullerindustrialism, gnisselriff, snygg baskaggehantering – kan jag inte känna mig annat än egal inför prestationen. Den tar liksom inte fäste hos mig. Passerar snarare förbi än griper tag, existerar mer än entusiasmerar. Det var mitt spontana intryck då jag först fick smakprova debutalstret strax före Metaltown i somras, en inställning som känns aktuell även nu.

Huruvida denna åsikt varar ända till recensionsdags lär visa sig.

Som tidigare har uppmärksammats just i detta forum var det den gångna helgen rena rama julafton för den kanadensiske auteurens alla beundrare.

Under en specialkomponerad afton betitlad ”The retinal circus” på The Roundhouse i London tog 40-åringen från Vancouver ett generöst famntag om hela sin karriär, och levererade ett set på närmare tre timmar.

Vissa av er var kanske där. Jag var det inte. Så för mig och alla andra kommer det ju som en trevlig överraskning att en proffsfilmad rekapitulation av konserten – bestående av såväl överraskande arkivrensningar likt Strapping Young Lads ”Love?” och ”Detox” bredvid valda delar av allt det som huvudpersonen har gjort under eget namn.

Youtubefilmen nedan mäter två timmar och fyrtiotvå minuter. Lagom länge för att få träsmak om sittkomforten inte är den bästa. Så, bulla upp med en extra kudde under baken och njut av hela konkarrongen i ett svep.

En så kallad smaklig uppladdning för Townsends kommande Sverigebesök kommande helg och nästa, med andra ord.

http://www.youtube.com/watch?v=WtGmvRrDTdM