Arkiv för kategori Electronica

- Sida 1 av 3

Tyckandet i dag: Linkin Park, Trap Them och en liten spellista

av Mattias Kling
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.

:++:

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:
Skärmavbild 2014-06-13 kl. 10.06.03

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Bedömt i veckan: Besserbitch och ††† (Crosses)

av Mattias Kling
Huvudstadsgänget imponerar, redan på första försöket.
Huvudstadsgänget imponerar, redan på första försöket.

:+++:
Besserbitch
Moments of grey
Bolero recordings/Sony

Besserbitch ”Moments of grey”PUNKROCK Veckans stora skitstorm följe på Jens Spendrups svammel om att frånvaron av kvinnor i bolagsstyrelser beror på bristande kompetens. Ett fullkomligt stolligt påstående, så klart, men likväl begripligt – den forne ölkungen lär ju knappast ha hört Besserbitch. Här är nämligen beviset för att kvinnorna i den ädla näringsgrenen debutantpunk utklassar konkurrenterna, då kvartetten smidigt glider förbi genrens korvkarneval och spelar med en entusiasm och känsla som får återvinningskärlen att studsa av lycka. Väl rotat mellan Bad Religion och The Distillers känns ”Moments of grey” ovanligt moget för att vara ett förstlingsverk, samtidigt som valpigheten ligger gruppen en aning i fatet. För en plats i scenens absoluta finrum krävs ännu skarpare refränger och en slutlig superstuns i materialet.

Bästa spår: ”Sick twisted mind”.

VECKANS TWEET
Tweet 14/2

Fotnot: Naturligtvis går det bra att lyssna på ”Moments of grey” och ”††† (Crosses)” på Spotify, förslagsvis genom att klicka här.

No tolerance for intolerance (Årets tuffaste låtar 2013)

av Mattias Kling
tumblr_mvdqklJDQr1qi14h9o1_1280

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Grym video: Mangla loss veckan med ett helt Pig Destroyer-gig

av Mattias Kling
Svintuffa killar.
Svintuffa killar.

Visst finns det flera fördelar med att bo i det här landet vi kallar Sverige. Trots att ett visst riksdagsparti, som enligt en i dag publicerad opinionsundersökning samlar en tiondel av röstskaran i sitt trångsynta bo, är det ett ganska så civiliserat ställe. Lite lagom mellanmjölkigt i grunden, men ändå i en internationell jämförelse hyggligt välmående och sansat. (Jag lämnar därmed en massa skit därhän för att driva min tes, det här är trots allt en musikblogg och inget samhällsforum. Lev me’t.)

Dock för väl vår geografiska position här uppe i norr med sig vissa mindre behagliga konsekvenser. Inte nog med att vardagen en stor del av året ungefär är lika avslappnad som ett möte på banken – jag är fullkomligt övertygad om att den som påstår sig gilla ett klimat som nio månader om året sveper in livet i en gråfuktig sovsäck har serotoninöverskott i skallen – placeringen i Europa gör även att vi understundom missar kontinentbesök av de tuffare slagen.

Likt exempelvis Pig Destroyer. Den där svinaktiga grindcombon från den amerikanska huvudstaden som inte bara spelar så att borsten ryker, utan även i och med senaste fullängdaren ”Book burner” bjöd på en grymt fin skiva. En platta som gjord för att framföras på exempelvis Inkonst i Malmö, Kafé 44 i Stockholm eller något annat trångt hak med hög trivselfaktor.

Om detta kommer att ske i framtiden? En kan bara hoppas. För även om jag förra året hade turen att bevittna urladdningen på Neurotic Deathfest i holländska Tilburg så skulle jag nog kunna skänka bort i alla fall någon av de mer obetydliga tårna på vänsterfoten för att få uppleva gruppen i ett mer intimt sammanhang. Vilket måhända kommer ske i framtiden. Den som lever får se. Speciellt då det ryktas att gruppen – som nyligen gjorde det djärva draget att rekrytera basisten John Jarvis till sättningen – faktiskt har planer på att släppa nytt under året. Om detta blir en remixad och nymastrad version av rivjärnet ”Prowler in the yard” (2001) eller en utgåva med färsk musik återstår att se.

Fram till dess – och ett eventuellt besök på blågul mark går det emellertid att inspektera dess verksamhet via datorn. Som i den nedan tillgängliga livevideon från Brooklynhaket Saint Vitus Bar, filmad i lördags kväll av väldigt följvärda Pit Full Of Shit. Nära nog 50 minuter totalt mayhem som rensar ut all eventuell måndagströttma ur huvudet på ett väldigt effektivt sätt.

Nöff said.

Så lät november 2013: Listor på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
homer-sleeping-funny-nike

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.
Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.
Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Listor på Spotify och Wimp: Så här lät oktober 2013

av Mattias Kling
5143b89d65_iRalph-----Funny-music

Okej, vad hände där? Jo, det var hösten som hände. Ganska så brutalt fast knappast oväntat.

Det blir ju så här varje år. Tyngre. Mörkare. Mer ansträngande att behålla någon slags entusiasm över att existera. Nordbons ständiga ok att bära i sisådär fem månader, en tyngd som får axlarna att värka och som bäddar in huvudet i glämig dysterhet.

Någon påpekade det i veckan: Svensken gillar inte att prata om väder, den älskar att gnälla över dåligt väder. En observation som kan tyckas korrekt, men som också kan tänkas ha sin förklaring i att vi har så mycket av den senare varan. Att den där sinnebilden av en mysig höst (krispig kyla och försiktigt solljus som strilar mellan orange lövverk) egentligen mest är en illusion, då det mesta egentligen bara är grått, dystert och förbannat deprimerande.

Så här på 40:e levnadsåret torde en väl vara van vid detta. Kyss Karlsson, säger jag. Oktober är hat, november en provokation. Och sen blir det ju bara värre fram tills det lättar någon gång i mitten av april. Ständigt samma visa, år efter år, decennium efter decennium. En cykliskhet som nöter ner och blir tyngre med tiden.

Detta till trots – musiken finns ju där. Den där ständiga strömmen av intryck som skänker tröst och inspirerar, även då mycket annat känns mörkt. Vilket känns som en tanke att just oktober är en av årets releasetätaste månad. Vilket har gett oss arma själar nya fullängdare från såväl Korn som Soulfly, Motörhead och Pearl Jam. Likväl som livedokument från exempelvis Testament, Europe och Def Leppard och de där andra grupperna som du kanske inte riktigt har upptäckt att du gillar än.

Fler än 80 väldigt spretiga stycken har det blivit under månaden. Vilket presenteras någorlunda kronologiskt här för Spotifyanvändare och här för den Wimpvänlige.

Mycket nöje.

Hälsa på månadslistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
funny-pictures-amish-mosh-pit

Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.

Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.

En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.

Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.

Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.

Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.

Måndagsmackan: Crossfaith

av Mattias Kling
Kim Jong-Il presenterar veckans beordrade lyssning för medborgarna.
Kim Jong Un presenterar veckans beordrade lyssning för medborgarna.

För vad som tycks vara väldigt länge sen, men som ändå blott handlar om ett halvdecennium, tycktes den japanska metalscenen vara på gång att slå stort även här i Sverige.

Band som Dir En Grey, D’espairs Ray och Girguamesh gick i bräschen för en eklektisk österländsk invasion vars genrerespektlöshet och intrikata arrangemang verkligen kändes som något nytt.

Dess största avtryck på den svenska musikscenen blev emellertid tydligt tidigare i år, då Yohios visual kei-stil blev allmängods i och med framgångarna i Melodifestivalen – samtidigt som ynglingens japanska förebilder tappade i inflytande.

Osakagruppen är redo för ett stort genombrott i Europa med tredjeskivan.
Osakagruppen är redo för ett stort genombrott i Europa med tredjeskivan.

Nä men, se där. In kliver Crossfaith, en kvintett från Osaka som står redo att ta västvärlden med storm via tredje fullängdaren ”Apocalyze” (The End/import).

Jag får be att påpeka det från början; det här är ingen konventionell hårdrocksakt. Om det nu ens går att sortera in gruppen i just nämnda fack.

Snarare handlar det om något som kanske – med lite god vilja och utrymme för glidningar – går att kalla för rejvcore och som enkelt kan liknas vid hur det skulle låta om August Burns Red skulle ta sig an Korns ”The path of totality”-skiva. På ett ungefär. Eller som om Chemical Brothers gav sig på att göra en mash up mellan Parkway Drive och tidiga Linkin Park.

På så sätt kommer ”Apocalyze” att skava i öronen på metalpuritanerna. Den som däremot välkomnar genreöverskridanden, även av de mer omaka slag, har emellertid här en hel del att upptäcka. Inte för att låtarna i sig är några mästerverk, utan snarare för att en retrofixerad hårdrocksscen ibland behöver sig en påminnelse om att det går att rusa framåt också. Och inte bara stirra sig blinda på gamla vinylstaplar med Black Sabbath och Blue Cheer.

Önskas efterfest efter huvudföreställningen final är ep:n ”Zion” – och inte minst en rivig ”Jägerbomb” – precis vad som krävs för att hålla partyt igång ytterligare en stund.

Här kan du lyssna på ”Apocalyze” på Spotify och på Wimp.

Tillbaka efter sommarvilan: Låtlistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
GWB_metal

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Bedömt i veckan: Nine Inch Nails och Ministry

av Mattias Kling
Så här ser det ut, kanske.

:+++:

Nine Inch Nails

Hesitation marks

Polydor/Universal

Nine Inch Nails ”Hesitation marks”ELECTRONICA Titeln på Trent Reznors första album under Nine Inch Nails-signatur sedan 2008 hänvisar till de ytliga sår som uppstår då en suicidal person skär sig utan att punktera pulsådern.

På sitt sätt är denna väl vald, då ”Hesitation marks” sällan ger mer än lätta rispor i huden. Jämfört med den fientliga desperationen på exempelvis ”The downward spiral” eller ”The fragile” känns comebackalstret därför på sina håll en smula ytligt. En slags perifer dramatik bubblar ofta vid sidan om, framburen av en avig xylofon eller molande syntsjok, men är bara ibland verkligt drabbande.

Därför är det snarare en handfull mer positiva stycken som letar sig in under huden. Nämnvärda: ”Everything” – med vrålsnyggt The Cure-break – eller ”Came back haunted”. Där träffar Reznor precis rätt.

Bästa spår: ”Copy of a”.

VECKANS TWEET

Tweet 30/8
Sida 1 av 3
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB