Arkiv för tagg slipknot

- Sida 1 av 2

Du kommer inte tro vilka tuffa låtar som släpptes i oktober

av Mattias Kling
eating-hands

Nog märks det att Sverige har blivit kallare. Mörkare, blötare, liksom mer hukat.

Sådan är ju årstidsgången. Vi har våra fyra–fem månader, högst, av någon slags behaglighet. Sen dör allt. Förmultnar, bryts ner, övergår i vintertid och motstånd snabbare än du hinner säga ”Iwrestledabearonce”.

Jag vet att jag varje år brukar återkomma till samma resonemang. Det där om att man aldrig tycks vänja sig. Att man kan tycka att 41 år under dessa förutsättningar torde leda till någon slags mental beredskap inför vad som obönhörligen komma skall, ett slags intellektuellt skydd att hissa så snart klockan ska ställas tillbaka en timme och därmed förklarar skarpt läge.

Men, lik förbannat, samma visa varje år. Axlarna liksom höjs mot öronen, hållningen blir mer hukad, motståndet inför även de mest elementära aktiviteter tilltar. Apatin. Håglösheten. Utmattningen.

Man borde väl för tusans hakar ha vant sig?

Nåväl. Nog orerat om detta. Säkert som att mjölken surnar till slut lär jag återvända i ämnet om ett år igen. Likt en inte helt välkommen tradition.

Något som är roligt då? Ja, det behövs väl minsann. Och exakt sådant får en ju genom att syna de musikaliska alster som offentliggjorts under den nyss avslutade månaden.

Vi har kunnat syna förhandsprov inför kommande album med exempelvis Foo Fighters, Raised Fist, The Crown, Hollywood Undead och Hardcore Superstar. Haft möjlighet att granska exakt hur bra At The Gates klarat av studiocomebacken 19 år efter hissade ”Slaughter of the soul” (svar: jättebra), kunnat ta tempen på nya fullängdare från Slipknot, Revocation, Obituary  och Scar Symmetry. För att nämna något.

Nedan hittar ni något av det intressanta i musikskörden. Pedagogiskt presenterad och uppradad utan att jag egentligen därför sätter något hundraprocentigt kvalitetskrav. Vissa spår är fantastiska, andra mindre angelägna. Men alla är de på ett eller annat sätt notervärda.

Glöm inte att kämpa nu. Mota mörker med en förvissning om att det faktiskt släpper någon gång.

Och, jo. Snart är det jul.


Videobonanza: Precis så här klarade sig IFK nya Slipknot på livedebuten

av Mattias Kling
Nu har det här gänget visat upp sin nya besättning i konsertformatet också.
Nu har det här gänget visat upp sin nya besättning i konsertformatet också.

Av ganska så naturliga orsaker har ett maskerat gäng från Iowa haft ögonen på sig lite extra den senaste tiden.

Låt så vara att det alldeles nyss släppte sitt första album (recension här) på en halv evighet, eller sex år för att vara mer konkret, och fick respons som har gått mellan ”meh” och ”yeah” och allt däremellan – i helgen var det dessutom dags för gruppens nya sättning att visa upp sig i liveformatet för första gången.

Skådeplatsen var ensemblens egna så kallade Knotfest, som anordnades i San Bernadino, Kalifornien, och som förutom huvudakten även kunde stoltsera med besök från bland andra Five Finger Deah Punch och Danzig. För att nämna några bland eventets attraktioner.

Nåväl. Naturligtvis torde väl mest uppmärksamhet ha riktats mot de namngivande initiativtagarna. Som sig bör. Och då inte bara för att de avslutade såväl lördagen som söndagen med en duo headlineframträdanden, nämnda gig var även debut för den nya sättningen som kanske eller kanske inte kompletteras av nykomlingarna Jay Weinberg (trummor) och Alessandro ”Vman” Venturella (bas).

Hur detta jungfruuppförande tedde sig går alldeles förträffligt att granska hemifrån. Hyggligt som gänget är såg det nämligen till att filma båda framträdandena med proffskameror och hyggligt hifi-ljud och sedan var det ju bara att tjoffa upp hela tjottablängen på Youtube, för allmän och internationell konsumtion.

Speciellt intressant kan detta ju vara för de (jag förutsätter att det är några stycken) som ämnar se truppen när den besöker Stockholm och Hovet den 11 februari nästa år. Likt en lätt lägesrapport och som en hint om vad som komma ska.

En snabb okulärbesiktning av inspelningarna säger: Kanske inte så mycket som ger en orsak att totalrevidera åsikterna om gruppens förträfflighet eller brister. Det är ju trots allt mer än två månader kvar till skarpt läge, med tanke på att två ganska så olika repertoarer spelades under de båda kvällarna (dag 1, dag 2) så avslöjas egentligen ingenting om det kommande låtvalet och, ja, ett Youtubeklipp är ju trots allt bara ett Youtubeklipp.

Även i ovanligt välredigerad och välljudande form.

Kategorier Åsikter, Live, Metal, Videoklipp
Taggar slipknot

Veckans tyckande: All has Knot been well in Iowa (Och i Birmingham ser det ganska så dystert ut)

av Mattias Kling
666: The Kling chapter tycker ganska mycket om det här gängets nya skiva.
730531: The Kling chapter tycker ganska mycket om det här gängets nya skiva.

:+++:
Slipknot

.5: The Gray chapter
Roadrunner/Warner

METAL Det är naturligtvis svårt att närmare bekanta sig med Des Moines-gängets femte officiella studioalbum utan att berätta om den turbulens som skivan är sprungen ur.

Om den djupa reva i gruppen som basisten Paul Grays bortgång i maj 2010 skapade, om det inte helt okontroversiella avhysandet av trummisen Joey Jordison sent förra året eller att gitarristen Jim Root högst motvilligt tvingades lämna Stone Sour för att koncentrera sig åt att skriva material till ensemblens första platta sedan ”All hope is gone” (2008).

All has Knot been well in Iowa på sistone, så att säga.

Förvisso är det inte något större undantagsfall. Ända sedan debuten mitt under nu metal-erans febrigaste år har Slipknot framstått som ett av scenens mest dysfunktionella gäng. En grupp vars inre kemi tycks sätta iögonfallande masker på uttrycket ”dålig stämning” och som – till synes mot alla odds – bara har växt och stått starka när många andra genrekollegor har tvingats se sina karriärer peka nedåt.

Därför ligger mycket också i potten i och med ”.5: The Gray chapter”. Då två nyckelmedlemmar och kreativt viktiga komponenter nu saknas verkar den återstående septetten envist inriktad på ett mål: Att låta så mycket som sig själv som möjligt.

Och, jo. Det gör den. Inte nog med att numerologin i titeln går att härleda till ”Vol 3: The subliminial verses” (2004), även öppningsduon ”XIX”/”Sarcastrophe” nyttjar samma kontrastförhållande mellan obehagligt avvaktande och vitglödgat vansinne som öppnade nämnda alster. Det är ett virrvarr av tjutande samplingar och slamrig percussion i en frontalattack på sinnena som är så Slipknot-typisk att man mest häpnar när samtliga ljudreglage trycks i botten samtidigt.

Tonen är uppgiven och hätsk om vartannat. Emellanåt uppskruvad till max när inhoppartrummisen Jay Weinberg – vi kan nog alla enas om att det handlar om just honom – hamrar upp sig i ett blastande emfastempo (”The devil in I”), understundom avklätt sorgsen (”Goodbye” och ”If rain is what you want”).

Genomgående är kvaliteten proffsigt god, men samtidigt är det få låtar som sticker ut på allvar. Som griper tag, skakar om och slänger dig rakt i väggen med hakan först.

Och acid house-effekten i ”Custer” är faktiskt bland det mest irriterande jag hört på skiva på länge.

BÄSTA SPÅR ”AOV” är det stycke som på bästa sätt förenar skivans samtliga uttryck – från thrashenergi till dystra harmonilekar – på fem omväxlande minuter. Ett extra plus för Corey Taylors nästan-rap i versen.

VISSTE DU ATT… …Weinbergs identitet mycket väl kan ha bekräftats av hans ex-grupp Against Me!, som inte tycks hysa några ömmare känslor inför takthållaren? När spekulationskvarnarna malde som vildast twittrade bandets Laura Jane Grace nämligen ut följande: ”Dear Slipknot. Good luck with that. #shitbag”. Ouch.

Takthållarens pappa, här i bakgrunden, är ganska känd för att tidigare ha ingått i Bruce Springsteens E Street Band.
Trummisens pappa, här i bakgrunden, är ganska känd för att tidigare ha vispat cymbaler i Bruce Springsteens E Street Band.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …King 810:s ”Memoirs of a murder”, som släpptes i augusti. Skandaltruppen från Flint, Michigan, använder sig av samma hotfulla skandalstrategi som Slipknot i den tidiga karriären. Utan att lyckas vara lika bra, bör tilläggas.

VECKANS TWEET: Tweet 17/10

I dag tycker jag till om In Flames, tweetar om Pallbearer och bjuder på en spellista

av Mattias Kling
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?

:++++:
In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

martin-rubashov

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

Depeche Mode ”Construction time again”

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

Tweet 29/8

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Slipknot öppnar upp det grå kapitlet i slutet av oktober

av Mattias Kling
Shawn ”Clown” Crahan och Corey Taylor på scen under gruppens senaste konsert i Sverige, på Metaltown i Göteborg förra året.
Shawn ”Clown” Crahan och Corey Taylor på scen under gruppens senaste konsert i Sverige, på Metaltown i Göteborg förra året. Recension av nämnda gig går att läsa här. (Foto: Thomas Johansson)

Först blev de åtta, sen sju, och nu … oklart.

Att påstå att de senaste åren har varit speciellt behagliga för maskgänget från Iowa vore en direkt lögn. Snarare en jävla soppa som tycks pågå in absurdum. För inte nog med att basisten Paul Gray (#2) avled efter en överdos av morfin och fentanyl den 24 maj 2010, i december förra året meddelade gruppen att Joey Jordison inte längre var med i leken.

I och med detta är två av gruppens mer profilstarka kompositörer inte längre med när den i slutet av oktober släpper comebackalstret ”.5: The Gray chapter”, sin första studioutgåva på sex år. En kreativt jobbig situation, naturligtvis. Som inte direkt gjordes mindre turbulent då gitarristen Jim Root (#4) beordrades att stanna hemma från en Stone Sour-turné för att i stället värka fram färska riff till den snart aktuella Slipknot-skivan, vilket lär ha renderat rätt dålig stämning i truppen.

I vilket fall som helst, inget skulle vara som vanligt om det inte stormade lite runt gänget. Det är snarare sånt som har gjort att den har stått sig stark när flertalet andra akter från nu metal-explosionen under det sena 1990-talet har blivit mer eller mindre ointressanta (Korn, Papa Roach) eller helt enkelt komplett irrelevanta (Limp Bizkit).

Därför har jag ändå förväntningar på att album nummer fem – osläppta ”Mate. Feed. Kill. Repeat.” (1996) oräknad – likväl blir något intressant. Vilket på olika sätt bekräftas av de två stycken som redan har offentliggjorts här i förhand. Speciellt lovande känns första smakprovet ”The negative one” – en illa dold lavett till Jordison – medan ”The devin in I” fortsätter med de soundförväxlingar som har uppstått mellan Slipknot och just Stone Sour på främst ”All hope is gone” (2008).

Omslaget till ”.5: The Gray chapter” så som det har presenterats på Itunes och Amazon.
Omslaget till ”.5: The Gray chapter” så som det har presenterats på Itunes och Amazon.

Därmed går det att stryka några spekulationer ur protokollet. Vi vet nu NÄR plattan kommer att släppas, VAD den heter och har fått två exempel på HUR den kommer att låta. Därmed återstår väl främst ett gissningsämne; nämligen VILKA som ingår i 2014-upplagan av truppen.

När det gäller takthållar pekar mer och mer mot att vi numera hittar Jay Weinberg (tidigare i Madball och Against Me! och son till tidigare E Street Band-trummisen Max Weinberg), medan baspositionen är mer oklar, speciellt då livemedlemmen Donnie Steeles tjänster enligt rykten inte längre tycks vara använda. Vem som lirar de djupa tonerna på plattan kan därför naturligtvis diskuteras, även om det kan tyckas rimligt att Jim Root eller Mick Thompson (#7) har tagit sig an den uppgiften i studion.

Jag antar att röken kring detta kommer skingras tämligen snart. Och så länge går det ju bra att träta över alla rimliga och orimliga eventualiteter – eller att bara lyssna på ”The negative one” och ”The devil in I” här nedanför.

Släpp allt och kolla in nya videon från Joey Jordisons sidoband

av Mattias Kling
scar-the-martyr-new
Ännu ett sidospår till Slipknot är redo att fullängdsdebutera.

Först var det Murderdolls, Stone Sour och To My Surprise. För att nämna några akter som cirkulerat runt det där Iowakollektiv vi vanligtvis brukar kalla Slipknot.

Och med tanke på att huvudgruppen efter Paul Grays bortgång den 24 maj 2010 mest har fungerat som en ambulerande liveakt utan tidskonkreta planer på att göra ett nytt album – beroende på Shawn ”Clown” Crahans humör för dagen varierar beskeden därom – finns det gott om tid för sidoverksamheter.

Här kliver Scar The Martyr in, det snart albumaktuella bandet som kretsar runt Joey Jordison. I sättningen, som offentliggjordes så sent som i april i år, hittar vi även tidigare Nine Inch Nails-medarbetaren Chris Vrenna, Jed Simon (ex-Strapping Young Lad) samt Kris Norris (ex-Darkest Hour) medan sången hanteras av okände Henry Derek Bonner.

En supergrupp? Nja, i ordets mest utsträkta betydelse kanske. Eller snarare en hoper musiker som har agerat lite vid sidan av mer profilstarka medlemmar i sina tidigare åtaganden.

För att trissa upp intresset inför skivsläppet den 2 oktober via Roadrunner har kvintetten (i en livesituation utökas sättningen ytterligare då Kyle Konkiel kliver in på basposition) har ensemblen nu offentliggjort ett promotionklipp till låten ”Blood host”. Och därmed torde allt vara frid och fröjd, va?

Inte riktigt. För även om det inte går att bortse från Jordisons begåvning som takthållare – fråga bara exempelvis Rob Zombie, Korn och Satyricon som alla har kallat in 38-åringen för kortare vikariat genom åren – men när det gäller att bära en egen grupp har resultatet blivit desto mer diskussionsvänligt. Okej, jag gillade verkligen de glamifierade punkprojektilerna på ”Beyond the valley of the Murderdolls” (2002) men kände mig rätt så likgiltig inför uppföljaren ”Women and children last” (2010).

Vilket även gäller Scar The Martyr. För även om det finns mycket jag borde gilla med bandet – mullerindustrialism, gnisselriff, snygg baskaggehantering – kan jag inte känna mig annat än egal inför prestationen. Den tar liksom inte fäste hos mig. Passerar snarare förbi än griper tag, existerar mer än entusiasmerar. Det var mitt spontana intryck då jag först fick smakprova debutalstret strax före Metaltown i somras, en inställning som känns aktuell även nu.

Huruvida denna åsikt varar ända till recensionsdags lär visa sig.

Torsk på trummisar? Kolla in det här då.

av Mattias Kling

Vi har två saker att tacka för mycket tramsig underhållning: Photoshop och thc.

Detta är till yttermera visso inget inlägg i någon drogdebatt – knark är alltid bajs – men nog kan man väl säga att jazztobak har en viss roll att spela i uppkomsten av diverse mer … eh … utflippade idéer. Och kläcks dessa av någon individ som dessutom är slängd i bildredigering på en även så grundläggande nivå så kan det bli riktigt kul.

Ungefär som det här nedan. Där kända metalbatterister får se sina pinnar utbytta mot torskar, flundror – eller godisfiskar.

I morgon: Basister med hundar.

Vov, vad kul.

Lars-Ulrich-Fish
Lars Ulrich, Metallica.
Lombardo-Fish-620x411
Dave Lombardo, Philm/ex-Slayer.
benante-fish
Charlie Benante, Anthrax/S.O.D.
mario-fish
Mario Duplantier, Gojira.
adler-fish
Chris Adler, Lamb Of God.
portnoy-fish
Mike Portnoy, Winery Dogs/ex-Dream Theater med flera.
clown-fish
Shawn ”Clown” Crahan, Slipknot.
Frost, Satyricon.
Kjetil ”Frost” Haraldstad, Satyricon.
Thomas Haake, Meshuggah.
Tomas Haake, Meshuggah.

Källa: Metal Sucks

Kristna drar lans mot Slipknot … eller inte

av Mattias Kling
Skärmavbild 2013-06-13 kl. 15.26.33

Det känns som att jag borde använda den här stunden, en slags comeback till mer löst formulerat bloggande, till något vettigt. Liksom signalera att herrn är tillbaka och tänkte tycka något som inte är kopplat direkt till en festival eller liknande. Hissa flagg för analys och perspektiv.

Men, nä. Det går liksom inte. Måhända för att huvudet fortfarande inte har landat i civilisationen efter en och en halv månad ute i dingdongland, den där parallella verkligheten vi kan kalla hårdrocksscenen, och jag därför inte har någon som helst möjlighet att värja mig mot skämt och satir. Eller bara för att det är väldigt kul. Båda anledningarna är nog ganska så korrekta.

Ett av de livsnödvändiga tips för ett fromt och metalfritt liv som sidaministratören delar med sig av.
Ett av de livsnödvändiga tips för ett fromt och metalfritt liv som personen/personerna bakom sidan delar med sig av.

I alla fall. Av en händelse styrdes min uppmärksamhet mot en speciell sida på det där sociala nätverket Facebook vars främsta uppgift är att driva med min favoritkonflikt: kristna nötter kontra farliga hårdrockare.

För visst. ”Christians against Slipknot” är ett skämt. Vilket alla om man ska tolka kommentarerna därpå inte tycks fatta, men likaså helt skruvat och i all sin tossiga knarkighet ytterst underhållande. Inte för att den är gjord med någon gudabenådad (sorry…) begåvning eller någon större finess. Utan snarare för att den faktiskt skulle kunna vara sann. Betänk stollarna i Westboro Baptist Church och dess planer nyligen på att våldgästa Slayer-gitarristen Jeff Hannemans begravning nyligen, rättsprocesser mot exempelvis Judas Priest eller lärarinnan Ann Ekebergs revolutionerande ”forskning” som visade att hårdrock dödar krukväxter.

I ljuset av dessa, högst verkliga, utspel gällande farligheten i musik som handlar om annat än att hålla handen och spela Yatzy så känns nämligen Christians against Slipknot speciellt orimligt. Vem vet, det finns kanske till och med någon diagnosmöjlig övertygelse om att Corey Taylor faktiskt är Satans sändebud på jorden eller som tar 666-refrängen i ”The heretic anthem” på blodigt allvar.

Kors i taket!
Kors i taket!

Vad vet jag? Som vanligt – ganska så lite. Men fram till dess att någon verklig korsfararsekt träder fram och engagerar sig i kampen för en av de största förtryckarideologierna mänskligheten har utsatts för så fortsätter jag garva åt skämtet. Lika mycket för att det finns som för att det faktiskt finns folk, ur båda läger, som tycks ta den på allvar.

Allvarligare än så tänkte jag inte bli just i dag. Sidan hittar ni i alla fall här och Slipknot finner ni i sin tur på scen under Metaltown i Göteborg första helgen i juli.

Och mer om detta lär, som det så fint heter, följa när så känns rimligt.

Sawdust in the blogg (FGIF, pt 3)

av Mattias Kling

Den första veckan på årets sista månad är snart till ända. Det har varit dagar av snökaos, en smådragen Marilyn Manson som sjunger karaoke på Pub Anchor i Stockholm mindre än ett dygn före sitt kassa gig på Hovet – och den trevliga nyheten att Metallica nu faller till föga och gör sin musik tillgänglig via Spotify.

Vad passar bättre då att knyta ihop den här veckopåsen med att spana in några nya videor som har hittat ut på nätet de senaste dagarna?

Få saker, skulle jag vilja påstå.

Och just i dag kan vi fredagsmysa tillsammans med Eclipse, Earn Your Scars, Free Fall, The Bristles, Flyleaf, Eyes Wide Open, Destinity, Holocausto Canibal, Upon A Burning Body och Circles. En riktig bufféblandning, som pendlar mellan biffig AOR, punk och deathcore. Bland annat.

Därtill rekommenderas en streaming på nya Hardcore Superstar-singeln ”One more minute”, en lyric video från Paradox, en livetagning av ”The four horsemen” från Metallicas kommande dvd/bluray ”Quebec magnetic” samt en högkvalitetsupptag av Slipknots hela framträdande på Knotfest den 18 augusti i år.

Det får vara nog för vecka 49. Dagar då snösmockan dunkade till min kära huvudstad med full kraft och svepte in vintergrå gator i ett tjusigt vitt stycke. Och med detta gör jag patron ur och tar helg.

Kom ihåg – snart är det fan i mig jul.

http://www.youtube.com/watch?v=VxD-meaNaeg

En man, några instrument, ett jävla oljud

av Mattias Kling

Slipknot anser att en oljudsmaskin står stadigast på nära tjogtalet ben.

De här akterna behöver bara två.

I den första delen i en dokumentärserie av tre tar Noisey/Vice tempen på enmans-black metal. Och kvicksilverutslaget presenteras i en kvartslång film du kan kolla in nedan, och som tycks visa att läget nu är så gott/ont som önskas.

Det handlar alltså om den mest isolerade och asociala av metalgenrer. Ett uttryck som egentligen bara kräver några instrument av valfritt snitt, ett par effektpedaler, en risig portastudio, lite teatersmink och ett inneboende hat mot allt som är heligt och mänskligt.

Det är där vi hittar de porträtterade grupperna – tasmanska Striborg samt amerikanska Xasthur och Leviathan. En trio som hyllar allt som är mörkt, rått, trve och deprimerande. Själva antitesen till lycka och välgång, med andra ord.

Endast den som tycker att själv är bäste dräng (och är elit nog) tittar vidare. På egen hand, så klart.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB