Vänner och fiender – jag vet inte om ni har saknat det. Men jag har i alla fall känt att det officiella forumet via Aftonbladet inte riktigt medger plats för mig att ta upp allt som jag anser mig kunna tycka om.

Så, därför. Tillbaka är här de så kallade bonusrecensionerna. Vissa av skivorna har några veckor på nacken, i något fall till och med månader, men jag hoppas ändå att det kan ges en god stund läsning.

En formnyhet för denna återkomst är att jag där det är möjligt länkar lyssningstipsen direkt till Spotify. Bara att klicka på låttiteln så kör den igång. Förutsätt att ni använder denna streamingtjänst alltså. I de fall där låten ifråga inte är utlagd kommer jag i stället att länka till ett Youtube-klipp. Enkelt och rakt.

Så, nog om detta. Då kör vi väl då? Och, kom ihåg: Alla eventuella felstavningar och grammatiska oegentligheter är ovidkommande. Jag fixar bara ett korrekt språk då jag får betalt för det.

++

Apocalyptica

7th symphony

Dragnet/Columbia/Sony Music

METAL När den finländska stråkensemblen gjorde entré under tidigt 1990-tal var det som en kuriositet och en underhållande stundförströelse. Spela Metallica-covers på cello? Galet! Men likafullt en smula underhållande på en festivalscen då inget mer nödvändigt gör anspråk på uppmärksamheten.

Sedan dess har som bekant mycket vatten flutit under broarna och gruppen har på den här sidan millennieskiftet lämnat sitt initiala tolkningsuppdrag och förevisar här album nummer fyra med enbart egenkomponerat material. Beklagligtvis uppvisar kvartetten emellertid på sjunde symfonin att omdömet har brustit något denna gång när det gäller gästartisterna. Gavin Rossdale från skällsordet Bush? Flyleafs Lacey Sturm? Kompetente men i sammanhanget bleke Brent Smith från Shinedown? Faktum är att inte ens annars så pålitlige Joe Duplantier från utmärkta Gojira lyckas få upp något annat än styrfart i ”Bring them to light”.

Då återfinns räddningen i stället i de instrumentala styckena. Som är som sig bör, flyhänt framförda och ljudbildsintressanta. Men som bärande grund för ett helt album är de som helhet aningen för svaga.

Lyssna på: ”Sacra”, ”2010”.

++++

Alter Bridge

ABIII

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK/GRUNGE Lyssna och lär, Weiland och kompani. Tredje albumet från Creed-avläggaren Alter Bridge är nämligen allt det som Stone Temple Pilots comebackalbum, släppt i maj i år, inte var. Melodioffensiven, anförd av Slashs livesidekick Myles Kennedys fantastiska sånginsats, är så effektiv att den sturskt spränger tidigare reservationer som jag har haft angående gruppens verk. Den här blandningen av tidiga Pearl Jam och Soundgarden slår nära nog alla andra Seattleromantiker på fingrarna – nya som gamla.

Lyssna på: ”Life must go on”, ”Isolation”.

++

My Dear Addiction

New blood

Supernova/Cosmos Music Group

METAL Man kan nästan höra hur de drömmer om pyrotekniksynkroniserade eldkaskader, en publik som hoppar och sjunger och om fyrverkerier som som lyser upp försommarhimlen i ett hamnområde i Göteborg. Att Älmhultsgruppen har upphöjt In Flames till närmast religiösa höjder är inget avfärdande i sig; enbart ett fastställande och redogörelse över sakernas tillstånd. Dock går det inte att blunda för den uppenbara talang som huvudkompositören och sångaren Kim Lindstén besitter. När det gäller självklara refränger är han en mästare – vilket ger en anvisning om att kvintetten har potential att växa sig riktig stark.

Lyssna på: ”Through the ashes”, ”One of the lucky ones”.

++++

Autopsy

The tomb within

Peaceville/Playground

DEATH METAL Inom några få sekunder känner man ju sig lite smutsig på något sätt. Liksom besudlad av onämnbara kroppsvätskor, skit och avfall. Fjärran från tidsenlig studioklinik håller comebacktruppen från Kalifornien sin dödsmetall skitig och rudimentär. Och låter därmed ungefär lika rått och bra som den har gjort sedan snuskfina debutalbumet ”Severed survival” (1989). Ni som kan er uråldriga dödsmetalläxa förstår därmed att det är läge att dyrka. Och se till att värma upp duschen för en välbehövlig rengöring av samtliga kroppsöppningar efteråt.

Lyssna på: ”The tomb within”, ”Human genocide”.

+++

Kamelot

Poetry for the poisoned

Ear Music/Edel/Playground

PROGMETAL På den progressiva scenens skuggsida samsas smådjävlar med mystiska kvinnliga som hemsöker dina drömmar. I en King Diamond-nickande form – som dock endast antar komplett konceptskrud i den fyrdelade titelsviten – gästas bandet av Simone Simons (Epica), Gus G (Firewind/Ozzy Osbourne), svenske Björn ”Speed” Strid (Soilwork) och Jon Oliva (ex-Savatage, Jon Oliva’s Pain) och tar sin musik till avsevärt mörkare jaktmarker än på föregångaren ”Ghost opera” (2007). Musikaliskt prestationsperfekt, starkt sjunget av Roy Khan och tillräckligt eklektiskt för att aldrig bli ointressant eller stillastående – ändå kan jag inte heller denna gång hänge mig till den mest entusiastiska anhängarskaran. Även om lyxutgåvans tolkning av Nick Caves Kylie Minogue-duett ”Where the wild roses grow” är oväntat lyckad.

Lyssna på: ”House on a hill”, ”If tomorrow came”.

+++

Street Dogs

Street Dogs

Hellcat/Cosmos Music Group

PUNK Jag vet, vi gillar alla Dropkick Murphys. Men, handen på hjärtat – mellan varven kan de bli lite väl irlänskt tjolahoppsanmuntra. Och därmed tappa en del av sin ursprungliga fackföreningscharm. Nåväl, frukta inte. Om tidigare torgförda åsikt stämmer överens med din så finns det ett gott alternativ. Se där, hälsa på Street Dogs. Om du i din ägo har Dropkick Murphys ”Do or die” så torde namnet Mike McColgan vara bekant, då han sjöng på detta album innan han hoppade av gruppen för en karriär som brandman. Och det är någonstans där man kan placera Street Dogs, som vid detta laget är inne på album nummer fem. De irländska arbetarklassinfluenserna finns ständigt där, men utgör snarare ett garnityr än ett ändamål i sig. För det är i härligt punkriviga pubnötarstycken som ”Too much information” eller ”Hang ’em high” som konstellationen övertygar mest.

Lyssna på: ”Yesterday”, ”Harpo”.

 

+++

The Crown

Doomsday king

Century Media/EMI

DEATH/THRASH METAL I tider då rojalismen firar nya triumfer i Sverige så borde fler upptäcka vilka som är de riktiga kungligheterna här i landet. Du gissade det – efter en sjuårig träda då medlemmarna bland annat har ägnat sig åt Angel Blake och Engel – är Trollhättangänget tillbaka i leken. En titelmässig blinkning till karriärtoppen ”Deathrace king” (2000) är vare sig obefogad eller för den delen speciellt nödvändig. Med nye sångaren Jonas Stålhammar (God Macabre) som ersättare för Johan Lindstrand blickas det lika mycket åt sidorna som att backspegeln är fast fokuserad på den egna diskografin. Det norpas friskt från allsmäktiga Slayer (smaka bara på titeln ”Angel of death 1839” eller ”Dead skin mask”-riffen i ”The tempter and the bible black”) men ett på självklart sätt får tidig Göteborgsdöds à la At The Gates också stort utrymme i mixen. ”Doomsday king” lär därmed frälsa få nya själar, men för oss redan införstådda är skivan ett rungande bevis för att den verkliga hertigen av Västergötland då rakt inte heter Daniel Westling.

Lyssna på: ”The tempter and the bible black”, ”He who rises in might – from darkness to light”.